Det har demonstrerats och pratats ergonomi vid datorarbete vilket var grymt bra! Mycket bra föreläsare eller vad man ska kalla det, och efteråt fick vi välja bland tre olika sådana där "stresskuddar, då jag valde en stjärna. Efteråt gick hon runt bland oss på våra arbetsplatser ifall vi hade fler frågor. Jag trodde min bakåtlutande stol med Oos svankstöd och framåtlutande ställning skulle ge reprimander, men tydligen fick den med beröm godkänt eftersom överkroppen sträcktes upp. Men variation var nyckelordet!
Handledsvärmaren provade jag ta på mig idag på högerhanden eftesom jag de sista veckorna börjat få en konstig smärta mitt på handryggen. Typ lång-fingrets senfästen eller något eftersom det kan göra som ondast när jag försöker lyfta fingrarna "bakåt".
När den där ergonomikvinnan var hos mig fick jag en till stjärna bara för att jag var gravid! Wo-hoo, större bröst och extragrejer, det har sina fördelar ändå! ;o)
De är riktigt sköna jämfört  med den runda jorden och hjärtat hon också hade. Fingrarna kommer så bra kring stjärnans armar, och så är den inte lika stor som hjärtat. Tänk att man kan bli så glad över två gummistjärnor! :o)

Har hört att min negativa inställning och självuppfyllande profetior om småbarnstiden, dvs alla mina negativa tankar och katastrof-scenarion är som att be om uppfyllelse när ungen väl är född.
Oo kan ifrågasätta varför jag tycker om att se dokumentärer om förlossningar och läsa "skräck"-trådar i forum, medan jag motiverar det genom förberedelse. Jag vill vet vad som kan hända. Att jag nu vet att avslag som jag inte ens kände till innan jag läste om det, kan vara allt från obefintligt till rena blodbaden känns bättre än att jag dagarna efter ska riskera att förskräckas och tro jag fått en massakrerad outvecklad tvilling i toastolen. Sedan får man nog skilja på inställning och föreställning, där jag nog är en mästare på föreställningar, särskilt de ruggiga. Jag kan se poängen med positiv inställning och förstå att en negativ sådan bara verkar ont värre. Men så resonerar jag lite att med mina negativa föreställningar kan det ju inte bli annat än bättre. Lite som när jag började lärarjobbet. Många har man hört som förskräcks över arbetsbelastningen, hur de första åren är hundår, medan jag tyckte det var rätt ok eftersom jag var inställd på det. Visst, jobbade över varenda kväll och helger, men det var ju så det skulle vara? Hade jag haft föreställningen att det skulle vara en dans på rosor med långa lov och billigare lunch i matsalen hade jag nog slutat ännu tidigare än det nu råkade bli.

Jag försöker ha en försiktigt positiv inställning att "det här fixar vi", men jag vill inte ha några föreställningar om solig babylycka med en gurglande rosenkindad bebis som bara gnyr lite när den är hungrig, eller en ettåring som äter själv utan att kladda medan jag och Oo avnjuter trerätters utan avbrott. Jag är över trettio bast, har inte behövt eller velat tänka på någon annan än mig själv. Det är en rejäl omställning till att plötsligt ha ett liv fullständigt bundet och beroende av en alla dygnets timmar!

Sedan måste jag skilja på mina "vanliga" skräckföreställningar som matning och skrik vid påklädning och icke normala (för jag tror ingen skulle medge att de faller inom det normalas ram) föreställningar om att ta till våld, vilka är huvudskälen till att jag faktiskt sökte hjälp. Dessa destruktiva tankar har ingenting med inställning att göra, att jag liksom skulle vilja skada om barnet slänger tallriken i golvet. Jag vill inte, det är därför jag stänger av och gått ifrån när jag känt känslorna forsa upp. Men min föreställning är att jag skadar, att jag känner mig fullt kapabel att göra det, ser framför mig hur jag går tillväga! Liksom jag skrev i en tömning, så kunde jag lätt föreställa mig hur jag dödar min mamma, och att det är vetskapen, vissheten om denna som skrämmer mig från vettet. Men vad ännu värre är, jag blir rädd för dessa tankar, men ännu mera rädd för den delen som inte bryr sig om dom! Det är det värsta, att det finns en del av mig som inte bryr sig om konsekvenserna, att det bara är förnuftet, vetskapen om vad som är rätt och fel som håller tillbaka. Fattar ni? Känslorna är ovidkommande, utan det är förnuftet som håller mig tillbaka! Det går över allt om inställning och positive thinking.

Jag har hela livet varit expert på att "lägga locket på", eller "dra ned rullgardinen" som kollegan uttryckte det, inte gräva ned sig i det som varit, älta eller röra runt. Haft inställningen att man inte kan påverka det som varit, bara det som sker, acceptera de kort man blivit tilldelade om man ska uttrycka sig tjusigt bildligt. Har det kommit negativa tankar och svårmodet kommit smygande har jag skjutit undan det, ofta med den enkla motiveringen: Vad är det för mening?
Men för första gången har det inte fungerat. Tankarna vägrar låta sig tryckas ned, för nu handlar det inte om det förflutna, om något som är passerat, förgånget och därmed omöjligt att påverka. Nu handlar det om framtiden, något som jag står inför och inte kommer undan. Men därmed också något som jag kan påverka. Och när jag inte klarar av att göra det på egen hand, får jag svälja stoltheten och sträcka ut handen för någon att fatta och leda mig rätt. Det ska gå, det måste gå. Det är min inställning.

Började nästan gråta av lättnad när jag inte ens behövde förklara färdigt för min barnmorska, utan bokades in på nytt ultraljud nu på fredag!
Hon ville veta vem jag varit hos i Alingsås, men det mindes jag ju inte. När hon fick fram namnet via journalen fnös hon "-Jaså hon." Och när jag återgav att hon hävdat att det var för tidigt att se något svarde hon bara "-Skitsnack!". Att det uttryckligen också stått i min journal att försök skulle göras, men ignorerats tyckte min bm var ytterligt dåligt. Men hon bekräftade också det som tidsombokaren från Lerum sagt om Alingsås och Lerums olika inställning till könsbestämning. Nu skrev hon också in ännu en gång ännu tydligare att pga anknytningsproblem och svårigheter att acceptera graviditeten ska försök till könsbestämning göras. Höll som sagt på att börja lipa där jag stod inne i materialrummet när hon var så tillmötesgående. Jag hade ju mer eller mindre gett upp och ställt in mig på att få göra det privat.
Så nu kanske vi kan få veta könet på fredag, inga garantier, men nu ska hon i Lerum i varje fall försöka! Därefter mitt andra samtal med psykologen, vilket kan passa bra. Kanske det kan bli mera reellt för mig nu? Att faktiskt kunna få kalla den för han eller hon! Att det är han som sprattlar, eller hon som bökar. Nej, mina hjärnspöken kommer inte att lösas av detta, men jag kanske kan komma en liten, liten bit åt rätt håll i varje fall?

Fick förresten veta en liten detalj som hon I Alingsås noterat men inte berättat för oss. Inget märkvärdigt som kanske brukar sägas, men att moderkakan ligger i bakvägg eller vad det kallas. Jag har ju undrat lite då många i FL-tråden som jag "skuggar" inte känt något alls ännu, vilket tydligen kan bero på moderkakans läge i "framkant" eller vad det nu kallades. Om nu min ligger i bakkant så kan det ju förklara att jag började känna sprattel så pass tidigt. Detta har ju hjälpt mig litegrann i känslan av att det är verkligt, även om det också känts och fortfarande känns rätt läskigt.

Endast fyra plusgrader hemma och 3,5 till 7 på vägen till jobbet. Strålande sol och blå himmel i varje fall vilket var trevligt. Hörde ett rykte om snö i Kungälv med vet inte riktigt sanningshalten i det. Inhöljd i moln var orten där jag brummade över Angeredsbron, men det känns som nattfrosten inte är långt borta nu!
Efter jobbet drog jag till närliggande Sörredsgården där Gymnasium har en anläggning med tillgång till bassäng. Uppvärmningen börjar redan på vägen upp för alla trappor! Tack vare instruktörsjobbet har jag ju fri tillgång till våra gym, men jag har funderat lite på att kanske simma lite nu när jag blir allt mer osmidig. Just Sörredsgården hade varit så himla käckt eftersom det är så nära, men Svenska Livräddningssällskapet som ansvarar för den har inget allmänbad, endast kurser. Gymnasium hyr in sig några timmar under vardagarna och har inga utpräglade simkort. Jag måste alltså teckna ett helt gymkort för att få möjlighet att simma där. 10-kort 1450 spänn, månadskort 800, engångsavgift 180 eller helårskort för 5400! Okej, helårskort för att bara simma känns meningslöst eftersom jag inte kommer att vara här ute ute under majoriteten av den tiden, så månads- eller 10-kort känns som bästa alternativet. Kanske det är billigare vid någon av de kommunala simhallarna, men jag ser bara framför mig en bassäng knökafull av lekande barn och tonårsgrabbs med kalsongerna innanför de hängande badshortsen som gör kanonkulan. Utbudet av vuxensim alternativt motionssim är begränsat och överbelastat. Dessutom är dessa alternativ inte lika närliggande som femhundra meter från jobbet och det faktum att jag sista kvarten hade hela bassängen för mig själv! Resterande tid var det vatten-gymnastik på andra halvan av poolen som SLS tillhandahöll, men under den tiden hade jag ändå drygt två banor helt för mig själv. Fick bara simma till musik och lite oroligare vattenyta :o)
Trodde det skulle vara mer "Gymnasium-simmare" eftersom de denna vecka har öppet hus, men tydligen är det alltid väldigt få av deras medlemmar som nyttjar bassängen.
Kände mig rätt tillfreds över att ha avverkat en timme  och var riktigt trött efteråt, då sälkänslan jag trodde mig skulle uppnå snarare liknade knölval. "Magupphängningen" kändes liksom efter combatpasset lite spänd efteråt, men gick snabbt över.
Vattengymnastiken är nog rätt bra när man är på tjocken, och hade tiderna inte varit så de inte funkar för mig, så hade jag tänkt följa med på Monicas som hon kör i Åby. Har kikat på sådan där gravidvattengymnastik som till exempel "Magplasket", och var nästan inne på det när jag såg en bild som visade gemensamma avslappningsövingar i vattnet. Nej tack.
Hoppas innerligt att det inte är några sådana på gravidyogan jag anmält mig till. Har inte den minsta lust att ligga i någon annan gravids knä och djupandas!
Oo spelade fotbollsmatch i Västerlanda och kom hem senare än mig. Jag var så hungrig att jag köpte mig en pizza! Och med tanke på vilken icke-pizza person jag är så säger det kanske en del om hur hungrig jag var!
Snabbmatsmenyer är ju inte ovanligt i hemmen, men hur många har dom också i bilen? Ser att jag saknar en, och den ligger nog på golvet när jag tänker efter - sushimenyn!

Minns knappt mer från gårdags-kvällen än att Oo kom hem och jag strax därefter gick och lade mig. Lyckades lösa tre nybörjarsodukos utan Oos hjälp (stolt!) innan jag somnade. Sedan de vanliga kisserierna, kissar som trampar och vill ligga på, intill och under (men inga spyor, det var förra natten), och ryggont tills det var dags att kliva upp till ett kyligt hus med fyra plusgrader på utsidan.

Visst har det varit många naturkrafter runt om i världen på sistone? Översvämningar, extrema temperaturer, vulkanutbrott, jordskred och nu senaste orkanen Earl som är på väg utanför USA. Är det som det brukar, eller försöker Moder natur säga oss något? Här klagas det över tågförseningar och missade affärsmöten, men jag kan inte låta bli att tänka på hur förskonade vi är här uppe ändå och otroligt bortskämda, då det gnälls, skylls och pekas finger åt någon annan så fort det är något. Bilolyckor är dåliga vägar, bu för Trafikverket, tågförseningar är SJ och statens fel, och problemungdomar som skadar och vandaliserar är på grund av skolans misslyckande.

Det har blivit rabalder kring polisen som filmade avgående manliga passagerare efter en misstänkt gruppvåldtäkt på en färja. Jag undrar, vad fanken är det folk är så rädda för? Om fler kameror kan hjälpa till att minska, lösa eller förhindra brott, vad gör det då om mitt näspetande eller skrevkliande skulle råka hamna på band? Skulle inte förvåna mig det minsta om den våldtagna skulle peka ut den/de skyldiga med hjälp av polisens film, men gärningsmannen/männen ändå friges på grund av att de kränkts i och med den otillåtna filmningen. Nej fy vad trött jag blir!

Anna uppmärksammade mig på denna bok "Välkommen till Virkligheten" :o) som verkar vara precis en sådan som får min inspiration att spira igen! Nu har jag ju kört med sticknålarna ett tag, men kanske man är redo för virkmotsvarigheten istället? Måste bara försöka avsluta mitt senaste stickningsprojekt ...

Kolla taxen nere till höger! Hur söt var inte den? Men urk vad många smådelar som ska göras och monteras! Det är ju nackdelen...jag tycker det är så trååkigt att montera!

Gråbos lämmeltåg tätt bakom Oo. Till vänster är den stora byggplatsen intill golfbanan som tagit rejäl fart under sommaren. Det har visst varit mycket diskussioner kring det bygget med protestlistor och sådant, då de ska bli en sluten rättspsykiatrisk anläggning eller nåt. Det är som med kärnavfall, motorvägar och reningsverk. Alla vill vi ha det de tillhandahåller: Säker förvaring och vård för de psykiskt sjuka, elektricitet till våra hem, snabbare och säkrare transportvägar och rent vatten, bara inte just i närheten av våra egna trygga hem. Självklart skulle jag inte vilja ha en motorväg utanför knuten, men jag skulle helt klart föredra rättspsyk framför ett dagis. Tänk att ha ungars skrik utanför dagarna i ända! Brr!
Undrar om mitt namn skulle vara det enda på den protestlistan? Xo)

Nytt ämne: Blev riktigt anti tidigare när det pratades barn. Barnförsäkringar, gravidförsäkringar, barnvagnar och spjälsängar. Själva grejerna må så vara, men när det antyds att man ju måste ha, och det ska vara si och det ska vara så, att jag måste bete mig så mot mitt barn och aldrig låta det skrika för då blir det traumatiserat i livet. Fy f-n, min numera välbekanta antipati bara vällde upp och likt ett barn tyckte jag bara tvärtom. Jag gör väl som jag vill! Jag ska minsann låta ungen skrika sig hes om alternativet är att jag riskerar att stoppa en strumpa i halsen på den! Usch jag hör ju hur irrationella mina tankar är, och det är ju just dessa tankar, att jag i nuläget känner att jag skulle kunna vara kapabel att göra något sådant! Därför har jag nu ett andra möte hos psykologen på fredag. Konstigt att man kan finna tröst i att få höra att ens problem helt klart är berättigade att behandla hos henne. Visserligen som hon själv sade, så hade jag ju inte velat höra något annat. Men hade man fått ett: "Det är inte ovanligt att ha ångest eller känna osäkerhet inför sitt moderskap, det löser sig ska du se", hade jag inte sett något hopp överhuvudtaget.
Jag kan tänka mig att många förskräcks av det jag så rakt på skriver här, men bara en som faktiskt erkänt det för mig via FB. Tycker det är lite underligt att jag inte får några frågor eller påhopp. "Hur kan man vilja skada sitt eget barn!?" "Varför skaffar du barn egentligen??" Man kan ju faktiskt vara helt anonym i kommentarerna, eller är det för att jag inte är anonym? Det brukar ju i och för sig inte hindra många människor av andras bloggars kommentarer att döma. Jag kan förstå påhopp, men frågor är ju mer konstruktivt, fast ingetdera har jag fått. Kanske jag uttryckt mig klart nog att inga frågor behövs? Jag tycker om frågor då de tvingar en att tänka efter och rannsaka sig själv, vilket jag anser är nyttigt.

Men om jag skulle gå in på min eget formulerade motfråga, hur man kan vilja skada sitt eget barn. För mig är det inget barn ännu! Det jag föreställer mig är nåt skrikande, krävande, kladdigt, bråkigt, skitigt som inte är något för mig känslomässigt. Ja, jag kan säga där jag nu är att visst, det är mitt barn, men det är så fjärran att föreställa sig att det är MITT barn att det bara blir allt det jag rabblade utan någon som helt relation till mig. Förstår ni skillnaden på hur jag kan säga mitt och MITT? Det betyder ju ingenting för mig att säga mitt barn, för jag skulle lika väl kunna ha en alien där inne. Och observera att jag aldrig haft några som helst tankar på att skada denna alien, detta påtagliga liv som nu bökar runt inuti mig (blir det livligare när jag blir upprörd?). Det är en fråga jag fått av psykologerna, om jag haft tankar på att skada mig själv eller det inuti mig på något sätt, och där tolkar jag det positivt att jag faktiskt inte har det. Likaså mina tankar att jag nog skulle bli ledsen och besviken om ett missfall skulle ske ser jag som positivt. Det säger ju mig att jag ändå vill detta, att jag står fast vid mitt beslut.
Det finns ett förbehåll dock. Låt säga att något skulle hända Oo så han dör, eller att han skulle lämna mig innan barnet är fött. Då vet jag faktiskt inte om jag skulle kunna fullfölja eller behålla barnet. Framför allt om han lämnade mig skulle jag aldrig acceptera att bli ensamstående. Ja, så tänker jag nu vid dags datum. Psykologen har lite att göra...! Fast egentligen är det ju jag som ska göra jobbet och möblera om i min hjärna. Jobbigt!!

... som är glad att han är hemma igen. :o)

Jag funderar på att göra honom sällskap. Vaknade tidigt trots sent sänggående. Läst ut en till Harlan Coben-bok, rensat lite i trädgården, handlat, dumpat grejer på åter-vinningen, käkat risgrynsgröt från sådan där plastkorv och Findus fiskgratäng. Påbörjat ännu en av Harlans böcker och lagt ned ambitionen att fixa rejäl middag. Velar mellan att krypa ned hos Oo eller lägga mig i bastun. Blir så seg om man skulle lägga sig och sova nu, helt snedvridet. Ack så svåra val man kan ha när man inte har någon annan att bry sig om än sig själv! ;o)

Säsongspremiär för kaminen. Fördelen med höstmörkret är att man nu kan mysa till tända ljus och brasa som sprakar. En mal eller liknande flög förorättad ut när jag fått fyr, antagligen ändå tacksam för att jag inte hunnit stänga luckan. Spelar Molly Sandén lite högre än vanligt och mår allmänt gott! Den till höger är bara en av många på hennes skiva som får mig att bli så där blödigt känslosam inombords. På ett sentimentalt vackert sätt.


Två tvättmaskiner gjorda, ved staplad och två buxbomplantor (tror de hette så) har fått nya hem i två av de stora röda utekrukorna vi fick av systeryster i bröllopspresent. Det blev riktigt trevligt och jag blir sugen på att köpa fler. Glömde fota dom dock, så det ska jag försöka komma ihåg imorgon. Frossat i popcorn, mumsat glass och läst om en av Harlan Cobens böcker från bokhyllan, plockat ned en ny av honom och påbörjat den.


(Gräsänkemiddag)

Jag är lite förtjust i den där köttsoppan på burk som så behändigt finns i mindre storlek. Jag brukar dock plocka bort köttbitarna, och sedan jag såg dom nobbas av katterna gör jag det ännu noggrannare. Provsmakade en minibit som hängde kvar denna gång och förstår fullständigt varför de ratades. Tvi vale! Men resten är mumsigt, särskilt med limpmackor som doppas däri! :o)

Gullige Oo skickar korta små sms som värmer. Han vet att jag uppskattar att höra av honom när han är borta. Samtidigt som man vill att han ska ha kul där han är hoppas man att han saknar en åtminstone litegrann! Något dåligt samvete för sina egna "utflykter" till sina kompisar har han dock inte påstår han i varje fall, och även om den själviska lilla djävulen på min axel blir förnärmad så känner ängeln på den andra sidan stor lättnad. :o) Även om han kan ha svårt att faktiskt förstå att man kan vilja vara så ensam som jag valt att vara, så accepterar han det ändå på det lättsamt konstaterande sätt som bara Oo kan á la "inte mitt problem".
Ändå har han dragit ned ordentligt på sin sociala samvaro, vilket jag i och för sig tror är ganska vanligt för de flesta som hittat en partner. Inte mig emot då jag aldrig verkar kunna ledsna på honom! Kompisar har jag inget behov av, men desto större Oo-beroende! Det är äckligt kliché men han kompletterar mig, han får mig att känna mig hel och, när jag ändå är igång med sötsliskigheter kan jag lägga till att jag aldig känt så här förut. Var dock snälla och förvandla mig inte till en needy klängranka som patetiskt hänger upp hela min tillvaro kring min man, kanske är jag det, men skulle aldrig i livet erkänna det (gjorde nog precis det). Då min mamma inte har någon grav att vända sig i, antar jag att det dammar rejält i hennes urna istället! Hohoho!
   

(Beroende av uppmärksamhet)

Ibland kan insikten av mitt Oo-beroende visa mig hur skör min tillvaro är. Om något skulle hända honom, eller han plötsligt en dag skulle lämna mig, vad skulle jag göra då? Vågar mig på klyschan att hela min tillvaro skulle rämna, men är det inte det också som villkorslös kärlek går ut på? Att våga ge sig hän och erkänna hur stor betydelse den andra har för oss? Det är aldrig lätt att visa sig sårbar, men är det inte så det ska vara? Det som krävs? Det om något är nog något jag lärt mig med Oo. Vid tidigare relationer har jag vid minsta konflikt stängt ned mina känslor och aldrig visat hur jag känner. Jag förstår nu hur frustrerande det måste ha varit för dom, men så var jag präglad, kunde inget annat. Det är fortfarande skitsvårt, måste tvinga mig själv att överbrygga mitt stenansikte och min tystnad, visa att jag bryr mig och kommunicera. Apjobbigt, men det är ju så det måste vara, det funkar inte att bara stänga ned, att stänga ute. Och i min relation med Oo finner jag nu mig själv vara den som, med stor frustration och inte alltid med en gång, ändå försöker prata, reda ut och komminucera. Klapp på axeln för mig! För jag klarar inte av att stänga av när det gäller Oo. Kanske har ränderna från barndomen börjat gå ur beträffande min förmåga att lägga locket på, eller så betyder Oo helt enkelt så mycket för mig att jag inte förmår att stänga honom ute. Det gör fysiskt ont när vi är osams, och tack och lov sker det väldigt sällan, men det gör så ont att jag inte kan förmå mig till att ignorera det hela så som jag varit proffs en gång i tiden. Man läser om relationer där de skriker och gormar och känner med lättnad inte igen mig, men visst har vi varit sura, besvikna och arga. Oftast, som väl för många andra om någon skitsak vilket vi själva till slut inser, och de blängande blickarna utbyts mot försiktiga leenden. Som tur var orkar ingen av oss vara arg särskilt länge, och ännu mer tur är att det sker så otroligt sällan. 

Förra sommaren överraskades jag och Oo med en "svenshippa"! Av Elin och Andreas fick vi ett album med rubriker som vi skulle fota lämpliga bilder till. En rubrik var "Om 40 år" eller något sådant, och alldeles lägligt fick vi syn på detta par! De var så söta där de gick tillsammans och hade inga problem med att bli fotade med oss, trots vår säkert knepiga förklaring! Jag hoppas vi kommer att gå sådär tillsammans en dag, i sakta mak på ålderstigra ben på Liseberg, fulla av många härliga minnen!
Efter så pass kort tid ändå som vi nu varit tillsammans tycker jag vi hunnit med så mycket fantastiskt! Inte ens fyra år sedan vi träffades, och efter en början som väl knappast kunde bli mycket sämre, blev det bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Så mycket vi gjort tillsammans på så kort tid att vi ofta fastnar framför min skärmsläckares bildspel, ler och minns. Från stora händelser till de små vardagliga, och jag skänker en tacksam tanke till min blogg som kommer att hjälpa mig minnas allt detta. Kap Verde, Norrland och Norge, bygge av snögrottor, Danmark, Selma spa, lånecyklar i stan, Sälen, husköp, San Francisco, Yosemite, Frankrike, Monaco, Harry Potter-läsning, Pisa, Hawaii, bröllop, Boda Borg och alla cachingtrippar. Så mycket, och nu står vi inför vår största grej hittills!
Hade ännu ett försök till namndiskussion i morse. Det är ju hopplöst svårt! Några vi känner har kommit med gissning beträffande könet. Vår granne som säger sig vara synsk har både kön och namn klart för sig. Tycker han kan uppge det för oss så slipper vi skaffa namnförslagsböcker och vela hit och dit. Fick ett lite mer osäkert datum för nedkomsten också, 18 januari, eller möjligtvis 13:e. Det tycker jag låter bra och tror genast mer på hans uppenbarelser. :o)

(Älskade Oo!)

Får ett sms med endast ett ord: "Pusså"
Det går visst bra med den där whiskeyprovningen! Xo)

Elden har brunnit ut, vet inte för vilken gång i ordningen Mollys skiva spelas, värmeljusen hänger fortfarande kvar och jag börjar känna mig lite trött i ögat.

I morgon eftermiddag kommer kanske Oos föräldrar för att påbörja trappbygget.
Den sista tiden innan Oos farmor dog började minnet svika. En dag presenterade Monica mig för henne, vilket inte var första gången. Denna dag sade hon dock: "Det här är min dotter Linda". Lika konstigt som det kändes, lika varmt blev det inombords. Men det skulle jag aldrig erkänna högt. Det är en förunderlig familj jag kommit in i. Jag kanske önskade att det bara var Oo jag gifte mig med, men familjen kommer med på köpet vare sig man vill eller inte. Nu kan jag bara konstatera att jag inte kunnat få bättre svärföräldrar, och även om jag kanske må ha svårt att vänja mig vid deras fullkomliga accepterande av mig, och ännu svårare för att visa eller känslomässigt våga släppa dom helt inpå livet, så uppskattar jag dom på det maximala sätt mitt präglade förhållningssätt förmår. Tiden kan göra underverk, och kan jag bara tillåta mig att se de framsteg jag faktiskt gjort sedan jag träffade Oo, så vill jag tillskriva mig större förmåga att bjuda in mina närstående mer än jag någonsin gjort förut. Jag må inte ha något behov av det, men känner på ett plan att det är så självklart som Oo ser det som det ju faktiskt ska vara, så som jag faktiskt också vill att det ska vara. Det tar bara ett tag för mig att inse, acceptera och känna det fullt ut.

En blixt lyste upp alla fönster och strömmen gick när jag nått den föregående meningen! Fruktade att allt jag skrivit skulle vara försvunnet när jag återfick kontakten med modemet, men phu, ingen större skada skedd. Tur att jag hade ljus tända redan, och strömmen kom snabbt tillbaka. Åskan har mullrat lite till och från hela dagen, men sade nu kanske ifrån att det är dags att krypa i säng! Lite läskigt att krypa ned ensam med mullrandet kring hörnen! Tur man har katterna! :o)

Förrätt:
Egenplockade Hisingskantareller smörstekta med flingsalt på litet rostat bröd.


Förstår faktiskt inte hajpen kring dom nu när jag smakat. Det var, tja okej. 









Varmrätt:
Flashback á la student och singel med lingonsylt och smör. Serveras med BRAVO-juice och multi-vitamintablett.


Varmrätten avnjutes tillsammans med grannkarln som kom förbi med nyckel. De ska till Korfu och är tillräckligt äventyrliga för att överlåta blomvårdnaden till oss.



Oo har lämnat mig för att sippa finare whiskey och fylla på sin sociala mätare tillsammans med sin whiskeyklubb.
Frugan ska fylla på sin omättliga ensamhetsmätare genom att hänga tvätt och pula i trädgården. Har shoppat lite från Handelsträdgården!

...fotboll ikväll! Jag erbjöds chansen att jobba vidare på fotbollsintresset, och då måste man ju haka på! :o) Göteborgslag mot Stockholmslag, eller förolämpar jag nån förort nu? Djurgården är väl ett pure Stockholmslag va? Har ju för mig att Djurgården ligger mitt i huvudstaden, det där stället med alla djur man kan gå runt bland va? Eller tänker jag på Skansen nu? Hm.
Kanske det blir lite mera tryck nu än vid förra matchen då det förvisso också var ett Stockholmslag, eller Bromma kanske faktiskt är en egen kommun där uppe i smeten? I vilket fall så var ju hela bortasidan lika tom som min sodukohjärna när de spelade, men har fått för mig att Djurgårdarna är lite större? Typ fler supporters så sannolikheten att några pallrar sig ned hit är större? Oh well, ska försöka hinna få nåt i maggen innan dess bara.
Får skjuta upp mina planer på att steka upp min handfull kantareller till imorgon, mer än så tog jag inte av min andel. När Oo passar på att festa för andra gången i sitt sympatiuppehåll kanske jag skulle passa på att lyxa till det med en fin bit kött, potatis-nåt och smörstekta kantareller? Men med tanke på hur roligt jag tycker det är att laga mat till mig själv, eller laga mat över huvudtaget, är det nog större sannolikhet att jag sitter med en kokt majskolv till middag istället.

Har dock kompenserat vuxenpoängen lite genom att kolla upp vårat elavtal. Har fått en påminnelse att det är dags att teckna nytt, och orkar man bara lägga lite tid finns det faktiskt en del pengar att spara. Frågade tjejen på Din El vad vi låg på för årsförbrukning. 22 500 kWh blev svaret, vilket inte sade mig någonting alls. "-Men vi hade ju en rätt hård vinter i år", sade hon och kollade på förra året istället. 14 000 kWh!
Slokörat såg jag framför mig no more bastubad, tjocksockar istället för extra grader i golvvärmen och dubbla täcken i sängen, tills jag kollade upp vad den genomsnittliga elförbrukningen faktiskt brukar vara för en villa/radhus: 25 000kWh. Hohoho! Genast såg jag framför mig ännu goare golvvärme och fler bastubad! Fast den där siffran kanske räknar med en familj på typ två vuxna och två barn med fler duschar, fler tvättmaskiner, diskmaskiner och användning av spisen (duktiga familjer tillagar mat varje dag). Attans.

I vilket fall fanns det ju en massa finfina pris på elskling.se, men det visade sig vara vid nytecknande. Dvs det braiga pris som vår nuvarande leverantör DinEl erbjöd på den webbsidan, gällde ju bara om vi inte varit kunder hos dom! Jahapp. Men om vi hakar på Fortum istället så får vi ju deras braiga erbjudanden, och när det så löper ut nytecknar vi oss på DinEl igen istället, och så kan vi hoppa mellan distributörerna sådär vart tredje år och få grymma priser hela tiden! Höhö, inte helt eko i Linda-hjärnan ändå!
Oo tyckte att man helt enkelt kunde pressa företagen mot varandra "Vi får det här hos dom, vad kan ni erbjuda då...?"-köret. Men det är ju så pinigt! Jag blir ofta påmind om hur jag gick ifrån när Oo och Tomas dealade med mäklaren som skulle sälja Kondi. Jag höll på att skämmas ihjäl, medan manfolket tyckte det var skitkul. Men så kunde mellanstadie-Linda inte ens sälja Majblommor för att hon i princip bad om ursäkt för att hon kom och störde.

Hoppas jag har tillräckligt med kläder för att sitta ute och kolla på vältrimmade fotbollsben. Dubbla långärmade och två jackor? Det kan gå!

Förresten så kom vi fram till att de 14 000 kilowattimmarna berodde på att huset stått tomt typ ett halvår, eftersom det var ungefär mitt i det mätåret som vi flyttade in! Så det så.

Skogens guld har för mig inneburit hjortron, men här nere är det tydligen kantarellerna som innehar den titeln. Jag har smakat på restauranger och inte funnit dom särskilt märkvärdiga, men folk verkar ha en form av mani på dom! Man avslöjar hellre sin brors alla hemligheter än sitt kantarellställe, och det oooh:as och aaah:as åt dessa fruktkroppar som tydligen helst bara ska smörstekas med lite salt(?)
Nåväl, jag har som sagt smakat, men aldrig faktiskt sett dessa rariteter live, au naturel ute i skogen. Ännu en sak att tacka geocachingen för! ;o)
På väg till den fjärde lunchcachen flämtar mina två sällskapscachare till och pekar med darrande hand på några anspråkslösa små "hattar" bland mossan. Kantareller! Efter hittad logg (och ett kilo spindelväv i ansiktet), letade vi oss tillbaka till fyndet för att fylla Mikaels jacka. Lite besviket konstaterade jag att de ju inte såg så trattformade ut som jag föreställt mig, men så fick man höra att dessa ju var vanliga kantareller. Trattkantarellerna var mer sådana, och tydligen inte heller lika gula(?).
Nåväl, nu skulle de delas broderligt, men då jag sade att några få räckte för mig till ett smakprov, blev de nästan darriga på läppen av tacksamhet. Är de verkligen så fantastiskt goda? Är de så sällsynta? Jag kände att jag kunnat avsäga mig svamparna helt, men inser att jag väl åtminstone får ge dom en chans när jag nu har möjligheten. Det roligaste var ju att leta, hitta och plocka!

Minns en svamptur med Jenny på Pitholmshedarna där vi letade någon form av musseron, blåmusseron tror jag. För att inte tala om hur roligt vi tyckte det var att plocka allehanda udda svampar för vår finfina svamputställning, ju större desto bättre oavsett sort eller fason! Smörsoppar fanns det gott om där, men vet inte om jag sett så många sådana här nere. Däremot är jag nästan säker på att jag sett en stor murkla på gången upp till huset! Sådana var vi och letade också vid något tillfälle i de norrländska skogarna! :o)




Riktigt guld från skogen!






Fast jag är inte så förtjust i dom faktiskt... :o)

Combaten gick rätt bra faktiskt! Gömde mig längst bak och fick springa ut och pinka en gång :o) Vid första roundhousekicken var jag antagligen inte tillräckligt varm, eller så slarvade jag med tekniken, för det högg till rejält i de där ligamentstrakterna. Blev lite förskräckt och tog det lite lugnare vid resterande kickar av den typen. Att hoppa gick sådär då det kändes som blåsan nästan skulle sprängas, så sista powerlåten var egentligen den enda där jag verkligen kunde släppa lös ordentligt, förutsatt att jag höll tillbaka lite på jumping jacks-hoppen. Fick inte ta ut mig så som man kan göra, men svettas och jobba lite i varje fall. Skönt! Känner faktiskt inget speciellt i kroppen dagen efter, men vi får väl se. Magen kändes möjligtvis liksom lite extra spänd en stund efter passet, ungefär som att "upphängningen" fått jobba hårdare.
Kul att träffa sina gamla deltagare, och Ylva frestade mig faktiskt ganska hårt när hon frågade innan starten om jag inte ville göra henne sällskap där framme! Xo) När vi väl körde igång var jag dock glad att jag sagt nej, för även om det gick rätt bra, så kunde jag ju köra långt ifrån lika "snyggt" och kraftfullt som man bör där framme!

Väl hemma väntade en över-raskning! "Ogräshögen" längs vår gång som vi fört en ojämn kamp emot, var "plöjd" och den gigantiska emballagehögen från utemöblerna brann friskt i tunnan! Dessutom väntade en stor hög med ved på baksidan intill vedförrådet på att staplas på plats. Oos föräldrar hade kommit ned från Landet med veden samt jordfräsen! Underbart att bli av med den där fula eländiga skräphögen! Dessutom var de första grejerna till trappen inhandlade, så man nu kan få ett första intryck av hur den kan komma att bli också!

Jepps, rejält bred ska den bli, och längs den bortre kanten tänkte vi en form av avsatser för blomkrukor eller nåt.
Till höger skymtar päronträdet vi fick i bröllopspresent. Det växer och frodas, och tre-fyra små päron har minsann tagit form! Tyvärr mår äppelträdet inte lika bra. Oförstående har vi noterat hur dess gröna frodighet vissnat, tills vi tittade närmare. Barken är avskalad en bit ovan marken hela vägen runt, så antagligen har något djur varit i farten! Fy vad tråkigt, men nu är det päronträdet som ska kläs med sådan där plaststrumpa så snart som möjligt!
Kanske krusbärsbusken får ta äppelträdets plats? Tror det kan vara lite för mörkt där den nu står på andra sidan huset. Vinbärsbuskarna ser också lite småledsna ut, men jordmånen var inte den bästa där heller. Det är inte mycket utrymme nedåt innan man träffar på sprängstenen... Frågan är om hösten är den bästa tiden att flytta träd och buskar?

Oo ska på GAIS-match ikväll och kommer hem rätt sent. Imorgon eftermiddag drar han för träff med whiskeyklubben nere i Fjärås eller nåt denna gång och blir borta till söndag. Sedan skulle kanske hans föräldrar komma och påbörja trappen på söndagseftermiddagen. Tja, det är ju bara nästa helg och sedan är Andreas och Tomas baluns helgen därpå, och då vore det onekligen trevligt att ha trappen klar! Jag får se hur jag tillbringar min Oo-fria tid, men röja och greja på insidan behövs ju alltid. Dessutom har jag en hög med ved som väntar på baksidan! Hoppas det blir ok väder bara. Imorse hade vi nio plusgrader ute. Dags att börja peta på termostaterna hemma! Xo)

Man kan ju tro att jag är arbetslös nu att döma av min header! Inget ordningsvakteri, inget instruerande. De extrajobben är ju så enkla och illustrativa att ett foto räcker, men hur visar man att man är IT-konsult? En bild där man sitter och hukar vid en dator? Kul. Och då kan man ju lika väl vara webbdesigner, marknadsundersökare, revisor eller spelberoende? Att bara skriva IT-konsult bryter ju hela stilen! Har funderat på att göra om headern helt, men det är inte högt på priolistan precis. Skulle ju liksom vilja att den är förklarande, så en läsare inte behöver undra om Maja och Fia är riktiga barn med bulimi eller konstant magsjuka, att Oo faktiskt är min älskade make och inte någon Mollgan, och Gulingen min bil och inte ett anonymt snedögt syskon! För de som känner mig är det ju inga problem, men vet själv hur förvirrande och störigt det kan vara att läsa en blogg där namn nämns utan att man har en aning om det är vän, släkting, en kakadua eller kollega.
Men å andra sidan, who cares? Typiskt mig att få för sig att vara överdrivet snäll mot okända människor. Släppte in två i bilkön till jobbet idag, och är det bara jag som faktiskt har gjort en u-sväng (eller två blev det ju) för att plocka upp en liftare?

Har haft utbildning med en kinesiska, och hon var väldigt lik min syster ibland! En del skulle säkert säga att hon var lik mig... vi gulingar liksom, sneda ögon, svart hår och plattnosade :o)
Tyckte dock det var lite kul när hon försynt frågade om jag också var asiat, för jag hade ju sådant typiskt.... hår! Haha, ja det är ju det mest iögonfallande? :o)
Snart dags för combat. Jag är faktiskt lite nervös! Kommer att kollapsa eller nåt. Måste ju visa mig hurtig för mina gamla deltagare! Xo)

Fick ett brev på posten. Oo trodde det var en fortkörningsgrej (hrmpf!), men det är visst dags för fortbildning för att behålla ordningsvaktsförordnandet. Var det verkligen tre år sedan sist? Tiden går! Såg de alternativa kurstiderna, och undrade hur det skulle gå med de praktiska övningarna som batongträningen med magen! Men så såg jag att det är först från januari till maj, så jag får nog ta sikte på den där i maj!
Tycker det är bra att få repetera lagparagraferna litegrann, för det är ju några stycken att hålla reda på!

När jag lämnade jobbet var jag på sådant där jobbigt gråtmilt humör, och en snäll kommentar från Oo fick mig nästan att lipa inne på Ica i Gunnilse. Hopplöst!
Orkade inte bry mig i den förhatliga middagsmaten, så Oo tog hand om den medan jag dammsög, bytte sängkläder och körde igång en tvättmaskin. Praktiska göromål rensar skallen, fast sedan blev det lite mer jobbigt prat när vi benade i förmiddagens möte och mina tankar. Jag har inga problem att prata om uppväxten, men när det kommer till mina tankar som berör Oo blir det skitjobbigt. Samvetet, känslan av att svika, hans berättigade besvikelse över mina destruktiva tankar kring barnet, mina orättvisa tankar som är färgade av mammas malande år efter år.
Lade mig i bastun efteråt och gjorde sedan Oo sällskap i sängen framför "Fångarna på fortet". Försökte lösa en soduko, men körde fast nästan direkt - på nybörjarnivån! Observera att det inte var den lätta, utan nybörjare! Min hjärna är mos. Lyckades med Oos hjälp till slut lösa två.
Idag ska jag vara med som deltagare på combatpasset i Kållered, "mitt" pass! Måste ju komma igång med träningen mera regelbundet när jag nu inte längre har instruerandet som morot. Peppades lite när barnmorskan på träffen betonade hur viktigt det var, samt att en av tjejerna i gruppen tränade tre gånger i veckan, bland annat combat, trots foglossingar! Man kan ju anpassa övningarna lite, men slag-kombinationerna ska ju inte vara några större problem, även om det är mycket höfter inblandade där. Det är väl framför allt hoppande och utfallande rörelser man ska undvika. Shit, jag kommer att vara helt slut!

Föräldragrupp. Tja, vad kan man säga? Fyra andra par inklusive oss, alla beräknade i januari där vi var först (nähä!) och vi alla väntade vår första. Två par från Sjövik (fick lära mig var det ligger) och ett från Gråbo. Oo tyckte det var synd att inga var från Olofstorp, men det finns ju fler månader på året och kanske någon finns där? Hur som helst så vet jag ju nu via FL att det faktiskt är en till beräknad i januari som bor i Olofstorp, men som går i stan.
Nåväl, vad tyckte jag då? Tja, det var väl ok. Lite lustigt/konstigt att se alla magar, ungefär lika stora. Det blev presentation, "speeddating" där vi alla fick prata med alla genom avancerad cirkulation i sittringen, information och fika. Det var, tja ok.
Sedan åkte jag till Lerum där jag fick vänta en halvtimme efter bokad tid då vi gick förbi varandra i de olika femtioelva väntrummen. En korridor med ett väntrum i varje ände plus ett i mitten, hallå?

Nåja, det blev en dryg timmes "introduktion", där jag fick hjälpa henne med all min bakgrundsinformation och nuvarande "status" rent familjärt och praktiskt. Sedan mer ingående om barndomen och uppväxten som jag ju de facto inte har många specifika minnen ifrån beträffande just föräldrarna, i varje fall inte många positiva.
Jag fick berätta om mitt tidigaste minne av dom båda, och av någon anledning involverade de båda händelser som fyllt mig med skuld. Trots att jag nu knappt minns allt som sades, så drog hon en liten slutsats att jag präglats till en ständig känsla av skuld.
Jag fick försöka förklara min icke existerande umgängeskrets och varför jag valt att inte ha några nära vänner. Jag och Oo diskuterade det häromdagen. Jag har ju faktiskt inga kompisar här nere, specifikt uttryckt egna kompisar. Mina vänner är de jag fått via Oo, annars är det bara Anna uppe i Luleå, vilket är tillräckligt för mig. Det är svårt att förklara och få Oo att förstå att jag inte har något behov av vänner och umgängeskrets då det är så självklart för honom och de flesta andra människor.
Jag saknar det inte, känner ingen längtan eller vilja att ha kontakt med andra som innebär krav på samtal, möten och...kontakt! Jag kan på ett sätt förstå det omvända. Människor behöver träffa andra, prata och umgås för att, tja, få en form av bekräftelse? För att de är intresserade? Tycker om att vara del av andras liv? Tycker om att ha andra som en del i sitt? Bara trivs med andra? En del har större behov, en del har mindre och jag har inget alls. Av någon anledning anses det inte riktigt ok. Ingen vill väl vara ensam? Tja, öh, jo jag? Men jag ser det inte riktigt så. Det låter så negativt när det sägs. Jag har ju kontakter på mina jobb och via Johans vänner. Det räcker, kan till och med för mycket av bara det! Fikastunder och gemensamaktiviteter av stora eller små slag på jobbet har aldrig intresserat mig. Jag kan delta för att det förväntas, inte verka oförskämd, men står helst över. Många säger att de också har behov av att vara ensamma ibland, men jag har det hela tiden. Okej, visst kan jag finna ett utbyte av vanligt umgänge trevligt ibland, men sällan längre stunder. Aktiviteter så man har nåt att göra tack! Förfester som de flesta tyckte var själva poängen med att gå ut, för man satt och pratade och så, det tyckte jag var aptråkigt, och ville bara ut på dansgolvet. Det är ungefär lika lätt att förklara och får andra att förstå, som att förklara mitt val att inte dricka alkohol. Många kan bara inte förstå hur man kan vilja vara ensam, medan jag inte kan förstå varför det är så svårt att inte dricka.

Jaja, detta behov av icke existerande kompisar kunde kanske också tillskrivas någon form av skuld, men eftersom jag inte ser det som ett problem ser jag ingen anledning att försöka göra något åt det. Ungefär som att en med normal umgängeskrets skulle omformas till att inte ha något umgänge alls, why liksom?

Jag fick förklara min antipati mot barn och mina svårigheter att acceptera det som komma skall och försöka svara på frågan hur jag vill vara som mamma och hur jag vill att min relation ska vara till dom. Öh...jag vill att den ska vara bra? När vi gått från min barndom till min mammaroll som jag föreställde mig när de var i tonåren konstaterade hon att jag hade en lucka på typ sju år. Småbarnsåren. Heh.
Fick också skildra min relation till Oos familj, vilkens självklarhet fortfarande är svår för mig att förstå. Lika svårt som Oo kan förstå hur jag förknippar allt med skuld, när det för honom är så naturligt och självklart. De finns där för honom, oss, oavsett vad och de kräver inget i gengäld! Helskumt. Jag minns ju så väl hur jag fann hans nära kontakt med sina föräldrar som en nackdel när vi träffades. Va? Pratas vid ibland varje dag? Träffas och bara umgås? Que? Xo)
Och så allt detta kramande! Why? Kramas vill jag göra med Oo! Ska det vara någon annan är det vid lite mer speciella omständigheter, men nej, det ska kramas när man träffas, det ska kramas när man går. Hallå? Jag kramar väl vem jag vill och inte till höger och vänster! Kan bli lite förvirrande och svårt för de jag träffar dock, ska jag våga krama eller inte? Men de får väl göra som de vill också, jag dör ju inte Xo)

Tja, jag fick nog sagt det mesta som jag skildrat i mina tömningar beträffande uppväxten. Frågan är då hur vi kommer att gå vidare. Hon ser gärna att Oo också är med då det är mina tankar vi ska jobba med, men att vi är två som väntar barn och han bör vara delaktig i hur han kan hjälpa och stötta. Så kommer skulden igen. Vill ju kunna glädjas genuint åt vårt väntande barn, och det är ju inte roligt för honom att jag mår dåligt och inte gläds så som han. Han ser det som självklart att stötta och följa med på möten och sådant, för han vill ju att jag ska må bra, men jag får så dåligt samvete och svär för att jag inte kan bearbeta detta själv utan att visa eller besvära någon annan. Ja, jag vet, så ska det ju inte heller vara, men det hade varit enklare! Eller inte. Det hade kanske resulterat i en skakad baby om några månader eller värre, men i och med att jag nu börjar gräva i detta är målet att eliminera risken för något sådant! Det tar emot att påbörja en process med mål att ändra på mig själv, jag var ju så nöjd med den jag var! Men när den jag är innebär en risk för mitt barn kan jag ju inte fortsätta vara nöjd utan måste försöka göra något åt det. Det känns bara så inihelvete jobbigt, och svårt! Jag är ju den jag är, på ett sätt som för mig känns naturligt, även om jag nu i detta fall förnuftsmässigt kan se dess brister. Men oavsett känns det nästan som ett oöverstigligt hinder.

Efter mötet kände jag mig ganska tom. Nu känner jag min outsägligt trött. Urlakad liksom. Vill ingenting, orkar ingenting, bara ett enda kulmagat självömkande. Men jag orkar inte ens bli irriterad på mig själv för min självömkan. Vill bara vara.

Sicket ruskväder det blev! Vindar och regnar så det står härliga till. Oos föräldrar har varit här en sväng för att bland annat bolla lite idéer till trappen som ska byggas upp till altanen. Fick också se deras bilder från deras Norgeresa. Det är så otroligt vackert landskap där uppe!
Inte många knop gjorda resten av kvällen, lugnt och skönt. Är lite spänd inför imorgon. Ska bli spännande att träffa de andra i föräldragruppen, men hur kommer jag att reagera när det ofrånkomligen blir barnprat? Jag hakade ju på en tråd på FL för de i Gbg med beräknad förlossning i januari, men märkte snart att jag inte kunde dela de andras entusiasm som nu kretsar kring ultraljud.
Passar nog bra att träffa psykologen direkt efter. Jag ska bara transportera mig till Lerum där hon håller till.
Apropå Norgeresa så avslutar jag med en bild från den Norgeresa jag och Oo gjorde tillsammans med hans föräldrar år 2009. Det var en riktigt bra resa! Oo gick ned på knä mitt på Treriksröset, jag fick visa dom var jag vuxit upp, och åka helikopter över Kebnekaise som exempel!

Oo har precis gått ned på knä och hållit upp ringen. Knäna vek sig på mig, så jag kom raskt ned tilll hans nivå! :o)


Lapporten, Abisko. Vajjert! Ah minnen! :o)

Jag hade en tanke på att själv försöka utföra en form av amatörmässig självanalys beträffande min barnångest innan jag började utforska den tillsammans med psykologen. Liksom för att se om mina egna teorier stämmer. Men känner inte alls för att börja gräva och försöka dra fram djupodlade teorier om kärlekslösa föräldrar och problem med anknytning i onödan. Tycker för övrigt jag gjort små reflektioner då och då vid mina skriverier, så där på lagomt djup. Tycker ju inte om att dra upp sådana teorier för mycket då det låter så mycket dålig ursäkt och stackars mig. Kan ändå inte låta bli att känna en viss "nyfikenhet" till vad proffset kan komma fram till beträffade mina skruvade tankegångar, och onekligen skulle det nog finnas en poäng i att förstå varför man känner som man gör i detta fall.

Oo, jag och Nicke (de där två prinskorvarna) i halvlek på Gamla Ullevi. Vädret var inget vidare, men med tjocktröja, tjockisponcho och GAIS-halsduk gick det bra. Medan jag stått och hållit ett öga eller två på IFK:s supportrar har jag kommit på mig själv att fashineras och fängslas av stämningen kring fotbollen. Och faktiskt också själva spelet(!). Det är något med de där glada människorna iklädda sin klubbs färger som munhuggs i lättsam jargong med motståndarna. De fanatiska bortser jag ifrån, då de ju utgör en liten men tyvärr till påverkan så stor roll. Små män som kastar långa skuggor. Jag erkände för Oo att jag skulle vilja ge fotbollen, eller kanske snarare GAIS en chans. Ett nyfiket intresse av att få ta del av denna klubbanda och se om den kan vara något för mig. Jag kan dock inte riktigt se mig själv bli en så engagerad eller entusiastisk supporter som Oo till exempel, men som han själv sade, så har han ju i princip varit GAIS sedan han var liten grabb. Jag har aldrig varit så engagerad i någonting att jag låtit känslorna få sådant utlopp som han till exempel kan uttrycka vid en ful tackling eller snyggt mål. De enda tillfällen jag skulle kunna påstå som jag gett uttryck åt större känslor, är på dansgolvet. Men inte ens de uttrycken av vild glädje är i närheten av känslostormarna jag iakktagit vid en fotbollsmatch! :o) Jag har inte hittat något som engagerat mig så till den grad, eller så är jag bara för behärskad som person för att tillåta mig själv sådana. När jag nu ser på en match, och det blir ett mål så alla omkring mig flyger upp i obehärskad glädje, sitter jag kvar och tycker typ att "det var ju bra". Men att skrika och sträcka näven i luften känner jag inget behov av alls. Så då sitter jag där och känner mig lite dum istället, och tänker att de andra nu säkert misstänker att jag är en katt bland hermelinerna och håller på motståndarlaget. Men som sagt, eller som Oo sagt, det kanske är för mycket att begära när jag inte har så mycket fotboll i blodet som entusiasterna omkring mig. Alla behöver ju inte vara så genuina supportrar för att få gå på en match och ändå ha trevligt.

Däremot blev jag lite nere mot slutet. Snett nedanför oss satt en pappa med sin son i knät, en jättegullig grabb och idealbilden av far och son tillsammans på fotbollsmatch. Det är den jag tycker om att måla upp framför mig, Oo och hans vad-det-nu-blir tillsammans på GAIS-match iklädda grön-svarta färger. Jag blev ömsom glad, ömsom deprimerad. Försökte hålla fast vid de positiva känslorna men allt eftersom kvällen gick kom obönhörligt de andra tankarna. Det är ju inte så idylliskt som en liten knatte i för stor fotbollströja på sin pappas arm. Det är ju allt det andra också, mest av allt, och sedan också innebörden att det faktiskt är min vad-det-nu-blir också!  Och så var tankekrausellen igång där jag såg mig själv sköta, mata, ansvara för en liten unge och det surrealistiska i det. Samt tvivlet på hur man ska orka, finna viljan och motivationen, när man knappt nu har ork att ta hand om sig själv och hemmet?
Många säger att småbarnstiden är något man ska härda ut, man skaffar barnen tätt för att få småbarnstiden överstökad så fort som möjligt, göra bort det jobbigaste liksom. Att många motsätter sig sladdbarn för att de inte vill tillbaka till småbarnstiden med vaknätter, jobbig matning och allt sådant. Hur bra låter det på en skala? Kan det framställas mer negativt? Att småbarnstiden är något man måste härda ut? För sedan är det ju värt det! Tacka fanken för det, alla blir väl glada när något jobbigt är över! Som att starta ett företag och slava i flera år för att sedan kanske kunna skörda dess frukter.
Men lika osäkert som det är att starta ett företag med ovissheten att det kommer att bli lönsamt, lika osäkert är det väl att skaffa barn? Där företagaren kan sluta i konkurs och utbrändhet, kan föräldrarna sluta i skilsmässa med bitter vetskap att de inte klarade av jobbet att kombinera förhållandet och föräldraskapet.

Sedan är det förstås alla de som säger "små barn, små bekymmer, stora barn stora bekymmer", eller att småbarnstiden minsann var den bästa tiden! Tja, jag kan ju lägga till ångest för den stora tiden också då om det är det dessa besserwissrar vill uppnå med sina hurtfriska kommentarer uttalade med allvetandets hela pondus. Är det menat som ett slagt tröst så säger jag tack men nej tack - idiot!

Rubriken till inlägget hänvisades till matchresultatet. Det var Brommapojkarna de mötte förresten. Imorgon ska jag träffa psykologen och det är nog inte en dag för tidigt.

Det debatteras om dagens ungdomar och arbetslöshet, där höga röster hävdar att ungdomarna är lata, bortskämda och ovilliga att "börja från scratch" på arbetsmarknaden. Hörde ett exempel (radio P1) från en företagsledare som fått en jobbansökan till sin kebabfabrik där personen redan i ansökningsbrevet krävde minst 24500 i månadslön. Arbetet bestod av att göra kebabspett. En annan slutade sin anställning efter två dagar för att "det luktade kött", medan många helt enkelt slutade dyka upp efter tre-fyra dagar. Okej, att tillverka kebabspett kanske inte är det mest häftiga eller upphetsande jobbet att berätta om för kompisarna, men vad förväntar de sig egentligen? Någon representant för ungdomarna höll inte alls med av företagsledarens bild av ungdomar och proklamerade att alla vill jobba, oavsett vad.
Jag ska inte ge mig in i den debatten för mycket, för jag vet att det finns väldigt många drivna och duktiga ungdomar som arbetar extra och under lov till dåliga villkor och löner utan att klaga, som faktiskt ser den egna vinsten på andra plan, så som den otroliga tillfredsställelsen när man får sin eget ärligt intjänade lön. Hur dålig man än kan tycka den vara, så anser jag att den ger så mycket mer utöver ett sifferbelopp på banken på det personliga planet.
Nej, med tanke på denna debatt tänkte jag själv tillbaka på mina arbetslivserfarenheter och vad jag egentligen har åstadkommit på den fronten. Eftersom jag anser att även prao tillhandagiven av skolan ger en inblick i arbetslivet, skildrar jag också dessa som jag minns. Är dock väldigt osäker på ordningen tidsmässigt, men tror vi hade två veckors prao under högstadiet, minst en gång per läsår.
Ett av mina första praojobb måste ha varit det på "Ica Örnen" (finns inte längre noterade jag när vi var uppe i somras), en på den tiden större livsmedelsbutik mitt i Piteås centrum. Det var enkelt i form av att plocka upp och prismärka varor, se till att det såg snyggt ut på hyllorna och viss paketering av charkuterivaror. Det var ju ganska kort tid, men jag tyckte det var roligt och uppskattade verkligen kassen med chips och godis som jag fick till tack när tiden var över. :o)

En andra praoperiod var ända ute i Bergsviken på ett konditori som jag inte minns namnet på, men typ "Gretas konditori" eller något annat kvinno(?)namn. Tror inte heller att det finns längre. Cyklade de cirka åtta kilometrarna och hjälpte till med tillverkning av massa olika bakverk. Den äldre bagare jag jobbade med hette Tage och var jättesnäll. Han hävdade att jag fick äta hur mycket jag ville, men jag kom mig inte för att göra det då det kändes fel att gratisäta. Minns hur han bjöd upp mig till lägenheten ovanpå där han bodde och jag fick välja ett bakverk och dricka som han tog upp, och så fikade vi framför tv-n en rast. En dag kom två tjejer in och jag minns hur förvånad och irriterad jag blev på hur de högljutt plockade för sig av fika, mumsade i sig och hävdade att de skulle sommarjobba där. Tage var lite sur när de gått, och påstod att de ofta gjorde så, och sade sedan att han hellre sett mig som sommarjobbare där istället för dom! Men det var inte han som bestämde, utan ägaren som bara tittade förbi ibland. Jag trivdes i varje fall väldigt bra och tyckte om att tillverka semlor, se hur wienerbröd gjordes och chokladdoppa biskvier. Det var bara när jag fick rycka in bakom kassan som jag blev nervös då jag var så dålig på huvudräkning, och när jag en dag ombads skriva ett kvitto fick köparen diktera vad det skulle stå! :o)

En period jobbade jag tillsammans med Jenny som reklamutdelare för "Svensk direktreklam". Buntvis levererades reklamen hem och så sorterades den i färdiga högar att stoppa i folks brevlådor i Munksund. Dåligt betalt var det, men jag tyckte det var rätt kul ändå där vi vinglade fram på våra cyklar, eller promenerade med våra fullpackade ryggsäckar. Det var nog mitt första avlönade arbete, och vilken kick det var att få sin första löneutbetalning! Tror den var på drygt tvåhundra kronor eller nåt!

Vad jag tror var mitt första sommarjobb, var att hjälpa till inför förberedelserna till "Piteå summergames", en fotbollsturnering. Minns inte mycket av jobbet förutom att det innebar både lite administrativa och praktiska uppgifter. En grej jag framför allt minns, var att jag skulle måla upp den där mittcirkeln på en fotbollsplan med hjälp av en sådan där liten "vagn" med vitfärg som lämnade spår när man drog den. Jag målade upp cirkeln på fri hand utan några som helst referenser eller hjälpmedel, så ni kan ju tänka er hur ickerund den blev! Hörde ingenting om resultatet dock, turneringen var ännu ganska liten på den tiden så kraven var väl därefter också :o) Tror jag tjänade omkring 50-lappen i timmen eller nåt, men uppskattade nog ännu mer berömmet och "goddie-bagen" jag fick när jag slutade.

Är lite osäker på om nästa minne var en prao eller ett sommarjobb, men jag minns att det var väldigt soligt och varmt, därav misstänker jag sommarjobb. Liksom det förra var det ett arbete tillhandahållet av kommunen, och denna gång städade jag på stadsbiblioteket. Minns att jag tyckte det var rätt mysigt där bland alla böcker och lugna atmosfären, och undrade över all "fika"tid lokalvårdarna jag följde hade. När jag tröttnade på att sitta nere i deras skrymsle och bara glo när de satt och pratade, gick jag upp och försjönk i någon bok :o) Min syster hade ett sommarjobb där hon fick städa på SCA-fabriken tror jag det var. Jag minns hur synd mamma tyckte om henne som fick städa deras toaletter och sådant, och fick höra riktiga snuskhistorier. Jag kan tänka mig att det var viss skillnad på toaletterna på biblioteket och fabriken, så för mig var det helt ok.

När jag kommit upp på gymnasiet blev det fabriksarbete i form av "löpande band" hos pappas arbetsgivare i Svenljunga. Tillverka filter och förpacka ena året, viss tillverkning och paketering av munskydd det andra. Det var högt tempo, enahanda arbetsuppgifter men jag tyckte det var jättekul! Fick några somrar tillsammans med Nina och hennes kille göra ett endagsjobb tillsammans med pappa vid SCA(?). Det bestod i att i en gigantisk ventilationstrumma byta ut de tubliknande stora filtren som hindrade sågspån för vidare färd. Att ha kontaktlinserna på där var inte att tänka på, och munskydd var ett måste. Jag minns hur svettigt, trångt och dammigt det var, men ändå så tillfredsställande på det där primitiva självuppfyllande sättet.

När jag flyttat till Umeå fick jag jobba som försöksbiträde för SLU (Sveriges lantbruksuniversitet). Det var nog det mest fysiskt krävade jobb jag gjort, men också ett av det klart roligaste! Att vädret var helt otroligt fint hela den sommaren gjorde nog sitt också. Det var plantering och handgödsling av de små försöksrutorna, traktorkörning och rensning av sten från fälten. Då kände man verkligen att man levde!

Under studietiden jobbade jag något år med att städa drop-in solarium, och satt även ideellt för Röda korsets "Jourhavande kompis" innan jag gjorde studieuppehåll och blev nattronderande väktare, vilket sedan blev mitt fasta extra- och sommarjobb fram tills jag flyttade söderut. Minns hur ickemysigt det var att varma sommarkvällar gå omkring och låsa Kungspassagen med den grå overallen och svetten rinnande därunder. En del pass på 12-13 timmar att rondera på mörka arbetsplatser, rycka på inbrottslarm och tillse grindar och fabriker. De där varma somrarna var dock ok när jag vid två somrar ryckte in som laborationshandledare vid astronomikurser som Universitetet tillhandahöll. Ensam fick jag ta hand om och leda stjärn- och planetobservationer med teleskop på kvällen. Kul!

Sedan jag kom ned till västkusten och lärarjobbet, och hakade snabbt på att jobba extra som ordningsvakt och senare också gruppträningsinstruktör. Svarade på en annons om extrahjälp i fysik, vilket gav mig många givande timmar med Tahmina!

Mina föräldrar må ha haft sina brister, men de lärde mig att göra rätt för mig vilket jag tror mig kan tacka mina "framgångar" på arbetsfronten för. Det var inte fråga om att klippa gräs, hugga ved eller tvätta fönster av annan anledning än att man skulle hjälpa till och "göra rätt för sig". Ingen motfråga som verkar vara given bland många unga idag: "Vad får jag för det?" Det må inte alla vara några avancerade eller imponerande arbeten jag haft, men mina insatser har alltid uppskattats och gett mig bra referenser att tillfoga min CV. Till nackdel kanske kan sägas att denna ambition att göra rätt för sig har en förmåga att drivas till sin spets, då jag alltid vill göra mer än vad som kanske krävs eller behövs, vilket renderade min väggkänning som så abrupt fick avsluta min lärarkarriär. En liten självanalys tillskriver denna överdrivna ambition till att det egentligen aldrig var nog det man gjorde hemma. Att det inte var tillräckligt bra, eller ofta nog. 
Men jag trivs med att ha mycket att göra på arbetsfronten, känslan av att göra nytta, göra rätt för sig. När jag nu om några månader inte kommer att kunna göra det längre vet jag faktiskt inte hur jag kommer att reagera. Att vara hemma med barn är ett beundransvärt "arbete" om något, men i min hjärna räknas det liksom inte. Jag är borta från det verksamma arbetslivet, gör ingen insats längre, även om många, och även jag på ett plan anser att ta hand om sitt barn är en insats värd något som någon annan. Jag är tyvärr fast i gammeldags konservativt tänkande där begreppet "hemma med barn" betecknas som mindre värt, kontra "riktigt" arbete som ger en inbetalning på kontot. Skyller på mammas bitterhet i den frågan, tillsammans med de än idag ojämlika könsrollerna.
Har en känsla av att mammas bitterhet blir en sak vi kommer att behandla under mötet på onsdag.

Hörde på radio en sommar där de efterlyste typ "Sveriges mest hemska sommarjobb", och så fick lyssnare skriva eller ringa in och berätta. En tjej som satt och sorterade skruvar eller nåt ned i olika hål dagarna i ända kom ganska högt, men jag minns att vinnaren blev en kille som sökt städjobb på en biograf. Det han inte förstod var dock att det var en porrbiograf! Där var det inte popcorn och godispåsar som plockades upp från golvet mellan visningarna om man säger så. Men visst borde en lönecheck från ett sådant arbete kännas mer tillfredsställande att få än efter ett jobb som tillbringats sysslolös som brandvakt eller liknande?
Skulle vara kul att veta folks värsta/bästa sommarjobbsminnen!

Jepps! En så fin färdig altan kunde vi ju inte lämna tom så länge! Vi åkte till Lindholmen och Bra sommar-möbler där det var rejäl rea inför säsongsavslutet. Tanken var att kanske hitta en frukostgrupp, men det blev en hel matgrupp! Minst 20 procents rabatt gjorde att vi klarade oss under femsiffrigt för det stora bordet med "sten"skiva plus sex fällbara stolar. Gillade det hela skarpt!
Vi fick oss ett gott skratt när vi väl hemma (fick köra med öppen bagagelucka) tråcklade ut grejerna ur bagageluckan och verkligen kånkade upp bordet till altanen. Killen på hämtlagret kom med den på axeln!
Vi dumpade bara grejerna och drog iväg igen, nu med destination Bäckebol och Ikea. Där var sommarsäsongen bortplockad, så det blev "bara" en köttbullsmiddag och lite span på barngrejer innan vi åkte till Bauhaus. Där var utemöblerna i princip slutsålda, men tack vare utförsäljningen hittade vi en liten frukostgrupp för 50 respektive 70 procents rabatt! Jag hade aldrig betalat de tolvhundra som bordet skulle ha kostat, eller åttahundra för stolarna, men nu kändes det helt ok! Jag menar, okej att man vill ha snygga och bra grejer, men någon måtta får det vara på hur mycket man tycker det är värt att betala. Det är ju den där knepiga kombinationen av snygghet och kvalité kontra pris bara, så då känns det bra att kunna fynda lite :o)
Väl hemma igen var det montering som gällde, och jag lyckades förstås förstöra helhetsintrycket av vår nya fina altan genom att tappa lilla bordets fot vilket orsakade ett gigantiskt märke där det knappt kunde synas bättre. Olyckligt packade jag upp matstolar medan Oo fick skruva upp, såga, justera och göra om hela den brädraden. Min Oo är alldeles för snäll som inte ens skällde på mig. Jag skämdes som en hund!


(Redo för gäster!)



Imorgon är det måndag igen. Oo ska till Malmö och efter jobbet möts vi upp för att gå på GAIS-mats! Onsdag är det första träffen med föräldragruppen i Gråbo, följt av första besöket hos psykologen.

Min älskade duktige Oo! Altanen är färdig och den är stoor! Omkring 40 kvm tippar Oo, endast entrésidan alltså. Räknar man totalaytan från andra skjutdörrsidan, framsidan och till entrén landar vi på omkring 100 kvm! Vi funderar på att anordna en bal! ;o)
(10 juli)







(Idag, 22 aug)



Till veckan kommer Tomas för att de tillsammans ska kika på hur de ska konstruera trappan. Det är ungefär 80 cm från marken och upp där den ska vara, så det är en ganska rejäl kant där det är som högst.

Jag har skruvat lite trall och klippt gräsmattan där ett oräkneligt antal minigrodor och en gigantisk padda räddades. Nu tar vi det lite lugnt några minuter innan en dusch och tur till Bäckebol. Säsongen är ju slut för utemöbler, men vi ska ändå ta en kik och se om vi hittar något vi gillar. En frukostgrupp hade vi också tänkt hugga, kanske på Ikea.

I september ska vi upplåta vår enkla boning för ett 60-årskalas och då vore det onekligen trevligt om vi hade något annat på vår fina altan än sopkvastar, några tomma krukor och udda plaststolar. Nej, det är inte någon äldre släkting som ska firas, fast släktskap skulle man nästan kunna hävda i form av broderskap även om det är mer på det mentala än biologiska planet. Det är nämligen Andreas som ju fyllt 30 som ska ha kalajs! Då hans barndomsvän Tomas också fyller 30 detta år slår dom ihop sina påsar och anordnar stort kalajs på en och samma gång. Jag vet inte om de är medvetna om risken av ett visst svinn av gäster längs kringelikrokarna hit ut till bushen, men de har fått vår vägbeskrivning sedan vår bröllopsfest att återanvända, och vad jag vet fick vi hit alla gäster som vi väntade då! Okej, några kanske hamnade lite fel, men mobiltelefonin är fantastisk, och bättre sent än aldrig! :o) Kul ska det bli i varje fall!

Om man räknar med åren i Stenungsund har jag bott här nere i ganska precis åtta år nu, men jag hade ännu inte besökt Slottsskogen mer än en enkel promenad igenom vid kanske två-tre gånger. Idag invigde vi cykelstället (ännu en fördel med dragkrok!), hängde på cyklarna och drog till just Slottsskogen och dess cacher. Okej, det blev några på vägen också från bilen. Det duggregnade ganska friskt när vi började, men allt eftersom timmarna gick klarnade det upp för att bli riktigt varmt och soligt.
Tio cacher blev det totalt, varav en multi samt en för oss första av typen earth. Snacka om att jag är en klenis! Flåsade värre än en astmatisk hund och benen som spagetti efter minsta backe! Deprimerande.
Jag må le käckt på bilden från utkikstornet, men tänk "flås-flås- SMIL -flås-flås-flåås"! Inte syns det heller hur svetten rinner överallt, och det är första cachen på plats i skogen.
Jag visste ju att det fanns djur så som pingviner och ett nu förtiden före detta fågelhus. Men jag visste inte att det fanns så mycket mera vilket ju är helt fantastiskt! Första gången jag fick se älgar i en inhägnad faktiskt. Har förstått att djurlivet minskats av kostnadsskäl vilket är synd. Jag tycker det är fantastiskt av Göteborg att erbjuda detta, inte bara en gigantisk park mitt i stan, utan också denna möjlighet för barn och vuxna att ta del av alla dessa djur utan någon som helst avgift (om man nu tänker bort skattepengarna).

(Nya koordinater till multicachen räknas fram vid Smålandsstugan)


På vägen hem var han ju bara tvungen att logga en cache han spanat in ett tag. Behöver jag påpeka att han inte var så ren när han kom upp? Men han trillade inte i ivarje fall!

Väl hemma upptäcker jag att vi fått med oss en kompis hem från den centralt belägna parken. Lade märke till den lilla mätarlarven när vi var tillbaka vid bilen men glömde sedan bort den tills jag såg hur Maja oerhört intresserat spanade på min ryggsäck. Hoppas den ska trivas i vårt päronträd istället! :o)


Oo är ute och skruvar trall och jag funderar på att lägga mig i badet. Kycklingmiddagen med pasta och sås på fetaost och oregano är avklarad och undanröjd, med fyra lunchlådor till godo. Gött!
Jag är helt slut i kroppen och funderar på att lägga mig i badet. Jag har faktiskt aldrig använt badkaret sedan vi flyttade in, då jag har varit desto flitigare i bastun. Blev ju lite sugen när jag skrev den senaste "Skrivpuffen" :o)

Tack vare Fotbollsfrun hamnade jag framför P1 på vägen hem från jobbet igår! Det skulle vara debatt om bland annat bloggande föräldrar. Huvudgrejen var den trend som är så gigantisk bland föräldrar nu att lägga ut bilder på sina små telningar och skriva om all möjliga för dom intressanta detaljer. Det diskuterades om främst bilderna och hur de kunde missbrukas av pedofiler.

I nuläget bryr jag mig inte nämnvärt om risken för att pedofiler skulle sitta och runka framför bilder på mitt barn. Sjuka människor kommer man aldrig undan, och hur stor är sannolikheten för att just mina bilder skulle hamna i någon av deras äckliga händer? Det man inte vet om har man inte ont av eller hur man nu säger, men jag lär nog ha mer att oroa mig för än peddon när det gäller mitt framtida barn. Dock fattade jag mer eller mindre ett litet beslut där och då ändå att inte publicera några överdrivna nakenbilder på ungen, och då blir risken för peddonedladdning bara en bonus. Nej, det kom fram en annan anledning som faktiskt ligger till grund för mitt beslut.

Hur många tonåringar tycker om att andra får se bebisbilder på dom? Eller höra detaljer om hur de var? Är det inte bland det skämmigast man visste när mamma plockade fram albumet och visade blöjstjärten i vädret och tårta över hela ansiktet? Själv minns jag hur genant det var när mamma körde sina berättelser om hur man naken sprang omkring in och lade beslag på grannens gummipool eller vad det nu var.
Nu kan klasskompisarna hitta förälderns/föräldrarnas blogg och frosseriet av bilder av första matningen, badet i gummipoolen och blomman uppstucken i näsan. Hur kul är det? Ungefär som att morsan själv skulle få se grejer gjorda på fyllan utlagda på kompisarnas Facebook för allmän beskådan? Och då är hon ändå vuxen och får stå för sina handlingar, medan ungen inte har en chans att påverka att de naturliga, men för dom just då fruktansvärt piniga bilderna finsn tillgängliga på nätet.
Jag har inget emot att lägga ut gräsliga bilder på mig själv, jag är vuxen och har själv beslutat att visa mig själv från inte bara smickrande sidor. Därför känner jag just nu i varje fall att det endast kommer att bli vackert rosenskimrande och tillrättalagda bilder med ett kinkigt ansikte på sin höjd. Jag har en känsla av att ungen kommer att tycka morsan skämmer ut denne tillräckligt under uppväxten ändå! Xo)

När jag hamnade framför "Livet på BB" på tvn i förrgår, fick jag ett scenario som jag faktiskt aldrig tänkt på förut. Ibland kan det bli komplikationer i samband med förlossningen, förr i tiden var det inte ovanligt att mor och/eller barn dog i så kallad barnsäng. Idag är ju kunskapen och de medicinska hjälpmedlen fantastiska, men ibland står till och med den hjälplös.
Frågan som slog mig var: Tänk om det händer något så Oo ställs inför frågan att välja mellan mitt och barnets liv? Vad gör han då? Eller om jag är vid medvetande och får de alternativen: Du eller barnet!

Svaret var för mig självklart, liksom det också var för Oo när jag senare tog upp det. Med risk att få alla mödrar emot mig, svarar jag självklart mig själv. Jag är för kär i mitt eget liv för att vara villig att offra det för en varelse som ännu inte finns (missförstå mig inte med flit nu är ni snälla). Alla(?) föräldrar hävdar att de skulle ge sitt liv för sina barn och det är kanske sant, men jag där och då är ingen förälder ännu (nej, jag tycker faktiskt inte det), och jag skulle eventuellt kunna få fler barn om något nu skulle hända med detta. Om inte? Tja, är jag död kan jag definitivt inte få några fler, och kännedomen av att kanske få "leva vidare" om jag dör känns rätt meningslös. Det är ju inte därför jag valt att skaffa barn. Ett av mina få argument för att skaffa barn var ju att få se och uppleva en blandning av mig och Oo, och det är jäkligt svårt när man ligger en meter ned under marken! Har jag då möjligheten att välja så jag kan få en ny chans, så säger jag ja tack självklart!

Men låt säga att jag ligger nedsövd på operationsbordet eller vad som helst, och Oo nu skulle ställas inför det alternativet, att välja mellan mitt eller barnets liv så bad jag honom att välja mitt! Korkat nog frågade jag inte honom först innan jag sade vad jag tyckte, nu kanske han bara höll med för att lugna mig? Men han verkade i varje fall ärlig när hans val också skulle bli mig. Resonemanget var liknande mitt, vi kan ju eventuellt få fler barn.

En del kanske skulle finna samtal som dessa fel och negativt. Men jag kan finna den lika viktig som om tex en olycka skulle ske och en hamnade i koma utan möjlighet till räddning. Eller förvandlas till en grönsak med mer eller mindre fullt medvetande utan möjlighet att kommunicera? Vi kommer alltså in på den brännande frågan om dödshjälp. Osannolikt, men det kan hända, och då vill jag att pluggen dras ut. Finns inget hopp om bättring vill jag inte bli liggande som ett vårdpaket. Ut med sladden bara. Oo ska inte behöva tampas med ovissheten om vad jag skulle vilja där jag ligger oförmögen att kommunicera, på samma sätt som jag finner det viktigt att dela med sig av hur man önskar begravas.
Att mamma uttryckt sin önskan innan hon dog underlättade enormt eftersom vi fick arrangera allting själva, och vid situationer där det kan finnas många viljor och tyckanden är det ju så bra att kunna göra som den avlidne faktiskt önskat själv. När pappa dog hade vi ju ingen aning, men eftersom andra arrangerade och jag inte brydde mig spelade det ingen roll vad de andra beslutade.
Jag har många gånger tagit upp att vi ska fylla i "Det vita arkivet", men det är den där tummen som sitter så jäkligt fast att det inte blivit mer än muntliga grejer. Bara en sådan sak som inloggningsuppgifter till dator och tex Facebook. Att inte kunna avsluta den andres konto när man är redo utan tvingas se det oförändrat som om allt var som vanligt. Eller slippa eventuella jobbiga diskussioner med andra anhöriga om begravning, ceremoni och så vidare. Som död kvittar det väl, men för de efterlevandes skull tycker jag det är en bra sak att göra.

Okej, alltså jag står ihopsjunken, sådär stor är faktiskt inte magen ännu! Xo) Eller blir den större mot slutet av dagen? Eftersom jag inte fått någon form av träning denna vecka, beslöt vi för att ta en promenad. Efter en middag á la latmaskar i form av färdig pytt-i-panna för Oo och en burk fiskbullar för mig, gav vi oss av.
Promenerade ned till samhället och till mysterycachen som Oo vid två tidigare tillfällen misslyckats med att hitta. Det är många projekt som pågår i vårt område och jag förundrades igen över hur pass många hus vi ändå har men som inte riktigt märks i det kuperade landskapet. På vägen passerade vi fotbollsplanerna där det pågick aktiviteter för alla åldrar. Oo är lite sugen på att börja som tränare igen, och det vore ju perfekt om han kunde få in en fot där nere!



(Ledsen Oo)

Att hitta cachen gick inget vidare denna gången heller. Vi börjar misstänka att den blivit mugglad!

Sedan var det backarna hem igen! Phu, de är inte nådiga! Vi höll ju inget turbotempo precis och då gick det rätt bra ändå.  En och en halv timme var vi ute och mot slutet fick jag lite känningar på högra nedre sidan av bäckenet. Men det var gott att komma ut!
Avslutade kvällen med Pixars kortfilmer som jag fick på köpet av "Monsters inc."

Sprattel var inte riktigt lika aktiv denna kvällen, men Oo fick ändå för första gången känna rörelserna mot sin hand. :o)

Men är det bara jag som tycker det är sanslöst fult med så korta jeansshorts att fickorna hänger ut? Och modefolket hyllar det och alla vill ta efter. Har jag missat nåt eller som inte fattar detta?
Korta må vara hänt, men fickorna? Bortbortbort!

Nån har samlat bilder på vad som enligt denne är väldens fulaste flygplan. Men är det bara jag som tycker det är otroligt roligt och fräckt? Varför ska det vara så strikt och tråkigt "korrekt" jämt??


(Är det en mås? Är det en raket? Nej, det är en flygande hund!)

Okej, jag förbisåg visst några av symptomen jag har. Brösten är tack och lov inte ömma längre och jag ståtar fortfarande med att fylla ut mina a-kupor! Xo)
Men huden och de finnar som har en förmåga att florera, framför allt vid sidan av nacken har nu en utbrytare som bosatt sig på näsan! Och den är ilsken också!

Jag har ju läst om att man är känsligare för tandköttsinflamma-tioner eller nåt sånt, och jag blöder nästan varenda gång jag borstar tänderna. Ska man köpa nån sådan där fluorskölj då eller? Inte kul att få problem med tänderna!

Oo kom hem från fotbollen igår, defekt efter att ha sträckt sig i ryggen, så idag linkar han omkring och luktar värmesalva från Jönköping (där vi köpte den).

Själv låg jag i sängen med handen på magen och kände tydliga buffar och puffar under lång tid. Men när Oo till slut fick dit handen så var det meditationsdags eller nåt. Och nu på morgonen är det full fart igen. Det känns verkligen helskumt! Det är verkligen något där, och det rör sig! 

Låg också och försökte föreställa mig samma läge några år framåt, en liten unge som kommer springade in genom sovrumsdörren för att ligga i mammas och pappas säng. Det gick bara inte!! Jag hade lika väl kunnat fantisera om att en panda skulle lufsa in och köra riverdance vid fotänden! Satte punkt för tankarna rätt snabbt.

Två Fiaspyor under natten och två (tre?) kisserier. Hade däremellan trevliga drömmar om hångel med en Sportlifekollega! Hahaha! Just det, mardrömmarna jag hade mycket i början av denna resa har avtagit. Mina nattliga toabesök är så invanda nu att jag nästan inte vaknar ordentligt. Försöker röja vägen från sängen till muggen innan jag lägger mig så jag sömngångaraktigt och i totalmörker hittar rätt utan otrevliga tåstötningar eller halvöppna dörrar. Det är bara när jag ska sätta mig ned som jag nästan bommat några gånger. Det måste vara en syn! En näck figur med gravidmage som robotaktigt går från sovrum till badrum och drattar på ändan bredvid toastolen! Xo)

Det blev fyra för tre på Bokia i Frölunda torg. Oo spelar fotboll uppe i Trollhättan någonstans, så jag gjorde också en liten utflykt efter jobbet. Hittade också ett par mammajeans som inte var för långa! Känns bra eftersom jeans funkar till allt och jag känt att jag verkligen behöver ett par under denna tid. De är faktiskt riktigt sköna! Fick dessutom bygga på trosförrådet också eftersom inte bara byxorna blivit för trånga på sistone...
Roslunds och Hellströms senaste "Tre sekunder" följde med hem, men sedan tre för mig oprövade författare: Christina Larsson, Peter James och Tamara McKinley. Får se vilken jag börjar med.


(Maja tigger kel)


Känner mig rätt trött och seg trots relativt bra natt. Måste hitta på nåt middagsaktigt, men orkar inte! Ååh, var är mina miljoner på banken så jag kan ha en egen kock!? Xo)
En kokt majskolv kanske, och lite chips? Eller vara ambitiös och köra på lax och kokt potatis? Suck, ofta undrar jag hur fanken vi ska kunna ta hand om en unge när vi knappt ens orkar ta hand om oss själva och laga riktig mat? Hur ofta köper vi inte thai, pizza, sushi eller käkar ute? Jag vill inte att mitt barn ska växa upp på McDonalds, men ORKA hålla på och laga mat vareviga dag?

Dessa ungar är enklare i maten och betydligt mera tacksamma! Notera att det finns massor av plats över i korgen. Det här kommer ju att gå finfint! Xo)

Nej, nu pockar magen på något, majskolv får det bli. Majs är väl nyttigt hallå?

"Box 21", "Edward Finnigans upprättelse" och nu "Flickan under gatan". Alla har varit svåra att släppa och har krupit in under skinnet. Det är trafficking, dödsstraff, svenska gatubarn och myndigheter som blundar som skildras i böckerna. Jag försökte introducera Oo för "Box 21", men han klarade inte av att fortsätta lyssna efter den vansinnigt obehagliga inledningen. Jag är ju sådan som kan finna en sjuk(?) form av "nöje" i eländigheterna som finns omkring oss, dra fram människors förmåga till ondska och andras utsatthet. Att vämjas, sörja och fyllas av vanmäktig vrede för de utsattas skull har blivit en form av straff för att jag själv har det så bra. Meningslöst javisst, samtidigt som vetskapen att jag känner och låter mig påverkas blir en form av bevis för att jag inte blundar, att jag trots min stora självcentrering och cyniskhet mot min omgivning trots allt har förmåga att känna med och för andra än mig själv.
Det betyder inte att de som inte klarar av att höra om människans ondska förnekar eller förringar den, eller skulle känna mindre inför än någon annan. Vi väljer bara olika sätt att hantera det. Jag klarar inte heller alltid av att läsa om eländet, och böcker som Roslunds och Hellströms, eller Mende Nazers "Slav" som ytterligare exempel. Ibland blir det bara för mycket, och oftast hamnar man förstås i det som är lättare, som en fiktiv deckare eller roman.

Jag inser på ett plan att detta "frosseri" i människans ondska inte kan vara enbart bra. Jag kan inte påstå att jag har låga tankar om människor, utan tror tvärtom alltid väl om alla jag möter. Trots allt jag läst, hört och mött i verkliga livet tillhör jag nog de mest godtrogna på skalan. Däremot ligger misstänksamheten aldrig långt borta, och blir inte förvånad om något "avslöjas". Det behöver inte handla om så extrema saker som människan är kapabel till, utan vanliga problem som vi människor har en förmåga att vilja hålla så hårt inom hemmets väggar. Jag tror det grundar sig i en tro på att ingenting är hundraprocentigt lyckligt eller perfekt. Men jag är inte dummare än att jag kan dra paralleller till denna uppfattning hos mig själv till min egen uppväxt och förstå att min misstänksamhet i många fall är överdriven och obefogad. Att jag sedan låter den byggas på och förstärkas av allt elände jag läser kanske kan diskuteras. Vi är ju alla olika, men jag ser det nästan som en plikt att våga ta del av verkligheten. Det hjälper inte de utsatta, men det är mitt sätt att visa för mig själv att jag inte förnekar deras existens eller förlorat min medmänsklighet genom att känna.

Jag tror inte jag skulle passa som psykolog, polis, socialarbetare, vårdare på ungdomshem eller liknande. Jag som inte ens klarade av att avskärma mig från mina skolelevers problem, hur skulle det gå? De säger att man vänjer sig, lär sig att skärma av, blir avtrubbad, att man måste det för att klara av jobbet. De klarar av att utföra sitt arbete ändå på ett bra sätt. Sedan finns det dom som kan bibehålla sitt personliga engagemang, som kanske anser att det krävs för att kunna ha det jobbet, utan att för den delen låta det sluka dom, och vilket som beundrar jag dom alla oerhört. Men framför allt de som klarar av att bibehålla sitt engagemang och sin empati utan att bli cyniska, avtrubbade eller att förlora sin tro på människan. Det är starkt.

Jag behöver fler böcker nu, men vet inte om jag ska köpa Roslund och Hellströms "Odjuret" och "Tre sekunder". Det lär antagligen bli förr eller senare, men just nu är det lättare litteratur jag behöver. Jag kan få en miniliten förnimmelse av hur det kan vara för de utsatta, men när det blir för mycket av verkligheten kan jag bara lägga undan boken och ta en annan. Det kan inte de utsatta.

Mm, sov riktigt gott inatt faktiskt med bara ett kisseri och fåtalet bök med katterna i sängen. Även Fia har börjat ligga uppe vid huvudet eller i armvecket nu vilket är väldigt mysigt. Nackdelen med henne är bara att hon har en förmåga att trampa väldigt ihärdigt när hon kommer till en och "peta" på en med tassen (med klor) för att få uppmärksamhet. Att hon slickar en på nästan eller hakan har också en förmåga att väcka mig! :o)

Oo var ute på långpromenad med Andreas igår och kom hem ganska sent, så jag lade mig i bastun och spelade lite Wii tills han kom hem med sushi! Skön kväll med andra ord.

Har insett att det där symptomet med höjd kroppstemperatur kanske äntligen nått mig, för jag fryser ju faktiskt inte så mycket nu längre! Kom på mig själv att inte ha dubbelt långärmat på jobbet, eller tjocktröja hemma. :o)
Annars kan jag inte påvisa fler symptom än de jag tidigare nämnt, kisseri och ökad aptit. Humöret flukuerar, men inte så illa tycker jag som man hört att det kan vara.
När jag nu är så lyckosam att inte drabbas (ännu) av några större fysiska besvär, så får jag grotta ned mig i de enda jag har, främst då kisseriet! Det är titt som tätt och småskvättar varenda gång. Okej, det är ju snabbt gjort, men tydligen är det vanligt att man får ökad blodmängd i öh, underlivet så att vissa, eh delar blir lite svullna. Detta har den trevliga bieffekten att pisset tar alla möjliga vägar! Så förutom att papperskonsumtionen ökat på grund av alla flitiga besök, det behövs extra för att torka sig överallt! Minns att det nämndes i den där "Handboken för gravida" eller vad den nu hette som jag fått låna av Elin, och nu kan jag bara hålla med om det skrattretande eländet.
Jag är ju rätt stel i ryggen i vanliga fall, och när den på morgonen är så ond och extra stel är det ju knappt jag kan nå när jag är på muggen. Undrar hur det blir när man blivit ännu större! Blir jag sittande på toan då ropandes på Oo: "-Fääärdig!" ? Eller så får man börja köra som det rekommenderas efter förlossningen och man har sönderfläkt underliv: Duschen. Jippi.
Vem är det som säger att det inte är ett offer att föda barn? Man skaffar ju barnet för sin egen skull, för att få ett barn. Inte för att få vara gravid, eller hur? Då kan man väl säga att man offrar sin kropp för att få ett barn? Man läser trådar och hör om de mest hemska vedermödor som gravida genomlider, och sedan andra som klankar ned på dom för att de gnäller över något de faktiskt själva försatt sig i och valt. Ja det är väl sant, men det gör väl inte mindre ont för det? Och de har valt att skaffa barn, det är det de vill. Graviditeten är bara ett "nödvändigt ont" som långt ifrån alla ser eller upplever som det "välsignade tillstånd" icke insatta bluddrar om. Kanske jag resonerar helt fel, skaffar man barn så följer ju graviditeten med på köpet liksom och då får man bara gilla läget och inte klaga. Då kan de lika väl adoptera, men jag håller inte med. Man kan väl önska ett barn hur mycket man vill, men hata graviditeten? Det är ju legitimt att klaga på allting annat i våra liv och i samhället så som jobb, partners, semestermål och höga elräkningar, men lika mycket som vi själva kan påverka vår vardag med att byta jobb, klaga på varan och få pengarna tillbaka eller byta hotell på resan, lika lite kan kvinnan påverka de fysiska besvär hon kan drabbas av medan hon väntar på det efterlängtade. Varför anses det inte lika ok att klaga på det som på sitt jobb? Nej, stoiskt ska hon bita ihop och istället bara vara glad och tacksam för det fantastiska som sker, för det handlar ju om ett barn! Nej säger jag, det handlar om en graviditet!
Sen att det må vara hänt att det är ett offer kvinnan gärna gör för att få sitt barn, för det håller nog de flesta med om. Men sedan får man inte glömma eller förringa de som dock genomlider sådana hemska graviditeter och förlossningar att de faktiskt inte vill skaffa fler barn. De anser helt enkelt att det inte är värt det och det säger väl kanske en del om hur jävligt det kan vara om man har otur, plus att jag blir välsignat glad över hur lätt jag haft det hittills.

Det bluddras om elitklasser och betyg från tidiga årskurser och att tvinga föräldrar sitta med i klassrummet. Varför inte bara lägga resurserna på att minska klasstorlekarna? Jag vågar tro på att resultat och trivsel skulle ändras ganska radikalt om en lärare hade låt säga tolv elever per klass istället för trettio.

Christoffer har pratat om platta persikor, och eftersom jag behövde överbevisas hade han med sig sådana idag! Den ludna lilla frukten är onekligen tillplattad! En del kallar dom tydligen för vild-persikor(?).
Köttet var mycket ljusare, nästan vitt och smaken något sötare, väldigt lik persika men ändå inte på nåt sätt. Efter ett par tuggor tyckte jag nästan den blev lite mysko. Konsistensen kändes också lite annorlunda även om jag inte kan beskriva det.

Kanske kände jag efter för mycket och överanalyserade bara för att den var just platt! :o)

Eftersom Oo somnade till "Aladdin" första gången, såg vi om den igår. Jag påmindes än en gång hur gärna jag vill ha de andra klassikerna på DVD som jag nu bara har på VHS uppe på vinden. Det är bara några speciella jag vill ha och ännu inte funnit, "Lilla sjöjungfrun", "Lejonkungen", "Skönheten och odjuret", "Monsters inc" och "Ringaren i Notre Dame". Hittade de "nyaste" på nätet, "Monsters inc" och "Ringaren...", medan de övriga har utgått ur sortimenten. Kanske de kör en raid med nysläpp någon gång, men jag vill ju ha dom nu! Tror jag såg "Skönheten och odjuret" tre gånger gånger när den gick på bio! Och "Ringaren..." två :o) Lejonkungen köpte jag i både svensk och engelsk version. Det var innan VHS-versionen med först svensk och sedan orginal släpptes på ett och samma band. Snacka om att man känner sig gammal!

Nu blev i varje fall de två som fanns beställda, för under hundralappen styck och så får jag hålla utkik efter de övriga.

Dagens skrivpuff
Långsamt sjönk hon ned i det varma vattnet och kunde inte låta bli att undslippa sig ett ljud av välbehag. Under några minuter låg hon bara där med bubblorna kittlande under hakan och njöt av dess väldoft. Så slöt hon ögonen och koncentrerade sig på andningen. Långsamma djupa tag och kände hur värmen omslöt henne, kramade henne och bokstavligt talat fick musklerna att slappna av. Försiktigt för att inte störa vattenytan lutade hon huvudet bakåt så hela hennes mörka kalufs hamnade under vatten. En sekund log hon lite över hur lustig hon måste se ut där med bara ansiktet stickandes upp över ytan, men tystnaden då öronen försvann under ytan var välsignad. I en varm skyddad kokong låg hon och bara njöt. Hon hörde knappt när han kom in, kände bara ett par stora starka händer som slöt upp under hennes huvud. Men hon blev inte rädd, det var ju väntat. Försiktigt masserade fingertopparna hennes hårbotten i mjuka små cirklar, knappt så vattnet kring henne rördes. Tummarna smekte tinningarna, löpte längs hårfästet och hade hon varit katt hade hon purrat högt. En stund senare försvann händerna med en avslutande smekning och hon var åter ensam. När hon slog upp ögonen såg hon i starinljusens sken att han lämnat ett högt glas på fot intill hennes huvud. Försiktigt satte hon sig upp och smuttade försiktigt. Hon kände igen de iskalla bubblorna som kittlade hennes tunga och log för sig själv, ett leende som blev bredare när hon på sin andra sida upptäckte en liten skål med de ljuvaste praliner hon någonsin smakat.
Omgiven av det luftiga badskummet och chokladen smältande på tungan tog hon ännu en klunk ur glaset medan hon lojt betraktade ett av de tända ljusens spelande låga.
Plöstligt fladdrade de till när dörren flög upp och ett barn i sexårsåldern störtade in.
"-Mamma! Rasmus säger att det är hans tur att spela nu, men så var det väl inte!?" Den upprörda barnrösten hinner knappt tystna förrän ett vrål hörs någonstans i bakgrunden: 
"-Det är det visst det!" Samtidigt kommer barnens far med andan i halsen genom dörren.
"-Jag är ledsen älskling, jag hann inte stoppa henne." Med ett beklagande leende föser han dottern tillbaka ut och dörren stängs bakom dom och de uppbragda rösterna. Försiktigt sjunker hon tillbaka i värmen, låter öronen än en gång försvinna under ytan och tystnaden återkomma. En stund. En liten stund till bara tänker hon och ler.

Industrisemestern är över, de flesta är tillbaka och ruljansen startar upp igen. Det springer folk överallt och kollar av hur semestern varit, hur den tillbringats och andra ointresanta meningslösheter så som det förväntas av goda kollegor och medarbetare. Undrar hur de skulle reagera om man sade att man blivit lämnad av maken, att barnen hamnat i fyllecell och man själv klunkat två vintetror varje kväll?
Jag börjar gruva mig för när mitt tillstånd ska upptäckas. Som tur var har jag noll kontakt med andra i landskapet, alltid fördjupat mig i min Metro under lunchen och ganska klart visat mitt ointresse av relationer eller ytligt prat med de andra. Det torde kanske minska risken för "-Nejmen väntar du barn? Ååh, vad roligt!" Och så alla frågor och egna erfarenheter och sånt som har en förmåga att komma. Blä. Har ingen lust eller behov av att försöka dölja magen, utan vill bara kunna komma och gå som vanligt utan kommentarer, frågor eller händer som ska känna!

Nu har jag i varje fall fått tag på psykologen och fått tid nästa vecka. Tror jag är lite extra gnällig på grund av det eländet också. Jag har mått så bra hela helgen och nästan känt mig "som vanligt". Då vill man ju inte ner och grotta i det där igen och plocka fram alla jobbiga känslor man haft. Tänker jag inte på det, eller inte konfronteras med ungar så går det ju bra! Jupps, skitbra hantering av problemet va? Struts som heter duga. Xo) Nog om det nu.

Vy från Angeredsbon som jag passerar till och från jobbet. I fjärran skymtar centrala Göteborg och E6:an plöjer sin väg från Kungälv. Eftersom vi samåkte i fredags beslöt vi för att ta en cache vid namnet "Angeredsbron".
Naturligtvis parkerade vi vid "fel" ände av bron, men en promenad var ju inte så dumt, även om det nu råkade vara längs en vältrafikerad väg med två motorvägar brusande långt där under. Vi letade, och letade. Några förbipasserande tutade på oss, kanske de ville säga oss något? Kanske det ja, för efter fruktlöst sökande och läsning av tidigare loggar insåg vi att cachen måste vara under bron, på marken vid brofästet långt under oss! Suck! Bara att knata tillbaka och hitta någon annan mer lättillgänglig cache för dagen.


När jag nu började så negativt får jag ju avsluta med något positivt. Stoltsera med mitt bröd igen! :o) Jaja, det är bara enkla limpor, men det är mina förstfödda! Då får man skryta lite ;o)
Just det, vi har ju varmluftsugn. Då ska man ju kunna grädda flera plåtar samtidigt? Dock undrar jag då över temperaturen, för visst ska det vara lite lägre än vad som annars angivs i recept och så om man kör på varmluft? Hade jag kunnat det så hade jag kanske kunnat grädda alla lite fortare, förutsatt att de fått plats på höjden. Lite tveksamt kanske, men väl värt att kolla upp till nästa gång!

Hehe, de blev lite stora som sagt. Fick dela på mitten för att få in i fryspåsarna och så skiva på tvären.





(Nam nam!)

... en limpa!
Eller ja, snarare sex stycken! Och de smakar precis som jag mindes dom när mamma gjorde dom. Mm, varma med smör som bara smäter ned i skivorna! Jag trodde inte det skulle gå att jobba ihop smeten med enbart elvispens degkrokar, men det gick riktigt bra! Enkelt recept också.




4 ägg
1 kg farinsocker (det mjuka i påse á 500 g)
1msk salt
2 kg rågsikt (behövs mer!)
3 pkt jäst
1 liter ljummet vatten

Rör ihop ägg, socker och salt.
Lös upp jästen i lite av vattnet. Tillsätt jästvattnet, vattnet och råksikten och arbeta ihop.

Jag tyckte degen blev lös, men då jag aldrig gjort detta förr vågade jag inte tillsätta mer mjöl än receptet angav. Jag jäste hela degen i ugnen på 50 grader drygt en halvtimme. Degen behöver mera mjöl! Arbetade in säkert några deciliter extra på arbetsbordet.
Forma limpor, nagga ordentligt och jäs länge, mina sista kommer att ha legat i över tre timmar!
Pensla med lite vatten innan och grädda ca 40 min i 170 grader. Man kan pensla efteråt med lite smält smör för den blanka ytan.

Phu! Har tre klara, den fjärde i ugnen och två plåtar kvar att grädda! Jag kommer att vara uppe halva natten, och så ska de ju helst kallna också innan jag kan försegla dom i påsar. Måste förresten dela dom också innan eftersom de blir så stora! Känns som jag stått i köket hela dagen, bara varit utanför dörren för att storhandla och kolla in altanbygget. Det fina vädret fick till kvällen ge vika för rejält störtregn. Jag fixade Flygande Jakob till sen lunch som Nicke och Ida gjorde oss sällskap till, då de kikat förbi för att kolla på altanen. Sen tog storkok av köttgryta vid som så följdes av brödbak. Är riktigt nöjd med min dag men är nu rätt trött i fötterna! :o) Betar av Disney och Pixar-filmer nu medan jag gräddar och väntar. "Cars", "Finding Nemo" och nu "Alladin". Oo håller mig sällskap i soffan, men får väl se hur länge han håller sig vaken :o)

Vad månde detta bliva tro??

Jag vet inte om det är för att vädret varit mindre bra på sistone, eller att jag börjat jobba igen. Kanske en kombination av dom båda som gjort att jag fått inställningen att sommaren var slut och hösten i antågande. Igår kändes det nämligen lite konstigt att klä sig i sommarlätta kläder för att åka in till stan. Rätt trevligt var det i varje fall, och vi började med ett besök på Götheborg där doften av tjära och gediget trä lät oss få in stämningen av hur det en gång kan ha varit. Ett imponerande byggnadsverk!









När vi klev av var det lagom till ett spöstraff skulle utdelas enligt dåtidens regler. Vi hade bara ingen aning om att Milhouse (från Simpsons) skulle vara på plats! :o)
 
Det närliggande "Bamboo" blev nästa stopp, och på vägen över fick vi passera "Rosa steget", promenad för bröstcancer. Fashinerande att se de rosa tröjorna på låång rad!
"Bamboo" erbjuder Mongolian barbeque, så det fick det förstås bli! Mycket mat med glass efteråt och min mage putade ännu mera! Fast jag undrar om jag inte fick hård konkurrens av Oo som proppade i sig två gigantiska tallrikar! Längesedan jag såg honom äta så mycket! Xo)

Alla gäster får med sig en liten present när de går!



Rultande rörde vi oss sedan in mot centrum där Kulturkalaset och det fina vädret lockat mycket folk. Vi plockade fram gps:en och kikade om några närliggande fanns som Oo inte redan lagt vantarna på. Jodå, kring Odinsplatsen fanns allt några, men orkade vi gå? Njae, men kolla vad som nu finns i stan! "Styr & Ställ"! Hyrcyklar utplacerade på små självservicestationer i och omkring centrala stan, hur smidigt som helst!


2500 spänn per cykel måste man ha i deposition och så antingen tredagarsabonnemang eller ett långtidsabonnemang som man  tecknar via Internet. Vi tog tredagars där man debiteras efter tid man använder cykeln. 40 spänn totalt per cykel blev det när vi slutligen en och en halv timme senare lämnade tillbaka dom på en annan station. De väckte viss uppmärksamhet kan jag säga och intresset verkade enormt! Nästan på varenda station vi passerade stod folk och läste på "hyrstolpen" och några hojtade "-Var fick ni tag på dom!?" medan andra frågade om de var bra. Jättemånga tittade och kommenterade typ "där är ju de där nya lånecyklarna!" Helbra grej som stan fixat måste jag säga!
Så tack vare cyklarna kunde vi logga mycket fler cacher än vi annars skulle ha orkat. Avslutade vid Lilla bommen för en cache och promenad genom festivalområdet. På vägen passerade vi Ostindiefararen igen och något var på gång av folksamlingen att döma. Ett "sjöslag" skulle äga rum! Vi slog oss ned och vilken perfekt timing! Götheborg bogserades ut i hamnen och fyra "Danska" regatter kom utifrån för att anfalla.
Jösses vad det dånade! :o)

Ett exempel på vår förmåga att ta hand om blommor. Oo tyckte att det var liite grönt på några ställen, men jag tror nog hoppet är ute! :o)
Låg och drog mig förvånansvärt länge idag sedan Oo klivit upp tidigt, han somnade typ halv tio eller nåt. Ryggen bråkade lite, men inte så illa att jag inte kunde ligga kvar. Gött!
Riktigt härligt väder idag, soligt och varmt. Jag har röjt lite, kört två tvättmaskiner och oljat "däckstolen". Rotade runt i skrubben och hittade kassen med mammakläder jag fått låna av Elin. Fick den så tidigt att jag hunnit glömma (förtränga?) den. Kikade lite och det var ju grymma grejer som amningströjor och mysbyxor! Tusen tack Elin!

Till kvällen tänkte vi dra in till stan en sväng och flanera lite på Kulturkalaset. Oo är sugen på att besöka Ostindiefararen, så har de fortfarande öppet kan det bli så. Längesedan jag var inne i stan för annat än specifikt ärende, så trevligt att bara åka ner för att bara vara och kika på lite folk.  

Fy vilken negativ och tråkig blogg det har blivit på sistone. Jag som verkligen ogillar gnäll, gnöl och självömkan, hade tröttnat på mig själv för längesen. Jag inser hur barockt det måste verka för en utomstående att jag ens skaffar barn över huvudtaget. Oansvarligt och omoget, att jag inte är redo och inte verkar vara en person som borde bli mamma. Nej, jag tror faktiskt inte att alla passar att bli mammor. Konstigt egentligen att ingen ännu kommenterat det, att jag är oansvarlig, inte redo, ifrågasätta varför jag över huvudtaget sett till att jag nu är på smällen. De kanske tänker desto mera istället...hade jag skrivit i en tråd på Familjeliv hade jag säkerligen blivit lynchad av anonyma fördömare.
Nu ska jag försöka fokusera på den trevliga delen av att känna böket där nere och ta vara på denna helgen! Nu fick jag ju inte veta något kön, inget att göra åt eller mening att gräma sig över mera. På måndag ska jag jaga psykologen och ta vid igen.

Såklart fick jag ju försöka förklara varför jag kände behov av könsbestämning. Struts, lock och fasad for all världens väg och jag finner mig stå där i ett konferensrum torkande tårar och snor på gardinerna! (Sorry) "Min" bm verkar i alla fall ta mig på allvar och ska också skriva in i journalen att jag ska prioriteras hos psykologen. Risken för att skada sitt barn väger visst ganska tungt. Konstigt.
Fick ingen ny tid för ultraljud, utan psykologen får göra den bedömningen(?). Jag orkar inte bry mig. Hon tycker i alla fall att jag ska ringa psykologen på måndag då hon är tillbaka från semestern, detta för att trots deras kommentarer i journalen, tillse att jag får hjälp snarast.

Då jag tog för givet att katterna skulle undersöka den nyinköpta korgen ganska snart, lade jag en filt över den. Mycket riktigt, efter att morgonens bök i sängen blivit för störigt, flyttade Maja till den istället. Jag anar en framtida konflikt... :o)

Filten är förresten inget inköp för ungens skull, utan en present jag fick av Thomas för många år sedan. När han luffade i Grekland tyckte han visst att en gosig babyfilt var en perfekt present för mig. Snacka om att han kände mig! :o)

Jag försökte ju förbereda mig på att det kunde blir svårt eller till och med omöjligt att se något kön vid ultraljudet, att vetskapen inte skulle betyda eller innebära något omvälvande för mina knepiga tankar. Vi kom dit, en äldre BM (antar att de är barnmorskor de som gör ultraljud?) tog emot, smetade klet och började kolla. Lite försiktigt frågade jag om hon hade fått upp min journal där det skulle stå kommentar om könsbestämningen.
"-Jo, jag såg det, men jag tror inte vi kommer att se något", blev typ svaret.
Vi fick se hjärnhalvor, lillhjärna, ryggrad, revben, ben, fötter, armar, hjärta med fyra hålrum och fingrar. Det mättes huvud, buk och lårben för att beräkna förlossningsdatum och att allt såg bra ut. Det gjorde det tydligen, men ingen kön. Ett svep över de "nedre regionerna" som hon uttryckte det, men nej, det gick inte att se. Det var för tidigt, vi fick vända oss till en privat klinik efter vecka 27. När jag försagt protesterar att jag enligt bm skulle erbjudas en ny tid hos dom om det inte gått att se denna gång, ger hon med sig och säger att jag får kontakta Lerum eftersom hon inte kan boka något från där hon är. Jag försöker att vara objektiv och inte låta personliga känslor påverka när jag uppfattar henne så motvillig. Jag blev så besviken, mest tror jag på hennes inställning så att jag inte kom mig för att propsa. Typ fem minuter efter jag fått kletet på magen så var det klart. Nytt beräknat förlossningsdatum: Första januari!
Hann knappt utanför dörrarna förrän tårarna rann, visst var det fräckt att se alla delar, hur det rörde sig och så vidare, men det är ju fortfarande bara nåt, en grej där inne! Jag försöker få in perspektivet, hur jäkla viktigt är det egentligen att veta? Sprolla roll för tusan! Men besvikelsen är där, och framför allt tror jag det är hennes bemötande, som att hon inte förstod eller brydde sig om hur viktigt det var för mig. Men å andra sidan, hur skulle hon kunnat förstå det? Men å andra sidan igen, det ska inte spela någon roll, står det i journalen så är det väl det de ska ta hänsyn till?
Oo tyckte det var jättefräckt, och hade blivit fuktig i ögat av positiv anledning. Klart det måste bli mer konkret för honom nu att det faktiskt är något, hans barn där inne. Det känns trösterikt att se hans glädje, jag behöver den för att lättare låta de dystra tankarna försvinna.
Nu är det till att invänta telefontiden för min bm i Gråbo för att få en ny tid. Det jag inte riktigt gillar är att jag säkert kommer att måste förklara igen varför det är så viktigt för mig, och att dra upp hela konkarongen igen känns bara jobbigt. Det står ju ett sammandrag i journalen som den där jourhavande psykologen skrev ihop, men räcker det? Min motivering till varför känns ju så tunn, egentligen! Det låter ju så lamt att jag hoppas på en starkare form av identitet på det där inne, där anledningen kan vara alla grejer jag har i ryggsäcken. Fasen, man ska väl inte måsta förklara och försvara varför man vill veta eller åtmindstone få en bra gissning på vilket kön det är?
Besvikelsen har övergått till resignation känner jag. Nu orkar jag inte bry mig och vill bara vara melodramatiskt självömkande för att ytterligare bygga på mitt självförakt. Fuck Alingsås och deras ultraljud.

Det blir en stooor altan! Oo är ute och jobbar och jag sitter här efter att ha fixat middag och röjt undan efteråt. Jag fick fem lunchlådor med plättar igår, Oo fick fem lådor med spagetti och köttfärssås idag. Brr, jag är så less på det medan Oo kan äta hur mycket och ofta av det som helst! Vad är det med killar och spagetti med köttfärssås?

Stannade längre på jobbet dels för att kompensera morgondagens ultraljudsbesök, och för att åka och göra ett inköp till Sprattel i Hovås.
En korg med lite tillbehör! Vi hade varit inne på tanken att ha en sådan där korg som man kan hänga i taket, men då vi har typ tre meters takhöjd och dessutom kunna hänga i både kök, vardagsrum och sovrum kändes det som mycket bök för kort tid. När jag så såg denna på Blocket tyckte jag det var bättre. Den är större och funkar därför längre. Sedan kan man ju ställa den på tex köksbordet, köksön, golvet eller var som helst där man nu grejar i huset för att sedan bara bära in i sovrummet när man är klar för dagen och själv kryper till kojs. Egentligen är det ju en helt överflödig grej eftersom vi ändå kommer att behöva spjälsäng, men om jag nu inte tillhör de blivande mammor som bara vill frossa i barnsaker (ännu?), så tyckte jag denna kunde täcka alla de sakerna Xo)
Vi köpte ju en mycket mindre korg för inga pengar när vi var på Gekås, men då hade vi fått fixa madrass och sådant. Denna räcker ju längre och så var madrass (specialbeställd med överdrag) och sådant redan fixat. Korgen hade säljarens mamma köpt på en gårdsauktion, men då säljaren själv redan köpt spjälsäng blev det aldrig av att hon använde den. Skulle ju vara kul om det kunde bli en arvegrej för efterföljande generationer? Skriva Sprattels namn och födelsedata under korgen (fast träbotten på utsidan) och så fortsätta fylla på :o)

Tydligen börjar groddjuren komma fram mera nu. Oo kommer in titt som tätt för att visa olika utvalda kompisar han hittat. Säsongens nykläcka tvåcentimetersminisar är hopplösa att se knappt ens när det är ljust, men de stora! En groda som hoppar otroligt högt och knappt kan tillåtas kika ut genom hans händer för att inte rymma. En stor padda som är så sävlig att den utan problem sitter i hans öppna hand, och så denna som tydligen var exceptionellt fet. De är så söta båda två! :o)


("-Jag tror han pissade på mig!")



Nu har han dock fått avbryta byggandet då det började regna. Hoppas det blir bra väder i helgen så det kan byggas vidare ordentligt. Om tillräckligt blir gjort så Oo känner sig nöjd kanske vi kan hitta på något helt annat nästa helg. För en gångs skull kom jag med en idé! :o)






Moahahaha, bra skörd på mindre än 24 timmar! Bananflugorna är nu ett minne blott!

Imorgon bitti är det dags! Kanske vi får veta vilken sort det är, kanske vi får ett annat beräknat förlossnings-datum! Förhoppningsvis fortfarande på andra sidan nyåret... Och snart är det helg!

Min Oo är hemma! Han ser nästan ut som en raggare med den ansiktsbehåringen Xo) Rätt sent igår kom han hem och gjorde mig sällskap i sängvärmen, lite småsliten efter i princip non-stop körande från Tyskland. Det syns ju nästan att han fortfarande är rätt trött :o)
Jag läste i varje fall ut Anne Holts "1222 över havet" som var riktigt bra, och så påbörjade jag nästa i högen av nyinköpta pocketar, Dean Koontz "Livstid". Det var ett tag sedan jag läste något av honom, jag har omkring 28 av hans tidigare böcker, men på sistone tycker jag han har bytt stil litegrann.
Jag föll aldrig riktigt för böckerna om Odd, och hade lite svårt att även i denna komma in i hans "jag"-skrivna form.
Stekte ett berg av plättar som räckte till både middag och fem matlådor till mig! Oo är inte lika förtjust i plättar som jag, framför allt inte som lunch eller middag.
Skurna i småbitar, uppstekta och serverade med smör och socker, mmmm!

Imorgon är det ultraljud! Nån från Lerum ringde igår och meddelade att hon som skulle göra det på oss blivit sjuk, och ombokade oss till Alingsås istället. Hann bli lite orolig att måsta vänta några dagar, men fick samma dag och till och med lite tidigare. Jag hoppas det inte ska bli några problem för den andra att uppge kön om hon nu kan se det! Policyn är ju att inte göra det, därav skrevs det in i min journal att det fanns speciella skäl till att uppge för oss. Nu var hon osäker på om de i Alingsås kunde få upp min journal, och hon erinrade sig att de inte var lika generösa i att berätta som de i Lerum. Först när jag sade att psykologen skrivit in det i journalen fick hon lite fart och skrev in det i tidsbokningen för hon i Alingsås. Så jag hoppas att det inte ska bli några problem. Just då glömde jag bort att det faktiskt varit barnmorskan i Lerum som skrivit in det i journalen, och inte den där jourpsykologen, men jag blev så rädd att det skulle bli problem och motsättning mot att berätta.
Jag tror att en anledning till policyn att inte uppge kön är för att undvika selektering och borttagande av oönskat kön. Om jag då tillåter mig att ha lite fördomar om eventuella andras fördomar, så uppgav jag för hon i tidsbokningen att jag var asiat, då de har tendensen (och tyvärr välgrundade) egenskapen att abortera flickfoster. Dock bara "där borta", men man vet aldrig hur fördomarna kan påverka människor, hur objektiva de än ska vara i sina yrken. Jag vill bara helgardera mig. Har de fördomar om mig, så kan jag tillåta mig att ha fördomar om dom i detta fall!

Jag har ju för det mesta fått uppskattning av mitt koreanska ursprung, och jag kan nästan till 99,9 procent av fallen säga att det varit från det andra könet. Grunderna har dock allt mer upplevts som grumliga. Tyvärr skulle jag vilja påstå att den ökade poulariteten av Thailand är en grund till detta. Att det förutom ett populärt semestermål för alla åldersgrupper också är ett populärt mål för att köpa sex och även hemtagande av fru. Visst, en del "hemtaganden" är säkert grundade på äkta känslor, och då jag "känner" två som gjort det och hört deras versioner, vill jag inte döma. Jag kan tycka men inte döma. Men på grund av detta upplever jag att vi asiatiskor fått något av en "billig" stämpel. Att vi är billiga och villiga. Är jag full av fördomar då? Överdriver till bristningsgränsen? Nu skiljer det ganska mycket i utseende på en thailändska och en koreanska, men jag har ändå fördomar nog att nästan ta illa upp vid frågan om jag är från Thailand. En del uttrycker förvåning när jag pratar så bra svenska! Innan den thailändska populariteten kunde jag dras över en och samma kam när det gällde det utländska utseendet. I många fall var jag som guling mer "godkänd" än en svart genom de fruktansvärt orättvisa rasistiska ögonen, men ibland har jag också fått "svartskalle" slängt efter mig och det sårar nåt otroligt även om man inte vill. Det spelar ingen roll om jag varit svensk medborgare från sju månaders ålder eller sju år tillbaka, det är ett fruktansvärt ord att få höra av en främling, uttalat i djupaste förakt.
Jag har som sagt varit förskonad, men minns framför allt när jag gick i högstadiet. Internet, chat och sånt fanns ju inte på kartan ens, nej då var det Heta Linjen som gällde! Man ignorerade de viskande rösterna och hoppades på napp på nån "vanlig" kille där i den öppna etern. Om man sedan vågade kunde man uppge vilken skola man gick i, sedan vilken klass, och så bläddrades det flitigt i skolkatalogen över Piteå kommuns högstadieskolor. Dög man inte så klickade det till och så var man jätteledsen en stund. Sista gången jag avslöjade vem jag var, började killen fnissa.
(Fniss) "-Är du, (fniss), är du svartskalle?"
Jag blev så paff och ledsen, och så förskonad som jag varit och inte det bästa självförtroendet, fann jag inget annat svar än ett ynkligt "-Nej".
En starkare person, en (vilket ju på ett sätt är tragiskt), luttrad person hade kanske svarat något skarpt tillbaka eller inte brytt sig. Men jag tänker på alla de som fått och fortfarande får utstå detta regelbundet! Och idag är det inte bara de svarta, nu har också "blatte" tillfogats i vokabulären.

Jag har varit i Sverige sedan blöjstadiet. Kan inget annat, känner inget annat än Sverige som hemland. Jag kan inte identifiera mig med invandrare som kommit senare och har annan bakgrund än min genomsvenska. Men jag kan ibland känna en form av tillhörighet, just för att jag, liksom dom inte ser svensk ut. När jag pratar med invandrare kan jag få frågan vart jag kommer ifrån, och det ställs alltid med en känsla av "vi". Typ "jag ser att inte du heller är "svensk", så var kommer du ifrån?" Och eftersom jag är som "dom" kan jag fråga tillbaka utan att uppfattas vara en "svenne" som tänker "blatteland". Är detta rasistiskt av mig emot de "vita"? Fördomsfullt? Självklart generaliserar jag grovt, men i egenskap av "svenne" med annat utseende är detta mina tankar.

Jag får ofta höra kommentarer som "slöjmaffian" och liknande nedvärderande epitet, vilket kan göra mig ledsen och arg. Det är kommentarer som fälls av personer som aldrig skulle erkänna några rasistiska tendenser, men sådana små enstaka kommentarer kan påverka så otroligt mycket! Om de sägs så vederbörande hör! Om de sägs i närvaro av barn!
Självklart har jag också fördomar, och de sträcker sig över både hudfärger och samhällsklasser, det är nog ganska oundvikligt i olika utsträckning som mänsklig varelse. Men man måste vara medveten om dom och ge sjutton i att låta dom påverka sin omgivning på ett kränkande sätt, eller lägga över dom på de unga!

Ja, jag har fördomar när jag fruktar att jag får ett nekande vid frågan på kön vid ultraljudet. Detta som ett resultat av de fördomar som kan drabba alla oss med sneda ögon som vill veta vilket kön det är på vårt väntande barn! Jag förstår tanken bakom, men nu är vi inte i Kina, nu är vi i Sverige och här är det fri abort vad jag vet. Och även om man kan tycka mycket om att abortera på grund av kön, så kan det lika gärna diskuteras lika mycket om att abortera på grund av skada. Fri abort eller selekterad abort? Skit samma, det finns inget sistnämnt i detta land, man får abortera utan större grund än moderns vilja, så varför lägga in en sådan könspolicy egentligen? Om den statliga sektorn inte vill uppge kön så kan man idag ändå kolla upp det privat.
Och detta inlägg blev mycket längre än jag tänkt mig! Xo)

Jag instruerade ju mitt sista combatpass i måndags. Mina få men trogna deltagare undrade när och var jag skulle komma tillbaka, eftersom det i nuläget är osäkert hur det blir med gruppträningen i Sisjön. Jag informerade om de närmast liggande anläggningarna i Kållered och Frölunda som båda har Body Combat. En var skeptisk till att fortsätta hos annan eftersom "de är så skrikiga, och jag var så bra eftersom jag var liksom glad men ändå hård"! Jag blev helt överumplad men väldigt glad. När vi pratade lite mera framkom det att "skrikiga" var de som propsar på respons från deltagarna, i form av vad jag förstod som exempelvis:
"-Mår ni bra?"
"-...."
"-MÅR NI BRA!?"
"-JAA!"
Jag förstod precis vad deltagaren menade. Innan jag själv började instruera och under många år var deltagare på diverse pass kunde jag störa mig enormt på de instruktörer som promt skulle ha respons. Jag kunde rent av välja bort den instruktören, men fanns ingen annan på just det passet så fick man stå ut. Jag glömmer aldrig en aerobicklass där hon tjatade på oss att släppa ut håret och "slänga med det". Syftet var väl för att förstärka känslan i den dansinspirerade träningen och få oss att "släppa loss", men det tyckte jag att jag kunde göra ändå utan att behöva få mitt långa svettiga hår i hela ansiktet. Lite generade släppte en efter en på hårt åtdragna hårsnoddar, och till slut gav även jag efter för grupptrycket. "Vad spelar det för roll?" tänkte jag, men tappade totalt känslan för hela passet och kände mig bara som en idiot. Kanske lyckades inte instruktören uppnå den avslappnade stämningen hon önskade för att en sådan sak känts bekväm för oss, kanske var vi bara inte sådana som kände för att slänga med håret helt enkelt. I vilket fall tycker jag det är upp till deltagaren hurvida denne vill följa instruktörens dylika uppmaningar eller inte. Det ska inte tjatas!
Men det kunde som sagt räcka med den vrålade frågan "-Mår ni braa!?!" för att jag skulle störas. Kanske jag överdriver, men denne deltagare i måndags bekräftade att jag inte är den enda. Har förresten förstått att det är fler deltagare som har svårt för dessa ständiga krav på svar rätt ut i salen. Det är inte så dumt att knyta kontakt med sina deltagare och kunder, genom att faktiskt byta om och duscha tillsammans efteråt.


("Fitness IS a battle")


Självklart, smaken är som baken. En del deltagare kanske peppas av att få vråla svar emellanåt, men vill man inte ska man inte behöva känna sig som en "svikare" för att man inte gör det.
Det är en helt annan sak dock när man står där framme har jag märkt nu under den tid jag instruerat. Man blir så otroligt mycket mer taggad, ja fylld av sådan energi att man bara vill och hoppas på att deltagarna känner likadant att jag själv har låtit sådana frågor slinka över mina läppar. Även ljudeffekter av typen "Kia-ah!" vid vissa markerade kickar till exempel känns mera rätt när man står där framme än nere på golvet. Jag försöker dock begränsa mina adrenalinstinna frågor och inte upprepa mer än två gånger, den andra för att ge de som eventuellt missade den första chansen att faktiskt vråla sitt svar om de vill. Sedan ropar jag också för att tillgodose de som faktiskt gillar att ge respons. Den där balansgången där det gäller att försöka tillmötesgå alla.
Det verkar vara en outtalad åsikt att ens klass som instruktör avgörs på hur mycket deras deltagare låter. Jag vet inte riktigt om jag vill ställa mig bakom den, då jag anser att det har mycket att göra med klientelet och hos en del anläggningar "intränat" beteende.
När jag vikarierade på en anläggning närmare stan studsade jag nästan baklänges när deltagarna ouppfodrat vrålade "kia-ah!" vid den första back-kicken, och jag kan inte komma till annan slutsats än att de "vant" sig vid det av den ordinarie instruktören. Gör de det då för sin egen eller instruktörens skull? Har de förstått tanken bakom att faktiskt lägga också rösten bakom en kick, eller gör de det bara för att det "hör till"?

En annan sak som jag som deltagare stör mig på, fortfarande faktiskt är när instruktören stannar upp mitt under en låt för att visa teknik. Nu när jag själv är instruktör förstår jag varför och också här är det deltagare som vill och behöver dessa sekunders visning. Låtarna ska ju flyta i ett och genomgånger mellan låtar ska bara ske vid undantagsfall. Det blir också segt för många att höra dessa upprepningar och bli kalla medan de väntar på nästa låt. Men jag själv kommer av mig om instruktören stannar, och många deltagare både vana och mindre vana har också uttryckt detsamma. Så också det är något som jag undviker när jag kör. Då tar jag det hellre innan passet eller låten.

Så jag förstår min deltagares skepsism till att byta anläggning, men hoppas denne vill ge dom en chans i alla fall och förhoppningsvis hitta en som känns bra. Alla instruktörer är ju olika, vilket är bra på ett sätt för deltagarna att välja den instruktör vilkens stil passar denne bäst. Jag ska själv försöka komma iväg på några andras combat-klasser då det är intressant att se andra combatinstruktörer "in action". Hittills har ju de erfarenheterna bara varit uppe på scenen tillsammans med mig, så det är på tiden att få lite inspiration från den "rätta sidan"! :o)

Okej, detaljer i svart kanske inte syns bäst precis, men har rena myskläderna på mig idag! Omlottklänningen från Gekås, mammamysbyxorna från Polarn och Pyret, linne från typ Cubus eller nåt och så Esprit-skor. Så himla bekvämt!
Bekväm var jag också igår då jag i egenskap av gräsänka plöjde igenom Harlan Cobens "Släpp inte taget". Den gjorde mig verkligen inte besviken och är nog en av hans bättre tror jag. Oo har nästan lyssnat färdigt på Lee Childs, och nästa som väntar i Saabis är Cobens "Den enda lögnen". Jag har ju redan läst den, men då det var ett tag sedan och tycker om att diskutera lite med Oo om det han läser, så plockade jag fram och snabbläste igenom den igen! Också helt ok, men den förstnämnda är nog snäppet vassare ändå! Ska bli roligt att höra vad Oo kommer att tycka då det blir hans första bok av denna författare. Jag tror jag har alla hans nu i bokhyllan :o)
Nu väntar Anna Holts "1222 över havet", en författare vars böcker jag också har flertalet av i bokhyllan.
Kan tillägga att det levde bus i magen igår och olustkänslorna varvades med förundran om vartannat. Till ikväll ska Oo vara hemma igen vilket känns bra då jag inte riktigt är hel utan honom! Väldigt (Oo)beroende!

 073 72***** 

061119           
01:07:43 – Hej
01:10:16 – Är Du själv
01.11:46 – Samtal, lade på när jag svarade
01:14:14 – Jag är en Kåt kille som skulle vilja smaka på dig. Om Du vill
01:17:29 – Om Du känner för lite kul knull
01:18:57 – Gå ut så Jag ser dig i alla fall
*Stängde av ljudet*
01:29:44 – Antar Du vill veta vem Jag är ..skriv ja i så fall
01:34:10 – Varför ska man krångla till Det ..När man kan njuta hårda samlag
01:34:19 – Samtal, svarade ej
01:38:46 – Jag runka:r hårt nu gå ut  se
01:39:24 – Samtal, svarade ej
01:41:34 – Vi kan ses utomhus om Du vill
01:45:07 – Samtal, svarade ej
03:55:25 – Samtal, svarade ej
05:01:52 – Samtal, svarade ej

061120           
01:16:57 – Vill ta dig mot en vägg
19:04:14 – Vill Du?
19:14:54 – Vill Du veta vem Jag är .Antar Jag ?;-)
19:16:56 – Skriv något bara . Snälla ..
19:19:11 – Snälla snälla snälla
19:23:12 – Förlåt att Jag va så … Men Du e så Jäkla läcker .:-)
19:28:10 – Gissa vem Jag är ..Jag svarar ja om Det e rätt
19:36:35 – Ring 1 signal till min hem tel
19:42:23 – Ringde upp och trycktes bort
19:43:05 – Ringde upp och trycktes bort
19:44:01 – Skriv i stället ..e Jag jobbig
*Kontaktade polisen och kopplades till Kortedala för råd.*
19:49:21 – Varför skriver du inte vem du är? (jag)
19:58:43 – Tror Du anar .. Våra ögon har mötts många gånger ..dom är vackra .Faktiskt
20:05:08 – Sluta inte skriva..
20:07:41 – Vad gör Du just nu ?
20:11:40 – Det här är sista gången jag skriver till dig. Om du inte berättar vem du är. Inga gåtor. (jag)
20:09:42 – Jag kollar på tv i alla fall …
20:13:29 – Snälla försök förstå …vill inte förlora dig ..Men Jag är liksom rädd hur Du reagerar .. Stannar Det mellan oss i så fall . Är Du arg . ?
20:16:34 – Gå ut så ser Du mig om Du går åt Det håll Du brukar
20:34:48 – Svara bara på om Det stannar mellan oss 2 ..på haders ord
20:36:39 – Mitt namn säger dig inte så mycket
20:40:55 – Går Du med på att Jag passerar utanför dig ..men bara om Du är ensam där
20:46:18 – Har Du haft 2 killar Nån gång´
20:47:57 – Samtidigt alltså
20:52:25 – Strunt i Det då
20:55:38 – Jävlar vad hård min kuk är .Fan också
20:57:05 – Tycker Du om kuk?
21:01:27 – Vad vill Du veta mitt namn säger inte så mycket
21:05:10 – Vill ta dig ..sen hålla om dig
21:06:22 – På golvet
21:13:01 – Lovar Det blir underbart ;-)
21:15:50 – Tror Du på kärlek
21:19:50 – Just nu vill Jag lägga dig på diskbanken o lägga benen på axlarna ..slicka lite tills Du e super våt ..
21:21:43 – Sen ge dig mycket kuk
21:24:52 – Lova bara att ingen får veta skriv bara ja så får Du mitt  namn . Ok
21:28:13 – Nä då går Det inte .Ha det
21:46:01 – Snälla :-| .skriv bara .Ja .Eller .nej
21:56:42 – Samtal, jag svarade, men sade inget. Tystnad tills han lade på efter ca 30 s
22:04:41 – God natt iallafall

061123           
19:41:53 – Är Du ensam ? Jag är lite Kåt 

061124           
06:24:18 – Morgon knul ?

Skyddat nummer

061210
03:02:59   - Samtal, svarade, men hörde bara tv-ljud. Lade på efter en stund
03:07:06 –  Samtal, svarade utan att säga något. Fortfarande bara tv-ljud. Lade på.
03:23:55 – Samtal, svarade utan att säga något och beslöt att vänta ut honom. Tystnad tills de otvetydiga ljuden av onani hördes. Jag började medvetet att skratta högt efter en stund, varpå mannen lade på 03:30.

061220           
04:36:39 – Samtal, orkade inte svara eftersom mobilen låg i annat rum
04:39:03 – Samtal, svarade inte 

061221           
02:09:59 – Samtal, svarade utan att säga något och väntade. Svag elektronisk melodislinga, ”runkljud” som inte verkade äkta två gånger följd av lyssnande tystnad. Flåsanden följt av tystnad. Slutligen lade han på vid 02:27

061222           
00:51:19 -  Samtal, mobilen på laddning i annat rum, orkade inte svara
00:53:09 – ’’
00:54:25 – ’’
00:58:38 – ’’

061224           
02:04:02 – Samtal, svarade ej
02:06:18 – Samtal, svarade utan att säga något. Diverse ljud tills jag lade på 02:27
03:04:53 – Samtal, tryckte bort och stängde av ljudet
03:05:43 – ’’
03:07:44 – ’’
03:17:52 – ’’

061226            Hade jobbat till 04 på Stenungsbaden och precis lagt mig.
04:57:10 – Samtal, svarade utan att säga något. Lade på efter några minuter.
04:59:24 – Samtal, svarade utan att säga något. Diverse ljud innan han lade på. 

061227      Jobbade i Hindås tillsammans med ********   
20:24:09 – Samtal, svarade utan att säga något. Gav luren till **** som sade något förlöjligande. Uppringaren lade på så fort **** började tala.


061228      Jobbade i Hindås tillsammans med ********    
00:17:12 – Samtal, svarade utan att säga något. **** sade något, och uppringaren lade på direkt.

061230           
02:31:51 – Samtal, svarade ej
02:33:20 – Samtal, svarade ej
08:17:13 – Samtal, svarade ej 

073 57*****

Min vän Anna var närvarande, hemma hos mig.
061230           
17:02:25 – Gott nytt .Du e söt
18:36:24 – Kände inte igen numret, så jag ringde upp. Inget svar.
18:43:35 – Du vet vem jag är ?
18:49:07 – Vill du jag slutar … Skriv bara ja isåfall
18:53:17 – Vill du ses..Är du så blyg att du inte skriver vad du vill
18:55:25 – Vad har du att förlora?
18:57:44 – Vill du att jag ställer mig nånstans så du ser mig ?
18:59:15 – Låt oss mötas i natt ..bara du o jag
19:00:58 – Jag respekterar helt om du vill jag ska sluta
19:14:07 – Kåt ?
19:22:24 – Bestämt dig ?
19:23:59 – Ja jag är gift ..Men jag har ändå en lång hård kuk
19:25:52 – 1000 kr ?
19:27:05 - ?
19:34:56 - ?
19:37:42 – Var är du nu
19:40:32 – Ska jag ringa
19:53:40 – Skriv .”jag älskar kuk”
20:28:58 – Skriv bara ja eller nej
20:56:24 – Suger du
21:07:46 – Samtal, svarade ej
21:08:23 – Samtal, svarade ej
21:09:11 – Samtal, svarade utan att säga något. Stön hördes så jag lade på.
21:11:51 – Samtal, svarade utan att säga något, lade på. 
21:13:26 – Jag e så Jävla kåt
21:15:23 – Samtal, svarade ej
21:16:32 – Om jag pratar nästa gång
21:47:38 – Samtal, svarade ej
21:57:15 – Samtal, svarade utan att säga något. Lade på efter en stund.
21:58:17 – ’’
22:02:01 – ’’
22:02:18 – Vill ta dig mot en vägg
22:44:25 – Samtal, svarade ej 

Min vän Anna närvarande, vi befinner oss i Göteborg.
070101           
01:38:12 – Gott nytt år
02:26:28 - Samtal, svarade ej
02:32:09 – Samtal, svarade ej
02:38:03 – Samtal, svarade ej
02:39:03 – Låt mig få kmulla dig ..tänk på min hårda kuk framför dig vad vill du jag ska göra med den ..vill smeka brösten .Dina fina bröst just nu ..Du e söt
02:42:33 – Samtal, svarade ej
02:48:32 – Samtal, svarade ej
02:57:43 – Samtal, svarade ej
02:59:03 – ’’
03:04:30 – ’’
03:06:18 – ’’
03:10:17 – ’’ 

070102           
22:10:42 – Ho ..Hick hoo. .o .Finnssss det någraaa ha ha haaa snälla barn meed klubba ha ha ha var  helinab har hic k har een hård klapp .ha ha haho .Aj !
00:51:23 – Samtal, tryckte bort och stängde av ljudet
00:52:22 – ’’
00:53:34 – ’’ 

070105           
05:10:38 – Samtal, svarade ej 

070107           
06:24:07 – Tror du på kärlek ? Jag menar äkta kärlek . Som inte är egoistisk ..
06:27:08 – Samtal, svarade ej
06:30:17 – Samtal, svarade ej

070109           
02:55:11 – Samtal, svarade ej 

070110           
22:33:52 – Jag bär indian blod 

070111         
17:48:48 – Samtal, svarade och sade att polisanmälan var gjord, varpå han lade på direkt.

 070120       
03:30:57 – Samtal, tryckte bort
03:33:10 – Samtal, tryckte bort och stängde av ljudet
03:34:18 – Samtal, svarade ej

 070 24*****

070218           
10:51:26 – Du e söt (Var hos Thomas, en god vän)
Kände inte igen numret och messade ”??”
13:33:06 - ? ?.;-)
Messade ”Tror det första hamnade fel…?”
13:36:00 – Nä helt rätt .. Va bara tvungen att skriva att du är söt .. Ha det ..
13:38:16 – Håller du inte med om att du är söt.
Messade ”Tack då vem du än är”
13:42:56 – Bara en som tycker du är söt . Ta hand om dig
14:34:09 Messade ”Haha! Ok, tack då och ha det bra själv.”

Kom hem och sökte numret på Eniro. Fick fram att det var min granne **** ******
 på ***** 14. Börjar misstänka att det är han som skickat tidigare mess samt ringt.

15:19:59 - ;-)

070219           
18:42:26 – God natt 

070220           
19:25:32 – Du  vet nu eller hur

070311 (hade precis kommit hem från Stenungsbaden)
03:31:22 – Du

070318           
12:41:24 – Allt blev bara fel

070331           
13:19:07 – Hej hur e det ?

070407           
15:10:02 – Glad påsk!
15:12:20 – Har du3 mobil

070421           
02:46:19 – ”Det finns inget att visa” (Alltså ett tomt sms)

070422           
06:25:37 – ”Det finns inget att visa”

070502           
21:33:33 – Du e söt
21:37:11 – Klar 9 poängare ha ha . .

070506           
07:13:58 – Ok 10 poängare då . . 

070509           
20:39:55 – Hej hur e det

070520           
01:26:52 – Hej . . Igen . Ha ha

 070 85***** Numret är registrerat på ovanstående enligt eniro.se

070611           
22:18:14 – Hej

070708           
11:32:35 – Samtal, en signal

070714           
13:59:43 – Hej
14:04:14 – Hej
14:26:36 – 2000 kr ?

070716           
13:46:55 – Var e du född
22:45:41 – Du . . 

070717           
14:37:30 – Vill se dig

070722           
03:16:49 – Sover du

070730           
01:14:46 – Skriv något eller låt det för alltid vara tystnad . 

070802           
17:24:56 – ”Det finns inget att visa”
17:57:41 – Varför måste du va så vacker . . .Jobbigt . .
18:15:27 – Snälla om du inte vill att jag ska skriva mer . .Skriv bara : ja . Ok . .
19:05:07 – Din tystnad dödar mig långsamt

070810          (Jag har flyttat till Johan i Lindome)
14:46:47 – Var e du

070818           
02:17:26 – Linda . .
02:22:45 – Vad begär du av mig för att svara 

070823           
17:19:46 – 5000

070828           
15:03:23 - .. MMS – pornografisk bild

071012           
20:04:43 – Fan också . .


Mina anteckningar sträckte sig inte längre, men tror inte de fortsatte mera. Men när jag nu ser tillbaka så upptäcker jag att de ju faktiskt sträckte sig i nästan ett år! Polisanmälan blev just inte mycket mera med än att de tydligen kollade upp denna kille och tydligen hade liknande saker förekommit mot någon/några andra tjejer där han bott tidigare. Innan jag visste att det var denne granne var han just inte mer än just en granne som man kanske hejade lite på när man passerade. Tror aldrig han hälsade tillbaka så att jag kunde höra i varje fall, men lite obehagligt att i efterhand veta att man legat och solat på innergården utanför deras fönster ett antal gånger och kanske gav den jäveln ett billigt nöje.
Enda gången jag lät mig påverkas av alla dessa sms var när han lät antyda att han var utanför, och undran om det kunde vara någon jag kände. Annars lät jag det inte bli mer än ett litet irritationsmoment där jag ibland fick lägga band på mig för att inte messa tillbaka provokationer för att han skulle avslöja sig.
Jag kan inte låta bli att tänka på de kvinnor/tjejer som råkar ut för detta av anonyma, men också män som de känner, och där samtalen och sms:en dessutom består av hotelser mot deras liv eller nära och kära. Vilka svin det finns.

Utläst! Vivecas andra efter "I de lugnaste vatten" var också helt ok. De är mycket lika Camilla Läckbergs deckare, så lättläst och svår att släppa. Såg att hennes tredje kommit ut så är lite sugen på den. Nu har jag dock påbörjat Harlan Cobens "Släpp inte taget", och nästan som alltid i hans böcker så grips man tag med en gång. Blir intressant att se vad denna har att bjuda på!

Oo har dragit ned till Malmö för att jobba och ska samtidigt passa på att dra över en sväng till Tyskland med Andreas för lite, eh proviantering av det flytande slaget.
Själv har jag aldrig varit på någon sådan resa av förklarliga skäl, men jag minns en sväng till Danmark med lärarkollegor och de ville göra en snabbvisit i nån sådan där gränsbutik.
Jag tyckte det var obehagligt, skrämmande, närmast sorgligt och patetiskt att se alla dessa vuxna människor med stirrig blick och överfulla kundvagnar med alkohol, alkohol och mera alkohol. Det är en sak att se överfulla vagnar fyllda av shoppingalningar på Gekås, då är det i varje fall praktiska saker som kan fylla någon form av vardaglig funktion, men sprit? Och så var det väl själva stämningen också som fyllde mig med obehag att se denna mängd av människor som fyllde bilarna till bristningsgränsen, busslasterna där pallvis av resenärernas inköp lastades in för maximalt nyttjande av utrymmet. Nej, alkoholkulturen och beroendet hos människorna kommer jag ju inte ifrån, men jag förstår det faktiskt inte alla gånger. Men med min utgångspunkt vill jag kanske inte heller förstå.

Kändes rätt att innan passet meddela receptionisten att till det skulle bli mitt sista, men efteråt var jag inte längre lika säker. Det kändes ju rätt ok i kroppen och framför allt var det ju så roligt! Fyra deltagare och alla så goa med sin besvikelse men varma lyckönskningar. Skit också vad jag kommer att sakna det!

Blev lite låg när det blev barnprat på jobbet. Blev glad igen under träningen. Blev ledsen på vägen hem. Utanför handelsträdgården körde jag förbi två män i "grova arbetskläder". Såg när jag passerade att den ene bar en stor grå lurvig katt i famnen, jättefin! Tyckte det såg så fint ut med två "råbarkade" män varav en så fint bar en kisse.
Längre fram passerar jag en äldre man som uppenbart väntar på de två männen och katten. I handen håller han ett gevär! Mina tankar flyger och jag intalar mig att katten är sjuk, att det finns en god anledning till det jag inte vill tänka till sitt slut. Jag kämpar med tanken att stanna, backa tillbaka och fråga vart de är på väg, vad de ska göra. Om katten bara är hemlös, sökt nytt hem förgäves eller bara är oönskad. Jag är beredd att ta med den hem direkt! Jag stör mig på att mannen med geväret stått och väntat med ett leende! Men jag stannar inte, jag intalar mig att det är goda grunder eller att mina tankar löpt iväg till de värsta tänkbara som vanligt.
Hemma berättar jag vad jag sett och tårarna strömmar upp. Oo kommer med tanken att den kanske blivit påkörd?
Det är ingen mening att gråta över något jag inte vet med säkerhet, men varför kunde jag bara inte stanna och fråga? Kanske svaret bara gjort mig ännu mera upprörd om den visat sig vara skadad, eller för gammal, eller sjuk. Men antagligen ännu mera upprörd om den bara visat sig vara ratad, hemlös eller inte längre önskad. Fast då hade jag tagit med den hem. Tror hormonerna gör mig lite extra känslig :o(

Min mobil strular! Tänkte jag skulle vara duktig och tömma utkorgen på dess dryga 600 meddelanden (tömmer inte så ofta). Tydligen var det för stor uppgift för min Nokia då den havererade totalt. Tre kvart och två kollegors försök senare konstaterades bara en död telefon som vid slumpmässiga tillfällen kunde vibrera några sekunder, pipa några sekunder alternativt inte reagera över huvudtaget. Samtal kopplades inte fram, inte heller sms. Vid ett tillfälle evrkade den som vanligt igen, men när jag så försökte rensa utkorgen igen så hängde sig alltihopa ännu en gång.
När vi gett upp och det gått en stund rasar tre sms in. Christoffers test-sms, men han skickade bara ett. Verkar som den kanske fungerar nu då? Fast jag ger rackarn i att ge mig på att rensa i utkorgen igen. Orkar bara inte försöka hitta en ny mobil!!
Fast välbekant och välbekant...tappade ju den förra i toaletten, men välbekant i fråga om mobilstrul!

Hela kvällen, natten och morgonen har regnet fallit. Nästan så man behövde tända taklampan vid frukostbordet. Trött i ögat men vaknat för tredje morgonen på raken utan ont i ryggen! Undrar vad som kan ha hänt? Är det något jag kan tillskriva de genomgående förändringarna i min kropp? I så fall kanske det inte är så dumt att vara på tjocken om det innebär att jag kan ligga och dra mig på morgonen, eller ligga i princip hur som helst i sängen utan känslan av att knivar skär tvärs igenom ryggslutet.
Fick ett trötthetsskov vid hemkomsten igår (shopping är tröttsamt) och lade omkull mig framför "Alladin" strax innan Andreas, Noel och senare Elin som sprungit från Gunnilse kom. Den första branta backen in till oss är tydligen kilometerlång! Urk.

I hällande regn, inklämda mot väggen stod pojkarna och grillade medan jag (efter filmens slut) och Elin grejade lite i köket. De bjöd på mumsigt grillad kyckling, fläskfilé och färska champinjoner samt färskpotatis och två såser. Gottigt! Verkligen lyxigt att vara hemma och få maten lagad till sig ;o) Tack, tack!

Tycker min mage expanderat fort nu senaste veckan och är tacksam för byxorna som köptes igår. Av mina vanliga funkar typ två fortfarande, men det är inte särskilt bekvämt. Känner mig väldigt kluven till magen som nu inte går att ignorera längre. Jag har inte mycket emot att se den när jag har kläderna på, men utan känns det inte som jag står och ser på min egen kropp. Det ser liksom bara...fel ut, det är inte jag. Kanske det är så när jag har kläder på också och betraktar mig själv och tycker det kan se lite coolt ut, för att jag inte riktigt ser det som mig själv, som att jag tittar på en annan? Jag har ju ingenting emot att det syns och klär mig inte medvetet för att dölja bulan, tvärtom är det nästan som att jag vill att den ska synas som ett tydligt tecken på att det faktiskt är en "godkänd" anledning bakom min expansion. Anledningen är faktiskt inte rädsla för att bli "tjock-stämplad", utan snarare någon oidentifierbar vilja att ursäkta och förklara den ökade fysiska begränsning jag snarare upplever än faktiskt uppvisar. Jag känner mig mer begränsad än jag faktiskt är! Än så länge i varje fall.

Märker ibland att tankarna glider iväg till en allt mer annalkande framtid, där vardagssutiationer spelas upp för min inre blick. Jag kan inte föreställa mig själv med ett småbarn som liksom skulle vara mitt eget. Jag som sitter och trugar med mat, leker på golvet, skjuter en barnvagn, ammar och byter blöjor. Det går bara inte, det känns lika verkligt som att månen skulle vara en ost. Det jag dock kan föreställa mig är Oo som bär omkring på vårt lilla knytte, leker, tar hand och bryr sig om, och det är en form av livlina, det som ger mig en smula hopp om att detta kan gå vägen. Tankarna på att han kommer att jobba, behöva egentid, kanske inte orka eller vilja försöker jag utestänga och fokuserar på de positiva, den naiva bilden av en snäll liten bebis i sin pappas armar och ingenting mera.

Hamnade framför en tråd på Familjeliv, ett forum som för övrigt kan ge en perspektiv på sin egna tillvaro, men också en plats där medvetenhet om begreppet att "ta allt med en nypa salt" är väldigt berättigat. Det talas om mobbing och påhopp bland ungdomar på Internet, men Familjeliv visar att denna mentalitet florerar även bland vuxna. Fördömanden, anklagelser och kränkningar grundade på några meningar är vanligt, men det finns också mycket förståelse, stöd och hjälp att få. Här var det dock en mamma som var förtvivlad över ett tålamod som brustit och det fysiskt gått ut över det några månader gamla barnet. Svaren var många och innehöll allt från förståelse till grova fördömanden.
Det finns många trådar och ämnen i det forumet, men just en förälders erkännande att bristande tålamod tagits ut på barnet verkar vara lite av tabu att prata om. Nästan lika svårt som att en förälder skulle erkänna att de ångrar att de skaffat barn, det går ju liksom inte att göra mycket åt, barnet finns där nu, deal with it! Visst är det så, det är ju ett val (oftast) som man gjort och då får man ta sitt ansvar.
Jag visar på känslor och handlingar som många skulle fördöma, trots att jag i praktiken inte utfört några fysiska gärningar mot något barn. Men blotta tanken på dess existens skulle rättfärdiga många att ifrågasätta mitt val att skaffa barn, för tusan jag gör det ju själv! Men det är ett val som jag efter mycket om och men ändå beslutat att göra och eftersom jag anser att ansvar ska tas för de val man gör, erkänner jag också detta tabubelagda och försöker göra något åt det, innan jag ens har fött och tagit reda på hur jag faktiskt kommer att ställa mig känslomässigt den dagen tålamodet prövas. Bokstavligt talat kväva detta i sin linda, ja redan innan det ens kommit så långt.
Sedan kan det ju faktiskt vända helt när jag väl har barnet framför mig och allting bara faller på plats känslomässigt där impulser för fysiska ingrepp aldrig skulle existera. Men varför vänta och se och då ta itu med det när det värsta kanske redan hänt? Många säger att man inte ska överdriva, förstora upp eller dra förhastade slutsatser. Hade det handlat om plastikkirurgiska ingrepp, köp av ny bil eller annat som bara berör mig hade det varit en sak, men när det nu handlar om ett försvarslöst litet barn känns alla eventualiteter berättigade, framför allt när de är så pass allvarliga att både barnmorska och jourhavande psykolog anser att en kontakt med det senare är nödvändig. Det är en både positiv och nedslående bekräftelse. Positivt att jag inser och får bekräftat att mina känslor och min rädsla inte är överdriven, och negativt för att de är så pass allvarliga att jag erbjuds hjälp utan förbehåll eller ifrågasättande.

På fredag är det dags för ultraljud och jag märker själv hur jag klamrar mig fast vid vetskapen om att få veta ett kön den morgonen. Nästan som att alla negativa känslor bara ska försvinna i och med att jag får detta besked, men så enkelt är det ju inte! Kanske jag inte känner något alls, eller tvärtom bara blir ännu mer rädd vid att faktiskt få en mer påtaglig identitet på det där inne. Inte måla en viss man på väggen, inte skruva upp förhoppningarna till rosenskimrande moln. Kanske hon inte ens kommer att kunna se något. Vilket antiklimax.

Sista bilden på Goldie! Med varm hand och vemodig blick ser vi Goldie lämna oss och västkusten för ett nytt liv på östkusten och huvudstaden.
Efter avlsutad affär och postat registreringsbevis blev det lite tröstshopping på Allum :o)
Ett par svarta mammabyxor och svart lång kjol från H&M samt ett par svarta mamma-mysbyxor från Polarn och Pyret. Provade några jeans också, men de var ju så otroligt långa i benen! Annars var det riktigt bekvämt med sådan där inbyggd extra gördel eller vad man ska kalla det som plaggen hade.
Roligaste inköpen var dock nya pocketböcker! Sedan blev det förstås sen lunch på Max!

Oo hittade en ny ryggsäck för sin dator på Stadium, då hans gamla gått sönder. Han föredrar ju en vanlig ryggsäck istället för de typiska och avslöjande datormotsvarigheterna.

Om ett tag kommer familjen Noel på besök igen. Vädret är kasst, men vi ska grilla ändå! :o)
Synd att vi slängde kvarvarande surströmmingar. De hade kanske velat ha det till efterrätt? Höhöhö!

Visst ser de delikata ut? Eller inte. Trots att somliga anser det mesigt, öppnades burken under vatten för att undvika icke väldoftande sprej orsakat av övertrycket. Förväntan hos somliga i sällskapet utbyttes till skeptisk förfäran när lukten spred sig. "-Det luktar som rutten tång!" (Skånskt uttal)
Själv tyckte jag inte det var så illa som jag ville minnas. Jovisst, lukten var densamma, men styrkan var ju rätt timid? :o)



Alla utom Oo som provat hos grannen på Kondi, ville prova och koncent-rationen var stor hos de som skulle rensa de sköra (läs geggiga) fiskarna. Notera Monicas skeptiska min!
Mjuka eller håra tunnbröd smörades, mandelpotatis fördelades, gräddfil klickades och rödlök ströddes. Sedan toppades det hela med de stackars bitar som blivit kvar av massak-reringen och de första tuggorna kunde avnjutas. Undertecknad fick ju vara föredömlig och också inta en klassisk surströmmingsklämma, och även om bitarna inte var så stora, så var det liksom lukten inte lika illa som jag mindes.
Okej, inget att hoppa och skutta över precis, men det gick ner! Övriga i sällskapet gjorde sitt bästa av detta premiärtillfälle, men längtade nog mest efter de efterföljande leddjuren! :o) Jag måste dock säga att de var jätteduktiga och tycker det var så roligt att de ville prova!

"-Öppna, pula ut gegget på insidan och ta bort ryggraden. Typ"
"-Va? Ska man måsta TA i dom också?" (Elin)





När så den premiären klarats av, surströmminsburken förvisats ut på altanen och alla spår avlägsnats (utom lukten), dukades så kräftorna fram och haklapparna drogs över huvudet. Nu var det norrlänningens tur att visa den skeptiska minen när det sörplades och smaskades på innandömen från de kokta havskräftorna. För mig är ju kräftor illröda, men här på västkusten är det tydligen havsvarianten som gäller och inte mesíga sötvattensdjur. Jahapp. Jag körde på sill och lax, men smakade för all del på två stjärtar som Oo så omtänksamt skalat åt mig. (Fick dra bort bajssträngen själv)

Så, mellan kräftor och surströmming måste jag ställa mig lika skeptisk till båda två. Fast jag måste ju erkänna att kräftorna funkar lite bättre. Både luktmässigt och som tillbehör i exempelvis såser eller smörgåsar! :o)

Innan Oo drog på GAIS-match jobbade han på altanen medan jag röjde i trädgården. Hela ogräs-buskaget som belamrat gången upp till huset jämnades med marken med god hjälp av häcksax och sekatör. Gott att bli av med eländet, men du gäller det ju att se till att det inte dyker upp igen, vilket de stora buskliknande monstren har en förmåga att göra, och det snabbt också!






Förutom gigantiska kärrspindlar (tack för identifieringen du anonyme!), visar det sig att vi också har en kopparödla/
kopparorm/ormslå i trädgården! Bland stenarna kring vårt lilla päronträd råkade Oo på den när han skulle dra upp ogräs igår. Naturligtvis kunde vi ju inte låta bli den, utan tog upp den för fotografering innan vi lade tillbaka den bland stenarna. Förhoppningsvis tyckte den inte att vi sabbade dess krypin och stannar kvar. Jättesöt och framför allt vacker var den med sin skimrande kropp!

Det här är helt grymt, har klivit upp först nu, halv nio och har inte ont i ryggen! Jag brukar ju aldrig kunna ligga kvar så länge just för att smärtorna omöjliggjort det! We-hoo!

Både jag och Oo var förtjusta i Nintendo 8-bitars när det fanns. Jag fick hyra det från videobutiken i Piteå och Oo hade ett eget. "Ice Climber", "Super Mario Bros", Megaman" och "Kid Icarus" var några av de jag gillade. Oo gillade "Punch out".
Grafiken var grym och musiken framkallar nostalgiska minnen.

(-"Det är ju Mike Tyson ju, den ende som jag aldrig fick ner i första ronden!")

När jag vaknar denna morgon hör jag lite konstiga ljud från
vardagsrummet och möts av detta:

Oo fick prova nya "Punch out" till Wii hos Emil och ville ju genast ha det också :o)

"-Det är något bättre grafik än 1986 eller när det nu var!" säger Oo från köket där han nu står och fixar ägg och bacon.

Efter denna morgongymnastik och protein-påfyllnad blir det mera altanbygge innan han åker på GAIS-match. Jag stannar hemma och tar det lugnt, kanske förbereder lite tillsammans med Monica och Stefan som skulle komma lite tidigare. Kanske jag kan fortsätta lite med stickningen?

De som är hågade på surströmming här nere har inget lätt jobb att hitta den! När jag lämnade jobbet för att styra mot Lerum där jag erinrat mig att jag sett burkarna fick jag en snilleblixt: Hallå, varför ska jag hela vägen ut till Lerum när det finns femtioelva stora butiker på vägen? Bäst att ringa och kolla.
Ica Focus: "Nej tyvärr" (varför i hela friden skulle vi ha det?)
Ica Maxi Mölndal: "Kanske nästa vecka..."
Coop Forum Bäckebol: "Nej tyvärr!" (Va? Nån som frågar? Kanske vi skulle beställt en pall ändå?)
Ica Maxi Partille: "Haha, nej vi har ingen rutten fisk här!"

Fick ringa Lerum för säkerhets skull så mina ögon inte lurat mig, men där fanns de fortfarande minsann, de tre burkar jag sett när vi varit där några veckor tidigare! Fick frågan om de skulle lägga undan dom åt mig, men hade en känsla av att det inte behövdes...
Brummade hela vägen ut, in i den fullsmockade Kvantum-butiken (jättefin men väldigt trånga gångar) och där var de stackars tre burkarna, alldeles dammiga! Hahahaha! Köpte dock bara en då jag tror det räcker. Xo)
Tyvärr ärade gäster måste jag meddela att ni kommer att måsta rensa de sura strömmingarna själva, för av det digra utbudet i Göteborgs stad fanns bara hela surisar att tillgå! Geggigt och mysigt kommer det att bli!

Vad månde då detta bliva tro? Har kommit en bit på väg men är redan sugen på att starta ett nytt projekt! Så är det, alltid roligast att starta upp, men tråkigt av slutföra även om det är förunderligt skönt när man gör det!

Oo jagar dagens cache och handlar mer altangrejer på Bauhaus med tre kilo kräftor i bilen. Jag har ingen aning om hur mycket en person äter, men Oo hävdar att han kan proppa i sig ett kilo. Tror nog att de övriga två räcker till föräldrarna och morbror... Själv har jag en burk senapssill och lite lax att smaska på, och snart ska jag iväg och jaga de sura strömmingarna.

Kanske detta kan vara något för Noel på lördag? ;o)
Kräftskiva är spikad, med rätt kort varsel, men så blir det också bara jag, Oo, Andreas, Elin, Noel, Stefan och Oos föräldrar Tomas och Monica. Det känns lagomt och trevligt! Eftersom några i sällskapet aldrig har smakat på surströmming, tänkte jag erbjuda möjligheten för denna norrländska delikatess(?)! Själv har jag aldrig fallit för detta bisarra "födoämne", trots att det intogs under stor njutning hemmavid under uppväxten.
Handlade lite inför denna dag på vägen hem, men på Ica Maxi i Angered fanns inte en endaste burk att införskaffa. "Nästa vecka" blev svaret, men det duger ju inte för mig!
Så det blir till att åka till annan affär idag, och på Ica Supermarket i Lerum erinrar jag mig att jag såg en burk av bekant märke. Ica i Angered stod dock till tjänst med en jättetrevlig tjej i charkdisken. Jag var ute efter kryddiga starka ostar, och då hon tydligen gillade sådana och inte jag, så fick hon provsmaka för mig :o) Så mycket som bra service och trevligt bemötande gör! Efter upptäckten av den icke existerande surströmmingen tappade jag dock motivationen och alla försök att inhandla mer än nödvändigt. Orkade inte ens försöka tänka ut en middagsrätt till kvällen. Blev mer och mer sur, ja rent utav kinkig så jag till och med kände och stördes av det själv! Men kunde jag rycka upp mig ur det då? Nej katten heller! Gick och småmorrade när jag kom hem och saknade Krav Maga-träningen som hade varit behövlig just då. Gjorde mig ovän med Fia genom att kamma av henne ett kilo hår (märktes ingen skillnad efteråt), och sen blev det hämtmat från thairestaurangen. Efteråt flydde Oo ut till altanbygget, och efter jag stått emot impulsen att lägga mig i soffan och sura (tycka synd om mig själv), plockade jag lite, körde igång en tvättmaskin, bytte om och gick ut och hjälpte till på utsidan. Röjde lite allmänt i sådant som man borde gjort för längesedan man inte orkat ta tag i innan jag släppte mig själv inpå Oo för att hjälpa honom. Skruvade trall och... skruvade trall. Sedan var det bättre igen.

Det tar sig runt "rutan" utanför dörren, och vi är riktigt nöjda med hur det ser ut! Himla bra idé att inte bara låta trallen gå rakt upp och ner. Det extra arbetet med rutan var definitivt värt det!


De två övre, samt bilden till höger är tagna utan blixt och högre (lägre?) ISO-tal istället, medan den nedre är tagen med blixt i auto-läget. Rejäl skillnad! Det gäller bara att man själv och motiven står stilla när man kör på den längre slutartiden(?). :o)
Nej, jag har nog fortfarande inte riktigt fattat det där med skillnaden på bländartid och slutartid. Vet bara att jag ställer kameran på "AV" där jag kan justera ISO...

Höll på att lägga handen på den!

Inget depp, inga nedslående tankar på småbarn, bara mig själv och så som jag känner igen mig! Plockat och röjt lite här hemma, dammsugat, vikt tvätt, kört igång en tvättmaskin och skurat toaletterna. Vet inte som det syns så jättestor skillnad, men det känns!
Skjutsade Helena till en möhippa i Kungälv efter jobbet. Eftersom Oo åkt till en kompis passade jag på att köpa med mig lite sushi från grannstaden. Kunde dock inte hålla mig utan mumsade i mig två bitar på parkeringen utanför Hornbach i Bäckebol. Skulle in och kolla utemöbler, men då säsongen går mot sitt slut fanns inte mycket att tillgå. Vi siktar ju på kräftskiva på lördag och då vore det ju trevligt att ha möbler till vår stora altan. Men å andra sidan är "skivan" så sent på kvällen att det nog ändå lär vara läge att sitta inne.
Hur som helst avnjöts resten hemma, och efteråt blev jag våldsamt sugen på glass med chokladsås! Efter ett ödesdigert misstag då salmiaksås köptes in istället för efterlängtad chokladvariant, fick egentillverkad snos ihop på spisen! Lika delar kakao, socker och grädde, vaniljglass och några maränger och så har man en efterrätt!
Innan sockerkicken slog in läste jag ut "Änglar", och slutet var oväntat med helt ok. Jag har ju nämnt att Keyes inte drar sig för att behandla ganska allvarliga saker med sin raka humoristiska stil, och i denna var det abort och missfall som väl kan anses vara "temat". Till en början där delade jag ju huvudpersonens antipati till barnaskaffande och fann det underhållande att känna igen sig själv. Sedan slog det ju om fullständigt för huvudrollskvinnan och vi var inte alls längre på samma spår. Inte heller hennes skildring av genomförd abort i unga år (samma ålder som mig) kände jag igen mig i, då det var viss del ånger och lång bearbetningstid efteråt för henne, medan det var nemas problemas för mig.
Nåja, helt ok bok men inte en av hennes bästa.
Här är i varje fall mitt nya stickningsprojekt! Fia låg så bra till att hon blev en utmärkt referens till garnnystanens storlek! 500 meter garn per nystan och jag kör dubbelt.
Har ett mönster från Ravelry som jag dock gjort om lite efter eget tycke. Ska bli intressant att se hur det blir, om det funkar. I vilket fall som helst så lär det bli enklare att göra än kanintröjan!





Oo är på väg hem och borde visst enligt gps:en anlända när som helst. Han är fast i Lee Childs senaste bok på cd, och har visst blivit en av hans favoritförfattare. Själv har jag nog blivit lite mätt på huvudrollen Jack Reachers superpersonlighet. Jag är så nöjd och glad i min egen superpersonlighet, nämligen min Oo! Är han inte fin så säg? :o)
Haklappen som var en del av presenten jag gav när jag avslöjade att jag var på smällen (har fortfarande lite svårt med g-ordet), kom fram när jag röjde lite i skrubben.
Nu kom han genom dörren, prefekt timing och läge för att krypa i säng!
Nej just det, tvätten. Asch!

Äntligen säger jag bara! Min första tröja! Den är långt ifrån perfekt, men det skiter jag i! Storleken var tänkt, och gjord (trodde jag) efter den minsta vilket var tre-månaders baby, men av någon anledning växte den under arbetets gång till att nu mera passa en ettåring med aparmar eller nåt! Jag stickar nog lite löst :o)
Enligt mönstret ska man även brodera konturer kring nosen, samt en mun, men jag tyckte den var sötare utan. Likaså verkade det som att kaninen skulle vara både fram och bak, men jag orkade bara inte göra en till kanin! Det där färgbytandet höll på att göra mig galen.
Knapparna i mönstret var vita och diskreta, medan jag körde på helt avvikande. Helst hade jag velat ha dom bruna eller grå men i det bristande utbudet fick det bli orangea.
Detta mönster med garn, stickor och allt köpte jag för över ett år sedan av en ren impuls. Kaninen var ju så söt, och en liten tröja kunde man ju prova att göra? Inte fattade jag att det skulle vara sådant himla jobb att byta färger och få till de olika delarna så de passade ihop! När ärmarna skulle sys ihop med själva tröjan upptäckte jag att de inte alls passade ihop, men tråcklade ihop det ändå. Slutsats: Blocka alla delar samtidigt så du kan sträcka dom så de anpassas!
Närbilden på knapparna avslöjar denna hoptråckling av ärmen och hur icke-jämt det faktiskt är Xo)

Trots dess brister är jag skitnöjd. Jag gjorde den klar! Och trots sina brister tycker jag den blev riktigt söt. :o)

Kommit halvvägs i Marian Keyes "Änglar" och konstaterar att frågan om barnaskaffande är ett stort bryderi för huvudrollsinnehavaren. Okej, hon har separerat innan det kom så långt, men hennes skräck och jämförelse att hellre stoppa handen i än mixer än känna på hennes systers höggravida blåådriga buk får mig nästan att dra på munnen. Vid hennes flashbacks till sitt tidigare gifta liv återkommer ibland denna icke existerande lust till barnaskaffande och omgivningens press och förväntningar. Jag gillar böcker där man kan känna igen sig själv...
Blir intressant att se hur denna fråga utvecklar sig, men har ännu inte bestämt mig om jag skulle gilla ett rosenskimrande slut med barn på armen och insikt om "Hur KUNDE jag inte vilja detta!?" eller fortsatt liv borta i Los Angeles, avpolleterad från otrogen make och sårslickande bland ytligheter och brustna karriärförhoppningar.

Mitt stickningsprojekt går framåt. Nästan så jag kan börja skymta slutet så pass att jag inte kunde motstå frestelsen att besöka garnbutiken för nästa projekt! Med en välfylld kasse och magen full av thaimat gnetade jag på ännu mera för att slutföra det nuvarande. Börjar bli rätt less på det nu med alla fel man gjort, missar, upprivningar och omstarter så vill verkligen bara bli klar nu.
Men besöket i butiken livade upp och inspirerade. Sedan kom frågan om att hälsa på några som har en rätt färsk liten bebis. Samvetet började genast utföra en brottningsmatch med känslan för takt och ton. Ohyfsat att inte följa med kontra Oos besvikelse över att få åka ensam. Varför detta dilemma då? Rädslan för att träffa deras bebis, låtsas visa intresse, gulla och interagera. När jag spelade upp tänkbara scenarion framför mig insåg jag att allting inom mig bara sade bom stopp! De sällsynta men välbekanta panikkänslorna gjorde sig påminda i utkanten av mitt medvetande och jag struntade i hyfs och samvetskval och backade ur, från att ha sagt ja. Sedan blev jag mer och mer nedstämd då samvetet tyckte jag var taskig, ohyfsad, feg och hysterisk. Schosar jag upp mig själv och min rädsla? Kan jag inte bara trycka undan den? Se att det ju faktiskt bara är en bebis och ingen Tyrannosaurus rex? Att jag faktiskt inte måste gulla eller visa intresse för deras underverk?
Jag blir irriterad på mig själv, besviken och frustrerad. Varför kan jag bara inte skärpa mig och låta bli denna melodramatiska självömkan?
Går med stenansikte genom Ica och plockar det nödvändiga, kommer hem och bryter ihop. Inte lika illa som tidigare gånger och Oo slänger av sig snickarbyxorna och kramar om mig i sängen. Jag vill bara sova och skita i allting och Oo tycker det är en bra idé medan han fixar middagen. Jag blir sur på mig själv och vägrar ligga och tycka synd om mig själv för en sådan icke-sak som detta är, tar mig i kragen och hjälper till med maten. Det är rogivande att hacka lök, sätta på ris och röra ihop en stor sats korv stroganoff och allt eftersom middagen fortskrider finns de nedslående tankarna på hur jag flippar ur av blotta tanken på att träffa en bebis visserligen där, men jag låter dom inte påverka mig längre.
Vi går ut i den kyliga kvällen och diskuterar altanens utformning, mäter, funderar och beslutar. Vi går tillbaka till en första idé som visar sig ge ännu större yta, men som känns bättre rent estetiskt. Sen går vi in, kryper ner i sängen, brottas lite och ser två avsnitt till av "Ghost whisperer". Jag pinkar före och efter varje avsnitt vilket innebär tre gånger på drygt en timme. Somnar som en sten och vaknar bara för att pinka igen, och igen några timmar senare. Då är det onsdag.

Inte så hemskt mycket ännu, men känns nog mer på insidan. Det ser konstigt ut med mage och combat! Kände mig som sagt väldigt trött och seg innan passet, okynneskissade strax innan vi körde igång men vid "jacks"-hoppen i uppvärmningen (hopp in-ut med benen) blev jag kissenödig igen! Lyckades hålla mig två låtar till i varje fall innan jag fick springa iväg en snabbis. Pinsamt!
Det tog halva passet innan jag kände igen mig själv i kroppen och då kändes det så himla bra! Egentligen bara vid styrkelåten (som jag rörde ihop ordentligt) och sit-upsen som jag kände att det fysiskt tog emot med magen.
Mina två deltagare är så duktiga och goa att köra med, så när jag bytt ut nummer fyra och kastade ut frågan om att byta också nästkommande två var de på, samt önskade "Black Pearl" som nummer sex. Den är grym!
Kände av en typ av spänning, eller ett stramande i nedre delen av buken, på vänstra sidan under hela passet, men inte så det påverkade mig. Efteråt och framför allt hemma igen så kunde det hugga till rejält på också höga sidan. Jag överväger ju att låta nästa måndag bli mitt sista pass. Kanske det får bli så, samtidigt som det ju känns så pass bra när jag väl kommit igång! :o/

(Före)











(Efter!)







Förutom känningarna i buken var jag riktigt trött i benen efteråt. Oo var också rejält seg, så strax efter halv nio gick vi och lade oss! Fast vi avverkade två avsnitt av "Ghost whisperer" innan vi slocknade", så riktigt så illa var det inte! :o)

När jag kom hem låg Deromes leverans på grusgången. Nu ska vi nog ha tillräckligt för att kunna avsluta vår gigantiska altan! Ska bli så trevligt med fixad entré!

Mina tankar kring barn och det som komma skall ligger på rätt neutralt läge nu. Känner inget speciellt, mår riktigt bra. Har ju inte träffat några småbarn eller tänkt djupare på framtiden. Fick i och för sig grannpojken i synen när jag jobbade med bänken förra helgen, men då kunde jag ignorera honom i slipmaskinens oväsen. Hans ihärdiga pockanden på uppmärksamhet frestade dock på mina nerver och de destruktiva känslorna fick med kraftansträngningar tryckas undan. Till slut försökte jag fly undan genom att klippa gräset, men då följde han mig som en igel ändå!
Jag försöker som sagt att undvika tankar och konfrontationer med siktet och hoppet inställt på den där psykologen vilkens semester ska ta slut först om två veckor. Då kanske jag får en tid förhoppningsvis ganska snart. Jag har funnit ut varför jag inte gillade den jourhavande som ringde. Dagen efter kontaktade hon ju mig igen för att komplettera min journal, att den sammanfattning hon skrivit var ok. Jag var inte riktigt överens med henne, men orkade inte ägna henne mer tid än nödvändigt. Anledningen till att jag inte kände för att prata mer än nödvändigt var hennes som jag uppfattade försök till "tröst". Ibland kom hon med teorier till mina känslor som jag inte alls kunde relatera till, och när jag försökte förklara att jag föredrog äldre barn eftersom man ju kan prata och kommunicera med dom på ett annat sätt (därav min lärartjänst på högstadiet och inte låg- eller mellan), så började hon med gullig röst försvara bebisars otroliga förmåga att faktiskt kunna kommunicera med ögon, ljud och kroppsspråk. Sådant där tjafs som alla barnföräldrar kör med men som står mig upp i halsen! När jag berättade att jag fann lättnad i att skriva och blogga kom hon med en utläggning om hur fantastiskt det var idag med all denna teknik och hur det var när hon började och många inte ens hade telefon, att det var hembesök och de inte alltid var hemma, hur de fick lämna lapp och så vidare och så vidare. Vad sjutton bryr jag mig om det!?
Nej, jag märkte allt eftersom hon pratade så stängde jag av fullständigt. Kanske det var det hon märkte och babblade på desto mer?
Nej, om det är jourhavande och att vänta några veckor som jag har att välja på, så har jag redan valt att vänta! Jag blev ju bara mer anti och nedslagen av att prata med denna människa.
Så jag sätter stort hopp till den ordinarie! Samtidigt tampas jag med min inneboende skepsism att prata med psykologer. Hur roligt kan det vara att dagarna i ända lyssna på människors självömkan och i stora sammanhang futtiga problem? Trycket är stort, många som vill komma och gnälla, men de får ju betalt för det. Den cyniska sidan av mig förnekar sig inte. Jag tampas också med min åsikt om det meningslösa att älta, dra fram, vrida och vända, även om jag på ett annat plan kan se att det ibland faktiskt kan vara motiverat.

Jag har nog ökat Volvos toapapperskonsumtion med 20 procent sedan jag blev på smällen. Springer på muggen en gång i halvtimmen. Har huvudvärk som inte vill ge med sig och stela ben sedan igår. Skyller allt på Sprattel.
Sätter min tillit till kvällens combat där det i varje fall är två bokade. Att låta kroppen få en rejäl genomkörare brukar ju bota det mesta :o)
Skrev jag att jag är sketastrött också?

Det tar sig!

Lite "ledtrådar" till vad som ligger bakom detta:

Mönster från "Svarta fåret".
100% Merinoull
Stickstorlek 2,5 och 3 mm.

Vill bara bli klar så jag kan börja på nytt projekt!

Efter en lugn frukost packade vi cachingväskan, krängde på oss regnkläderna och pös till Vättlefjäll för lite caching!
Hade väl inga djupgående planer på antal eller längd på turen. Om vi vetat hur länge vi skulle bli ute hade vi nog tagit med oss lite mera vätska. Sex timmar, åtta cacher och 13 kilometer varav en hel del obanad terräng! Då vi vaknat till ösregn och det inte kändes som någon större värme, hade jag klätt på mig rejält.
Vid första kisspausen (av måånga) upptäckte jag att brallorna spruckit rejält där bak, och frågan kom obönhörligt: Hur länge har jag gått med det där egentligen??
Ungefär som den gången jag kom hem efter ett vaktpass, skalade av mig "kostymbyxorna" och upptäckte ettt decimeterstort hål där bak. Uh-oh!
Brallorna åkte dock av rätt snabbt då vädret klarnade upp och trampandet i skogen satte upp kroppstemperaturen.
En del cacher bjöd på vad som kändes som kilometervis av ren skog med allt vad den innebär i form av myrmark, ojämn terräng och kavande över stock och sten. Men underbar natur och inga mygg! Lite småknott kunde dyka upp när man stannade till, och en krypande fästing upptäcktes innan den hann slå till, men annars var det perfekt för skogsvandring!







(16:e gången eller nåt...)




(Oo hittade en salt sten. För älgar alltså)




(Blöta på utsidan, torra på insidan. Bra kängor är ovärderligt!)


Sista cachen var en mystery där vi fått koordinaterna av de vi loggat tidigare under vår vandring. Gissa ledtråden till dess gömsle - "Under stenar"!
En halvtimmes letande senare lyckades Oo, och vi fick med oss en grodbug med oss hem.
Väldigt trötta fötter och ben, men väldigt gött ändå. Känns också bra att man inte gav efter för latmasken och köpte färdigmat till middag. Tog oss i kragen och fixade pannbiffar med potatismos och mycket stekt lök! :o)
Nu ska jag göra Oo sällskap i tv-soffan!