Kollar gp.se:s första sida och denna rubrik. Så gott som alltid när jag ser liknande rubriker som denna, kan jag inte låta bli att undra vad det kunde vara som utlöste en sådan handling. Vad får ett barn att döda sina föräldrar? Det är lätt att bli dömande. Ingenting rättfärdigar att skada, eller ta livet av sina föräldrar, de människor som faktiskt satt en till världen, utan vilkas existens man själv inte kunnat existera.
Det är svårt att inte förfäras över att det lilla barn som de stolta föräldrarna hållit i sina armar, oroats över, ömkats och levt för, dödas av just detta kärleksbarn. Det är lätt att döma. Så döm mig.
Visst, jag har inte dödat mina föräldrar, inte tagit en kniv och kört den i deras sovande kroppar, inte skaffat ett skjutvapen och tryckt av. Men jag har funderat på det. Vari ligger skillnaden? Är den så stor? Handlar det om att de vågade, men inte jag? Eller att jag var "klokare" och tänkte på konsekvenserna? Att jag kan skilja på vad som är rätt och fel? Jag vet vad jag kan göra, men gör det inte. Ungefär som att stå vid ett stup och veta hur enkelt det vore att bara ta ett steg ut, men man gör det inte. Men blotta vetskapen. Att man kan.

Alla är vi olika. Alla har vi en gräns. Vad händer när den gränsen passeras? Vad händer när man pressats över den kant som skiljer individen från att överträda det som är satt som fel och straffbart av oss?
Jag tänkte på att döda min mamma. Jag tänkte på sätt att göra det. Och vetskapen om att jag kunde göra det, den starka känslan i de ögonblick av att jag var kapabel till det, skrämde mig från vettet.
Jag skulle spänna en lina högst upp i trappen. Ingen skulle ifrågasätta hur hon kunnat falla, berusad som hon var. Jag skulle göra henne och oss andra en tjänst. Jag bodde i rummet närmast köket, så jag är inte äldre än mellanstadieåldern. Jag har inte resignerat ännu, inte utvecklat mitt lock till fulländning.

Jag kan höra hennes malande natt efter natt, och alla nätter som följer. Jag hör deras skrik, de grova orden. Jag är så liten och har ännu inte förstått fullt ut. Allt mitt hat, och min fruktan är mot henne, min mamma. Det är hon som skriker, det är hon som bråkar, det är hon som följer efter pappa, efter mig, gör så att min nyckel faller skramlande i golvet där jag ligger i sängen på kvällen, och min mage knyter sig av skräck för att hon lyckats ta sig in i mitt rum. Det är hon som sitter på min sängkant, stryker mig över håret och maler, sluddrar, maler. Det är hon som med sina svarta alkoholblanka ögon berättar sanningen så saliven sprutar i mitt ansikte. Jag ser saliven i mungiporna, känner andedräkten. Och jag fylls av vämjelse, sorg, rädsla och besvikelse. Jag lär mig hata de blanka ögonen, lär mig hata hur sluddret smyger sig i hennes tal. Lär mig hata ljudet av en vinkork, då jag vet vad det innebär.
Jag får inte gråta, jag får inte svära, jag får inte prata. Det hjälper att inte att böna, det hjälper inte att skrika. Hela mitt inre är en stor svart kraft som jag inte vet vad jag ska göra utav. Annat än att svälja den, tvinga ned den, tvinga mig att glömma den.
Skrämmande tydligt ser jag mig själv knyta tråden i trappräckets ena stolpe. Hur ska jag fästa den andra änden? Tänk om det inte blir hårt nog? Tänk om hon upptäcker den? Tänk om hon inte dör? Längre kommer jag inte. Jag vågar inte. Jag tänker på konsekvenserna, men inte från omgivningen, utan från henne. Allting handlar om att inte reta upp henne, inte ge henne en öppning att fördöma, ännu mera bränsle till elden. Göra som hon säger, stryka medhårs, göra som hon säger utan att protestera.

Jag får ofta frågan varför jag inte dricker alkohol. Jag har aldrig känt ett behov av att göra det. Och aldrig velat ge henne ännu en orsak att klanka ned på mig. Jag skulle bara våga dricka när andra gjorde det, vid avslutningar, valborg osv! Och min fruktan för henne gjorde det enkelt att låta bli. Jag var inte ens bitter för det. Det bara var som det skulle. Jag hade för övrigt så roligt ändå, och vänner som inte drack, att det aldrig varit några problem.
Nu är hon död och borta, men jag dricker ändå inte. Nu har det blivit en stolthet, en så enkel "uppoffring" som jag också är stolt över. Jag saknar det inte, känner inget behov av det. En del av mig fruktar dock för vad som skulle hända om jag blev berusad. Kommer allt mitt svarta undantryckta upp till ytan? Blir jag deprimerad? Aggresiv?

Varför väljer jag då att utbilda mig till ordningsvakt, och arbeta med berusade människor? Se dessa blanka ögon, höra detta sluddriga prat? Se de bråk, missförstånd och olycka som aldrig skulle ha uppkommit om de inblandade varit nyktra?
Jag tror det är min vilja att ha kontroll, inbilskhet, och påminnelse om vad jag står över. Den inbilskhet att känna stolthet över att inte sänka mig så lågt att berusa mig för att kunna slappna av och ha roligt. Jag kan kulturen och vet, kan, accepterar och förstår gränsen mellan det sociala drickandet som förenar, glädjer, öppnar upp och främjar umgänge - 
och missbruk.
Men i en annan del av mig, djupt rotat i mitt undermedvetna känner jag ett förakt för dessa som dricker, som inte kan låta bli, som inte kan ha roligt utan den. Jag blir den dömande, den som ser ner och finner mig bättre än dessa svaga människor. Jag kan inte ursäkta den, bara förklara.  Därför har jag väldigt svårt att se de jag bryr mig om påverkade. I detta fall min syster och Johan. De "trillar dit", kan inte låta bli, förvandlas till någon annan med blanka ögon och sluddrigt tal. Johan påverkar mig mest, eftersom han är en del av mitt liv, en del av mig.
Jag märker det snabbt, hör det komma i talet, ser det i ögonen. Och med den kommer obehaget, föraktet, besvikelsen -och smärtan.
Det dröjde innan jag såg min syster berusad, och det sting av besvikelse jag kände då. Nära vänner ordentligt påvekade, och de främlingar de plötsligt blev.

Jag hanterar det, trycker undan dom ännu längre ned i mitt undermedvetna, bannar mig själv för att vara så irrationellt orättvis. Det finns inga paralleller mellan min mamma och Johan. Han blir allt som hon inte blev. Men det räcker med de blanka ögonen, det sluddriga talet och högre röstläget. Då får de något gemensamt. Han är inte riktigt min längre. Han är under alkoholens inflytande. Liksom hon var.

Förlåt mig Johan, älskar dig så vansinnigt. Annars skulle det inte göra så ont.