Idag medan jag är på väg hem från kontoret jagar hon ytterligare en, vilket är ganska underhållande att lyssna till. 

Veckan har varit full gas från dag ett med mycket möten och grejer att ta tag i däremellan. Det går i ett och denna dag helt galet och så styrelsemöte på det, som tack och lov flöt smidigt på endast en och en halv timme. Då var det extra skönt att komma ut på en kort löprunda efteråt, och extra mysigt då Lilltjejen hängde med!

Inför sommarens vandringsmaraton behöver ju Ronja gå in de nya kängorna så fick ut henne till Sandsjöbacka i måndags. Knot och knorr, men väl ute tyckte hon det var väldigt mysigt - som oftast.

De heliga korna vars mjölk är giftig för att de lever på gatornas sopor. Avföringen hos kalven vi fångade på bilderna var långt ifrån de högar man sett från kor som betar på ängar…

Och över smutsen, soporna och armodet tornar de blanka och moderna byggnaderna upp sig som ouppnåeliga hägringar för alla dessa som förlorat eller aldrig möjliggjorts chansen att kliva över dess trösklar.

Men vänligheten och ödmjukheten, trots den skoningslösa konkurrensen som råder där var och en är ens egna bäste dräng.

Nu är jag trött.

Det blev lite abrupt avslut igår, kände hur mina trötta tankar fick svårt att hänga ihop och hellre vilade i Yellowstones natursköna vidder och intriger. Sov som en sten och vaknade tidigt då Christer skulle kolla på Formel 1 med Martin.

Jag och hundis åkte till Sisjön där vi promenerade bort till Oxsjön, njöt av kontrasten och privilegiet av att erfara dessa två ytterligheter i ljud och miljö.

Det hade jag likaså för HCL som faktiskt hörsammat och förde mig direkt till deras Volvo-dedikerade del av ett kontorslandskap. Jag har tre teammedlemmar som sitter i Bangalore och HCL hade beviljat ytterligare fyra att resa dit från Chennai och Madurai, inklusive deras chef så de var en lite större grupp glada och tillmötesgående medarbetare. Jag hade också poängterat att jag inte hade något planerat utan endast ville besöka dem på deras arbetsplats men likväl hade ett konferensrum bokats där jag kände en viss förväntan på något konstruktivt innehåll. Det var bara att improvisera och plocka fram öppna frågor och jag kände att mina produktägare skulle ha varit med för ett givande komplement. Christina och Gaurav kunde jobba med både team- och produktfrågor och hade dessutom hela sitt team inresta för två dagar. Jag hade två från ena teamet och sex från det andra så kunde heller inte jobba mer djupgående kring arbetssätt, mål och liknande.

Men det var likväl oerhört givande att få träffa de som nu var där och många av dem hade heller inte träffat varandra.

Den tjugosex kilometer långa vägen tillbaka till hotellet tar två och en halv timme men så gör vi också ett litet stopp på ett bageri som teamet rekommenderat för mina efterlängtade Kaju katli. Jag köper fem kilo! Och en konservburk Gulab jamon som jag får syn på en hylla. De kallar till sig extra personal för att packa min beställning.

Nu måste jag strax dra till mitt pass i Frölunda så får bli ytterligare en fortsättning följer…

Kvart i ett skulle vi lämna den varma indiska fredagsnatten men fördröjdes en timme, ytterligare en halv för att undvika Israel innan vi landade i soligt men betydligt svalare Paris.

Med förseningen blev det en kortare mellanlandning innan vi punktligt klockan tre lokal tid var på svensk mark där vi möttes av regn och snöglopp!

Jag lyckades inte få till någon ordentlig sömn under långflygningen, nickade till i det lilla "city hopper"-planet och känner mig rätt trött just nu. 

Packat upp, tvättat, lokaliserat två döda möss och tagit en slarvig sväng över det värsta på nedervåningen med dammsugaren. Underbart gott med svensk husmanskost till middag, rullader med gräddsås och potatismos med vanligt kranvatten i glaset, vilken lyx!

Jag slutar aldrig fascineras över trafiken, det organiserade kaos som råder, och att vi har en del att kunna lära och anamma. Där vi sittande i köer blir förbannade, gör fula gester och skriver arga inlägg har indierna insett att det är slöseri med energi. De har förstått att de är en del av problemet, de är helt enkelt för många och således också en del av lösningen. I en oreglerad korsning står fem motorcyklar, en lastbil, tre bilar och två rickshaws i bredd att korsa eller falla in i den dubbelriktade trafikströmmen. Jag och majoriteten av svenskarna hade blivit stående men här knör de sig bara in och ibland hoppar en passagerare helt sonika ur, kliver ut i trafiken och dirigerar. 

En moped försökte korsa vägen framför oss men fick inte minimarginalerna med sig och min chaufför knockade omkull honom. Någon form av trafikpolis dök upp och började skälla ut mopedisten som plockade upp sin tvåhjuling och knuffade den vidare. Vi bytte lack med en rickshaw och helt plötsligt ber chauffören mig trycka ut backspegeln till sin plats då den vid något tillfälle tryckts in av någon närgången människa eller fordon.

Det kan för en utomstående och tillfällig besökare som jag finnas spännande men för dessa människor är det vardag och många saknar försäkring. 

Och nu är jag för trött för att fortsätta…

Här borta pratar man om "Indian time", som vi också började applicera "-ish" på. Jag hade satt starttiden till nio. Två anlände, de enda två från DMS-teamet och boende i Bangalore, före detta klockslag och resten droppade in ända fram till klockan passerat tio. De kan inte vara i tid, antingen före eller efter av den enkla men obönhörliga anledningen i form av trafiken. De två första startade extremt tidigt just för att hinna före värsta rusningstiden. Så nio innebär således nio-ish.

Vi högg en kollega från annan area som också är här denna vecka så han fick prata och presentera sitt område - automation.

Perfekt att de då också fick lite "riktiga grejer" denna dag.

Imorgon bär det av att hälsa på dem på deras "hemmaplan". Capgemini först där Christina med flera stannar hela dagen medan jag hämtas efter lunch av HCL för att besöka deras kontor en timme-ish från Caps.

Nu är det sovdags känner jag…

Hela området hyser en hoper stora IT företag som Salesforce och IBM med ett trevligt nav i form av fontäner och foodcourt. 

Det är otroligt tråkigt att jag inte kan smaka majoriteten av rätterna som hotellets dignande buffébord och rätter som restaurangerna erbjuder, då de är alldeles för starka. Det känns som man går miste om en massa smakupplevelser, men ett fåtal är mildare och upptäckte denna kväll ett lätt friterat typ bröd som puffar upp och serveras med olika dippliknande såser som antingen är starka eller milda och sötaktiga. Minns såklart inte namnet trots femtioelva upprepningar.

Imorgon kommer de av mina teammedlemmar som bor i Bangalore samt tre utifrån. Jag hoppas mina aktiviteter ska kunna fylla hela dagen som ska avslutas med middag tillsammans med Christina och Gauravs team. Blir intensivt, spännande men kul!

Rådfrågade hotellpersonalen om transport som resulterade i en Uber till Nexus, ett föreslaget köpcentrum. Tydligen är det lugnare ute på söndagarna så gick smidigt men relativt mycket folk i köpcentret som var rätt kommersiellt med de större varumärkesbutikerna.

När jag lite besviket vandrat igenom de tre våningsplanen testade jag istället att helt sonika ge mig ut på gatorna. Att ta sig över en sådan var ju bara ett äventyr i sig! Men hittade några roligare butiker för det jag var ute efter, nämligen en klassisk kurtas som är ett väldigt vanligt plagg här bland både kvinnor och män. Enklast beskrivet som ett mellanting av långskjorta och klänning där kännetecknet är de djupa slitsarna på sidorna.

När jag skulle tillbaka till hotellet ville jag testa en rickshaw istället men mobiltäckningen var så dålig att Uberappen knappt fungerade, och när jag väl fick napp på en förare så valde de bort mig! Anledningen var kanske mitt främmande namn, men kanske också destinationen. När jag till slut gav upp och istället försökte hugga en vanlig rickshaw fick jag också nej då de inte visste vart hotellet låg - förrän jag träffade på en som jag fick knappa in destinationen åt på hans gps, och då bar det av. 

Hundra rupees, typ tretton spänn för den drygt tio minuter korta färden som var betydligt roligare än en luftkonditionerad taxi! Det var något med alla människor, alla ljud och dofter tillsammans med den exotiska värmen som tilltalade mig, så totalt fjärran vår ordningssamma och sterila hemmamiljö. Jag kände mig modig som gav mig ut på egen hand, ville inte låta mig hållas tillbaka av förutfattade meningar och rädsla för det okända. 

Och ja, jag hittade en kurta, svart förstås trots mina färgambitioner. Kanske får chansen till nytt försök under kommande dagar.

Resan gick väldigt smidigt men visst hade ett extra benutrymme varit trevligt. Kollegorna som åkte dagen innan oss och med annat bolag hade den möjligheten utan att passera företagets begränsningar, värt att tänka på inför eventuell nästa gång.

Christina, min fina ATM kollega, Gaurav som är hennes PO och fantastiskt hjälpsam som den indier han är, dock nyligen innehavare av svenskt medborgarskap.

Malin och Johanna, PO och ATM som flög ned före oss anslöt till frukosten. Hotellet är inte lika lyxigt och fräscht som det i Mumbai men likväl väldigt fint och frukostbuffén var kontinental i dess rätta mening. Egenkomponerad omelett och pancakes lär bli min veckas morgondiet!

Känt mig stissig hela dagen, känner inte att jag hunnit förbereda mig tillräckligt och känns overkligt att jag ska sitta på ett plan om drygt sju timmar. Larmet är ställt på halv fyra och jag är inte trött. Har förvisso gott om tid att eventuellt sova efter mellanlandningen i Amsterdam.

Liten till vänster och C till höger, det är varmt men mysigt!

Vaknar av att det tisslar och tasslar och förstår att katterna släppt lös en mus som lyckats ta sig till sovrummet. Jag slumrar in i förvissning att det som oftast levereras till hallen lagom till morgonen.

Så känner jag den springa över kuddarna förbi mitt huvud och en dryg halvtimmes jakt tar vid, var sjutton är mina musjägare?!

Gör lockljud och den ende som visar sig vara inne för tillfället är store Mini, den sämste jägaren av alla visar det sig. Han är för stor för att smidigt ta sig in under sängen dit museländet flitigt pilar fram och tillbaka av mina jaktförsök. Jag ställer upp altandörren som det lilla eländet springer förbi flera gånger, så så mycket för att vädra friheten.

Till slut kliver Plutt in genom den öppna dörren och undrar vad vi håller på med men är genast alert när hon upptäcker orsaken till ståhejet. Problemet visar sig snabbt vara att denna mus är kaxig som fanken så inte ens Plutt kommer åt att hugga den i sina käkar. Jag försöker skopa upp den med händerna så som vi lyckats göra ibland men denna jäkel biter mig i fingret! Ja, jag har påfylld stelkramp sedan förra resan till Indien.

Så där står jag naken sånär på mina fluffiga tofflor och förorättelsen svidande i fingret med en pinne i andra handen och två värdelösa musjägare till katter och glor på vår över…mus.

Jag slinker ut för att tvätta bettet och hör Mini förtvivlat krafsa på dörren som jag stängt efter mig och klämmer sig förbi när jag kommer tillbaka. Liten, våt av regnet utanför visar sig ha anslutit men vågar inte heller bokstavligt talat bita ifrån så vem sjutton av dem drog in eländet från början? Men med dödsångesten och fight eller flight har denna mus uppenbarligen valt det första.

Till slut är det alltså jag som får göra jobbet och konstatera att alla mina tre katter är diskvalificerade.

Notera svansen som sticker ut och Liten som undrar vart ägaren tog vägen…

Eventuell trötthet över den tidiga timmen är bortblåst och jag inser att jag lika väl kan kliva upp och få både bra parkering och arbetsplats på jobbet. Har ändå sketmycket att göra innan vi åker på lördag. 

Kanske banalt men tycker det är så skönt att Christer liksom jag är en sådan som vill packa upp och undan så fort man kommer hem. Kunde bli galen på tidigare partners som kunde låta sina väskor stå dag efter dag, eller än värre, med halva innehållet utspritt högt och lågt. Samma sak med disken, fattar inte hur man klarar av att låta allt stå och byggas på i diskhon, gaah! 

All tvätt avklarad, en död mus, en levande mus och en död fågel avyttrade, dammsugat, skurat och akvariet rengjort innan jag kunde slappna av och avnjuta resten av kvällen, resten av helgen för den delen.

Skön söndag med lite Everdell innan proviantering och bråk med iTunes medan Ronja hängde med Elvira.

Då det var en vecka sedan jag körde mitt pass var jag speedad med massa energi och kändes galet skönt trots att höften grymtade lite.

Imorgon blir det att lägga på sommardäcken.

Över en decimeter nysnö natten till vår sista dag och vi fick åka obanat de elva kilometrarna Kalven runt.

Gjorde ett sista försök i backarna efteråt men det var alltför moddigt med is mellan vallar och pucklar, så blev bastu istället innan vi åkte till Lammet & Grisen och frossade tills jag blev nästintill illamående av mättnad.

Imorgon är det städning och packning för att åka hemåt!

Lite oordning bland bilderna men sammanfattar väl. Skidåkning både på längden och utför, spel och pusselkampen, kollat film och ätit alldeles för mycket onyttigheter. Typ som det ska vara på en skidsemester väl? Okej, öppnat jobbdatorn lite men med betoning på lite.

Sedvanlig karavan av takboxar och fullpackade bilar men påsklovet till trots tycker jag inte det var markant värre än vanligt. De flesta kanske åkte redan i fredags.

Bar asfalt hela vägen men mycket snörik vinter har det uppenbarligen varit men avseende på vallarnas höjder, vi hade några få plusgrader vid ankomst.

Lilltjejen ville ut på längdskidorna direkt, vilket jag såklart inte kunde neka till. Hon är verkligen jätteduktig så måste vara tack vare mammas gener, hehe!

Bastu och Kvacksalvare, chokladpudding och nu soffhäng med sängen nära förestående. Riktigt skönt att vara ledig!

Böckerna i mars månad blev fem till antalet. Lisa Ridzen bjöd på en vacker men sorglig berättelse som fick en att verkligen frukta åldrandet, att endast ha sina minnen från det forna tiderna att leva på medan kontrollen av ens liv fråntas allt mer av hemtjänst och felriktat välmenande. Man förstår deras resonemang men glömmer likväl människan bakom den nedbrutna kroppen.

Charlotte Kalla läste om sig själv, intressant där man bara mellan raderna kunde ana vilket hårt arbete det faktiskt innebär att vara elitidrottare i världstoppen, att ta nio olympiska medaljer och således vara Sveriges främsta kvinnliga olympier. Hon framställde det lika lågmält anspråkslöst som vilket arbete som helst med de avkall som krävs med den pragmatiska inställningen att det de facto var hennes val. Medan jag lyssnade kunde jag emellanåt känna det där suget efter skidåkningen, sakna att glida över de nypistade manchestermönstrade skejtspåren eller känna diagonalandes rytm i kroppen när det bara flyter. Jag var bara en unge när jag i princip från en dag till en annan lade skidorna på hyllan men undrar ibland hur min tillvaro kunnat se ut idag om jag istället hade satsat och sökt till skidgymnasiet som så många tyckte. Men jag hade inte den där yttersta viljan som krävs, är och har aldrig varit en tävlingsmänniska.

Pascal Engmans första del i sin serie om Vanessa Frank var bra men blev lite överdriven i slutet så läste inte fler, förrän jag i denna månad gjorde ett nytt försök och fastnade. Thrillers kring dagsaktuella ämnen som incels, terrorism, gängkriminalitet och droghandeln i Sverige. Skrämmande, intressant och alltid extra tyngd när det ligger gedigen research bakom. Han bygger också upp personporträtt som skapar det känslomässiga engagemanget att man inte vill sluta lyssna utan måste få veta hur det går. Uppläsaren Stefan Sauk låter väl dramaturgisk ibland men är riktigt bra att skildra karaktärerna som råkar ha dialektala eller språkmässiga varianter och skiftar snyggt mellan norska, skånska, arabisk brytning, stamning eller läspande.

På vägen upp började vi på nästa i ordningen och temat är spelindustrin och spelfixning.

Fick lite påskfint av gulliga stammisar i Majorna! Körde på ångorna till närmsta station, nu efter lön för att tanka fullt, phu!

Knäet värker efter min combatvecka och timmar på fötter med att rulla och steka över två kilo köttbullar, packa och röja inför morgondagens avresa.

Imorgon bitti kommer Lilltjejen så vi packar det sista innan utmaningen att trycka in allting i bilen. 

Blev mäkta irriterad när jag denna morgon hittade en ledig plats, körde rengöringsproceduren bara för att upptäcka att musen saknades. Hittade en annan och boade in mig, efter jag kontrollerat att utrustningen fungerade. Tillbaka från ett möte dockar jag in mig men då fungerar inte skärmarna längre. Efter tio minuters egen felsökning och två omstarter av datorn lägger jag en halvtimme med supporten och vill skrika av frustration, jag hatar verkligen det platslösa landskapet! Kan jag inte få ha en egen jäkla arbetsplats med ett eget skrivbord och utrustning som är min och min allena att ansvara för, där jag inte behöver fixa inställningar varje morgon, torka  kafferingar och gnugga ingrodda beläggningar från tangentbord och mus? Där jag kan få ställa upp ett foto av min dotter, nåla upp anteckningar och fästa kom-ihåg-lappar på skärmen? Haft plats intill mina närmaste medarbetare för de där snabba och spontana frågorna och samtalen som utgör halva syftet med att faktiskt vara på kontoret? Då hade jag antagligen velat åka in till kontoret oftare, då hade det känts mera meningsfullt att åka till kontoret.

Därför tyckte jag att det var ok när hon plötsligt uttryckte en önskan att göra slingor i samband med vår planerade klippning. Vi kom fram till att det var nästan ett år sedan sist.

De krossade Bergsjöns pojkar i samma ålder i halvklart kyligt väder, lite Java med C och städning. 

Tidig kväll, sen eftermiddag frossade vi på Pinchos innan cirkustema på Stora teatern och Euphoria som var betydligt bättre än senaste men likväl inte i nivå av tidigare vi sett. Inga små och tajta tjejer eller svällande muskler utan underhudsfett, inga bara överkroppar eller trikåer. 

Här var det löst sittande och anspråkslösa kläder, humor, hjärta och personlighet som till viss del kompenserade den relativt lågintensiva akrobatiken. 

Kunde hoppa in och vikariera i Kallebäck under Lilltjejens fotbollsträning, ett 45-minuters för hela två deltagare, två relativt nya tjejer. Jag struntade i scenen och körde med dem på golvet framför spegeln, vänd åt samma håll vilket kan vara lättare för nya och skapar mer vi-känsla. Glada och positiva tjejer hela passet igenom, hann en stund i bastun, lagade middagspannkakor och diggade musik med Lilltjejen, ett bra avslut på dagen.

 

Och nu kom Liten upp och lade sig på bröstet, hon är så mysig på det sättet, lilla Liten.

Lyssnar på deckare igen, en riktigt obehaglig på så sätt att den bland annat skildrar incels och män som tar och anser sig ha rätt till en kvinnas kropp. Fiktiv berättelse ja men kring dagsaktuell verklighet.

Skrämmande hur dessa män rättfärdigar sitt hat, projicerar sin bitterhet och självförakt mot kvinnor och ser sig själva som offer, men inte bara denna allt mer konstaterande grupp i samhället utan också den generella bilden och inställningen som fortfarande ligger som ett fundament hos många män. Kanske cyniskt och orättvist men svårt att låta bli när man bara behöver öppna en tidning vilken dag som helst och ta del av det våld, brist på respekt och diskriminering som flickor och kvinnor utsätts för. Lägg till ens egna erfarenheter och vittnesmål och uppfattningen må vara ytterst personlig men likväl bekräftande.

Feminister har hos många en negativ tolkning och själv har jag knapp uppfattning om dess begrepp, men ofta utmålas de, med en personligt ogrundad gissning av just dessa män, som bittra och av någon anledning ofta lesbiska manshatare som bara "skulle behöva lite k-k". 

Så från rena brotthandlingar till så kallad skämtsam jargong och nedlåtande könsuttryck är det egentligen kanske konstigt att det inte finns fler manshatare, och på ett sätt kanske det är skrämmande i sig för vad innebär det? Att vi är så vana, att det fortfarande är en accepterad del av vår kultur även om vi självklart säger att så inte är fallet och kommit mycket långt till skillnad mot många andra samhällen? Långt framme i jämställdhetsfrågan må vi vara i detta land men likväl tror jag inte det går att uppnå helt. Den där uppfattningen hos många män att vi är värda mindre, förtjänar mindre och underställda dem är inte bara så kulturellt inrotat utan också biologiskt betingat. Arv och miljö, alla påverkas olika men till syvende och sist är det de val man gör som spelar avgörande roll, men för att kunna göra ett val måste man också vara medveten om att sådant också föreligger. Och däri ligger det svåra.

 

Nu ska jag hänga tvätt för att äntligen kunna krypa till kojs.

 

Var medintervjuare till en intern rekrytering och med nya processen har vi ett färdigt script med frågor att tillgå. Har hållit en del intervjuer nu både för egen och andras del och fick själv också erfara samma frågebatteri inför min nya tjänst. Eftersom jag inte har något tekniskt kunnande är mitt intervjufokus "Behaviour and values"  och jag tycker dom frågorna är rent ut sagt skitsvåra. 

Vem kommer ihåg ett tillfälle man gjorde något som mot alla förväntningar gick vägen? Eller hur man uppmuntrar innovation? Kan det bli annat än klyschiga svar på det?

Hur rättvis är egentligen en bedömning av svar ställda i en stressande situation, men vad finns det egentligen för alternativ? I detta upplägg är vi två intervjuare som inte ska känna kandidaten om det är internrekrytering eller konvertering av konsult, och inte heller ska man känna den som anställer eller ha någon anknytning till deras verksamhet. Kort sagt ska man inte ha någon möjlig relation eller uppfattning om kandidaten eller den som anställer. Detta tycker jag är rätt bra approach, liksom att vi som intervjuar fyller i vår bedömning på egen hand utan att samspråka med den andre. Det kan på ett sätt kännas lite snöpligt att sitta en timme tillsammans för att därefter bara tack och hej.

Så blev det sen kväll och jag ligger nedkrupen under täcket, nyss hemkomna från Göteborgsoperan och Platee. Textredigeraren i mobilappens bloggportal möjliggör av någon anledning inte apostrofer, lägg till en ovan första e:et.

På vägen in till stan åkte vi via Hisingen och Bravida arena där Jitextjejerna skulle titta på Champions league match, tror jag det var så hon blev inte ensam hemma särskilt länge. Inte för att hon har några problem med det längre, mest mammagenen som tycker det är lite jobbigt.

 

Det ska bli riktigt roligt och spännande så i eftermiddag blir det att införskaffa nya vandringsskor till min avkomma vilkas fötter nu förhoppningsvis vuxit färdigt. De måste gås in omedelbums! Sedan kan vi bara hoppas att vi har sådan tur att vädret blir klart den enda dagen vi har för toppturen.

 

Vi bokade skidutrustningen för påsklovsveckan i Tandådalen och kan bara konstatera att min Lilltjej nu bara år några få centimeter kortare än jag, det är inte klokt! En veckas skidåkning och kort därefter åker jag till en veckas trettiogradig värme i Bangalore. 

 

Det blev ett nytt försök med Javan igår tillsammans med Christer och det är en känslomässig berg och dalbana med mestadels dalar. Bergen är frustration och dalarna hopplöshet, varför utsätter jag mig och oss för dessa timmar som vi istället kunnat ägna åt något trevligare? Man säger att man lär känna varandra ordentligt genom att bo och leva ihop på en liten yta. Att den ene ska lära den andra programmeringsspråk är också en bra metod...

 

Fick uppskattad leveransvecka för nya bilen, i augusti och kom ihåg att avboka däckhotellet inför vårbytet efter Tandådalen för att lägga pengarna på något vettigare. Känns också bra att inte ha elbil inför långresan upp till andra landsänden, det verkar mer än omständligt men förstår också någonstans att det handlar om vana och planering. Billigare är det ju onekligen, men var går gränsen mellan den ekonomiska vinningen och den tid och eventuell frustration som anpassning efter fungerande och tillgängliga laddstolpar kräver? 

 

Mycket lugnare på mötsfronten denna vecka så mycket fokus på rekrytering nu. Målet är fler anställda istället för konsulter i Bangalore men många kockar i soppan och flera ivriga att så då alla vill skörda. Jag tycker det är svårt!