Ny vecka

Så var det måndag igen och solen skiner över en kylig marsmorgon. Katterna hade väntat ut en mus som lyckats ta sin tillflykt under kylen och under natten levererat den till Ronja på övervåningen. Hon sade tack och avyttrade den till vår sedvanliga kyrkogård i slänten utanför.
Till veckans sista release dök My upp så vi kunde teama vilket alltid är kul! Gött gäng och koreografin satt som ett smäck till skillnad från när vi teamade i tisdags, haha!
Vaknade i ottan och hjärnan gick igång på sommarens planer och hur jag ska hinna få ihop tiden. Över frukostbordet bollade jag med Lilltjejen och hon ville gärna hoppa över cupen i Ängelholm så sagt och gjort. När Zoe också var anmäld har de således en målvakt och vi kunde utan alltför dåligt samvete avboka och spara både tiden och kostnaden för Skåne och således åka norrut tidigare.
 
Det ska bli riktigt roligt och spännande så i eftermiddag blir det att införskaffa nya vandringsskor till min avkomma vilkas fötter nu förhoppningsvis vuxit färdigt. De måste gås in omedelbums! Sedan kan vi bara hoppas att vi har sådan tur att vädret blir klart den enda dagen vi har för toppturen.
 
Vi bokade skidutrustningen för påsklovsveckan i Tandådalen och kan bara konstatera att min Lilltjej nu bara år några få centimeter kortare än jag, det är inte klokt! En veckas skidåkning och kort därefter åker jag till en veckas trettiogradig värme i Bangalore. 
 
Det blev ett nytt försök med Javan igår tillsammans med Christer och det är en känslomässig berg och dalbana med mestadels dalar. Bergen är frustration och dalarna hopplöshet, varför utsätter jag mig och oss för dessa timmar som vi istället kunnat ägna åt något trevligare? Man säger att man lär känna varandra ordentligt genom att bo och leva ihop på en liten yta. Att den ene ska lära den andra programmeringsspråk är också en bra metod...
 
Fick uppskattad leveransvecka för nya bilen, i augusti och kom ihåg att avboka däckhotellet inför vårbytet efter Tandådalen för att lägga pengarna på något vettigare. Känns också bra att inte ha elbil inför långresan upp till andra landsänden, det verkar mer än omständligt men förstår också någonstans att det handlar om vana och planering. Billigare är det ju onekligen, men var går gränsen mellan den ekonomiska vinningen och den tid och eventuell frustration som anpassning efter fungerande och tillgängliga laddstolpar kräver? 
 
Mycket lugnare på mötsfronten denna vecka så mycket fokus på rekrytering nu. Målet är fler anställda istället för konsulter i Bangalore men många kockar i soppan och flera ivriga att så då alla vill skörda. Jag tycker det är svårt!
 

En kvar

Morgonens pass i Majorna gick och kändes som ett smäck, woho! Hinner aldrig ta någon gruppbild med dem eftersom efterkommande Body Pump-gänget hänger på låset. 
Provianterade för veckan, rastade dammsugaren och åkte sedan ut till Hisingen för att i isande snålblåst se Lilltjejens lag krossa Brämaregårdens mixlag med nio-noll.
Väl hemma satte jag mig framför Javan och ögonlocken blev omedelbart blytunga, såpass att jag däckade i sängen en kortis och väcktes av C som kommit tillbaka efter en sväng hem till sig.
(null)
Tog första dosen Ducoral inför Indienresan och känner inte av något än så länge i varje fall. Kollegan reagerade riktigt illa, konstigt hur olika det kan vara.
Vi har plöjt senaste säsongen av "Blown away" och "Hela England bakar". Vad finns det nu för mysigt att kolla på? Monster. C bokade senaste Godzilla och Kong-filmen på bio så denna kväll betade vi av de två första. Jag har aldrig gillat apor eller förstått folks förtjusning i dem. Trots att en del arter kan vara söta finner jag dem mest obehagliga, kanske det är just för sina likheter med oss. Oresonligt kanske men likväl mitt faktum.

Apropå Javan är jag ohjälpligt efter och Kinesiskans lektioner lika otillfredsställande. Det får bli vad det blir, kanske snappar jag upp något.
Liten till vänster och en snarkande C till höger, ska försöka somna jag med.


Två kvar

Fick med knappt hälften av gårdagens grymma gäng och äntligen börjar koreografin sitta! Från noll pass under förkylningen till fyra på fem dagar börjar kännas i knät och höft men i övrigt svarar kroppen bra vilket är skönt. 
 
Ett nytt innovationscenter ska byggas på berget mitt emot huvudkontoret och nu spränger de så hela byggnaden skakar och fönsterrutorna vibrerar. Ett annan innovationscenter har nyligen slutförts i närheten av AstraZeneca och nu ska alltså ytterligare upp ute invid oss med någon typ av fokus kring våran verksamhet.  Undrar vad alla dessa människor ska gör och ska göra egentligen, det är knappt man förstår vad alla vi på Volvo faktiskt gör men tydligen går ju det stora maskineriet runt ändå.
Lönerevisionen är klar och jag fick sådan positiv utveckling att den där magvärken som legat och molat ända sedan mina lån gick ut och räntorna slog i taket har börjat lätta för att kanske kunna släppa helt. Utan Christers hjälp har jag gått minus, med hans hjälp har jag gått plus-minus noll och med detta påslag hamnar jag på rätt sida om budgetens nolla vilket känns så skönt! C som i princip bor här fortsätter att bidra men nu kommer nödvändigheten och behovet inte kännas lika utstuderat. 

Jag har arvodet från HSB som gick till sommarens planer och den lilla men likväl nödvändiga lönen från NW som nu tillsammans med min huvudsakliga inkomst borde hålla mig över ytan tills den här jämrans inflationen och räntorna går ned. Fortsättningsvis inga extravaganser - dom står Christer för, så jag har det mycket väl förspänt, mycket mer än många andra.
 

Nummer två av fem

Releasen i Sisjön igår gick fantastiskt värdelöst, men som tur var så var min teampartner My lika virrig! Redan första kombinationen i uppvärmningen försvann ur mitt minne och i styrkelåten blev det väldigt lång tid i plankan! Men vi hade kul ändå och grym stämning bland deltagarna som också verkade nöjda vilket är huvudsaken.
Alla blir lika glada när jag vill fota efter passet när man är svettig och rödflammig, men det är ju så det ska vara tycker jag och kanske trettiofem procent brukar inte vilja vara med av den eller andra orsaker men när jag räknar efter ovan är det bara två som saknas varav en är fotografen, kul!
 
Denna kväll hoppade jag in för Mikael i Landvetter, ett 45 minuters så fick skippa de tre sista låtarna och det blir onekligen lite snöpligt att så abrupt avsluta passet efter muy thaien. Koreografin satt bättre, men de jag också kan sämst är just de tre sista, så får se hur det går imorgon. Fem pass denna vecka så vore väl sjutton om jag inte lyckas nöta in den till slut!
 
Sommarens Ronjaveckor är nu spikade efter Johans önskemål. Då jag och C mer eller mindre beslutat att ligga lågt denna sommar spelade det inte mig någon roll och det föll ut som tidigare somrar, att Lilltjejen börjar fyra veckor hos mig vilket jag tycker är rätt bra. När det således också innebar att C kommer att behöva jobba när hon är hos mig gick min hjärna igång på Lilltjejens önskan - att besöka Treriksröset. Vi hann ju inte så långt upp under vår husbilsturné förra året och hur många somrar till kommer hon att vilja åka på semester med morsan? 

Så jag slänger iväg en fråga till min avkomma under morgonen: Skulle du vilja bestiga Kebnekaise i sommar?
Så nu har jag bokat AirBnB för första gången, i Kiruna samt två nätter på Kebnekaises fjällstation! Det kommer att bli komprimerade två veckor eftersom hon har fotbollscup i Ängelholm första helgen och Gothia cup hela min sista vecka med henne. Vi kommer att milknarka raka spåret upp och ned och om möjligt dyka in till Luleå på vägen. Jag lär vara alldeles stissig av all Red Bull jag kommer behöva dricka...!


Söndag och sängen

(null)
De första målen hurrar man, men om andra laget inte lyckas lika väl och målen fortsätter att tryckas in så avtar hurrandet snabbt och en tystnad uppstår istället, nästan skamsen sådan. Mot Brommapojkarnas lag Lätt som de kallar det vann våra tjejer med 8-1 och ingen vill spä på besvikelsen och frustrationen med hurrande när nivåskillnaden är så uppenbar. Boråslaget tog hem gruppsegern och med de andra likaresultaten blev våra Jitexare tvåa och kunde mycket nöjda avsluta fotbollshelgen med ett besök på stadens äventyrsbad Lost City. Under tiden tuffade jag hemåt med en vända av nya releasen i högtalarna innan ljudboken fick ta över.
Jag är ju inte intresserad av fotboll för fem öre, himlade med ögonen och blev faktiskt irriterad när Johan kunde gapa och skrika framför TVn. Men när min Lilltjej spelar tittar jag gärna men lever mig inte in i matcherna som andra föreningsföräldrar eller entusiaster. Jag tycker bara det är, i brist på bättre ord, mysigt att se när min unge spelar, isande kallt väder till trots är jag så galet stolt över henne! Att jag fick åka iväg så här över helgen blev dubbelt mysigt, byta miljö, krypa ned mellan hotellakan en natt och bara vara. 

I Lilltjejens lag är det ofta en likartat liten grupp föräldrar som tittar på deras matcher och gör det gärna tillsammans. Jag håller mig bokstavligt talat på min kant vilket de vid detta laget har förstått. All heder till alla dessa engagerade föräldrar som fixar, säljer och organiserar. Några föräldrar i Ronjas klass organiserar nu för en klassresa eller dagsaktivitet utifrån resultatet av den försäljning ungarna har gjort och ska göra igen. När nittio procent av försäljningen skett till föräldrar och deras respektive föräldrar undrar man vem som kommer att köpa nästa vända. De första salamikorvarna de sympatiköpt lär knappast hunnit gå åt tills dess! 
En del föräldrar var snabba att fråga om det gick att köpa loss sig istället och jag kan inte låta bli att känna oresonlig skuld över att inte kunna erbjuda min dotter morföräldrar som stöttar och hjälper. Föräldern som håller ihop det hela redovisar hur många beställningar alla gjort totalt tillsammans men också hur många som sålt till så och så många. Utan att nämna namn får jag ändå känsla av framkallad press av det som förmedlas som uppmuntran och pepp för att trigga mer försäljning.
Lilltjejen liksom jag, även om jag var ännu värre, tycker inte om att knacka dörr och  pracka på folk varor. Så med tanke på vilken ångest jag själv kände för det har jag svårt att göra mer än att försöka peppa och uppmuntra till försök.

Tjejerna kom tillbaka medan jag körde mitt söndagspass och äntligen börjar jag känna energin i kroppen igen! Trots rejäl träningsvärk efter koreografiträningen igår så kändes det bra och hostan är så gott som borta.
(null)
När min outfit som jag kört konstant senaste åren inte hunnit tvättas sedan igår fick jag rota lite i gamla uppsättningar. År var det verkligen sedan jag bar fighting shorts då de saknar innerbyxor och således inte kan fånga upp eventuellt rymningssuget trosskydd. Ja, det har hänt en gång men på den tiden man körde i långbyxor, dock inte tights så det blev tack och lov en mer diskret sorti ut genom ena benet och ned på golvet. Ack, av alla post-förlossnings bi-effekter är detta dock tämligen harmlöst men väl besvärligt ibland, inte att trosskydd lossnar alltså utan läckagen. Under dessa veckor av hosta inte minst…!
Men hur som helst har jag oavsett innerbyxor aldrig därefter haft några rymningar så jag vågade mig på att testa, och kanske just för att de är lösare i formen kändes de riktigt bra att köra i, det hade jag glömt. Kanske också för att mina trogna kortshorts börjar bli lite, av någon anledning tajta. Kanske av all den där ättikan jag kör träningskläderna i?


Örebro

(null)
Nämen, tack vare min C hamnade jag också i Örebro! Spelade combat releasen tills min hjärna inte pallade mera och fick slappna av med BookBeat sista tjugo minuterna. Waze var inställd på den av Örebros Nordic Wellness som jag lokaliserat närmast hotellet, Örnsro. Koreografin hade faktiskt gått in hyfsat väl.

Rummet jag fick visade sig vara precis mitt emot det som min avkomma och hennes lagkompis delar. Två tuffa och jämna matcher blev det på den kylslagna Karlslunds arena. Tre lika mot hemmalaget och fyra lika efter riktigt spännande möte mot JL Borås. Ledsen Lilltjej efter hon släppt in 3-4 blev förtvivlad och sedan galet lättad och glad när hon kort därefter lyckades ta en straff. Sedan lyckades tjejerna kontra och kvällen var räddad!

Jag har tinat upp i hotellets lilla bastu, och bråkat med OneDrive och iTunes, tänk att det ska vara så svårt att få in releasen i fånens iTunes! Nu ska jag somna till den genom LesMills värdelösa app.


Fredagstrött

(null)
Jag vet, men jag orkade inte laga någon middag idag. C är på flippertävling i Borås som började igår och pågår hela helgen och här ligger jag trött som en gnu med en hund i knävecket och Mini bredvid.
Halv sju samlades vi ett gäng från Procurement för att bygga på den senaste och mycket exklusiva Volvomodellen "V-trä". Alla som anställs som operatörer i fabriken har bland annat den som obligatorisk medan den för oss andra är en fantastisk möjlighet till inblick i deras verksamhet samt teambuilding. Detta var tredje gången jag gjorde den, lika roligt! Efter varje tar de en gruppbild som alla finns på en av väggarna. Det är hundratals över så många år och jag lyckades hitta den från vad jag tror är senaste gången år 2018!
(null)

Tiden gick fort och rätt vad det var så var morgonskiftet över och samma ström vi följt till fabriken följde vi med därifrån.
(null)
Vi var självklart det bästa av de fyra lagen, höhö! Men med denna typ av arbetsupplägg blir det så tydligt att vi alla inte är starkare än den svagaste länken. Misslyckas ett lag så faller vi alla och gemensamma insatser leder till gemensamma framgångar. Så fungerar det oftast, men sällan blir det så konkret som vid en produktionslinje i ständig rörelse med fysiska slutprodukter i ena änden.

Imorgon bitti åker Lilltjejen till Örebro för fotbollssammandrag och jag har fortfarande inte förstått skillnaden på ett sammandrag och en cup, eller varför det ens heter sammandrag. Jag har bråkat med iTunes för att försöka få nya releasen till iFånen och blir nästan lika frustrerad som jag blir på Javan. På tisdag kör vi första releasen, tack och lov tillsammans med My då jag som vanligt knappt pluggat någonting. 
Jag är trött.

Solsken

Det är ovant att se blå himmel och solsken. Med några plusgrader får man nästan en känsla av vår, i varje fall sett genom mina otvättade fönster eftersom jag inte gått många steg utanför dörren denna vecka. Jag tycker allt att hostan har lättat något, men slemmet har liksom förflyttat sig längre ned i luftrören. Det är så det känns i varje fall.
 
Jag kunde i vilket fall mygla ordentligt vid kvartalen där jag stod längst bak och så långt från alla som möjligt så det gick sådeles helt ok med mina Frölunda fighters någon timme senare. Nya releasen känns hyfsat ok, en del musikmässiga seglåtar medan en del har riktigt bra tryck. 
 
Denna dag har jag så lagt beställning på ny bil, sexton månader över den egentliga tiden för byte får jag finna mig till rätta i ledet och köra elbil, det enda som numera gäller för Volvo Cars. Tittade på summor, förmånsvärden och skatter tillsammans med C och kom fram till att det faktiskt blir något billigare med den nya, just för att det är el. Det är den minsta och mest avskalade modell som kunde väljas som förmånsbil, det enda jag konfigurerade var dubbade vinterdäck samt färgen. Det fanns verkligen inte mycket att välja på, den ena mer intetsägande än den andra, men blå hade de och således får Lilltjejen äntligen sin favoritfärg.
Ett antal månader lär det dröja innan den kan hämtas så får tillse att uppgradera min parkering till laddplats. Jag är faktiskt inte jätteförtjust i att köra helelektriskt, en hybrid hade känts bättre, att ha det fossila som en backup framför allt vid långkörningar. Men å andra sidan, hur ofta gör vi långkörningar?
 

Frosseri och straffet

(null)
Böckerna i februari månad blev biografier. Gidlunds skildringar mot den oundvikliga cancerdöden hade en föredömlig uppläsare men trots sorgen och frustrationen som sakligt konstaterades så grep den aldrig riktigt tag i mig. Nummer två i ordningen, Atefeh Sebdanis gjorde det dock med råge, fy sjutton vilka onda människor det finns och vilken ofattbar styrka hos de som drabbas. 
"Jävla karlar" brukar recenseras som något underhållande men jag själv fann den mest tragisk när man ur författarens barnaögons skildrade verkligheter kunde utläsa en stor utsatthet, ensamhet och rädsla.
 
Efter dessa tre tunga verk fick det bli mera verklighet men i form av Sveriges radios olika poddar, också skrämmande på sitt sätt med den oroliga och instabila värld vi sitter i idag.
 
Då känns det skönt att fly in i det ytliga i form av frosseri av stora mått! Steinbrenners lyxiga sopplunch med tårtbuffé samt middag och IMAX-bio på en och samma fredag. "Dune 2" var lång men helt ok trots sitt otillfredsställande slut. 
Jag hostar och snorar fortfarande men passet i torsdags gick också bra, liksom i tisdags kändes det ändå som att man "rensade ur" systemet lite. Kanske det var frosseriet, kanske det var träningen men efter gårdagens pass i Majorna mådde jag inget vidare. Huvudvärken från avgrunden plågade mig trots tabletter och vätska i stora mått. När jag några timmar senare gav upp och bad om två till dämpade den sig något. Jag somnade vid sextiden framför "Hela England bakar" och slumrade till och från tills vi lade oss på riktigt och jag sov som en sten till sextiden denna dag. Då var det ryggen som tyckte att jag legat alldeles för länge.
 
Bättre i huvudet idag men värken lurar och jag har både kvartal och pass som väntar i eftermiddag. Man måste delta i minst en kvartal per år för att bibehålla licensen så jag tänker mig en minimal insats för att spara mig till mina deltagare efteråt. Nya releasen ska pluggas in under kommande två veckor och man sparar en del pluggtid genom att delta och faktiskt känna på koreografin under kvartalen istället för att enbart glo, och somna, till filmen...
 

Sholm

(null)
(null)
Vilket minne för livet det blev för min Lilltjej, fortfarande sprudlande glad ligger hon nu här bredvid mig hos Nina och co. 
Vi lämnade en regngrå västkust och besökte Cloettas fabrik på vägen till en torr men kylig huvudstad dit vi ankom i såpass god tid att biljettluckorna inte hunnit öppna.
Slog ihjäl lite tid i Globens fantasilösa köpcentrum och spelade lite shuffleboard för att sedan utan problem finns våra biljetter som utlovat. Stor lättnad och glädje! 
(null)
Av farfar hade vi båda fått Sverigetröjor, första gången jag bär en sådan men visst är det lite roligare och stämningshöjande! Zecira fick inte jättemycket att göra i målet och Sverige vann med fem mål mot noll.
Lyckan visste inga gränser när Lilltjejen efteråt blev så starstruck men tack vare hennes idols initiativ fick både selfie och autograf. Oändligt tack till Zecira som bjöd oss och framför allt min älskade unge på denna upplevelse!
(null)


Konstigt det där

 
Njäe, kanske är vi bortskämda av de många föreställningar vi nu varit på men detta var faktiskt så banal nivå att de inte ens är i närheten av att kunna jämföras med de andra. Cirkus Cirkör klev runt på "osäkra" stålställningar, balanserade på en annan och...tja, visserligen är mitt minne som det är men det fanns liksom inget som utmärkte sig eller lämnade tillräckligt med avtryck för mig att komma ihåg. De som utfört mest arbete här är nog de som konstruerat stålställningarna.
 
C ville ha "riktig" mat så blev middag på närliggande Olivia, bortkastat på mig som knappt känner någon smak så tog bara en pizza med stark salami, och blev just bara starkt jag kände också. Tycker den här förkylningen borde ge sig snart! Fick inse faktum och med galet dåligt samvete ställa in min söndagsklass då jag inte fick tag i någon vikare. Förfrågningarna duggar tätt i vår grupp, många sjuka nu.
Fick ett psykbryt när C försökte hjälpa mig med Javan, skönt att lätta på trycket med både fula ord och barnsligt hamrande med det oskyldiga tangentbordet men lyckades driva C hemifrån, tills jag ynkligt via Ronja fick honom att komma tillbaka. Kändes jobbigt att Lilltjejen fick finna mig i arbetsrummet med tårdränkt ansikte då jag trodde hon skulle bli rädd och orolig. Enda gångerna hon sett mig riktigt ledsen har varit när vi sagt farväl till katterna, men hon var väldigt fin och saklig och hon behöver nog se att också vuxna och föräldrar kan bli ledsna. Jag var inte heller värre däran än att jag kunde prata med henne. Jag var bara så trött, på förkylningen, efter arbetsveckan, på den förbannade Javakoden som är så långt ifrån logisk eller begriplig. Kändes lite klarare i huvudet efteråt och när Lilltjejen efter sin träning skjutsats till Johan satte jag mig några timmar fram till läggdags. Jag blev inte klar med inlämningsuppgiften i tid men hade lyckats komma en bra bit på vägen och inte fått något nytt psykbryt när jag inte kunde förstå vad som var fel. 
 
Till dagens pass i Sisjön fick jag inte heller svar på vikarieförfrågan men med många i kö kunde jag inte med att ställa in den också. Så i med två Ipren, Bisonatural och iväg, ömsom orolig för ett platt fall, ömsom inställd på att orken skulle infinna sig tillsammans med musiken. Jag valde medvetet låtar som jag både får energi av och inte tillhör de mest fysiskt tuffa och det fungerade! Okej, kanske inte mitt starkaste pass men klart över förväntan. Det som besvärade mig nästan mest var hur påtagligt lomhörd jag fann mig vara, som att ha vadd i öronen. Är det inte konstigt det där, hur man kan hosta som en galning, vara totaltät i näsan och känna sig glåmig och trött, för att nästan känna sig som vanligt när man står där framför deltagarna och musiken dånar igång, och nu sitta här igen framför skärmen med snor fulla näsan och svidande ögon.
 

Inte klar

Näe, när jag trodde att en veckas hostande skulle bedarra lades det till snor och feber till det hela istället. Inte många punkter på termometern, bara tillräckligt för ledvärk, ömsom svett och ömsom frossa. Mest det sistnämnda, frusit som en hund senaste tiden. Ögonen svider och jag är ett under av ynkedom, till och med såpass att jag redan igårkväll försökte hitta vikarie till mitt söndagspass vilket suger så fett att jag femton gånger övervägt at köra ändå när jag nu misslyckades med att hitta någon. Å ena sidan är det säkert ingen big deal för mina deltagare, men å andra känner jag mig som en svikare. Samtidigt vet jag hur missnöjd jag skulle vara med en mer än medioker prestation som jag, faktiskt, inser att det skulle bli när jag till och med blir flåsig av att gå ut med hundis, och snigelgudarna vet att den hunden inte är någon Turbo!
 
Skulle egentligen varit med i Hjärt- och lungräddningskurs idag som NW kör regelbundet för alla, men att komma hostande och snörvlande till ett sällskap av träningsnördar brukar inte vara populärt så fick avstå. Erkänner att jag dessutom blev trött bara av att tänka på att träna hjärtkompressioner och dela ut djupa andetag när jag knappt själv klarar av att andas ned i mina egna lungor.
 
Likväl finner jag mig själv stå där på fredagseftermiddagen och sno ihop paltbröd - för att det varit hela veckans plan, tack och pris för Kitchen-Aid som gjorde grovjobbet. Har blängt obeskrivligt mycket på Insta och FB och obeskrivligt obefintligt på Java. 
  
 
Min Lilltjej hänger nu på Mölndals galleria med kompisar efter att ha fått ta sitt efterlängtade lagfoto med Jitex, en fotografering som hon missade förra gången då hon var bortrest med mig eller Johan. Och apropå fotboll blir det en sväng till huvudstaden till veckan för att titta på damernas landslag när de möter Bosnien i Tele2 arena. Hennes idol Zecira Musovic svarade ju inte bara på mitt mail utan erbjöd också två biljetter till matchen såvida hon blev uttagen, vilket hon blev. Efter lång tids tystnad och stalkerkänningar för mig fick vi svar att biljetter skulle finnas i våra namn men farfar rekommenderade att ta reda på var dessa biljetter skulle hämtas ut varpå jag fick ägna mina lätt feberyra hjärna åt att ringa, maila och chat-bot:a till ett antal instanser när jag fått reda på att man måste ha bokningsnummer eller exakt placering i arenan. Det jag till slut lyckades få fram var att spelarnas biljetter skulle finnas att hämtas hos en specifik biljettutlämnare vid arenan.
Det kändes minst sagt osäkert och långt ifrån bra att maila Zecira och hennes manager igen, bara för att få ett kort beklagande men mycket avvisande svar från den sistnämnde att hon inte skulle höra av sig mera.
Det gjorde hon dock någon timme senare med den hoppingivande enda meningen att inte vara orolig, biljetterna skulle tillhandahållas och att läget var under kontroll. Känns likväl som vi åker upp lite på vinst och förlust och har försökt att förbereda Lilltjejen på det värsta. Nu har verkligen jag gjort vad jag kunnat och min fina dotter proklamerar att Zecira inte kommer att vara hennes idol längre om det visar sig vara ett falskt löfte, men också att vi i sådana fall istället kan träffa moster Nina och kusinerna. 
Hon blev verkligen så superlycklig när hon fick höra om biljetterna så jag hoppas innerligt att vi inte blir stående där i biljettluckan med besked att inga finns!
 
Ikväll ska vi på ännu en föreställning med tema cirkus, "Tipping point" så blir att ladda igen med Ipren och hostmedecin. Hur jag ska ladda för att ta tag i Javauppgiften vet jag dock inte. Jag kom så långt att jag satte mig framför datorn i varje fall. C går bärsärkargång i underjordiska valv bredvid mig vilket känns som en mycket roligare aktivitet.
 

Glääh

Fulladdad med Bisonatural och Ipren lyckades hostan hållas stången hyfsat under den dryga två timmar non-stop föreställningen av "Den flygande holländaren". Kul att se en kvinnlig dirigent som levde sig in med hela sitt väsen och vars skjortklädda rygg vi hade knappa metern framför oss mörknad av svett redan efter den första, ovanligt långa ouvertyren.
De moderrna tappningarna fortsätter att vara populärt, gissar att det liksom allt annat går i cykler.
Som alltid fashineras jag lika mycket av orkestern nedanför scenen som aktörerna uppå, intensiva partier där de bygger upp en kraft och tryck som går genom hela kroppen. Stråkar och fingrar som flyger fram över strängar och klaffar snabbare än man tror är möjligt, blickar och kroppar som är så fokuserade och intensivt uppe i den kraft som hen som individ och tillsammans som orkester frambringar. Det är mäktigt. Och över allt detta kommer en enda persons stämband, utan andra hjälpmedel än sin kropp och stämbands förmågor! 
 
Strupen känns söndertrasad och hjärnan skvimpar runt för varje hostning, nu är jag trött på detta!
 
 
Medan vi satt på Göteborgsoperan färdigställde Lilltjejen sin andra mössa på rekordtid, titta vad fin! Så himla roligt att hon tycker det är kul och att Elena fann detta mönster och inspiration för henne att plocka upp virknålen igen. Jag vill så gärna göra henne sällskap med något projekt, men vad?
 
Funderade lite kring min förvirrade hjärna och även om jag har många bollar i luften så känner jag mig inte särskilt stressad just nu. Under hösten kände jag mig absolut rejält stressad emellanåt, men likväl inte på den nivå jag gjorde när jag var lärare, troligtvis för att jag då arbetade med unga människor i den period av livet som påverkar dem så mycket och mina tillkortakommanden kändes som blytunga vikter på mina axlar. Nu är jag så många flera års erfarenheter rikare och också tryggare i mig själv och mina begränsningar, således det som oftast väger tyngst - ens egna förväntningar på sig själv. Jag kan känna många skyldigheter att göra ditten eller datten, få ångestkänslor om jag inte känner mig uppfylla självapåtagna förväntningar - för att en steg ifrån senare släppa ned axlarna och inse att nej, jorden går faktiskt inte under om jag inte gör det där exakt nu eller precis så. Vem är det som bryr sig mest egentligen, de andra eller du själv? 
 

Igen

Tar locket till geléburken från diskbänken, vänder 180 grader och tar geléburken från matbordet där jag skruvar på locket. Gör en 180 tillbaka till diskbänken och undrar vart locket till burken tagit vägen. Frågar C och stirrar stint på honom och diskstället intill honom där jag förväntar mig att han försigkommet förväxlat locket till den andra bruken som jag under tillredningen tömt.
Han ser oförstående på mig och bådas våra blickar går ned till min hand där jag ännu håller i burken - med locket ordentligt på. Ridå.
 

Tillbaka

Hostan är tillbaka så luftrören känns såriga och lämnade kontoret under eftermiddagen då det kändes sådär att sitta där i landskapet med mina strupvrängande oljud. Störigt.
 
Kanske man kan kalla det ännu ett tecken på att jag har lite för många olika bollar i luften, när jag i ett möte säger att vi kan ha ett uppföljande möte tillsammans med min kollega i slutet på denna vecka, min kollega som jag precis haft i ett annat möte och vi pratat om det faktum att hon åker på semester på torsdag! Snacka om att skämmas som en hund och verkligen skapa en undran över min egentliga hjärnkapacitet. Det är sådana banala grejer som min hjärna helt sonika glömmer bort, guldfiskminne på riktigt!
Föreningens styrelse bad mig skicka kallelse samt uppdatera dagordningen för måndagens styrelsemöte och ikväll klockan nio har vi Gothia coremöte. Om en knapp halvtimme ska jag hämta Lilltjejen från hennes gymnastik - som hon inte längre vill vara med på eftersom den nu plötligt blivit tråkig. Liksom skolan, och tvärflöjten. Tvingade med henne för att söka några sommarjobb igår, en hungrig och således grinig avkomma som inte blev bättre när hennes knä tydligen gjorde så ont att hon inte kunde köra de fyrtiofem minuterna på löpbandet som hon tidigare proklamerat som mål. Förebyggande övningar var heller inte intressant då det gjorde för ont och vägrade lyssna på det faktum att det var därför de kallades förebyggande och att den där proffskarriären som målvakt skulle bli synnerligen kort om hon trodde på mirakulös bättring utan åtgärder. 
Jag är inte den som krusar, passar inte galoscherna eller vettigt resonemang så får det vara och jag fick ihop tre kilometer i varje fall, så jag bara gick och duschade. 
Efter ett samtal på vägen hem som var mer en monolog från min sida, vände hon och blev sig själv när vi var hemma igen, trots att middagen inte hunnit intas. Men jag vet ju själv hur svårt det är att erkänna sina tillkortakommanden och återfinna tonen och balansen när man känner att man själv är orsaken till att ha brutit den, så jag som vuxen får skjuta undan den eventuella personliga prestigen att den som började osämjan också ska ta första steget att lösa den. Det räckte med en lättsamt neutral kommentar och hon var tillbaka.
 
I luckorna jag har finner jag varken ork eller motivation att försjunka i Javan och har börjat fundera på om jag skulle ta ledigt från jobbet en dag eller två och göra ett ordentligt försök. Jag har ju en rejäl tidbank att använda men det svåraste är alla möten som jag känner förpliktelsen att närvara vid. Och hattar jag mellan möten fallerar just den där fokusen som jag tror jag behöver. På söndag ska den andra uppgiften lämnas in och jag blir bara trött när jag läser den. Det hade lika gärna kunnat stå att jag ska utföra ett svetsarbete hundra meter under vattenytan vid en oljerigg i Atlanten.
 


Men va?

Måndag igen? Hur gick det till? Vart tar tiden vägen, hallå?
Barnfria och således träningsvärk veckan passerade i ett huj med värkande knä och höft som belöning. Fick till några kilometer på löpbandet endera dagen dessutom, det är ju inte så länge kvar till Göteborgsvarvet!
(null)
Gofrukost a la helg och en väldans massa timmar med Diablo. Desto mindre med Javan där jag mer eller mindre börjat förlika mig med en underkänd kurs och om jag har tur ett uns av lärdomar. C bad om en liiten kort genomgång som varken blev vare sig liten eller särskilt kort och som vanligt slutade med mental härdsmälta och glasartad blick. Det blir inte lättare att förstå för att det upprepas långsammare eller högre röst. Eller andra ord för den delen eftersom jag inte förstår ett jota märker jag inte ens när han försöker sig på andra infallsvinklar.


Ynkliga

(null)
Det är så jämrans kallt på kontoret och medan jag betade av möte efter möte kom en från mitt team med varm choklad och varmt vatten, perfekt för kalla händer och så omtänksamt!
Christer är sjuk, hostar och allmänt eländig med huvudvärk. Jag skapade egen huvudvärk genom att ägna kvällen åt fruktlösa försök med Java. Jag är ohjälpligt efter och sjukt omotiverad, på gränsen till att ge upp.
Innan klockan passerat halv tio denna fredagskväll gjorde vi båda det, gav upp och gick och lade oss. Så här ligger vi, trötta och ynkliga framför det avslappnande och mysiga kinesiska "Flavorful origins".



Gottigheter

(null)
För första gången i mitt liv äger jag en badrumsvåg och den konstaterar att min så kallade diet inte går något vidare, konstigt nog.
Jag och chefen hade turen, eller ja, i vilket fall erbjudas hembakade semlor av Desirée som hennes dotter gjort. Kändes typ välbalanserat efter ett gött pass i Sisjön, för att sedan fallera när jag kom hem till ännu fler delikatesser! 
Lika bra att fortsätta när vi ATM:er denna dag hade halvdag med våra respektive chefer, två till antalet. Platsen var ännu ett konsultkontor, inte mitt i stan denna gång utan flashiga Lindholmen. Nexters kontor liknade mera tjusigt hotell med badrum som hade högre i tak än mitt egna hem, med vatten på var sida som utsikt och Älvsnabben som regelbundet lade till alldeles utanför.
(null)
Vi har konsulter därifrån men för egen del kändes det inte jättebra att utnyttja deras lokaler då det blev så uppenbart mycket införsäljningssnack på köpet och jag har svårt för sådant, den där jargongen och fjäskandet.
Just därför kändes det ytterligare svårt när de också bjöd på den avslutande lunchen, en magiskt god fisk som likväl fick en något bitter bismak.

(null)
Ännu mera gott och fisk blev det med middag och bio som avslutning på denna hjärtans dag. Jag är tveksam till formatet på den röding jag beställde, inte riktigt den brukliga storleken men smaken var helt ok och rätten i sin helhet nästan i nivå med lunchfirren.
Medioker och synnerligen lättsmält action i form av "Madame web" var ändå en lagom nivå i slutet på en arbetsdag. Man fick onekligen fredagsfeeling, men ska upp i ottan för att lämna bilen på verkstan imorgon då framrutan ska bytas. 
På vägen till och från stan passerade vi Liseberg och det äventyrsbad som inom få månader skulle ha invigts. Skelettet av vattenrutschbanorna och det öppna svarta hålet var en smått surrealistisk men framför allt sorglig syn.


Ljust i alla fall

Det har kommit mera snö och allting blir ju så mycket ljusare! Temperaturen är kring nollstrecket så långvarigt lär det inte bli, som vanligt.
Jag förväntade mig ett morgonmöte bara för att upptäcka att jag bokat rum och satt agenda, men inte inkluderat mötesdeltagaren i fråga. Det är ju tur att man kontrollerar sin bokning innan man börjar skicka pikar i varje fall.
 
Många göteborgare är nog lite ledsna i ögat idag när vår lilla ljusglimt i det konstanta grävandet i staden bokstavligt talat gick upp i rök igår. Många nog både skakade på huvudet och fnös när ambitionerna om att konkurrera med Disneyland proklamerades där för omkring tio år sedan, men allt eftersom det från utsidan synnerligen anspråkslösa hotellet slog upp dörrrarna och de, nästintill vulgära utanpåliggande rutschkanorna tagit form har en viss förväntan och stolthet vuxit fram i takt med den allt mer närstående invigningen. Vattnet hade börjat fyllas på i bassängerna, de sista växterna köpts in och satts på plats och så i ett bara så underskattat förlopp som eld kan ha, gick allting på några timmar förlorat i lågor.
 
Många var vi nog som följde de många mediala upptagningarna av explosioner och eldkaskader. Jag scrollar ned och än större rökpelare visas från en andra explosion - i Gaza.
Symboliska värden har tillsammans med de materiella gått upp i rök, men de sistnämnda är försäkrade och lär säkert återställas och med det också det symboliska. Tragedin ligger i de liv som tas i världen, i det liv som förmodligen gått förlorat då en man har upptäckts saknad i branden. Och jag kan inte låta bli att fundera över hur vi bortskämda svenskar skulle hantera en riktig kris.

Lata lördag

(null)
Jag är fortfarande öm i svanskotan och de där höftbenen, men med två veckor emellan kanske det likväl kan vara ett mindre sämre alternativ än tråk-core och löpband. Fast fick ont i knät ändå så att cykla kanske inte alls är så mycket skonsammare som jag trodde.

Nåväl, under gårdagen var det att pälsa på sig till något som kändes som mumifierad och övergödd pingvin för den några få minusgrader och blåsiga Åbyvallen. Tjejerna hade träningsmatch mot Fjärås killar i samma ålder och spelade så bra som de bara kan vilket resulterade i vinst med sex mot ett. De har alltid förlorat mot dem så det var en skön revansch.

Därutöver har jag lagt kanske för många timmar framför skärmen med Diablo när jag istället borde ägnat åtminstone några åt Java. Vi spelade upp våra karaktärer till level åttio igår och jag är riktigt nöjd med necromancern, för jag behöver inte fippla med flera olika spells, haha! Det är mest bara att kötta på vilket jag föredrar, alltså okomplicerat.
Under tiden fixade Lilltjejen chokladbollar och röjde i sitt rum innan Ellie kom för schlagerkväll och övernattning. Notera mitt också nyttigare inslag till dem!
Jag och C hade mellouttagningen på i angränsande sovrum för att kila över när det var dags för den omskrivna Fröken snusk. Jag har inget emot epadunk som jag kan finna både medryckande och kul med minnen från parkeringsgaraget under Piteå dansar och ler där Kenneth and the knutters röjde loss. Lite kul kuriosa är att en av deras medlemmar, Kjell, är också på IT-sidan på VCC och under åren har vi jobbat i gemensamma projekt.

Fröken snusks karaktär med rånarluvan sticker onekligen ut och har lyckats uppnå sitt syfte - uppmärksamhet, vilket nästan tar fokus från själva låten som är hyfsat ok.



Tidigare inlägg
RSS 2.0