Lycka!

(null)
Kanske är udda men jag bara ler av lycka över att ratta bilen genom snöslasket. Vinkar åt ambulansföraren vid rödljuset och får en lätt förvirrad Lilltjej att göra desamma. Den lär smälta eller regna bort meddetsamma men ändå - äntligen!
Nu blir det bio!

Medan de spelar

(null)
Nutellan, Ballerinakexen och chipspåsarna (ja, plural) kollade skeptiskt på nykomlingarna i skafferiet, stötte till varandra och hånflinade. "Stackarna kommer att dö de negligerades utdragna död!" Ha!
Testade ett fröknäcke från Ica som var så in i bomben goda men vid alla gånger sedan dess har de varit slutsålda. Det de täkt ha som hyllvärmare hinner de nu inte möta efterfrågan på. Så vad ska en stackars nykär ta sig till? Får fixa det själv helt enkelt - och så barnsligt enkelt! 
(null)
Blev mera bak i form av årspremiär för de platta bruna. Lite mysigt att ha kvar några av barndomens formar liksom förklädet jag fick av mamma. Bror var oerhört enträgen men Lilltjejen hade inga större problem att både klappa och dekorera. De där färdiga kristyrerna är dock värdelösa så får tukta latmasken än en gång och fixa egen.
En simskolekompis ville träffas och leka idag men vaknade sjuk så det får bli bio istället. 
(null)



Fredag alltså

 
Det var väldigt glest på parkeringen i Eklanda. Anade att något var på gång när poliserna var utposterade på varje påfart till Söderleden och klarade mig visst precis. Skolan mailade och uppmanade om tidigare hämtning och hade tur än en gång att jag kunde ta innervägen och komma över leden. Vår stadsminister anser att Göteborgarna ska vara stolta för att vara värdar för EU-delegaternas sammankomst gällande tillväxt och främjande av rättvisa jobb. Vet inte om det är så rättvist på det sätt att deras besök tvingar halva staden till paus, dinerar en lunch för 625 spänn medan poliserna får en undermålig baguette. Argument som hur det främjar staden genom att den sätts på kartan ekar lika tomt som den substans deras konfererande faktiskt resulterar i. 
 
Trådlösa nätverket krånglade så jag till Skypemötet fick norpa nätverkssladden från skrivaren. Såg nog lite suspekt ut där jag stod men tack vare manfallet var det ingen som fick vänta på sina utskrifter. 
Nicklas åker till Indien nästa vecka och jag skickar med honom lite motivation till teamet. Utvecklarna ska införa en tävling där det gäller att hitta flest defekter inför varje release. Tyckte det var ett kul initiativ så ville bidra och en sådan pokal kostar ju ingenting.
Annars har veckan rasslat på i sitt vanliga turbotempo. Lilltjejen gjorde supersöt snabbmat i Play-doh och utvecklingssamtalet var så idel lovord att stoltheten inte visste några gränser. Bra kompis, rättvis, omtänksam, lyssnar, reflekterar, leker med alla och ligger före på inlärningsfronten eller vad de kallade det. Klasskompisarna drar i henne och vill ha henne med, så det är väl något som både dagis och nu också skolpersonalen noterat att tillse - att hon inte blir för snäll, men tydligen har hon blivit bättre på att gå ifrån när hon vill och behöver andas lite. Hennes läsintresse har ju exploderat och är så roligt att höra hur hon bokstaverar sig fram på eget initiativ samt tränar på att skriva. Japp, föräldraskryt så det sjunger om det! Att hon är omtyckt märks ju också på alla olika klasskompisar som vill följa med henne hem. Inte lika ofta ber hon om att få följa med någon annan. Hon kanske är lite som mig där, föredrar att vara hemma. Idag lät jag de tre bästa tjejkompisarna följa med hem. Tidigare i veckan har det varit både Felicia och Leonel. Intressant att handla med fyra småtjejer och jag pendlar mellan att finna det supermysigt till enerverande. Visst kan de bli livliga men jag inbillar mig ändå att de inte är tillnärmelsevis lika livliga som fyra pojkar hade varit.
Stekte en ziljon av det jag här nere i söder nu omskolats att kalla - pannkakor och veckan fick ett mysigt avslut. 
 
 

Lite bara

En gråkatt pirrar intill, sovrummet doftar sådär gott som precis släckta stearinljus bara kan göra. Det är onsdag och den överväldigande och på sista tiden frekventa tröttheten innan klockan passerat åtta har denna kväll övergått till pigghet. Typiskt.
Kroppen värker på det där växtvärksliknande sättet den brukar när den inte fått träna tillräckligt. Ett kortare löppass igår räckte inte.
Konstigt det där, att få ont av att inte träna.

Imorgon drar det där EU-toppmötet igång och lamslår hela staden. En del skolor har stängt och arbetsgivare rekommenderar anställda att jobba hemifrån. När höjdarna ska bo på ena sidan älven och konferera på den andra ställer logistiken abnorma krav. Göteborgarna får snällt anpassa sig. Aldrig sett så många polisfordon på sträckan mellan Torslanda och hem - och det var idag, dagen innan spektaklet. Låt dom bo och konferera ute i skogen eller på en plutt-ö. Ger ju ypperliga förutsättningar för team-building dessutom delegaterna emellan! Kan nog behövas.
Jag har ju Eklandakontoret som närliggande alternativ så blir att jobba därifrån dessa dagar.
Fått de två resterande grå intill mig nu, trångt värre. Kan man hoppas det är sömntåget tro som skönjas där i utkanten?

Katt i knät

(null)
Alltså, önskade jag hade filmat! På långt håll får de syn på varandra och springer in i varandras armar och bara kramas, jättelänge. Så himla gulligt! Det blev många timmars lek och middag innan vi checkade in på Scabdic för en god natts sömn. Fullkomligen älskar att bo på hotell!
Blev frukostfrosseri och lite avslappning innan vi styrde hemåt igen i lagom tid för att hinna till bowlingkalas för en annan Meja följt av ett skönt pass med luftfajting. Högg en för mig ny deltagare till selfiesen, som sade sig köra denna release för andra gången men visade sig ha stenkoll på koreografin och till och med körde pre-cues. Frågade honom efteråt och han hävdade att han kollat låtarna på YouTube, haha! Grymt i vilket fall.
(null)

Det har ju gått drygt ett och ett halvt år nu sedan vi flyttade och Lilltjeen har ju som sagt hanterat det bra. Ibland blir hon ledsen och frågar varför vi skilde oss, ibland att hon saknar huset och Olofstorp. Det gör ont att höra men försöker bara låta henne förstå att det är ok att sakna, att vi också kan sakna ibland och att föräldrar ibland kommer fram till att flytta isär. Hon har ju flera i klassen med separerade föräldrar så nämner dem ibland för att hon ska veta att hon inte är ensam. Kanske är det ännu svårare för henne att förstå då hon ju inte märkte något, vi inte bråkade eller på något sätt fick henne att känna en dålig atmosfär. Vi bara - var, och många kan nog acceptera och finna en form av ro i det. Jag gjorde ju det, i några år. Körde resonemanget "för Ronjas skull", "för att vara ensamstående är värre", och tänk på alla arrangerade äktenskap som ändock kom att fungera? Ja, kanske knäppt att resonera så, men att vara ensamstående skrämde ofantligt - tills tillvaron kändes så tom att det till slut kändes lockande. Då insåg jag att mina motiveringar och försök att hålla kvar idyllen inte höll längre. 

Går jag tillbaka till Lilltjejen är en annan jobbig sak hennes längtan efter ett småsyskon. Hon har aldrig bett eller tiggt om något så enträget som en bebis. Och hon ber mig att jag ska gifta mig med pappa igen så hon kan få en - bara en gång till! Det är riktigt jobbigt för jag vet ju att hon skulle bli en fantastisk storasyster. Ja, jag försökte med argumentet att man behövde en pappa och en mamma för att förklara varför det inte gick - efter jag försökt med argumenten att jag är för gammal och att bebisar inte förblir små och söta samt kräver mycket arbete... Följdaktligen blev det också frågor kring hur bebisen hamnar i magen och jag fick svettas lite i armhålorna. Vet inte om mitt fantastiskt pedagogiska budskap gick fram, för hur lätt är det att förstå - egentligen? Hur ett barn, en ny varelse kan växa fram i en mamma! Inte för inte det kallas ett av livets under.

Nej, fy rackarn vad seg fånen blev av senaste uppdateringen. Går knappt att skriva så nu ger jag upp.

Smaklöst

Vanligtvis är det Spotify eller combat-musik som körs i bilen. Erinrade mig att det också fanns prat-radio och bytte. Hamnade framför "Fråga vad du vill" i P3 där dagens frågemottagare var en man som förlorat sin familj, fru och två barn i tsunamin 2004. Det första som slog mig var programledaren. Hon lät som hon vore femton och introducerade honom som om det var feelgood som skulle avhandlas. Röstläge, meningsbyggnad och betoningar fick det att låta som det var spännande byskvaller eller liknande. Lyssnarna uppmanades att messa in sina frågor och jag kunde bara undra: Vad sjutton kan man vilja fråga någon som förlorat hela sin familj? Jag verkade inte vara den enda som resonerade på samma sätt då frågorna verkade utebli och programfröken själv kom med det man av första intrycket bara väntat sig. Vad åt ni till frukost? Vad tänkte du när vattnet träffade dig? Hur kändes det, liksom i kroppen? Hur kände du när du tänkte att de knappast överlevt? 
När hon dessutom som sagt hade röst och tonläge, till och med inslag av skämtsamhet som gick tvärt emot det trauma som behandlades hoppades jag innerligt att de på förväg kommit överens om det i förväg. Fruktansvärt osmaklig journalistik eller vad man nu kan kalla det även om så varit fallet. Man blev enbart oerhört illa berörd. Bättre hade varit att bara låtit honom berätta, men då hade ju själva meningen med programmet fallerat. Initialt hade jag faktiskt en fråga men insåg strax hur banal den var: Hur kommer man vidare efter en sådan sak? 
- Man har inget större val. 
Frågan blir snarare: Hur kommer man vidare med sinnet i behåll? 

November

(null)
Det blev minidoughnout till frukosten - SÅ god! Blev två till...! Och en eclaire.
Satt uppe halva natten med en incident så kände mig sådär pigg på att träna men som vanligt ruggigt skönt när det är gjort. Ont i knäet dock, tejpade inte så får skylla mig själv.
Lilltjejen har fått terrorisera grannskapet tillsammans med ett gäng kompisar. Inte bara morsan ska ju få spöka ut sig. 
Nu ska det bli skönt att dö lite i bastun. Evigheter sedan juh!

Trivialt

(null)
Tänk vad en sjal kan göra. Tycker i alla fall själv att det blir bättre med den. Eller så hjälper den mig bara känna mig mer bekväm i det jag så sällan bär - klänning! Skulle hitta något upptill men lämnade butiken med denna då jag tyckte den såg fin ut på expediten. Hade jag sett den på galgen hade jag aldrig kommit på tanken, jag behöver se kläderna på någon eller något. Stod länge och velade om jag såg ut lika mycket som Tootsie som jag kände mig, men inser att det är en vanesak. Trots allt är den himla skön och lite kul att variera med mina ständiga jeans.
Varit osedvanligt trött på sistone och slocknat tidigt. Svikande järnvärde kanske eller bara allmänt så-som-det-kan-bli-ibland. Bror tryckt intill, god natt!

Halloweencombat!

(null)
Körde ned tröjan i barnens sandlåda men den fuktiga gräsmattan funkade bättre. Såg nästan ut som jag torkat hundskit!
(null)
Stammis-Angelica hade en grym outfit och Sofia och Carina hade lagt mycket krut på läbbiga sår över hela kroppen. Robert körde två outfits varav den ena var synnerligen ambitiös - Ralph the rex! Med en viss förkärlek för T-Rexisar svidande han om innan paus för att visa att minsann även dinosar kan köra combat! Typ.
(null)
Deltagarnas fokus hamnade lite på kant kan man säga, haha! 
Trots åtskilliga "lufthål" kändes det tjockt och varmt med t-shirt och byxor. Man har verkligen vant sig vid korta shorts och top. Till och med de längre "fighting"-shortsen känns varma och hämmande nu.
(null)

Var helt förvirrad halva morgonen då jag helt missat vintertiden. Fattade inte hur klockradion kunnat ställa fram sig själv en timme - för litade mer på den än fånen! Var så säker på att vi redan ställt om till vintertid för typ någon månad sedan så fick verkligen inte ihop det. Så med tanke på att jag varit vaken sedan ottan i kombination att inte vara någon kvällsmänniska, är det inte konstigt jag ligger i sängen med tunga ögonlock innan klockan slagit tio. Ny vecka står för dörren, vart tog denna helgen vägen?

Höstlördag

Tja, veckorna rullar på där det på jobbfronten känts hyfsat bra. Intensivt med många puckar men kontrollerat. Känns ju alltid bättre när man förstår vad som avhandlas, vilket inte var fallet för ett år sedan. 
När vi åkte ned till Amsterdam ringde Volvoverkstaden till Robert och meddelade att han fått plats på däckhotellet. Det är lång kö för det, men grejen var att han aldrig ställt sig i kö - så jag var snabb att fråga om inte jag kunde få platsen istället. Så nu är vintersulorna på och sommarversionerna i tryggt förvar. Redo för första halkan! Fick ta internbussen till och från Eklanda när verkstadsbesöket hamnade precis en dag med alla möten där ute. Smidigt dock och vacker utsikt från bron.
Vad har man pysslat mera med sedan sist? Hm, fotosession för NW med syfte att uppdatera deras bildbank. Tycker det är kul att de använder sin egen personal till sitt material. Billigare för dem ja, men också personligare tycker jag när medlemmarna kan känna igen ansiktena. Kört igång morgoncombat för morgonpigga Volvianer i Eklanda, kul! De har stor idrottshall med helt ok ljudanläggning och headset. Varannan vecka följdaktligen i ottan och det har kommit fler för varje gång, riktigt roligt! Backaplan som jag och Robert delar på har också haft hyfsat med folk så den kan vi nog jobba upp till något bra.
Imorgon har vi tillsammans med Carina och Sofia två timmars Halloweencombat. Har grävt fram de gamla dekorationerna men inte orkat satsa lika mycket på utstyrseln denna gång. Återanvänder mina "zombie"-kläder som hängt med i många år.

Plöjer boken "Omgiven av idioter", och visst drar författaren personligheterna till sin spets men det är underhållande läsning där man ofrånkomligen kan placera de man känner i de olika färgerna, mer eller mindre självklart. Föga smickrande framställs någon av dom men roligt som sagt. För min del störst igenkänningsfaktor i färgerna grön och blå. 
(null)




Alltså, snark!

Alltså, världens tråkigaste blogg just nu! Det är liksom jobb, träning, lite strul med översvämning i badrummet som förvisso nu är löst, och Lilltjej. En vardaglig lunk som så paradoxalt rusar fram. Snart november typ! 

Jobbet har blivit lite bättre på sistone. Mer kontroll, bättre förståelse och det där opåverkbara som nu har löst ut sig självt. Vem vet, kanske man kan hänga kvar här en stund till ändå. Likväl är det ett himla flängande mellan kontoren. Undrar vad det kostar företaget med alla anställda som tickar tid på transporter, plus trängselskatterna då väl nittionio komma åtta procent av alla anställda kör förmånsbil.

Näe, nu är jag trött. Gonatt.


Höst

Älskar hösten med alla dess färger! När vädret är snällt finns det nästan inget mysigare eller vackrare.

Men tänk att man är så kass på att faktiskt följa sin magkänsla och ta den där tjockare jackan och vantar. Frusit häcken av mig medan avkomman sprungit sig svettig på fotbollscup ute på Hisingen. Fick vända i dörren till simskolan på grund av strömavbrott så fick en lite alternativ morgon innan dansskolan. 
Tränat lite bråk vid fruktsalladstillverkningen. Fjärde- och åttondelar, femtio procent och delar av det hela. 


Knallar och går

Vi var ju tvungna att tillse bildbevis att vi faktiskt varit i Amsterdam så på vägen ut ur staden hoppade vi ur och dokumenterade! Säkert väldigt fin stad att utforska en vacker sommardag.


Veckan är snart slut och tant har hunnit passera 41, jobbat hyfsat flitigt, rattat nya XC60 (vill ha!) och shoppat vinterskor till Lilltjejen. Ute blåser det som sjutton och några morgnar har det varit frost. Löven på träden visar all sin höstprakt och man tänder ljus på kvällarna, mysigt!


Dag två

Torkarstolen dag två. Det luktar inte precis hallon i det hörnet nu! Syns nog inte så tydligt på andra bilden men golvet är sjöblött av svett - resultatet av BC 74 filmning. Man kände sig inte jättesugen på att lägga sig ned för styrkan precis. Inga omtagningar behövdes i alla fall till skillnad från CXworx. 

Musikmässigt var 74:an inte lika bra som 73:an, tyvärr. 

Att det råder LesMills feber hos åtskilliga blev ytterligare tydligt under dessa klasser. Vi köade över en timme och hann springa fram till platser längst fram åt sidan på den runda scenen. Rakt framför var det bara galet och därav ointressant att stå. Blev nog trångt ändå. Kanske syns på nedre bilden hur packade de står. Tänk att köra kickar, shuffle och hopp!

Och apropå folk så är det verkligen fascinerande hur Dan, Rachael och de andra programskaparna betraktas som kändisar som behövde ledsagas från scenen. Illustrativt är Roberts underbara selfie efter CX-filmningen! 


Dagen och konventet avslutades för vår del med "The Trip", deras senaste spinningkoncept. Man kör framför stor skärm vilket kändes som en given cykeltripp till illamående för min del. Dock gick det förvånansvärt bra och det var lite småfräckt med känslan att svänga och dyka. Min svanskota sade som väntat ifrån efter halva tiden så tacksam att passet inte var en timme långt. Mycket bra instruktör liksom till de övriga klasserna vilket också är att förvänta på ett sådant här evenemang. 

Lunchpaketen vi lagt till dessa dagar var ok men bestod av smörgåsar. Då var det underbart gott med riktig middag på turkisk restaurang! 

Undertecknad hade lätt kunnat krypa till kojs därefter men hakade ändå på till den uttalade "After work-out"- festen som var i samma lokal som där filmningarna ägt rum. Bra förutsättningar att dansa loss men inte mycket mer. Jag vaknade till såpass för typ trettio sekunders röj - sedan bytte de DJ och Linda somnade igen. Vi drog snabbt därifrån och jag fick somna på riktigt tre sekunder efter huvudet landat på kudden!

Kul helg, bra helg och något annat jag får med mig minnesmässigt härifrån är vädret. Trodde inte det kunde bli sämre höstväder än på västkusten men hade uppenbarligen fel! Regn, sol, regn, blåst, sol, regn, ösregn, blåst, sol, ösregn - allt inom en halvtimme!


Dag ett

Sängläge med värkande fossingar och trötta ben men mycket nöjd med första dagen här nere - One Live som LesMills konvent kallas. Första dagen och jag har shoppat alldeles för mycket!

Hotellet må inte ha vare sig våfflor eller plättar till frukostbuffén, men de har mini-doughnuts och mini-muffins! 
Notera Roberts fejk-tatuering i nacken...LesMills för att statuera äkta nörderi, och ja, jag lät mig övertalas att få en bakpå axeln!

Vi hade ganska gott om tid innan första passet så Robert ska titta till bilen som löst ut, något den gjort några gånger under resans gång. Denna gång var det dock skarpt men då vi tömt bilen kammade förövaren noll. Blev polisanmälan, provisorisk lagning, försäkringsbolag och sådant innan vi till slut kom iväg - och ändå hann till första passet, combat. 
Vi har ju precis kört igång release 73 men här bjöds vi på nummer 74, och som kommunicerats gällande den feedback (klagomål) de fått på musikens utveckling, hade de nu otroligt mycket bättre låtar. Energihöjande, pulserande låtar dom gav den där extra entusiasmerande känslan, SÅ skönt! Och visst var det kul att Dan Choen var med, som man hittills bara sett på filmerna.

Därefter var det Body Attack dom jag bara testat en-två låtar av förut - riktigt jäkla jobbigt. Nu blev jag väldigt positivt överraskad över hur mycket känsla av aerobics jag fick - från tiden jag började med gruppträning fem evigheter sedan. Tung och bra musik som helt klart gjorde mig sugen på att testa fler gånger. Instruktören var grymt duktig och man påminns hur viktig den rollen är för upplevelsen, i varje fall för mig.


Efter lunch var det dags för Body Balance. Det är ju välbehövligt för en kylskåpssmidig person som jag men jag tycker för illa om fötter för att riktigt finna den där välmående känslan som eftersträvas. Att få nakna fötter mitt i synen vid en framåtböjning eller liknande tycker jag är rent av otäckt. Och ja, jag vägrade ta av mig skorna så nej, är inte mer förtjust i mina egna!


Därefter hann vi åka och hämta bilen som fått rutan fixad! Kan inte säga annat än att det onekligen är värt pengarna att leasa när sådant här händer. Bärgare hämtade bilen och fixade som sagt, försäkringsbolaget tillsåg allt!

Imorgon väntar Combat74, CXworx, Combat75 filmning och The Ride. Hade en Body Pump också bokad men när vi så fick biljetter till filmningen den tiden faller den bort. Tror min kropp tycker det är ok...


Elva timmar tog det

Ensidigt intryck från vägperspektiv Tyskland: Vägbygge efter vägbygge tillika krypkörning varvat med turbotempo när tillfälle gavs, samt hysteriska mängden lastbilar! Rastplatser var och varannan mil fullknökade av fordonen.

Nederländerna: I brist på ljus är enda intrycket modernt, väl underhållet.
Tänkte försöka fånga landsgränsen på foto men då vägen tillät den snabbare hastigheten hade Robert svischat förbi så snabbt av vi insåg det först när avfarternas skyltar ändrats från "Ausfart" till "Uit"!
Undertecknad kan därmed checka av två nya länder. Precis, aldrig varit i Tyskland så väl av färjan väntade jag på Autobahn. Tog ett tag och Roberts förtydligande för mig att inse att Autobahn helt sonika är en motorväg som vilken motorväg som helst. Vilket antiklimax. Snabbt körde vi i alla fall, och andra än snabbare.

Det blev inte riktigt det färdsätt vi tänkt men nu är vi framme i alla fall!


Jahopp

Alltså, jag fick ju liksom nåt sms från KLM men då mina kunskaper i holländska är ytterst begränsade blev min översättning i stil med att man nu varsågod kunde checka in och trevlig resa och sådant.

På flygplatsen och Google translate senare var det visst att flyget var inställt. Erbjudandet att flyga imorgon via Oslo funkade ju sådär så det fanns egentligen bara ett alternativ, åka hem igen och ta bilen!
Så nu står vi i ett regnigt Rödby och väntar på färjan till Puttgarden. Så det kan bli.


Typ packad

Ett antal uppsättningar träningskläder nedstuvade och redo. Shoppade sådant jag tänkte kunde vara bra att ha som påfyllning mellan passen. Resorb tyckte Robert så fick bli lite sådana också.

Kollade igenom våra bokningar och fick det till "endast" nio pass som mitt resesällskap plockat ihop. Nätta grejer som Body Attack, CX Worx, femtioelva Combat och nåt nytt spinningkoncept! En Body Balance kan jag såsa till, phuu!

Börjat veckan med två releaser och ett morgonpass på jobbet. Känner av både knä och axel så bådar ju gott inför det som komma skall. Tejpen är nedpackad! 


Katter

Dryga timmen innan föreställningen började erinrade jag mig Nordiska Motståndsrörelsens demonstration och gick in och läste i GP. Marschen skulle utgå från Skandinavium och gå mot Gamla Ullevi. Tydligen hade de fastnat vid Focushuset med vissa oroligheter där. Vart vi skulle? Skandinavium. 

Trafiken på E6 visade tydligt att det var alternativ parkering som gällde och kunde inte låta bli att känna lite olust när vi promenerade mot Skandinavium, enbart för att jag hade Lilltjejen med mig. Jag visste ju inte hur pass oroligt det var. NMR var visst inkapslade vid Focus så de enda vi mötte var motdemonstranter, så knödde oss igenom avspärrningarna till entrén utan problem.

Med platser på andra raden kunde vi inte sitta mycket bättre och tyckte föreställningen var riktigt, riktigt bra. "Memory" fick mig till tårar - båda gångerna. Lilltjejen var engagerad under hela tiden och förundrades, skrämdes och gladdes av de olika katt-karaktärerna. Jag hoppas hon kommer att minnas något så som jag gjorde!


Minnas

Dagens skrivpuff:
Hur kunde tystnaden verka som ett dån? Stillheten ett hån i det rofyllda rummet. Den dämpade belysningen tycktes absorberas av de ljusgrå gardinerna som täckte fönstren, tilläts släppa igenom morgonljusets strålar som ett behagligt dis. Inga lät blicken svepa upp i det vitmålade taket ned till de intetsägande tavlorna och metallkrokarna på väggen där dotterns morgonrock hängde ensam i färgglatt majestät mot den blekblå väggen. Undvek mekaniken och elektroniken vid sängens kortsida. Hon var inte redo, hade inte haft en chans att bli redo. Herregud, kunde någon någonsin bli redo?
Smärtan var brännande skarp och trycket värkande svart, konstant sedan den dagen. Mekaniskt strök hennes hand över lakanets ränder, slätade ut rynkor som inte fanns för att igen glida över dotterns lilla arm där den vilade så stilla, ännu så varm men ändå så livlös. Aldrig mera känna dom lindade kring hennes hals, den varma andedräkten mot kinden, höra skrattet, se ögonen som tindrade av liv och okynne. Hon skulle alltid minnas vilket kändes som ett straff, en förbannelse hon inget hellre ville än undslippa. Samtidigt ville hon aldrig någonsin glömma. Minnas. Alltid. 
Med en kropp som kändes bortdomnad, tung som bly och leder stelnade i evig smärta böjde sig Inga fram och kysste den mjuka kinden. 
     "Sov gott, vi ses i Nangijala."


Tidigare inlägg
RSS 2.0