Det var inte sorgen som väckte mig men det var sorgen som drev mig upp och ut. Det var sorgen som drev mig över tio kilometer i ett tempo högre än jag haft på flera år, i den gryende morgonens lätta duggregn. Jag hann knappt hundra meter innan jag överraskades av värken i strupen och tårarna som vällde över. De blev mina sporadiska följeslagare till mina taktfasta steg mot asfalten.

 

Sorgen är inte min. Vi var inte nära min ex-svåger och jag men Monica och Tomas är så nära föräldrar till mig som jag någonsin kunnat få och de har förlorat ett barn. Johan har förlorat sin bror. Knappt tre veckor efter beskedet om cancer och hur den tagit över hans kropp fick jag beskedet igår kväll. Från att kastas mellan hopp och förtvivlan, till möjlig behandling till att handla om veckor som inte ens blev två.

Ingen ska behöva begrava sitt barn.