Pust
Något fler idag och mera positiva kommentarer, kul! Kändes bra i kroppen trots att jag varit duktigt seg under dagen. Lär slockna tidigt ikväll. Johan vabbar imorgon så jag drar i ottan för lite pina på bandet. Axeln är där men blir i alla fall inte värre.
Vobbar
Nu ser man verkligen hur stor Brorsan faktiskt är. Ett rejält stycke katt med sin fascinerande täta tjocka päls.
Kröp ned hos en hostig Lilltjej inatt som skakade av köld. Brorsan kom också och klämde sig ned mellan oss. Gick sådär att sova vidare kan jag säga, balanserandes på kanten med en snortät tjej som snarkade i örat och en stor katt kurrande som en mindre moped. Till morgonen konstaterades lätt feber, hos tjejen alltså, så jag vobbar idag då Johan håller på med överlämning.
Hittills har hon betat av Mulan, Toy Story och jobbar nu på Turbo. Börjar bli lite spring i benen nu så får ta och kolla tempen igen.
Eftersvett som vanligt
Alltså, varför blir jag så rödögd? Ser ju inte klokt ut och deltagarna måste ju undra. Grymma tjejer idag med bra tryck och flera nya vilket är kul. Känns bra att jag fick flyttat PT sessionerna till torsdag. Förutom combatpasset i Lerum imorgon är målet att springa på onsdagen. Inte många veckor kvar nu på träningskortet så får se till att utnyttja det till det som det var tänkt för. Sedan blir det att hitta en runda utomhus.
Väldigt skönt, som alltid, att köra igenom kroppen efter intensiv dag. Har fått rycka in i ett av mina gamla system som pockar på väldigt mycket uppmärksamhet. Trevligt att kunna grejerna ordentligt för en gångs skull och känna att man gör lite nytta. Också bra att hålla uppe kunskaperna just så vi kan backa upp varandra.
(Trötta men nöjda ben)
Lite mör
Gick jättebra också vid dagens Knatteskutt. Sista gången inomhus. Efter påskuppehåll blir det uteaktiviteter istället.
Kändes duktigt segt i kroppen att köra ännu ett pass men väl igång går det ju oftast bra. Nästa vecka får Frölundianerna klara sig utan mig då vi är i Stockholm.
Senare blev det lite påskpynt av björkris - första gången ever i detta hus. Och målning i samma tema.
Vet inte riktigt vart denna helg tog vägen men det har varit en bra sådan i alla fall.
Tror jag ska skjuta lite på tisdagens PT session. Med Combat igen imorgon och på tisdag kan det kanske vara smart att om möjligt flytta den till torsdag. Ställde in Kålleredscombaten för Skärtorsdag och alternativet att kanske åka till huvudstaden på den kvällen. Ett pass per dag är tillräckligt för min gamla kropp. Axeln fortsätter att bråka och värker hela tiden. Rotationskuff sade PT:n. Hittepå sade undertecknad och googlade. Fyra muskler som stabiliserar axeln. Happ. Rotationskuff alltså. Kanske det är som bråkar, kanske ren ålderskrämpa. Om det nu vore rotationstjofräsen så är det vila som gäller. Jomensåatteee.
Tror jag ska skjuta lite på tisdagens PT session. Med Combat igen imorgon och på tisdag kan det kanske vara smart att om möjligt flytta den till torsdag. Ställde in Kålleredscombaten för Skärtorsdag och alternativet att kanske åka till huvudstaden på den kvällen. Ett pass per dag är tillräckligt för min gamla kropp. Axeln fortsätter att bråka och värker hela tiden. Rotationskuff sade PT:n. Hittepå sade undertecknad och googlade. Fyra muskler som stabiliserar axeln. Happ. Rotationskuff alltså. Kanske det är som bråkar, kanske ren ålderskrämpa. Om det nu vore rotationstjofräsen så är det vila som gäller. Jomensåatteee.
Glömde rena underkläder också. Toppen.
Näpp
Senare kväll än vanligt och barnfri. Utmärkta förutsättningar för sovmorgon kan tyckas. Vaknade 05.17 och lyckades inte somna om. Positivt är att jag fortfarande ligger - utan att känna av ryggen nämnvärt. Kan bero på att jag de facto lade mig senare och följdaktligen inte legat lika länge. Sista arbetsdagen på veckan blev intensiv, på det fulltecknade sätt som bara är så roligt!
Hämtade Johan på jobbet för frosseri på Pinchos. 
Sjutton tapasrätter senare stapplar vi mot konserthuset. Första stycket fattar jag ingenting, en disharmonisk kakafoni av ljud från alla håll. Tydligen är det meningen.
Sjutton tapasrätter senare stapplar vi mot konserthuset. Första stycket fattar jag ingenting, en disharmonisk kakafoni av ljud från alla håll. Tydligen är det meningen.
Till andra är det bättre men kan inte bestämma mig för om jag gillar det eller inte. Konstaterar bara att jag sitter fascinerat fängslad. När Ray Chen gör entre och går lös med stråken kan man inte bli annat än imponerad. Fingrarna dansar, svetten droppar och tonerna flödar, smattrar, viner och böljar.
Efter pausen slocknar jag trots ambitionerna. Jag är helt enkelt trött. Fokus viker och jag undrar varför de inte har digitala noter. Det vänds blad efter blad när en display med touchscreen borde underlättat? Trombonkillarna har inte blåst en ton ännu. Varför tackar dirigenten just den violinisten, är han typ lagkapten? Jag blundar och konstaterar att ljuden på något sätt blir högre, nästan för skarpa i mina trötta öron. Jag föredrar när violinisterna jobbar unisont, det är mäktigt att se rörelserna, hur de alla blir till en.
Johan sitter intill med myror i byxorna. Vi är båda ganska nöjda när vi följer flödet ut på Götaplatsen, lämnar Avenyns uppstartande nattliv och åker hem. Jag stupar i säng och Johan ser slutet på någon Zlatan match innan han följer efter. Vi ska trots allt upp ganska tidigt dagen efter. Johan för att spela innebandy och jag för att hämta dotter.
Nu skiner solen utanför fönstren. Bra morgon. Bra vecka.
Micromiddag
Invigde nya micron med min eminenta middag. Smakar helt ok faktiskt. Färdigrätterna kvalitet utvecklas i viss mån.
Ännu en rolig grej är att jag ska köra ett extra pass tre veckor framåt med start på söndag! Japp, två pass på söndag.
Jag ska gästvikariera på en annan klubb, Endorfin i Lerum!
Fått det godkänt av NW vilket jag tycker var himla schysst. Det var Lilltjejens förskollärare som frågade om jag inte kunde komma till dom när ordinarie skulle på semester. Skitkul juh!
Söndag som sagt och sedan kommande två tisdagar.
Lilltjejen ser jag inte mycket mer än till nattningen, idag hämtad och omhuldad av farmor. Idag var det en fjäril som gällde, söttjejen. Imorgon hämtas hon också av farmor för att också sova över där medan morsan och farsan äter gott på Pinchos och försöker vara kulturella på konserthuset.
Workshop med mentorsprogrammet för
mentorer och mentees. Riktigt dålig uppslutning rent ut sagt vilket jag tycker är tråkigt. Är så glad att min mentor ger mig så mycket av sin tid, till och med lunch innan. Trevligt och gott.
Vi som nu var där fick en riktigt bra föreläsning följt av värderingsövning, allt med syfte att belysa våra olikheter och svårigheten att faktiskt ifrågasätta våra egna värderingar. Tänkvärt, nyttigt.
Sängen, ja tack!
Lång dag som började med 40 minuters löpning i högsta tempot jag någonsin haft på bandet. På bandet intill körde min mentor i ännu högte tempo. Jag är skitnöjd ändå!
Efter dusch och undertecknad som vanligt eftersvettandes satte vi oss i bilen och drog ner till Olofström.
Kan inte annat än säga att det är mäktigt. Torslanda har ju ett mindre pressverk men här, långa press- och monteringslinjer. Ljuden, tyngden, kraften i hela det komplexa maskineriet att förvandla en plåt till vad man kan tycka vara en banal motorhuv. Jag skulle kunna stå en hel dag, lätt, och glo på en presslina. Eller de nästan spöklikt men fashinerande robotarnas synkroniserade samarbete. Logistiken kring den kritiska tajmingen, nivån på automatiseringen. Helt enkelt fantastiskt vad vår teknik kan göra idag.
En lång men mycket givande dag som avslutats framför Sveriges Mästerkock och glass. Efter ostbågarna. Och chipsen.
Okynnesätit
Lite för mätt efter frosseri på Tacos & Tequilas på Tredje Långgatan. Mysigt ställe med intressant, badrum. Handfatet var en stor "tunna"!
Lammtacos med mera för mig med glass, chokladsås och friterad sjögurka till efterrätt. Såg ut som det i alla fall men var typ en avlång munk vilkens riktiga namn jag inte minns. 
I sista minuten hoppade Fidde in istället för Stoffe så jag och Mikael kunde tokdominera i efterföljande shuffleboard.
Första gången och riktigt skoj.
Jag hämtade Lilltjejen i vanlig ordning med ovanlig tigermålning och mötte upp Johan i stan. Så bussade de hem.
Hamnade bakom en busig polisbil på vägen in.
Nu måste jag sova! Träning i ottan innan avfärd till Olofström.
Svett!
Axeln bråkar men håller emot. Känns som den är på gränsen dock, att minsta lilla vinkel eller anspänning på fel sätt får den att "halka ur".
Annars var det ett litet men grymt gäng jag hade idag, de ger verkligen gärnet! Svettas som en gris vilket är sådär i låt fyra när vi går ner på golvet. Björn och armhävningar skapar en rejäl pöl och då är det vanskligt att sedan komma upp och köra igen. Man får placera sig strategiskt så svetten hamnar på rätt ställe.
Värmde bokstavligen upp med vattenmassagen då man var rejält frusen innan. Massagen funkade inte riktigt men varm vattensäng är aldrig fel. Förutom axeln kändes kroppen väldigt bra ta i trä. Är nästan förundrad hur jag klarat mig från förkylningar och influensa som florerat. Trott mig ha förkylning på väg men nej, jag har haft flyt! Eller bra immunförsvar, uppbyggt av ostbågar och glass med nougatsås. Testade igår OLWs nya supercut eller vad de hette. Efter ostbågarna. Och glassen. De var helt ok faktiskt.
Det där om att vara adopterad
När jag skrev lite om adopterade som sökte sina rötter för ett tag sedan fick jag lite feedback av Charlie. Hon förundrades över att jag inte "led" av detta faktum då hennes erfarenhet är just det. Hon är inte adopterad själv, men kände tydligen flertalet som mår eller mådde väldigt dåligt med anledning att de var adopterade, vilket gav uttryck i missbruk och andra självdestruktiva handlingar.
Jag har ju skymtat rubriker och rapporter att adopterade löper större risk för depressioner, att de är överrepresenterade vid självmord, att de är mer lågutbildade, i högre frekvens arbetslösa, mer socialt missanpassade, hjulbenta och benägna att missbruka kanelstänger. Nej, jag ger inte mycket för dessa studier, eller många studier generellt som poppar upp till höger och vänster. Endera dagen är chips livsfarligt, andra dagen blomkål och gurka.
Men skämt å sido verkar någon ändå finna ett mönster med sämre välbefinnande hos adopterade än icke adopterade, och jag förstår det inte. Jag har ju hört vissa argument i form av rotlöshet, ovisshet, känslan att ha blivit bortlämnad, ratad. Och? Du var en bebis, ett barn utan möjlighet att påverka det minsta. Varför låter du en biologisk förälders beslut påverka din livssituation på ett sådant negativt sätt? "Min mamma ville inte ha mig, bu-hu jag hoppar från en bro!" Hallå, vad är det för idioti?
Många anser att vi adopterade ska vara tacksamma för att vi fått komma "hit" till ett bättrre liv. Jag vet inte riktigt vilka vi skulle vara tacksamma mot, nya hemlandet, biologiska föräldern eller de nya, men det var ju inte heller precis att de valde oss i snabbköpet. Ändå är jag på sätt och vis tacksam, vad annat kan jag vara för det liv jag lever idag? Jag kan ju inte hålla på och spekulera kring alternativa liv om jag inte lämnats bort eller adopterats av en annan familj. Oavsett vad eller vem det handlar om finns det alltid "Tänk om..." Tänk om hon inte lämnat bort mig, tänk om jag adopterats till Italien istället. tänk om mamma och pappa inte valt flaskan istället för mig och min syster, tänk om mamma och pappa bott i, i Karesuando! Tänk om Johan inte svikit, tänk om jag satsat på längdåkningen, tänk om jag pluggat bättre i skolan, tänk om "Tänk om" vore pengar vilken inflation det skulle bli!
Räcker det inte att hålla koll på sitt nuvarande liv utan att också spekulera i parallella? Håll det på dagdrömsnivå med fötterna nyktert placerade på jorden och sluta skylla mental ohälsa på att du är adopterad.
(En adopterad och en blandis)
Måndagsmorgon
De hade banne mig rätt, de där som förutspådde snö på måndag. Möttes av tunt snötäcke och singlande flingor när jag klev ut genom dörren. Som vanligt var detta bara uppe på våra höjder. Nere i samhället och resterande väg var det bara blött och, tja blött. Optimistiskt med sommarsulor ja, men inga problem att ratta Gulingen.
Axeln vill inte riktigt lägga sig till rätta men känner mer obehag än smärta nu. Får inte hänga på leden utan spänna upp ordentligt under plankövningen.
En rolig vecka har tagit sin början med gomiddag imorgon med "mina pojkar", tur till Olofström med mentorn på onsdag, spännande föreläsning och mentorsträff på torsdag och mer gomiddag med konsert på fredag. Plus en massa härlig träning förstås!
Låter mig inte dras ned av svarta rubriker och tankar på eländet i världen. Det här ska blir en bra vecka!
Knän och mera knän
Andra gången nya releasen på egen hand. Den satt rätt bra förutom ett rejält hjärnsläpp i låt tre. Missade hela mellanpartiet med dynamic pull. När vi sprungit med höga knän ett tag började jag undra om inte andra ronden borde komma snart. Det bara tuggade och tuggade och det blev bara så uppenbart att jag missat något, men vad? Det blev väldigt många höga knän.
En deltagare undrade efteråt var den där jobbiga dragrörelsen tagit vägen. Aha, den var det ja. Attans. Nu lär jag aldrig glömma den.
Utkörd
Initialt lät det inte så men väl på plats var det ok att mamma lämnade gympasalen. Finner mig väl i mitt öde. Spelet Fantasy Land var sådär med väl mycket dialog och planlöst vandrande. Rekommenderades Pokemon Ruby av en spelnörd på Media Markt. Vi skulle köpa ny micro men kom hem med ett spel. Micron kommer till veckan och spelet faller mig bättre i smaken än det andra. En kombo av Zelda och Final Fantasy.
Blev en liten utflykt till lekplatsen också, i kylan. Igår kom det banne mig snö!
Så kan man också sitta.
Det var visst solförmörkelse idag. Och olika strumpor som gällde.
Ganska spöklika tronar de avskalade pil(?)träden i dimman längs Sörredsvägen. Två kilometer sträcker sig denna ensidiga allé och varje senvinter är det några stackare som knipsar varenda liten från tidigare år utspringen kvist. Det är ganska många sådana. Och många träd.
Nöjd att jag fullföljde en timme på bandet så som jag gett mig backen på.
Efter fyrtio minuter fick jag ont i vänster knä. Gick över till intervaller och plågade mig igenom sista minuterna med högre tempo för att passera 9,0. Största utmaningen var initialt den mentala för att mot slutet bli fysisk. Nu efterår gör det rejält ont när jag bara går. Störigt.
Tills dess kändes det väldigt bra i kroppen. Utmaningen är som sagt den mentala och vet inte riktigt vad jag ska ha i öronen för att underlätta och "glömma" att jag springer. I april går träningskortet ut så tänkte försöka ta mig utomhus. Härikring finns dock ingen jättebra runda där jag skulle kunna fylla timme. Varv på varv i skogsspåret känns inte jättelockande. Vilken positiv inställning jag har. Men jag tog i alla fall mer tid till stretch denna gång. Försöker tänka höft för att åtgärda rygg. Den är för övrigt extra stel efter tisdagens omgång men inbillar mig att jag blivit starkare i både armhävningarna och planka när jag nu också vet vad jag ska fokusera på. Tog alltså en hög med år att lära mig det. Bra där.
När jag vobbade med Lilltjejen i onsdags satt jag och läste för henne i soffan. Plötsligt frågar hon mig vad min mamma och pappa heter. Och det som nu intresserar henne, vilken bokstav de börjar på. Jag blev lite ställd av hennes fråga faktiskt. Johans föräldrar är så självklara i vår tillvaro medan mina inte existerar över huvudtaget. Inte så konstigt kanske då båda är döda men det har heller aldrig funnits någon anledning att prata om dom. Vi har ju förklarat för Ronja att farmor är pappas mamma, farfar hans pappa och Ninni farmors mamma, deras namn och stavning och så vidare. Men aldrig har vi kommit på tanken att ta upp mina föräldrar. Att det finns något som kallas mormor och morfar också. Men nu kom hon alltså själv på att mamma självklart också borde ha en mamma och pappa och ville veta deras namn. Det kändes ovant och nästan konstigt att uttala deras namn. Jag tänker ju på dom ibland, dock allt mer sällan. Nu undrar jag om hur det varit om de levat. Hade jag velat att Lilltjejen skulle träffa dom? Antagligen. Jag hade ju velat visa vilken fantastisk unge hon är, men samtidigt varit livrädd för hur de skulle bete sig. Innerst inne tror jag nog de "uppfört" sig och varit jätteglada för sitt barnbarn. Men hur många besök hade det dröjt innan de varit så berusade att de skapat den osäkerhet man själv upplevde? Och så långt som de gått i alkoholismen mot slutet hade jag aldrig låtit de vara barnvakt.
De hade fått träffa henne för Ronjas skull, men skulle minnena bara vara osäkerhet och de utfall av bitterhet mot mig som mamma aldrig kunde hålla emot så hade det aldrig fått ske. Och det är av den anledningen jag är glad att de faktiskt inte lever längre. Så många medberoende människor idag som kämpar och inte kan släppa taget, det gör mig så arg och ledsen. Att missbrukarna förstör sina egna liv är en sak, men när de obönhörligt påverkar omgivningen.
Hamnade på en sida med "foton som berör dig mest" eller något liknande. Det var fredshandlingar av olika slag, kattungar som räddades från en översvämning, hundratals rivmärken i nazisternas gaskammares innerväggar, sorg i katastrofers spår och åldriga homosexuella som äntligen kunnat ingå legalt äktenskap.
Många bilder etsade sig fast och berörde på det sätt man både känner tacksamhet för att man fått se lika väl som man önskar man låtit bli. Två fick mig till tårar. Den kvinnliga soldaten, uppenbarligen nyss hemkommen och i flygplatsens terminal på knä omfamnar sin dotter med ansiktet förvridet i, ja vadå? Lycka? Sorg över förlorad tid? Lika mycket som den rörde mig lika mycket ställdes frågan varför hon åkt över huvudtaget. Men det gränsar till en sådan där sakfråga som kan diskuteras i oändlighet. Kanske just därför den berör.
Den andra visade en av alkohol mer eller mindre medveten man sittande på marken. En pojke, hans son i femårsåldern drar i faderns arm i försök att hjälpa honom upp på fötter. Sorgen för pojken och vreden över fadern slåss om det största utrymmet i mitt inre. En av de bilder jag helst önskat att jag sluppit se.
När jag motvilligt men ändå oförmögen att låta bli klickade mig fram i bildspelet slogs jag än en gång över eländet i vår värld. Inte konstigt många faller ned i destruktiva tankar och känsla av meningslöshet. Så mycket ondska, så mycket sorg. Det är så lätt att glömma att det finns mycket positivt också. Mycket glädje och godhet.Men som jag vid mörka grubblerier då faller tillbaka på: Det hjälper ju inte den ensamme pojken.
Att bli mamma har gett mig mycket glädje. Men ibland känns det som ännu mycker mer sorg och smärta.
BC release 63 Kållered
Grymma var vi idag även om undertecknads hjärna kunnat vara med något bättre. Men det gick onekligen bättre än i måndags. Kroppen kändes bra och spänner jag till ordentligt håller sig axeln "på plats". Men det känns lite obehagligt i plankpositionen och när vi vrider upp till sidoläget. Undrar om det har att göra med vinkeln, att vi har underarmarna inåt mot varandra än det vanliga "uppåt". Ska testa vid tillfälle.
Har faktiskt packat om träningsväskan med inställningen att köra löpbandet imorgon bitti. Nu har jag som sagt skolkat allt för länge, såpass att jag lär straffas med träningsvärk i vaderna.
En liten Lilltjej hade somnat i soffan med farmor och farfar. Myspys att bära henne till sängen och hon omedvetet gosar in sig mot halsen. Nu är det min tur att sova.
Eftermiddag
Vad glad man kan se ut då trots att man har hämtat en servad bil på sommarsulor utan att behöva betala en spänn. Eller ja öh, den månatliga leasingkostnaden då som ger ett synnerligen otrevligt hack i min lönespec. Smakar det så kostar det. Fick nya torkarblad som jag inte visste jag behövde.
Tyckte jag var duktig som avstod från däckhotell. Någon måtta på extravaganserna ändå.
Hade tur i ännu ett Volvolotteri, om man nu kan tala om tur gällande Göteborgsvarvet får jag återkomma om i maj. Denna gång biljetter till en Volvokonsert med Ray Chen och Göteborgs symfoniorkester. Känns som evigheter jag och Johan gjorde något på tu man hand, så nu blir det middag och kultur nästa fredag. Jag har aldrig varit på en konsert av detta slag så det ska bli intressant. Klassisk musik lyssnar jag inte överdrivet mycket på men fashineras och tror mig kunna uppskatta den mer när jag ser den live. Eller så dör jag av tristess. Man vet ju inte förrän man provat.
Tyckte scenariot i morse var lite komiskt. Där står vi ett gäng morgonruggiga Volvianer och väntar på att verkstaden ska öppna. När det så sker strömmar vi genom butiken och ut i verkstaden. Volvo kör ju med personlig servicetekniker, dvs med tydliga markeringar och skyltar guidas man direkt till sin teknikers verkstadsplats där denne väntar att ta emot alternativt återlämna. Så där strömmar vi in i den tomma verkstaden och likt målsökande robotar sprids till vår respektive plats där killen, ja enbart manliga tekniker, sitter och väntar vid sin dator. En liten trygg hamn liksom där vi lämnar över våra nycklar. Förutom jag som mötte en plats med tom stol. Som en övning där vi uppmanats att hitta en teampartner och jag blir över. Snopet. Bara att lomma ut i butiken igen och lämna i den allmänna disken.
Inte öppnat än
Stora Grå ska in på service och däckbyte. Lite optimistiskt kanske men då det kanske blir att ratta denna ner till Olofström nästa vecka känns det onödigt att göra det med dubbar.
Axeln känns enklast beskrivet - instabil, som att den vill halka ur läge vid vissa rörelser men smärtan är nästan borta. Sista träningsvärken kör vi ut ikväll när Kållered presenteras nya releasen.
VOB
Dagis tyckte hon skulle vara hemma så här är vi nu. Efter en god natts sömn verkar det dock inte vara några större problem så det blir tillbaka till dagis imorgon igen.
Ännu en vårvarm dag utanför och träningsvärk här och där i hela kroppen. Känns som det varit ett återkommande tillstånd senaste veckorna. Känner mig ungefär så här:
BC release Frölunda, check!
Döda ben efter morgonens mangling. Har fått nåt skit med vänster axel så skonade den delen till benens förtret. I övergången från plankan till sidoplankan igår kändes det närmast som en led i axeln låg fel och när vi fortsatte upp knakade det till. Så nu är det ont, såpass att Rebecca fick ta styrkelåten så jag kunde fokusera på att hålla kontroll på känslan i axeln. Det kändes inte alls bra att bara stå i plankan. Förflyttningen upp gick bättre då jag fick till läget rätt men nu efteråt känns det ordentligt och värmesalvan jag körde på imorse har boostat igång igen. Skit också.
Nu blir det ju nästan två vilodagar för den så får se hur det går.
Lilltjejen var tillbaka på dagis idag men var inte riktigt på banan under eftermiddagen så jag vobbar imorgon.
Nu har eftersvetten torkat och jag är redo för dusch.
BC release 63 Partille check.
Sådärja, så var vi igång med release nummer 63! Temat var svart och vitt och koreografin satt - hyggligt. Tempot är högt så det var knappt hjärnan och munnen hängde med när det nu är så nytt och koreografin inte sitter i ryggmärgen. Men snart så!
Märkte en sak dock och det är att det är stor utmaning för axlarna i denna release. Urgh!
Imorgon är det Frölunda som gäller och med PT-session på morgonen får jag hoppas han inte fokuserar på överkroppen.
Målet för veckan är att få in minst ett löppass också då det nu var längesedan. Får se om ambitionen räcker.
Jag får uppenbarligen träna på mitt fightingfejs för ser antingen skitnödig eller allmänt less ut.
Sköna Sandra och fina Charlie, grym imsats gjorde vi!
Sköna Sandra och fina Charlie, grym imsats gjorde vi!
Presentation skills
Idag är det utbildning för hela slanten. Här ska det slipas på presentation skills. I vår lilla grupp märker jag att min bakgrund som lärare och utbildare medfört mycket större trygghet och vana att presentera än de andra. Men jag har fortfarande bitar där jag fallerar och helt klart kan utvecklas. När jag presenterar har jag en förmåga att forcera. Jag kan bli så "speedad" och nervös att jag glömmer delar jag tänkt och förberett. När det är engelska blir det värre då språket begränsar mig. Jag måste lära mig ta det lugnt, våga pausa och tillåta tystnad. Praktiska övningar som utmanar, jobbigt men bra.
Söndag so far
Efter lång tids försummelse tog jag tag i våra cacher. Nya burkar och loggböcker medan Johan och Lilltjejen hälsade på farmor och farfar på Landet. Han körde lite cacheunderhåll där också.
Lilltjejen var inte alls på humör och väl hemma igen konstaterade vi nästan 40 graders feber. Stackars Lilltjej. Utesluten Knatteskutt.
Hann en okynnesbastu också innan de kom hem och har nu en minikamin intill i soffan. Disigt vårväder utanför och Bolt på tv:n. Får se hur många som droppar av till dagens combat.
Bra dag
Pinnbröd vid tjärnen, bus och mat och Mellofinal. Längesedan jag var vaken så här länge.
Uppstart
God morgon Volvoland. Trevligt att det ljusnar medan man rullar västerut. Vi är många morgonpigga i bygget. De morgnar jag passerar på vägen till Sats är klockan inte sex men ändå brukar ett antal bilar vara på plats redan då.
Startar om seg dator och tuggar fruckostmackor. Hoppas den nya kommer relativt snart.
Så ja, jag skippade faktiskt den sista löpträffen. Kände redan vid hemkomsten igår att de två passen räckte. Att starta om igen tolv timmar senare tog emot rejält. Dessutom svek motivationen ytterligare när det avslöjades att träningen skulle bli som den första, dvs femton varv eller vad det nu var på tid för jämförelse. Då jag glömde tidtagningen första gången kändes det syftet meningslöst och att bara nöta varv på varv, nej då orkade jag inte uppbåda tillräcklig motivation. Att jag denna morgon är tillbaka i stelbent snigelgång gör beslutet lite mer rättfärdigt. PT-Johan och hans jäkla knäböj.
Nästa vecka blir det fyra combatpass, PT och så ska jag klämma in ett löppass också. Nu har jag skolkat allt för länge.
Typ panik eller hur?
Känslan när man har munnen full av kalvsylta och rödbetor och plötsligt inser att du kommer att nysa. Ohejdbart.
(Före)
Eftersvett. Igen.
Tja, roligare än så här är inte mina dagar nuförtiden. Träning, jobb och träning. Ingen löpning igår utan enbart koreografiplugg. PT mangling denna morgon och Kålleredscombat nu. Fullbokad klass tappar tills det väl är dags, hm. Nu har vi i alla fall kört slut på 62:an tack och hej. Bara Frölunda kvar innan jag kan låta hjärnan släppa den helt. Charlie nominerade mig som bästa instruktör till LesMills tävling "1he One", så himla gulligt och kul! Ja, de kör en etta i "The", inget stavfel. Är lite imponerad av mig själv som hållit på såpass länge nu. Fortfarande samma koncept utan att tröttna! Bara de inte utvecklar sitt senaste påhitt de tagit in i nästa release...
Mina inlägg är synnerligen enkelspåriga, fick lite feedback när jag skrev om adoptionen som jag vill spinna vidare på. Frågan är bara när. Hm.
Väntar. Pluggar
Blev lite tidig idag när trafiken i princip var obefintlig. Jag och två entusiaster till väntar i våra bilar och fler ansluter. Somnade innan klockan passerat åtta igår! Då är det inga större problem att vakna innan larmet burrar.
Blir att köra igenom koreografin idag igen och sedan se om ork finns över för lite löpning. Känns som jag har koll på alla låtar förutom de två sista som jag av någon anledning alltid sparar till sist. Imorgon blir det PT på morgonen och så min vanliga torsdagscombat till kvällen. Undrar om det är så smart. Och så sista löpträffen på fredag. Synd då jag tycker de var bra för en motsträvig löpare som jag.
Men nu kör vi!
Marstisdag
Som tur var hade det mesta av gårdagen klingat av så man kunde fokusera på dagens tema: Studiebesök! Jag hade ordnat så gruppen fick besöka Pilot Plant och Concept Centre samt Kraschtest anläggningen. Vi hade turen att ett test utfördes när vi var där och visst känns det fel på ett sätt att se en sprillans ny XC90 köras rätt in i betongfundamentet.Och det är ju inte bara en gång det sker.
Duktigt trött i ögat nu efter en natt med halvbra sömn. Lilltjejen är på gång i säng och jag lär följa kort därefter. Larmet står på 05.00.
Såja
En sådan dag blev det idag. Så går det när man börjar beklaga sig över stiltje på jobbet. Helt hysteriskt men love it! Stängt locket för idag och ska försöka ladda om för morgondagen. Lite roligheter inplanerade med gruppen, kul men sådär timing. Får flytta på PT-sessionen till torsdag.
Sen kväll
Jepp, ser lite galen ut. Kör så hårt att till och med ögonen behöver extra syre. Hur ska man annars tolka de rödsprängda vitorna jag ofta har efteråt? Det gillar jag, köra så hårt att ögonen flämtar.
Apropå flämta så gjorde Lilltjejen det idag. Till slut släppte det och hon hängde med i Knatteskutt utan problem. All tidigare blygsel fullkomligt bortblåst.
Hittade förresten etiketten till träningsväskan inuti när jag kom hem. Den var ju två hundra spänn billigare än expediten knapprat in och plötsligt var priset inom rimlighetens nivå.
Influensan härjar till höger och vänster. Johan sov faktiskt oavbrutet till lördagen utan att bli anmärkningsvärt piggare för det. Och nu ligger han brevid och hostar. Funderar på att gå och lägga mig på soffan.
Marslördag
Johan tog Lilltjejen till simskolan och sedan kusinerna i Lindome. Under tiden gick jag lös i hennes rum. Fyllde Gulingen med gamla leksaker, böcker, kläder och bebisgrejer samt organiserade om för lite bättre plats. Stadsmissionen fick en del att gå igenom. Så skönt att ha det gjort.
Vanliga tvättandet, plockandet och så veckohandlingen avklarad. Hittade faktiskt en ny träningsväska på Stadium samtidigt som jag shoppade shorts till Johan.
Bänkade mig till Melodifestivalens Andra chans. Ostbågarna var slut innan den hunnit börja. Johan somnade någonstans vid sex halv sju så antingen kommer han att vara sjukt utvilad imorgon eller väcka mig inatt med rastlöst donande i huset.
Jag flyttade till Lilltjejens säng natten till idag då hon snarkade som en mindre moped i mitt öra. Tror ryggen gillar hennes madrass lite bättre. Den är stenhård. Sov inte mycket bättre ändå då Gråtrion levde rövare i rummet. Kanske därför Liltjejen tassar över till oss.
Tystnad
Ligger i soffan och funderar på om jag ska gå och lägga mig. Tystnaden är skön. Gråtit lite till en film, "Best of me" eller något sådant. Skulle ha valt en actionfilm istället. 
Man ser dom allt mer nu och inte bara kring Torslanda, nya XC90:an. Den är verkligen bred om baken. Stor generellt. Vem behöver en så stor bil egentligen? Den stora familjen, stora rika familjens space wagon. Och jag är fortfarande inte såld på touchskärmen som ersatt centerkonsolen. Tänk bara hur en smartphone ser ut efter en normal dags användning. Fattar fortfarande inte varför de envisas med att ha blanksläta höljen.
Nej nu kryper jag till kojs och pluggar koreografi.
Rutin
Har inför varje dagisfoto undrat hur fotografen bär sig åt. Jag lyckades inte ens att få våra tre grå att titta upp samtidigt. För de är väldigt söta när de gör det allihopa.
Vanan trogna väntar de på frukost. Samtidigt passar de på att hälsa på varandra med lite sniff- och slickfest. Lilla Grå har så gott som accepterat sina nya Gråbröder nu vilket är skönt. De vill ibland jaga/busa vilket hon dock inte uppskattar (ännu?). Är det på skoj eller allvar? Vilket resulterar i fräs och någon snyting. Fäller hår gör hon i alla fall, så det står härliga till medan Gråbröderna inte fäller över huvudtaget. Deras korta täta päls är fantastiskt mysig och allergiska farmor klarar dem mycket bättre än Lilla Grå. Konstigt det där.
Vanan trogna väntar de på frukost. Samtidigt passar de på att hälsa på varandra med lite sniff- och slickfest. Lilla Grå har så gott som accepterat sina nya Gråbröder nu vilket är skönt. De vill ibland jaga/busa vilket hon dock inte uppskattar (ännu?). Är det på skoj eller allvar? Vilket resulterar i fräs och någon snyting. Fäller hår gör hon i alla fall, så det står härliga till medan Gråbröderna inte fäller över huvudtaget. Deras korta täta päls är fantastiskt mysig och allergiska farmor klarar dem mycket bättre än Lilla Grå. Konstigt det där.
Fredag idag och Johan ska på sin andra aw denna vecka. Min egen tisdagsplanerade fick skjutas på framtiden tills alla kan. Får se när det blir. Är riktigt sugen på god utemat.
Skolkar
Fick en sådan där gigantisk och vacker måne denna morgon. Som vanligt "förvandlas" den till ytte-pytte liten genom kameralinsen. Satt och beklagade mig under förmiddagen över hur lugnt det nu blivit för mig på jobbet. Jämfört med hysterin förra året har detta varit rena semestern jämförelsevis. När det var som värst fick man påminna sig att det var övergående. Och det var det ju och nu börjar man istället bli nästan rastlös. Bara därför blev eftermiddagen riktigt körig. Tjoho!
Nya koreografin börjar i sedvanlig ordning röra till det i min hjärna. Men kroppen var inte heller riktigt med mig idag. Seg och stel och inte min vanliga energi. När det nu också blev lite kvällsjobb och senare sänggående än vanligt har jag beslutat att skolka från morgondagens löpträning. Kroppen suckar lättat men knoppen knotar och vill inte riktigt acceptera beslutet. Jag har ju kämpat så bra nu varje fredag och det är ju inte många träffar kvar. Men nej, kroppen vinner denna gång. Vilodag imorgon.
Klart och kallt
Liten tjej i stora glasögon. Ja, jag är partisk men förundras allt som oftast över hur jag kunnat producera en så fin söttjej. När pappa var på Sandénträff frossade vi i blodpudding och byggde koja i soffan. Där boade hon in sig och kollade padda medan mamma kollade "Hunger Games Mockingjay Part1". När klockan passerat åtta var hon nattad och insomnad och jag följde strax därefter. Tidiga kvällar blir det vid tidiga morgnar.
Körde fyrtiofem minuter, bytte skor och körde tio minuter på löpbandet i högre tempo och lätt lutning. Flåsade som en hund. En nöjd hund. Himla piffigt med nya hörsnäckorna som gör att jag slipper både armhållare och sladd.
Den där koreanska tjejen som stack till mig ett visitkort till AKF - Adopterade Koreaners Förening, jag gick ju med i deras FB grupp och sedan dess sett deras inlägg i mitt flöde. Först förundras jag över hur många vi faktiskt är då jag alltid upplevt att man som adopterad korean i min ålder varit ganska ovanlig. Sedan noterade jag att inläggen som postades ofta handlade om hur de upplevt rasistiska påhopp och behandlats nedlåtande. Som jag uttryckt tidigare är detta något jag med enstaka undantag varit väldigt förskonad från och blev därför väldigt förvånad av flödet. Andra vanliga uppdateringar handlar om att hitta sina biologiska föräldrar, tillvägagångssätt och resor dit. Som jag kanske uttryckt förut har jag inget behov av att söka upp och träffa dom, men det hade varit intressant att se foton eftersom jag alltid fashinerats av hur synliga arvsanlag kan återspeglas hos barnen. Men då jag ser koreaner med mina uppvuxna "vita" ögon tycker jag de ser mer eller mindre likadana ut allihop vilket gör min önskan tämligen svår att uppfylla. Därför har jag nog svårt att identifiera mig med dom och av den anledningen blivit lite nyfiken på andra delar av flödet som handlat om träffar. Detta av den enda anledningen att uppleva känslan av att vara bland de som ser likadana ut som jag. Som en skrev i flödet "Jag har bara umgåtts med enstaka Koreaner, och då känns det ibland lite konstigt, tills jag tittar mig i spegeln och inser att jag själv är likadan." Hade lite sådan känsla när jag gick i "China town" i San Francisco då jag kände mig som en utböling men smälte in när jag såg mig i skyltfönstren. Förutom längden där jag var huvudet längre än allihopa. När jag ordningsvaktade i Casino Cosmopols dörr passerade många asiater och kan inte erinra mig att jag mötte mer än en knapp handfull som nästan uppnådde mina 173 centimeter. Självklart är jag inte den enda långa koreanen men hade varit lite intressant att veta var jag fått längden ifrån.
Jag har ju som sagt aldrig varit intresserad av att söka upp mina biologiska föräldrar, men det är ofrånkomligt att påverkas när jag hamnar framför "Saknad", "Rötter" och de dylika programmen som Johan gillar att se. Jag himlar med ögonen åt programledarnas ständiga fråga "Hur känns det nu?" Och förstår inte deltagarnas motiveringar kring "hål som måste fyllas". Men mitt sjukt överdimensionerade samvete vrider sig besvärat när föräldrarna står där och påstår att "de hoppats att barnet skulle leta upp dom eller "att det inte gått en dag utan att de tänkt på sitt bortlämnade barn". Går mina biologiska föräldrar där borta i Sydkorea och hoppas? Tänker? För den mamma jag nu själv är känns den tanken ganska jobbig. Jag säger föräldrar, men i tanken har det nog alltid varit bara en mamma. Prostituerad, utnyttjad eller bara ensam utan vilja eller möjligheter. Jag vet att jag inte är skyldig dom något. Eller är jag det? Jag lämnades bort förhoppningsvis med den goda avsikten att få ett bättre liv. Bör jag tacka dom för det? Har ju alltid resonerat att de glömt eller åtmindstone förlikat sig och gått vidare. Är det inte ganska egoistiskt och dessutom grymt att söka upp och riva upp det igen?
Nåväl, i mina papper vill jag minnas att ytterligare information förutom lappen med födelsedatum och namn saknas då jag var ett "abandon child". Det kan ju tolkas hur man vill egentligen, men ska jag verkligen lyfta på denna stenen? Någonstans fruktar jag att ett ökat engagemang i AKF leder till en vilja att göra som vad det verkar många andra - hitta de biologiska föräldrarna. Och så det där tänk om. Tänk om jag kommer till den insikten och då är det för sent? Men samtidigt kan man inte söka "bara för att". Rackarns samvete.
Glatt
Hade ambitionen att hinna öva på uppvärmningslåten innan PT sessionen vilket sket sig ganska rejält. Riktigt rejält snorhalt hela vägen hemifrån och ut till Torslanda. Extra förrädiskt när det är någon plusgrad och asfalten bara ser fuktig ut. Gulingen släppte helt på vanlig raksträcka i knappa femtio kilometer i timmen. Trafiken kröp följdaktligen.Tillbaka från träningen flödar media och FB av rapporterade olyckor och halkvarningar. Dock inga allvarligare olyckor vad det verkar hittills i alla fall.
Trots ambitionen om motsatsen klickar jag på rubriker med medialt frosseri i människors ondska. Det som många gånger stör mig är grannar och närståendes kommentarer. "Vi anade inget". "Hen var alltid så trevlig". "Här har alltid varit så lugnt". Vad förväntar sig människor egentligen? Att det ska stå "mördare" i pannan? "Våldtäktsman", "Missbrukare", "Pedofil"? Varför blir folk så förvånade, nästan förorättade för att de inte kände till vad som försiggick bakom den blommiga gardinen, alldeles intill deras egna trygga boning? Och framför allt den där kommentaren "Att det kunde hända här i detta område." Som att ondska är geografiskt (läs ekonomiskt) betingat och inte förekommer bland villaidyller och prunkande innegårdar? Lyft blicken och se dig omkring. Hur väl känner du egentligen dina grannar? Dina egna släktingar? Skulle något kunna försiggå - faktiskt utan att du märkte det? Klart det skulle kunna. Och om möjligheten fanns att du anade något skulle du göra vadå? Blunda såklart. För det är så vi gör. Det är enklast. Vi vill inte lägga oss i. Tro väl om våra medmänniskor. Enkelt. Så sluta vara så förbannat skenhelig och förvånad.
Föräldramöte. Vuxenpoäng?
Bad Johan köpa lite rå fisk till vrålhungrig undertecknad innan jag hämtade honom inför föräldramötet. Påmindes varför jag ogillar att köra i centrum, framför allt i rusningstrafik. En ofrivillig förlustmatch mot en spårvagn lyckades undvikas. Varför måste bilväg och spårvagnsspår sammanfalla? Korsa är oundvikligt men dela? Jättekul att plötsligt se en fet spårvagn i backspegeln.
Hur som helst, gott med lite mat i magen.
Ganska god uppslutning till mötet och verksamhetschefen fick säga sitt. Sedan gjorde många föräldrar det. Samt en farfar. Blev väl egentligen inte så många svar. Men vi fick reda på att inte bara Ronja blev ensam kvar från ett kompisgäng. Fokus har alltså lagts på de som flyttades. Sedan har man insett att det faktiskt är kvar barn också. Oops. Men besluten är satta och står fast. Gilla läget.
Ny igen
Min grymma träningsväska jag hittade
på Mallorca har börjat ge upp. Axelremsfästet och längs dragkedjan. Skit också då den ju är perfekt. Letade ju förgäves här hemma eller är det någon som vet var man får tag på en bag med två riktiga gavelfickor plus minst ett fack på långsidan? Hur svårt kan det vara? Två riktiga fack på sidorna, inte ett och ett skofack eller ett och en ficka. Och ingen hockeytrunk.
Undrar om en skomakare skulle kunna tråckla ihop mina brustna sömmar?
Aj
Stretch av höftböjaren och någon tvärgående ska tydligen vara bra för min rygg. PT:n ville jag skulle greppa bakre vristen för att fördjupa. Heh, inte riktigt på den nivån ännu. Dessutom gör det förbenat ont i knäet att stå så här trots dubbelvikt matta. Det blir också en aber till nästa release och idiotin med styrka mitt i en låt. Jag måste ha matta under knäna som skydd och matta under händerna för att inte glida! Genomsvettiga handlindor funkar alltså inte utan får hitta någon form av handskar. Störigt.
Börjar redan känna mig rörig i bollen med nya koreografin.
Lilltjejen var marginellt mer intresserad av Knatteskutt idag. Hon hann nästan halvvägs genom salen för att ställa sig i kö till hinderbanan innan hon fegade ur. Alltid något. Om tio veckor kanske hon fullföljt ett eller två hinder.
