Minnas

Dagens skrivpuff:
Hur kunde tystnaden verka som ett dån? Stillheten ett hån i det rofyllda rummet. Den dämpade belysningen tycktes absorberas av de ljusgrå gardinerna som täckte fönstren, tilläts släppa igenom morgonljusets strålar som ett behagligt dis. Inga lät blicken svepa upp i det vitmålade taket ned till de intetsägande tavlorna och metallkrokarna på väggen där dotterns morgonrock hängde ensam i färgglatt majestät mot den blekblå väggen. Undvek mekaniken och elektroniken vid sängens kortsida. Hon var inte redo, hade inte haft en chans att bli redo. Herregud, kunde någon någonsin bli redo?
Smärtan var brännande skarp och trycket värkande svart, konstant sedan den dagen. Mekaniskt strök hennes hand över lakanets ränder, slätade ut rynkor som inte fanns för att igen glida över dotterns lilla arm där den vilade så stilla, ännu så varm men ändå så livlös. Aldrig mera känna dom lindade kring hennes hals, den varma andedräkten mot kinden, höra skrattet, se ögonen som tindrade av liv och okynne. Hon skulle alltid minnas vilket kändes som ett straff, en förbannelse hon inget hellre ville än undslippa. Samtidigt ville hon aldrig någonsin glömma. Minnas. Alltid. 
Med en kropp som kändes bortdomnad, tung som bly och leder stelnade i evig smärta böjde sig Inga fram och kysste den mjuka kinden. 
     "Sov gott, vi ses i Nangijala."


Viktiga

Dagens skrivpuff:

Vad är det viktiga egentligen? Faktiskt? För mig, för dig? Det som betyder något, spelar roll, verkar. 
Vad är det?


Kraft

Dagens skrivpuff:
Strålkastarnas mångfärgade kalejdoskop är det enda ljuset i lokalen och i de spår de skär genom mörkret glider den konstgjorda dimman i tunna sjok. Kropparna bildar en unison oformig massa som pulserande rör sig till det rytmiska dunkandet. Volymen är hög, stämningen högre. Svettblanka ansikten passerar ljusens strålar, slutna ögon, glittrande ögon, munnar öppna i leenden och av ansträngning. Basen ur högtalarna liksom dimman fyller ut varje kubikcentimeter i utrymmet vilkets utformning är oväsentligt, uppfyller likt en enorm kraft som bara kan komma till utlopp i den dans som är din egen och ingen annans. Att våga ge sig hän, att våga släppa taget och gå helt upp i musiken. Underbart!
 

Visar sig vara

Dagens skrivpuff:
Vad vet vi egentligen om en människa? Hur denne faktiskt är? Hur allt för lätt dömer vi inte hunden efter håren?Rubrikerna skriker med feta bokstäver om mord, missbruk och tragedier i familjeidyller där grannar står med bekymrade rynkor i pannan och citeras hur de aldrig trodde något så fruktansvärt om förövaren. "Han var alltid så trevlig och älskade sina barn." Som att det skulle säga något om vad som döljer sig på insidan. Något om hur personen visar sig vara. Innanför moderiktiga skjortor och dyra rakvatten, bakom välputsade fasader och trendiga gardiner.
Hur är det med våra präglade fördomar och föreställningar? Han med de av tatueringar täckta kraftiga armarna ur en skinnväst på en tung motorcykel med stort skägg och bister uppsyn som visar sig arbeta som socialsekreterare och volontärarbetar på ett djurcenter? Hemmafrun som visar sig ha mästerskapsmedaljer i brottning och säljer sina använda trosor på Internet under "Nastygirl202"? Så lätt att gå i stereotypsfällan, sätta föreställningar och etiketter. Men hur är det under detta? Bakom yrkesval, social ställning och hobbies? Det där som släpps fram av alkohol eller aktiveras vid kriser? Det mörka, det ljusa, det som inte går att förutspå. Den som man trodde var stark visar sig vara svag, den man inte räknade med kliver fram när ingen annan vågar. Så lätt att döma, så lätt att tro. 
Vad finns det för de bekymrade grannarna att säga - egentligen? 

Kanske

Dagens skrivpuff:

Det finns så många "kanske", det finns så många "tänk om". Scenarion, omständigheter, okända faktorer, mänskliga faktorer och faktorer som inte går att påverka. Vad är rätt och vad är fel, finns det ens något sådant? Ständiga val, stora och små, enkla som svåra. Tänka nära eller tänka långt? Ovissheten förpassar en till passivitetens kvicksand. Tankarna maler, fladdrar och lämnar ingen ro, finner inget fäste någonstans. Det finns ingen facit, det finns ingen guide. Bara alla dessa "kanske" och "tänk om". 
Tänk om man kunde bestämma sig någon gång!


Område

Dagens skrivpuff:
Musiken strömmade ur den lilla högtalaren på fönsterbrädan, ackompanjerade skratten och skriken från rummet intill. Mellan persiennerna sken solen i sann juni-anda och Helena kunde inte låta bli att le loch röra sig till musiken medan hon skar. Irriterat knep hon ihop ögonen om tårarna och försökte öka takten med kniven utan att skära fingrarna av sig. Med raska rörelser svepte hon ned den hyfsat hackade löken i stekpannan som genast gav ifrån sig ett tillfredsställande fräsande. Lite socker från ströaren i glas och så träsleven för att röra om. En mörk hårslinga som letat sig loss från hårbandet ströks bakom örat medan kastrull fylldes med vatten och köttfärsen plockades fram ur kylen. 
Spellistan tog slut och fräsandet från stekpannan blev det enda ljudet i det lilla köket. Var det inte lite för tyst? Helena tog de få stegen mot dotterns rum och stannade utanför dörren. De uppsluppna ljuden hade ersatts av prat.
    "Jag sätter Stephanie där tillsammans med Plutten och, och eh, Sabina." Dotterns lilla röst var koncentrerad och eftertänksam. Kompisens mörkare röst tog över.
    "Men om vi sätter Gonzo där och Natalie sedan så är det doms område och vi har här!" Helena log och gick tillbaka till spisen. Oftast var tystnadena ingenting att oroa sig för men det skadade inte att vara på den säkra sidan.

Tråkig

Dagens skrivpuff:
Vad hade hänt egentligen? När och hur hade denna förvandling skett? Charlotta såg på sig själv, ordentligt för första gången. Spegelbilden var inte nådig och kvällsljuset genom fönstren inte smickrande. Jag har blivit gammal, tänkte hon igen. Vartenda år syns i ansiktet, i linjerna kring de matta blå ögonen, de tunga ögonlocken och slappa munnen. Huden hade mist sin lyster och håret hängde platt och oskönt likt en gardin kring det långsmala ansiktet. Den bruna färgen som frisören utlovat som "varm hasselnöt" såg bara tråkig och just fejkad ut. Blusen hon funnit både käck och fräsch såg fel ut över hennes taniga skuldror, en tant som dragit på sig något för en tjugoåring. Kutade hon inte också? Ja det gjorde hon, och rätade förskräckt på sig. Jag är femtiofem år, när blev jag så här gammal? Försiktigt körde hon ut hakan, lät handen med de många ringarna glida över den huden i halsen, inte alls så slät och spänstig längre, lät blicken resignerat falla ned tillsammans med handen. Åren syntes nu inte också utan kändes dessutom. Trött lämnade hon badrummet för att börja förbereda middagen. Tomas och barnen skulle komma snart.

Fruktansvärt

Dagens skrivpuff:
De tårblanka ögonen sjöd av lika delar frustration, vrede och skuld. I varje fall hoppades Jens det var skuld han såg, skuld han hörde i den gälla rösten och skarpa orden. Han skulle inte ge sig den här gången, inte ge vika för tårarna eller försöken att lägga skulden på honom. Det fick vara nog nu. Förunderligt lugn stod han och såg stormen rasa, nu lärd att inte låta sig provoceras.
     "Säg något din djävel, stå inte bara där och se ut som om jag är den enda skyldiga här!" Det mörka och vanligtvis välfriserade håret spretade åt alla håll efter hennes frustrerade händer. Den smäckra gestalten darrade av återhållen energi medan hon travade fram och tillbaka över parkettgolvets blanka yta. Han skulle inte bli förvånad om hon stampade i golvet snart, undrade om grannarna under markerade ännu en pinne för antal gräl. Fast kunde det kallas för gräl när det praktiskt taget var en monolog? 
     "Du är ju aldrig hemma, har aldrig tid med mig utan bara jobb, jobb och det eviga förbannade helvetes jobbet. Hur många knullar du där egentligen? Hon den där på finans, hon är bra villig kan jag tänka mig, klart man inte säger nej till chefen så våga inte komma och döma mig din fan helvetes skit!" Hånfullheten förvandlade det vackra ansiktet till en mask, en fruktansvärt förvriden karikatyr av den han trodde sig ha älskat. Han försökte tycka synd om henne, se osäkerheten där bakom men det fungerade inte längre. Tack och lov att de inte hade några barn som hon så länge propsat på. När han nu insåg hur färdig han var med henne kunde han knappt bärga sig att komma därifrån, vidare. Hon skulle ställa till ett helvetes liv tänkte han trött, stängde ute harangen och svordomarna som fortsatte att attackera honom likt en kulspruta. Det kunde inte hjälpas. Det var nog nu.

Minst två av: Otydlig, farbror, bröd

Dagens skrivpuff:
Ernst stängde den stålblanka kylskåpsdörren med långsamma rörelser. Blev stående en sekund att se på köksbordet, dess oljade yta av ek och lilla rödrutiga duken med ljusstaken uppå. Det vita stearinljuset brann lite tafatt i det klart upplysta köket, verkade ifrågasätta sin existens lika mycket som Ernst själv. Ännu en middag, ännu en dag med ensamheten till sällskap. Han hade stängt av radion, de käcka rösterna han ett tag lät bryta tystnaden blev istället ett hån för dess syfte. Nu funderade han på att slå på den igen, föredrog hånet framför den dånande tystnaden. Lite skvalmusik istället kanske. Men han blir stående, höjer blicken och ser ut genom de stora fönstren där mörkret råder, ser bara sin spegelbild stående i det ljusa moderna köket. En man som många ser upp till, män beundrar och kvinnor eftertraktar. Det mörka håret över de stålgrå ögonen som uppfattar allt omkring sig och med förmågan att skifta från benhård skärpa till mjukaste ömhet. Han såg sina axlar sloka lite och sträckte omedvetet på sig, kände skjortans tyg sträckas över bröstet och blicken föll automatiskt till hennes plats. Han hade lagt den ljusa kavajen över hennes stolsrygg och slipsen därpå. Hon älskade när han bar denna skjorta, en present från henne på hans 45-årsdag, fick alltid något extra varmt i blicken när han drog den på sig. Ernst kunde känna hennes lilla hand stryka över bröstet, värmen genom tyget. Spegelbilden blev otydlig när tårarna skymde hans blick. Med en kraftansträngning tog han några mekaniska steg framåt, försökte kontrollera tankarna som skrek och känslorna som dundrade. Fokusera på det som behövde göras, en handling i taget, inte tänka längre än närmaste handling. Tallriken med den halvätna portionen, det tömda vattenglaset som inte förmått lindra elden i strupen. Korgen med bröd, orörda och torra där de legat sedan föregående dag. Eller var det dagen dessförinnan? Hennes favoritbröd med solrosfrön som de brukar skoja om, i korgen hon köpte under deras resa i Österrike föregående vår. Hennes skratt, hennes heta försvar av den anskrämligt fula korgen.
Som en farbror, nedbruten av tidens obarmhärtiga gång stapplade han fram och sjönk ned på sin stol där mitt emot hennes, begravde ansiktet i händerna och grät.
 

Knivigt

Dagens skrivpuff:
Jag läser orden och hjärtat sjunker längre ned i magen ju längre ned i texten jag kommer. Läser igen. Och igen, märker inte att händerna börjar darra och magen förvandlas till en knut. Frågorna kommer. Hur länge? Hur ofta? Var? Varför? Väninnans ord lyser svart på vitt, obönhörligt och tiden kan inte dras tillbaka till ett lyckligt ovetande. Jag luskar reda på avsändarens telefonnummer, försätter henne i en knivig situation men lyckas övertala att jag inte hyser någon agg mot den andra, varför skulle jag det? Det är ju inte hon som gjort fel. Det är han, han som jag trodde älskade mig, som jag kommit att älska. Som har fått henne att älska också. Jag får hennes nummer och ringer direkt. Hon är rädd, för mig vilket jag på ett sätt förstår men ändå inte, men när jag fått henne att inse att jag inte ser någon skuld hos henne, att jag bara vill ha svar så pratar vi. Jag får veta mera, sådant som han senare först förnekar men erkänner när han förstår att jag redan har svaren från henne, och jag inser att jag mitt i all förtvivlan och vrede känner tacksamhet. Tacksamhet till väninnan som berättade, som lät mig få kontakt med den andra. Hur länge hade jag annars gått ovetande? Vilka lögner hade han kunnat presentera då?
År senare, ett nytt svek i annan form men lögnerna är kvar, att trots faktum se mig i ögonen och ljuga - igen. Denna gång undanröjs bevisen snabbt och kvar blir jag med mina föreställningar, mina tvivel och min desillusionerade tillvaro. Vi kommer aldrig riktigt tillbaka. Jag kommer aldrig riktigt tillbaka. 
 

Kväll

Dagens skrivpuff:
Med långsamma rörelser torkade Jens den blanka kastrullen och ställde den på sin plats i skåpet under spisen. Svepte med blicken över den rentorkade diskbänken med skärbrädan i gedigen ek. Orkiden i den lilla fönstergluggen och kvällsmörkret utanför. Ännu en måltid avklarad. Ännu en middag med tystnaden som enda sällskap. Ensamheten var öronbedövande. Han saknade arbetsdagen han lämnat för evighetslånga timmar sedan. Kollegorna, vännerna, pratet och gemenskapen. Samtalen om allt och ingenting, anekdoterna att dela med sig av, även om han själv började inse hur hans utbud börjat sina. Det hände ju ingenting i hans liv. Han hade inga barn kring vilka vardagsproblem och glädjeämnen kunde dryftas, ingen käresta med aktiviteter att briljera. Än en gång kom tanken att skaffa hund. Någon att prata med, som kunde bjuda på öppningar mot andra människor. Men liksom förut insåg han det omöjliga och orättvisa med en hund i hans lilla lägenhet. 
Planlöst satte han på radion i hopp om att dess skval skulle fylla hemmet med illusionen av liv. Men balladen blev ett hån och pratet därefter en erinran att kvinnan vid mikrofonen i varje fall hade någon som lyssnade på henne. 
Ännu en kväll i ensamhet. Förbannad ensamhet.


Sitta

Dagens skrivpuff:
Sitter och funderar över livet och dess kringelikrokar. Man tycker att livet rullar på i obönhörliga vardagsspår, förutsägbart till tristess. Men hur många är så fokuserade på en föreställd framtid att man glömmer det viktigaste. Här och nu. Dagen du befinner dig i, som utspelas omkring dig just nu. Hur många glömmer nuet för framtiden? En framtid som kan tyckas rak och förutsägbar är ju i själva verket inte det alls. Framtiden är föränderlig, hur mycket beroende på de val du ställs inför och därmed väljer att ta. Sidospår kommer, plötsliga återvändsgränder och ojämnheter. Vi är tränade att välja den raka, förutsägbara och därmed trygga vägen. Ibland måste vi att välja och ibland tvingas vi in på en ny. Lämna det trygga och förutsägbara för något nytt och främmande, kanske till och med skrämmande.
Sitter och ser tillbaka på mina passerade vägar. Ojämnheterna. Sidospåren. Valen jag gjorde och framtiden som jag bara låtit komma så som den blev, just utifrån dessa val. Det mångfasetterade arbetslivet jag fortfarande utforskar. Kärleken, sorgen, smärtan och glädjen min familj gett och orsakat. Så många val jag kunnat göra annorlunda men av vilka det blev nu format mig till den jag är idag. På gott och ont.

Dagens skrivpuff

 (Source)
 
Omedveten att hon slagit armarna om sig själv insåg Lone att hon frös. Nävarna lika hårt knutna mot mellangärdet som härvan i magen. Hur länge hade hon stått här egentligen? En minut, en timme? Det var oväsentligt. Det enda som betydde något var den slingrande vägen framför henne, och de val som följde den på var sidor. Utan att behöva höja blicken visste Lone att hon var där. Den andra. Alldeles intill, tyst stirrande. Inte anklagande, bara outgrundligt. Men Lone visste att den svala raka gestalten var fylld av hån och förakt. Dold bakom en tom blick så som hennes egen. Ett outgrundligt skal till gränsen fylld av förakt för sig själv och den hon hade blivit. Så många sårade, så många tomma ord, lögner och svek. Ett spel hon trott sig måsta spela och till slut lärt sig till fulländning. Det hade gett det resultat hon så länge trott varit meningen. Medial popularitet, pengar och en status som hon i kamerablixtrarnas sken insett var ytterst tvetydlig.
Hon hade förlorat sig själv. Bitar av den Lone hon varit låg spridd likt fallna kroppar efter den väg hon krigat sig igenom för att nå toppen. Kropparna efter sina vänner och sin familj som hon vänt ryggen, och med dom lämnat en bit av sig själv tills ingenting blev kvar. 
Hon kunde se dom där på sin andra sida. De sårade, de svikna, bitarna av sig själv. Kunde hon göra bot? Plocka upp bitarna och hitta sig själv igen? Ge upp det hon kämpat för så hårt?
Lone visste svaret. Den stumma mörka avspeglingen av henne själv visste det också men tvivlade på att modet fanns. Att det var för sent. 
Det fanns bara en väg att gå och det var framåt, men riktningen var hon klar över nu. Spänningen i axlarna gav efter när hon lät armarna falla ned och började gå.

Ordning

Dagens skrivpuff:
"Saknar du mig inget? Jag saknar dig jättemycket!" Ett sms från maken och Linda gråter för första gången ordentligt sedan han avslöjades. Hon trodde att hon känt färdigt, att hon fått ur sig den värsta ilskan, besvikelsen och vreden under de första dagarna efter nyårshelgen. Att hon bringat en form av ordning bland känslorna.
Hon trycker det sträva hushållspappret mot ansiktet, tacksam för att dottern fortfarande sover och tvingar sig att sluta, att kontrollera känslorna. Men det är svårt att hålla tillbaka denna gången, så hon gråter tyst och låter regnet mot takfönstren ackompanjera hennes sorg. För det är sorg hon känner, en överraskande stor och skärande sorg. Hon vet inte om hon saknar honom, men hon vet att hon saknar det de hade tillsammans, det hon trodde de hade tillsammans. Det som han så effektivt förstört.

Hon känner sig ful, dum, ratad, förnedrad, utnyttjad och så denna besvikelse. Maken har frågat och Linda har svarat. Linda har frågat och maken har svarat. Det hon har förmått, det han har förmått. Hon trodde hon hade fått ur sig allt, fått honom att förstå men inser att det inte räcker. Hon har inte känt klart ännu.

Han vill komma nära, skämta, skratta och utbyta vardagsprat med henne, men Linda är låst och det känns bara fel. Den känns fel att bjuda in honom, öppna upp sig igen och släppa in honom innanför muren hon byggt upp av sårade känslor och besvikelse. Det känns fel vid blotta tanken.
Efter en liten stund är trycket lättat så pass att tårarna kan hejdas. Hon snyter sig, undviker sin blick i spegeln och försöker samla sig. Då ringer det på dörren så det blir snabbt att ordna anletsdragen och klistra på ett leende. Hon är bra på det.


Att hämnas

Dagens skrivpuff:
Den ligger så nära till hands, den frestar och drar. Hon är ju i sin fulla rätt eller hur? Hon vill såra honom så som han sårat henne. Vill att han också ska känna den där skärande brinnande smärtan, känna sig värdelös och ifrågasätta hela sin tillvaro.
Linda är nästan förundrad över den fysiska smärtan och hur samtidigt frånkopplad hon stundvis är sin kropp. Det är konstigt det där, hur hela henns inre kan kännas fullkomligt ihålig och tom för att i nästa stund vara sprängfylld av ett stort svart tryck, så stort och ihärdigt att hon knappt vet vad hon ska göra av det. Hur kan det vara sådan storm på insidan samtidigt som hennes yttre är hugget i sten? Hon riktigt känner det själv, hur hennes ansikte är dött i en stelnad mask där det enda tecknet på liv är när spänningen i käkarna smärtar så hon får påminna sig att slappna av. Och andas.

Hon säger ingenting till honom. Det i sig skulle kunna ses som en form av hämnd, the silence treatment. Kanske är det så han uppfattar det och hon gör inget för att ta honom ur den villfarelsen. Sanningen är att hon inte har något att säga, hon har inte ens förmågan att skrika ut sin vrede, sin smärta och besvikelse. För det är ju bara tomt. Inte ens det sprängande trycket gör att något kommer ur hennes mun. Trycket är för stort, som ett svart hål i rymden där allting imploderat och inte ens ljuset slipper ut. Lika bra då hon ändå inte har något att säga, för vad finns det att säga?

Men den frestar och drar. 

Att fortsätta

Dagens skrivpuff:
Det rådde en avslappnad stämning kring bordet, trots de stimmande småbarnen som påkallade uppmärksamhet för diverse saker. Det är dagen före nyårsafton och Linda med sin lilla familj har kommit till huvudstaden för att fira tillsammans med sin syster och hennes familj. Det blir ju inte så ofta man träffas och glatt överraskad noterar Linda hur väl den knappt årsgamla dottern leker med sina kusiner. Medan de övriga vuxna runt bordet är fördjupade i det spel hon själv lyckats bli utslagen i, tar hon sin makes mobil för att fördriva tiden. En misslyckad patiens, ett litet blogginlägg, en koll på Facebook och så mailen. Mailsidan tar henne till ett redan öppnat konto vilket inte är ovanligt. Är det inte makens Facebook så är det mailen han glömt att logga ut ifrån, men något i de inkommande mailens ämnen och avsändare får henne att reagera. Automatisk klickar hon på den ena och en ny sida öppnar sig som gör henne alldeles kall. Det är en sida där man söker och träffar andra. Maken har bilder i sin presentation, bilder hon känner igen från en gemensam resa de gjorde för många år sedan. Han utger sig för att vara singel, inte har några barn.

Kanske maken bokstavligt talat ser hur färgen försvinner från hennes ansikte, kanske minns han att han varit inloggad. För första gången av alla gånger hon lånat hans mobil frågar han vad hon gör. Hon säger inget, vänder bara på telefonen så den stora displayen visar webbsidan. Han tar den och trycker lite. Lägger sedan ner den utan ett ord. Spelet fortsätter, middag äts och barn nattas och Linda bara väntar till tillfället då de är ensamma för att kunna fråga, få svar.

Till slut kan de bryta upp och de går ner för att borsta tänderna. Maken vänder sig om, öppnar armarna och hon kliver in i hans famn, möter sin blick i badrumsspegeln över hans axel. Han säger att det är en gammal sida sedan tiden innan de träffades. Att han för längesedan på en kompisträff loggade in för att kolla lite för skojs skull. Mot hans axel frågar hon om det är något mera, om det verkligen bara var den gången. Han bekräftar, ber om ursäkt och att de nu ska glömma det hela. Linda låter sig nöja, vill bara att han ska veta att det gjorde ont och han ber om förlåtelse igen.
De borstar och kryper ner i sin tillfälliga bädd på vardagsrumsgolvet. Något känns inte riktigt bra, hon är inte nöjd och ber om att få se denna sidan igen. En ordväxling följer där han ber henne att vänta, att ta det senare, inte här, inte nu. Det var ju bara något tillfälligt när de hade det lite sämre i förhållandet. Misstankarna bara förstärks och till slut loggar han motvilligt in. Hon klickar runt, läser, ser på bilder. Det är hundratals kontakter från både när och fjärran. Det är flörtigt, det är inbjudande och sexuella anspelningar lika mycket som till synes oskyldiga konversationer. Historiken sträcker sig ett år tillbaka i tiden, tiden när hon var gravid, strax efter dottern kommit till världen. Hon märker hur kroppen börjar darra okontrollerat. Hon skakar utan möjlighet att kunna låta bli. Till slut lämnar hon tillbaka mobilen, lägger sig ner och ställer den enda frågan: Varför?
Svaret hon får är bekräftelse. Det är så banalt, så ynkligt. Så klassiskt. 

Hon lyckas ta sig igenom nyårsafton, märker hur hon stänger av sig själv så som hon gjort så många gånger tidigare, för många år sedan. Maken är trött, ligger kvar och sover medan hon försöker agera normalt, följer med på promenad och hjälper till med förberedelserna av den festliga middagen. Linda går ner, säger till honom att åtmindstone hjälpa till att hålla fasaden. Han breder ut armarna, ber om en kram som han inte får. Hon erinrar sig att hon faktiskt bara sett historik ett år tillbaka i tiden och frågar om det pågått under hela deras förhållande och får ett jakande svar. En stor tomhet breder ut sig inom henne. Hon känner hur hon fryser till is, hur hon bokstavligt talat sätter lås och bom på sitt hjärta och lägger locket på.
Han kommer upp men spelar dåligt, sitter tyst och tar inga intiativ att hjälpa till eller inleda samtal. "Som att han tycker synd om sig själv", fnyser Linda inombords. De skålar till tolvslaget, ser på fyrverkerier och utbyter inte ett ord eller ens en blick med varandra. Hon står där med glaset i handen och undrar hur det nya året kommer att bli, hur hon ska göra för att fortsätta. Vad hon ska göra.

De åker hem och morgonen efter åker han till London på konferensresa i tre dagar medan hon återgår till sitt jobb. Dottern tas om hand av farföräldrarna som överenskommet sedan länge. Redan under förmiddagen där den första jobbdagen känner hon att hon vill veta mer. Hon vill veta allt och försöker logga in med uppgifterna hon såg den där ödesdigra kvällen. Det går inte, får veta att han stängt ned sina konton, inklusive mailen. Linda blir rasande, fullkomligt vansinnig över att nu aldrig kunna få några klara svar, öppen för att dra vilka slutsatser som helst. Hon berättar för sina kollegor, hon berättar för hans bästa vän och hon berättar för hans föräldrar. Vill få föräldrarna att förstå hur det är. Vill inte ha spekulationer, oklarheter och frågetecken mellan dom då de betyder för mycket och respekteras ännu mer.
Hon har inte gråtit särskilt sedan den där kvällen. Men när hon hör gråten i den kvinnans röst som kommit att bli närmaste hennes egen mor kan hon inte hålla masken längre. Hon vill ju inte göra dom ledsna och skuldkänslorna växer lavinartat. Likaså tankarna på dottern skjuter hon ifrån sig. Inser att hon börjar skärma av också henne vilket gör förtvivlan och känslan av skuld än djupare.

Linda känner sig så dum, så lurad och så den där skammen som hon försöker slå ifrån sig utan framgång. Skammen inför de där som tvivlade när hon gav honom en andra chans, inför den andra tjejen som den gången ändå klarade sig undan med sårade känslor och svikna löften. Hon skäms och hon känner sig lurad. Inte bara på sitt äktenskap, på det hon trodde att de hade, utan även på sitt barn. Tryggheten hon behövde, garantin för att inte bli sviken har ryckts undan under hennes fötter och kvar står hon inför det hon fruktade allra mest: Att bli ensam med ett barn.

Hon vill inte bli bitter.
Hon vill inte bli bitter.
Hon vill inte bli bitter.
Hon vill inte bli bitter!

Vad ska jag göra för att fortsätta?


Att hoppas

Dagens skrivpuff:
Blicken irrade fram och tillbaka, människor överallt och ett liv utan dess like. Stirrande blickar, tomma blickar, koncentrerade blickar och trötta blickar. En mobiltelefon till örat, en hunds skall och ett skrikande barn som dras iväg av en förmodad moder mer rejält tag om armen. Det är trångt, axlar stöter mot axlar och andedräkter blandas och stiger som ett disigt moln mot juldekorationernas lampor och gröna kvistar. Han borrar ner hakan djupare innanför kragen och suckar otåligt, vänder sig för trettonde gången mot den stora entrédörren där hon denna gången faktiskt dyker upp. Hon lyfter triumferande på ena armen där ännu en påse hänger från den lilla behandskade handen. Han lyser upp och skjuter ifrån sig från träfasadens målade yta men hon skakar häftigt på huvudet.
-Vi har fortfarande Evas minsta kvar, någon leksak eller liknande bara. Jag är snart tillbaka!
Och så försvinner hon in i nästa butik, uppslukas av människoflödet. Resignerat lutar han sig tillbaka mot väggen, beredd på ännu en lång stunds väntan.


Att ta priset

Dagens skrivpuff: Del tre efter denna som började här.
Det var kallt men Emma kände det knappt. Noterade inte hur de stora flingorna lade sig över kläder och hår, smälte på hennes kinder och virvlade framför henns blick. Hon blev stående mitt på den öppna skolplanen medan andedräkten bildade upproriska moln av hennes häftiga andning. När hon åter kunde höra igen uppfattade hon skratt en bit framför sig och såg en klunga elever skynda sig in i värmen, intill sporthallen var snöbollskriget i full gång mellan ett antal från de lägre årskurserna. Ett gällt skrik från andra hållet avslöjade en tjej som med tydligt nöje mulades av en kille. Vreden flammade upp igen, vrede tillsammans med den skärande sorgen att vara ensam. Det var så orättvist!
Hon slet blicken från de två i snön och gjorde helt om, vände tillbaka mot entrédörren med avsikt att hämta sina grejer och dra därifrån. Modern skulle bli rasande av att se henne komma hem uppenbart innan skoldagens slut men det struntade hon fullkomligen i. Hon skulle bara veta att Emma aldrig hade tänkt gå tillbaka, det skulle verkligen ta priset!
Med ilskan som bränsle ryckte hon häftigt upp dörren, inriktad på att så snabbt som möjligt hämta sin jacka och komma därifrån. I dörröppningen med handen i tomma luften, greppande det handtag som precis ryckts ur hans hand, stod Jesper. Överrumplat blev han stående, obeslutsam och förvånad över varför han egentligen stod där. Emma blängde, struntade i vem hon hade framför sig. Hur hade hon kunnat vara kär i den idioten? Trodde att han var något bara för att alla tjejer suktade efter honom.
Jesper öppnade munnen för att säga något men hon hade redan trängt sig förbi och gick snabbt bort från allrummet in i den långa skåpfyllda korridoren. Tveksamt följde han efter henne, brottades med sig själv. Han hann ifatt henne precis när hon satte nyckeln i sitt skåp.
-Vad vill du? Frågade hon kort. Det ljusa håret var fuktigt och den mörka blicken mötte trotsigt hans. Jesper visste inte riktigt själv och stack generat händerna i de jeansklädda fickorna.
-Vet inte riktigt, sade han ärligt. Antar att jag undrar vad som har hänt, varför du ser så förbannad ut.
Hon såg uppriktigt förvånad ut och kom av sig något. Så slog hon ner blicken och muttrade:
-Vad bryr du dig om det? Du bryr dig väl bara om dig själv! Hon skämdes i samma ögonblick orden lämnat henns mun. Det var verkligen inte likt henne att säga sådana saker! Hon som knappt vågade räcka upp handen i klassrummet! Hon andades ut, lade pannan mot skåpets blåmålade plåt och slöt ögonen. Konstigt nog verkade Jesper inte ha tagit illa vid sig, han stod i varje fall kvar. Försiktigt sneglade hon på honom och han visste inte vem som blev mest förvånad av dom båda när han hörde sig själv säga:
-Vill du gå över till fiket och prata om det?

Smittsamt

Dagens skrivpuff: En form av fortsättning på denna
Med långsamma rörelser tömde hon sin bricka. Servetten som rivits till småbitar, glaset vändes upp och ner och den knappt rörda portionen skrapades ned i hinken. Med flit undvek hon bespisningspersonalens förebrående blick och lämnade den nu avfolkade matsalen, beslöt att göra ett nytt försök idag. Hon närmade sig det stimmiga allrummet och tvingade sig att höja blicken, plockade på sig minen av att ha ett bestämt mål och styrde stegen mot den lilla alkoven som utgjorde skolans kiosk. Kanske någon skulle lägga märke till henne denna gång, ropa hennes namn och be henne göra dom sällskap? I periferin noterade hon gruppen av klasskompisar som brukade förbarma sig och försökte se än mer nonchalant ut där hon passerade. Inom sig svor hon högt då hon inte kunde låta bli att kasta en prövande blick åt deras håll. Två av dom såg hennes blick och vände sig bort så snabbt att det uppenbart inte var på grund av vännernas just då höga skratt.
Emma kände hur luften gick ur henne och besvor ännu en gång sin dumhet. Kasta trånande blickar som en annan hundvalp! Lika arg som besviken på sig själv, på dom, alla omkring sig lät hon blicken svepa över den fyllda lokalen. Det skrattades, skreks, pratades, skojades och fnittrades. Alla hade någon, alla var en del av något, fanns, sågs, fick vara medan hon behandlades som något smittsamt, något fult, något inte ens värt att existera! Det kändes nu som alla sneglade på henne, kikade förstulet och skrattade, skrek, pratade, skojade och fnittrade om henne. Skrattet blev hånfullt, skriken uttalade ord om hennes obetydlighet, pratet elakt och skojet på hennes bekostnad.
Trycket i bröstet hotade att spränga henne och hon bytte riktning, vände nittio grader och styrde stegen mot utgången. Hon måste bort därifrån, struntade i den vanliga vägen längs väggen och banade sig genom elevhopen, dessa skrikande människor som orsakade så mycket smärta. Hon hatade dom allihop, de kunde dra åt helvete!
Det glesnade något när hon var framme vid hörnet till den långa korridoren med alla sina skåp då hon stötte emot någon. Emma märkte det knappt, hur personen tumlade bakåt följt av ett förvånat och förtörnat utrop. Ännu en idiot som inte sett henne!

Jesper gned sin axel och tittade efter den som nästan slagit omkull honom. Ett långt ljust hår som flaxade i vinden och raska steg på gränsen till springande. I samma ögonblick vände hon sig om och han kände genast igen Emma i sin klass. Men den vanligtvis blyga illa dolda beundrande blicken var nu alldels svart, så fylld av vrede att han nästan studsade till. Sedan var hon borta, ute i vintern och snöfallet han just lämnat.
Mot sin vilja nyfiken blev han stående. En arg och rakryggad Emma, som dessutom ignorerade honom var något helt nytt och han kunde inte låta bli att undra vad som hänt. Han hörde Yossies ljusa röst ropa på honom men upptäckte att han förblev stående, med blicken vänd åt dörren som precis glidit igen.


Continuing

Någonstans i fjärran uppfattade Johnny några underliga gnällande läten och insåg på ett plan att de kom från honom själv. Han tumlade ut genom dörren och den kalla snömättade luften träffade hans ansikte. Med flämtande andetag knep han ihop ögonen men bilden hade etsat sig fast. Han kände gallan komma upp i halsen och svalde frenetiskt, koncentrerade sig på att dra in djupa andetag. Han hade sett döden förut, en skymt vid ett upplåsningsuppdrag för många år sedan på andra sidan en gigantisk hög med post, tidningar och reklam. Det var inte på detta sättet.
Han kände sig kall ända in i märgen och det var inte på grund av utsidans minusgrader. Med darrande fingrar öppnade han radion och anropade gruppansvarige, skämdes för att han inte kunde dölja röstens skälvan. Sedan satte han sig i bilen, vred upp värmen på max och satte sig att vänta. Undrade om han någonsin skulle bli varm igen.

Nu stjäl Forrest Gump på tv:n min fokus...


Tidigare inlägg
RSS 2.0