Fruktansvärt

Dagens skrivpuff:
De tårblanka ögonen sjöd av lika delar frustration, vrede och skuld. I varje fall hoppades Jens det var skuld han såg, skuld han hörde i den gälla rösten och skarpa orden. Han skulle inte ge sig den här gången, inte ge vika för tårarna eller försöken att lägga skulden på honom. Det fick vara nog nu. Förunderligt lugn stod han och såg stormen rasa, nu lärd att inte låta sig provoceras.
     "Säg något din djävel, stå inte bara där och se ut som om jag är den enda skyldiga här!" Det mörka och vanligtvis välfriserade håret spretade åt alla håll efter hennes frustrerade händer. Den smäckra gestalten darrade av återhållen energi medan hon travade fram och tillbaka över parkettgolvets blanka yta. Han skulle inte bli förvånad om hon stampade i golvet snart, undrade om grannarna under markerade ännu en pinne för antal gräl. Fast kunde det kallas för gräl när det praktiskt taget var en monolog? 
     "Du är ju aldrig hemma, har aldrig tid med mig utan bara jobb, jobb och det eviga förbannade helvetes jobbet. Hur många knullar du där egentligen? Hon den där på finans, hon är bra villig kan jag tänka mig, klart man inte säger nej till chefen så våga inte komma och döma mig din fan helvetes skit!" Hånfullheten förvandlade det vackra ansiktet till en mask, en fruktansvärt förvriden karikatyr av den han trodde sig ha älskat. Han försökte tycka synd om henne, se osäkerheten där bakom men det fungerade inte längre. Tack och lov att de inte hade några barn som hon så länge propsat på. När han nu insåg hur färdig han var med henne kunde han knappt bärga sig att komma därifrån, vidare. Hon skulle ställa till ett helvetes liv tänkte han trött, stängde ute harangen och svordomarna som fortsatte att attackera honom likt en kulspruta. Det kunde inte hjälpas. Det var nog nu.

Minst två av: Otydlig, farbror, bröd

Dagens skrivpuff:
Ernst stängde den stålblanka kylskåpsdörren med långsamma rörelser. Blev stående en sekund att se på köksbordet, dess oljade yta av ek och lilla rödrutiga duken med ljusstaken uppå. Det vita stearinljuset brann lite tafatt i det klart upplysta köket, verkade ifrågasätta sin existens lika mycket som Ernst själv. Ännu en middag, ännu en dag med ensamheten till sällskap. Han hade stängt av radion, de käcka rösterna han ett tag lät bryta tystnaden blev istället ett hån för dess syfte. Nu funderade han på att slå på den igen, föredrog hånet framför den dånande tystnaden. Lite skvalmusik istället kanske. Men han blir stående, höjer blicken och ser ut genom de stora fönstren där mörkret råder, ser bara sin spegelbild stående i det ljusa moderna köket. En man som många ser upp till, män beundrar och kvinnor eftertraktar. Det mörka håret över de stålgrå ögonen som uppfattar allt omkring sig och med förmågan att skifta från benhård skärpa till mjukaste ömhet. Han såg sina axlar sloka lite och sträckte omedvetet på sig, kände skjortans tyg sträckas över bröstet och blicken föll automatiskt till hennes plats. Han hade lagt den ljusa kavajen över hennes stolsrygg och slipsen därpå. Hon älskade när han bar denna skjorta, en present från henne på hans 45-årsdag, fick alltid något extra varmt i blicken när han drog den på sig. Ernst kunde känna hennes lilla hand stryka över bröstet, värmen genom tyget. Spegelbilden blev otydlig när tårarna skymde hans blick. Med en kraftansträngning tog han några mekaniska steg framåt, försökte kontrollera tankarna som skrek och känslorna som dundrade. Fokusera på det som behövde göras, en handling i taget, inte tänka längre än närmaste handling. Tallriken med den halvätna portionen, det tömda vattenglaset som inte förmått lindra elden i strupen. Korgen med bröd, orörda och torra där de legat sedan föregående dag. Eller var det dagen dessförinnan? Hennes favoritbröd med solrosfrön som de brukar skoja om, i korgen hon köpte under deras resa i Österrike föregående vår. Hennes skratt, hennes heta försvar av den anskrämligt fula korgen.
Som en farbror, nedbruten av tidens obarmhärtiga gång stapplade han fram och sjönk ned på sin stol där mitt emot hennes, begravde ansiktet i händerna och grät.
 

Knivigt

Dagens skrivpuff:
Jag läser orden och hjärtat sjunker längre ned i magen ju längre ned i texten jag kommer. Läser igen. Och igen, märker inte att händerna börjar darra och magen förvandlas till en knut. Frågorna kommer. Hur länge? Hur ofta? Var? Varför? Väninnans ord lyser svart på vitt, obönhörligt och tiden kan inte dras tillbaka till ett lyckligt ovetande. Jag luskar reda på avsändarens telefonnummer, försätter henne i en knivig situation men lyckas övertala att jag inte hyser någon agg mot den andra, varför skulle jag det? Det är ju inte hon som gjort fel. Det är han, han som jag trodde älskade mig, som jag kommit att älska. Som har fått henne att älska också. Jag får hennes nummer och ringer direkt. Hon är rädd, för mig vilket jag på ett sätt förstår men ändå inte, men när jag fått henne att inse att jag inte ser någon skuld hos henne, att jag bara vill ha svar så pratar vi. Jag får veta mera, sådant som han senare först förnekar men erkänner när han förstår att jag redan har svaren från henne, och jag inser att jag mitt i all förtvivlan och vrede känner tacksamhet. Tacksamhet till väninnan som berättade, som lät mig få kontakt med den andra. Hur länge hade jag annars gått ovetande? Vilka lögner hade han kunnat presentera då?
År senare, ett nytt svek i annan form men lögnerna är kvar, att trots faktum se mig i ögonen och ljuga - igen. Denna gång undanröjs bevisen snabbt och kvar blir jag med mina föreställningar, mina tvivel och min desillusionerade tillvaro. Vi kommer aldrig riktigt tillbaka. Jag kommer aldrig riktigt tillbaka. 
 

Kväll

Dagens skrivpuff:
Med långsamma rörelser torkade Jens den blanka kastrullen och ställde den på sin plats i skåpet under spisen. Svepte med blicken över den rentorkade diskbänken med skärbrädan i gedigen ek. Orkiden i den lilla fönstergluggen och kvällsmörkret utanför. Ännu en måltid avklarad. Ännu en middag med tystnaden som enda sällskap. Ensamheten var öronbedövande. Han saknade arbetsdagen han lämnat för evighetslånga timmar sedan. Kollegorna, vännerna, pratet och gemenskapen. Samtalen om allt och ingenting, anekdoterna att dela med sig av, även om han själv började inse hur hans utbud börjat sina. Det hände ju ingenting i hans liv. Han hade inga barn kring vilka vardagsproblem och glädjeämnen kunde dryftas, ingen käresta med aktiviteter att briljera. Än en gång kom tanken att skaffa hund. Någon att prata med, som kunde bjuda på öppningar mot andra människor. Men liksom förut insåg han det omöjliga och orättvisa med en hund i hans lilla lägenhet. 
Planlöst satte han på radion i hopp om att dess skval skulle fylla hemmet med illusionen av liv. Men balladen blev ett hån och pratet därefter en erinran att kvinnan vid mikrofonen i varje fall hade någon som lyssnade på henne. 
Ännu en kväll i ensamhet. Förbannad ensamhet.


Sitta

Dagens skrivpuff:
Sitter och funderar över livet och dess kringelikrokar. Man tycker att livet rullar på i obönhörliga vardagsspår, förutsägbart till tristess. Men hur många är så fokuserade på en föreställd framtid att man glömmer det viktigaste. Här och nu. Dagen du befinner dig i, som utspelas omkring dig just nu. Hur många glömmer nuet för framtiden? En framtid som kan tyckas rak och förutsägbar är ju i själva verket inte det alls. Framtiden är föränderlig, hur mycket beroende på de val du ställs inför och därmed väljer att ta. Sidospår kommer, plötsliga återvändsgränder och ojämnheter. Vi är tränade att välja den raka, förutsägbara och därmed trygga vägen. Ibland måste vi att välja och ibland tvingas vi in på en ny. Lämna det trygga och förutsägbara för något nytt och främmande, kanske till och med skrämmande.
Sitter och ser tillbaka på mina passerade vägar. Ojämnheterna. Sidospåren. Valen jag gjorde och framtiden som jag bara låtit komma så som den blev, just utifrån dessa val. Det mångfasetterade arbetslivet jag fortfarande utforskar. Kärleken, sorgen, smärtan och glädjen min familj gett och orsakat. Så många val jag kunnat göra annorlunda men av vilka det blev nu format mig till den jag är idag. På gott och ont.

Dagens skrivpuff

 (Source)
 
Omedveten att hon slagit armarna om sig själv insåg Lone att hon frös. Nävarna lika hårt knutna mot mellangärdet som härvan i magen. Hur länge hade hon stått här egentligen? En minut, en timme? Det var oväsentligt. Det enda som betydde något var den slingrande vägen framför henne, och de val som följde den på var sidor. Utan att behöva höja blicken visste Lone att hon var där. Den andra. Alldeles intill, tyst stirrande. Inte anklagande, bara outgrundligt. Men Lone visste att den svala raka gestalten var fylld av hån och förakt. Dold bakom en tom blick så som hennes egen. Ett outgrundligt skal till gränsen fylld av förakt för sig själv och den hon hade blivit. Så många sårade, så många tomma ord, lögner och svek. Ett spel hon trott sig måsta spela och till slut lärt sig till fulländning. Det hade gett det resultat hon så länge trott varit meningen. Medial popularitet, pengar och en status som hon i kamerablixtrarnas sken insett var ytterst tvetydlig.
Hon hade förlorat sig själv. Bitar av den Lone hon varit låg spridd likt fallna kroppar efter den väg hon krigat sig igenom för att nå toppen. Kropparna efter sina vänner och sin familj som hon vänt ryggen, och med dom lämnat en bit av sig själv tills ingenting blev kvar. 
Hon kunde se dom där på sin andra sida. De sårade, de svikna, bitarna av sig själv. Kunde hon göra bot? Plocka upp bitarna och hitta sig själv igen? Ge upp det hon kämpat för så hårt?
Lone visste svaret. Den stumma mörka avspeglingen av henne själv visste det också men tvivlade på att modet fanns. Att det var för sent. 
Det fanns bara en väg att gå och det var framåt, men riktningen var hon klar över nu. Spänningen i axlarna gav efter när hon lät armarna falla ned och började gå.

Ordning

Dagens skrivpuff:
"Saknar du mig inget? Jag saknar dig jättemycket!" Ett sms från maken och Linda gråter för första gången ordentligt sedan han avslöjades. Hon trodde att hon känt färdigt, att hon fått ur sig den värsta ilskan, besvikelsen och vreden under de första dagarna efter nyårshelgen. Att hon bringat en form av ordning bland känslorna.
Hon trycker det sträva hushållspappret mot ansiktet, tacksam för att dottern fortfarande sover och tvingar sig att sluta, att kontrollera känslorna. Men det är svårt att hålla tillbaka denna gången, så hon gråter tyst och låter regnet mot takfönstren ackompanjera hennes sorg. För det är sorg hon känner, en överraskande stor och skärande sorg. Hon vet inte om hon saknar honom, men hon vet att hon saknar det de hade tillsammans, det hon trodde de hade tillsammans. Det som han så effektivt förstört.

Hon känner sig ful, dum, ratad, förnedrad, utnyttjad och så denna besvikelse. Maken har frågat och Linda har svarat. Linda har frågat och maken har svarat. Det hon har förmått, det han har förmått. Hon trodde hon hade fått ur sig allt, fått honom att förstå men inser att det inte räcker. Hon har inte känt klart ännu.

Han vill komma nära, skämta, skratta och utbyta vardagsprat med henne, men Linda är låst och det känns bara fel. Den känns fel att bjuda in honom, öppna upp sig igen och släppa in honom innanför muren hon byggt upp av sårade känslor och besvikelse. Det känns fel vid blotta tanken.
Efter en liten stund är trycket lättat så pass att tårarna kan hejdas. Hon snyter sig, undviker sin blick i spegeln och försöker samla sig. Då ringer det på dörren så det blir snabbt att ordna anletsdragen och klistra på ett leende. Hon är bra på det.


Att hämnas

Dagens skrivpuff:
Den ligger så nära till hands, den frestar och drar. Hon är ju i sin fulla rätt eller hur? Hon vill såra honom så som han sårat henne. Vill att han också ska känna den där skärande brinnande smärtan, känna sig värdelös och ifrågasätta hela sin tillvaro.
Linda är nästan förundrad över den fysiska smärtan och hur samtidigt frånkopplad hon stundvis är sin kropp. Det är konstigt det där, hur hela henns inre kan kännas fullkomligt ihålig och tom för att i nästa stund vara sprängfylld av ett stort svart tryck, så stort och ihärdigt att hon knappt vet vad hon ska göra av det. Hur kan det vara sådan storm på insidan samtidigt som hennes yttre är hugget i sten? Hon riktigt känner det själv, hur hennes ansikte är dött i en stelnad mask där det enda tecknet på liv är när spänningen i käkarna smärtar så hon får påminna sig att slappna av. Och andas.

Hon säger ingenting till honom. Det i sig skulle kunna ses som en form av hämnd, the silence treatment. Kanske är det så han uppfattar det och hon gör inget för att ta honom ur den villfarelsen. Sanningen är att hon inte har något att säga, hon har inte ens förmågan att skrika ut sin vrede, sin smärta och besvikelse. För det är ju bara tomt. Inte ens det sprängande trycket gör att något kommer ur hennes mun. Trycket är för stort, som ett svart hål i rymden där allting imploderat och inte ens ljuset slipper ut. Lika bra då hon ändå inte har något att säga, för vad finns det att säga?

Men den frestar och drar. 

Att fortsätta

Dagens skrivpuff:
Det rådde en avslappnad stämning kring bordet, trots de stimmande småbarnen som påkallade uppmärksamhet för diverse saker. Det är dagen före nyårsafton och Linda med sin lilla familj har kommit till huvudstaden för att fira tillsammans med sin syster och hennes familj. Det blir ju inte så ofta man träffas och glatt överraskad noterar Linda hur väl den knappt årsgamla dottern leker med sina kusiner. Medan de övriga vuxna runt bordet är fördjupade i det spel hon själv lyckats bli utslagen i, tar hon sin makes mobil för att fördriva tiden. En misslyckad patiens, ett litet blogginlägg, en koll på Facebook och så mailen. Mailsidan tar henne till ett redan öppnat konto vilket inte är ovanligt. Är det inte makens Facebook så är det mailen han glömt att logga ut ifrån, men något i de inkommande mailens ämnen och avsändare får henne att reagera. Automatisk klickar hon på den ena och en ny sida öppnar sig som gör henne alldeles kall. Det är en sida där man söker och träffar andra. Maken har bilder i sin presentation, bilder hon känner igen från en gemensam resa de gjorde för många år sedan. Han utger sig för att vara singel, inte har några barn.

Kanske maken bokstavligt talat ser hur färgen försvinner från hennes ansikte, kanske minns han att han varit inloggad. För första gången av alla gånger hon lånat hans mobil frågar han vad hon gör. Hon säger inget, vänder bara på telefonen så den stora displayen visar webbsidan. Han tar den och trycker lite. Lägger sedan ner den utan ett ord. Spelet fortsätter, middag äts och barn nattas och Linda bara väntar till tillfället då de är ensamma för att kunna fråga, få svar.

Till slut kan de bryta upp och de går ner för att borsta tänderna. Maken vänder sig om, öppnar armarna och hon kliver in i hans famn, möter sin blick i badrumsspegeln över hans axel. Han säger att det är en gammal sida sedan tiden innan de träffades. Att han för längesedan på en kompisträff loggade in för att kolla lite för skojs skull. Mot hans axel frågar hon om det är något mera, om det verkligen bara var den gången. Han bekräftar, ber om ursäkt och att de nu ska glömma det hela. Linda låter sig nöja, vill bara att han ska veta att det gjorde ont och han ber om förlåtelse igen.
De borstar och kryper ner i sin tillfälliga bädd på vardagsrumsgolvet. Något känns inte riktigt bra, hon är inte nöjd och ber om att få se denna sidan igen. En ordväxling följer där han ber henne att vänta, att ta det senare, inte här, inte nu. Det var ju bara något tillfälligt när de hade det lite sämre i förhållandet. Misstankarna bara förstärks och till slut loggar han motvilligt in. Hon klickar runt, läser, ser på bilder. Det är hundratals kontakter från både när och fjärran. Det är flörtigt, det är inbjudande och sexuella anspelningar lika mycket som till synes oskyldiga konversationer. Historiken sträcker sig ett år tillbaka i tiden, tiden när hon var gravid, strax efter dottern kommit till världen. Hon märker hur kroppen börjar darra okontrollerat. Hon skakar utan möjlighet att kunna låta bli. Till slut lämnar hon tillbaka mobilen, lägger sig ner och ställer den enda frågan: Varför?
Svaret hon får är bekräftelse. Det är så banalt, så ynkligt. Så klassiskt. 

Hon lyckas ta sig igenom nyårsafton, märker hur hon stänger av sig själv så som hon gjort så många gånger tidigare, för många år sedan. Maken är trött, ligger kvar och sover medan hon försöker agera normalt, följer med på promenad och hjälper till med förberedelserna av den festliga middagen. Linda går ner, säger till honom att åtmindstone hjälpa till att hålla fasaden. Han breder ut armarna, ber om en kram som han inte får. Hon erinrar sig att hon faktiskt bara sett historik ett år tillbaka i tiden och frågar om det pågått under hela deras förhållande och får ett jakande svar. En stor tomhet breder ut sig inom henne. Hon känner hur hon fryser till is, hur hon bokstavligt talat sätter lås och bom på sitt hjärta och lägger locket på.
Han kommer upp men spelar dåligt, sitter tyst och tar inga intiativ att hjälpa till eller inleda samtal. "Som att han tycker synd om sig själv", fnyser Linda inombords. De skålar till tolvslaget, ser på fyrverkerier och utbyter inte ett ord eller ens en blick med varandra. Hon står där med glaset i handen och undrar hur det nya året kommer att bli, hur hon ska göra för att fortsätta. Vad hon ska göra.

De åker hem och morgonen efter åker han till London på konferensresa i tre dagar medan hon återgår till sitt jobb. Dottern tas om hand av farföräldrarna som överenskommet sedan länge. Redan under förmiddagen där den första jobbdagen känner hon att hon vill veta mer. Hon vill veta allt och försöker logga in med uppgifterna hon såg den där ödesdigra kvällen. Det går inte, får veta att han stängt ned sina konton, inklusive mailen. Linda blir rasande, fullkomligt vansinnig över att nu aldrig kunna få några klara svar, öppen för att dra vilka slutsatser som helst. Hon berättar för sina kollegor, hon berättar för hans bästa vän och hon berättar för hans föräldrar. Vill få föräldrarna att förstå hur det är. Vill inte ha spekulationer, oklarheter och frågetecken mellan dom då de betyder för mycket och respekteras ännu mer.
Hon har inte gråtit särskilt sedan den där kvällen. Men när hon hör gråten i den kvinnans röst som kommit att bli närmaste hennes egen mor kan hon inte hålla masken längre. Hon vill ju inte göra dom ledsna och skuldkänslorna växer lavinartat. Likaså tankarna på dottern skjuter hon ifrån sig. Inser att hon börjar skärma av också henne vilket gör förtvivlan och känslan av skuld än djupare.

Linda känner sig så dum, så lurad och så den där skammen som hon försöker slå ifrån sig utan framgång. Skammen inför de där som tvivlade när hon gav honom en andra chans, inför den andra tjejen som den gången ändå klarade sig undan med sårade känslor och svikna löften. Hon skäms och hon känner sig lurad. Inte bara på sitt äktenskap, på det hon trodde att de hade, utan även på sitt barn. Tryggheten hon behövde, garantin för att inte bli sviken har ryckts undan under hennes fötter och kvar står hon inför det hon fruktade allra mest: Att bli ensam med ett barn.

Hon vill inte bli bitter.
Hon vill inte bli bitter.
Hon vill inte bli bitter.
Hon vill inte bli bitter!

Vad ska jag göra för att fortsätta?


Att hoppas

Dagens skrivpuff:
Blicken irrade fram och tillbaka, människor överallt och ett liv utan dess like. Stirrande blickar, tomma blickar, koncentrerade blickar och trötta blickar. En mobiltelefon till örat, en hunds skall och ett skrikande barn som dras iväg av en förmodad moder mer rejält tag om armen. Det är trångt, axlar stöter mot axlar och andedräkter blandas och stiger som ett disigt moln mot juldekorationernas lampor och gröna kvistar. Han borrar ner hakan djupare innanför kragen och suckar otåligt, vänder sig för trettonde gången mot den stora entrédörren där hon denna gången faktiskt dyker upp. Hon lyfter triumferande på ena armen där ännu en påse hänger från den lilla behandskade handen. Han lyser upp och skjuter ifrån sig från träfasadens målade yta men hon skakar häftigt på huvudet.
-Vi har fortfarande Evas minsta kvar, någon leksak eller liknande bara. Jag är snart tillbaka!
Och så försvinner hon in i nästa butik, uppslukas av människoflödet. Resignerat lutar han sig tillbaka mot väggen, beredd på ännu en lång stunds väntan.


Att ta priset

Dagens skrivpuff: Del tre efter denna som började här.
Det var kallt men Emma kände det knappt. Noterade inte hur de stora flingorna lade sig över kläder och hår, smälte på hennes kinder och virvlade framför henns blick. Hon blev stående mitt på den öppna skolplanen medan andedräkten bildade upproriska moln av hennes häftiga andning. När hon åter kunde höra igen uppfattade hon skratt en bit framför sig och såg en klunga elever skynda sig in i värmen, intill sporthallen var snöbollskriget i full gång mellan ett antal från de lägre årskurserna. Ett gällt skrik från andra hållet avslöjade en tjej som med tydligt nöje mulades av en kille. Vreden flammade upp igen, vrede tillsammans med den skärande sorgen att vara ensam. Det var så orättvist!
Hon slet blicken från de två i snön och gjorde helt om, vände tillbaka mot entrédörren med avsikt att hämta sina grejer och dra därifrån. Modern skulle bli rasande av att se henne komma hem uppenbart innan skoldagens slut men det struntade hon fullkomligen i. Hon skulle bara veta att Emma aldrig hade tänkt gå tillbaka, det skulle verkligen ta priset!
Med ilskan som bränsle ryckte hon häftigt upp dörren, inriktad på att så snabbt som möjligt hämta sin jacka och komma därifrån. I dörröppningen med handen i tomma luften, greppande det handtag som precis ryckts ur hans hand, stod Jesper. Överrumplat blev han stående, obeslutsam och förvånad över varför han egentligen stod där. Emma blängde, struntade i vem hon hade framför sig. Hur hade hon kunnat vara kär i den idioten? Trodde att han var något bara för att alla tjejer suktade efter honom.
Jesper öppnade munnen för att säga något men hon hade redan trängt sig förbi och gick snabbt bort från allrummet in i den långa skåpfyllda korridoren. Tveksamt följde han efter henne, brottades med sig själv. Han hann ifatt henne precis när hon satte nyckeln i sitt skåp.
-Vad vill du? Frågade hon kort. Det ljusa håret var fuktigt och den mörka blicken mötte trotsigt hans. Jesper visste inte riktigt själv och stack generat händerna i de jeansklädda fickorna.
-Vet inte riktigt, sade han ärligt. Antar att jag undrar vad som har hänt, varför du ser så förbannad ut.
Hon såg uppriktigt förvånad ut och kom av sig något. Så slog hon ner blicken och muttrade:
-Vad bryr du dig om det? Du bryr dig väl bara om dig själv! Hon skämdes i samma ögonblick orden lämnat henns mun. Det var verkligen inte likt henne att säga sådana saker! Hon som knappt vågade räcka upp handen i klassrummet! Hon andades ut, lade pannan mot skåpets blåmålade plåt och slöt ögonen. Konstigt nog verkade Jesper inte ha tagit illa vid sig, han stod i varje fall kvar. Försiktigt sneglade hon på honom och han visste inte vem som blev mest förvånad av dom båda när han hörde sig själv säga:
-Vill du gå över till fiket och prata om det?

Smittsamt

Dagens skrivpuff: En form av fortsättning på denna
Med långsamma rörelser tömde hon sin bricka. Servetten som rivits till småbitar, glaset vändes upp och ner och den knappt rörda portionen skrapades ned i hinken. Med flit undvek hon bespisningspersonalens förebrående blick och lämnade den nu avfolkade matsalen, beslöt att göra ett nytt försök idag. Hon närmade sig det stimmiga allrummet och tvingade sig att höja blicken, plockade på sig minen av att ha ett bestämt mål och styrde stegen mot den lilla alkoven som utgjorde skolans kiosk. Kanske någon skulle lägga märke till henne denna gång, ropa hennes namn och be henne göra dom sällskap? I periferin noterade hon gruppen av klasskompisar som brukade förbarma sig och försökte se än mer nonchalant ut där hon passerade. Inom sig svor hon högt då hon inte kunde låta bli att kasta en prövande blick åt deras håll. Två av dom såg hennes blick och vände sig bort så snabbt att det uppenbart inte var på grund av vännernas just då höga skratt.
Emma kände hur luften gick ur henne och besvor ännu en gång sin dumhet. Kasta trånande blickar som en annan hundvalp! Lika arg som besviken på sig själv, på dom, alla omkring sig lät hon blicken svepa över den fyllda lokalen. Det skrattades, skreks, pratades, skojades och fnittrades. Alla hade någon, alla var en del av något, fanns, sågs, fick vara medan hon behandlades som något smittsamt, något fult, något inte ens värt att existera! Det kändes nu som alla sneglade på henne, kikade förstulet och skrattade, skrek, pratade, skojade och fnittrade om henne. Skrattet blev hånfullt, skriken uttalade ord om hennes obetydlighet, pratet elakt och skojet på hennes bekostnad.
Trycket i bröstet hotade att spränga henne och hon bytte riktning, vände nittio grader och styrde stegen mot utgången. Hon måste bort därifrån, struntade i den vanliga vägen längs väggen och banade sig genom elevhopen, dessa skrikande människor som orsakade så mycket smärta. Hon hatade dom allihop, de kunde dra åt helvete!
Det glesnade något när hon var framme vid hörnet till den långa korridoren med alla sina skåp då hon stötte emot någon. Emma märkte det knappt, hur personen tumlade bakåt följt av ett förvånat och förtörnat utrop. Ännu en idiot som inte sett henne!

Jesper gned sin axel och tittade efter den som nästan slagit omkull honom. Ett långt ljust hår som flaxade i vinden och raska steg på gränsen till springande. I samma ögonblick vände hon sig om och han kände genast igen Emma i sin klass. Men den vanligtvis blyga illa dolda beundrande blicken var nu alldels svart, så fylld av vrede att han nästan studsade till. Sedan var hon borta, ute i vintern och snöfallet han just lämnat.
Mot sin vilja nyfiken blev han stående. En arg och rakryggad Emma, som dessutom ignorerade honom var något helt nytt och han kunde inte låta bli att undra vad som hänt. Han hörde Yossies ljusa röst ropa på honom men upptäckte att han förblev stående, med blicken vänd åt dörren som precis glidit igen.


Continuing

Någonstans i fjärran uppfattade Johnny några underliga gnällande läten och insåg på ett plan att de kom från honom själv. Han tumlade ut genom dörren och den kalla snömättade luften träffade hans ansikte. Med flämtande andetag knep han ihop ögonen men bilden hade etsat sig fast. Han kände gallan komma upp i halsen och svalde frenetiskt, koncentrerade sig på att dra in djupa andetag. Han hade sett döden förut, en skymt vid ett upplåsningsuppdrag för många år sedan på andra sidan en gigantisk hög med post, tidningar och reklam. Det var inte på detta sättet.
Han kände sig kall ända in i märgen och det var inte på grund av utsidans minusgrader. Med darrande fingrar öppnade han radion och anropade gruppansvarige, skämdes för att han inte kunde dölja röstens skälvan. Sedan satte han sig i bilen, vred upp värmen på max och satte sig att vänta. Undrade om han någonsin skulle bli varm igen.

Nu stjäl Forrest Gump på tv:n min fokus...


Mönster

Dagens skrivpuff:
Strålkastarna skar genom mörkret och snöyran bildade en svårgenomtänglig mur av oändligt vitt. Mödosamt arbetade sig framhjulsdriften genom decimeterhöga drivor, bildade ett signifikant mönster av parallella diken bakom sig. Johnny kämpade för att urskilja den fina gränsen där väg övergick till dike och hoppades innerligt att han inte skulle köra fast ännu en gång. Förra helgen hade det varit likadant med ihärdigt snöfall hela helgen som resulterat i ett snöpligt anrop på radion och neslig hjälp av kollegorna. Detta var totalt meningslöst! Vem skulle komma på att bryta sig in i en fabrikslokal i detta väder? Det var ju inte så att det var svårt att se eventuella spår i den snötäckta marken, som framför honom låg jämn och tjock. Han unnade sig att andas ut något när den stora mörka bygganden mer anades som ett djupare mörker i natten och billyktornas sken föll på den välbekanta grinden. Han drog upp dragkedjan i halsen och drog omedvetet upp axlarna mot kylan när han öppnade bildörren och klev ut. Snabbt klev han fram mot grinden, tacksam för kängornas höga skaft och drog streckkoden intill det stora hänglåset för att markera sin ankomst. Låset bjöd inte på några större problem, då var det värre när årstiden var sådan att regn och kyla förvandlade det till en kompakt isklump. En natt hade han fått använda sin stora tunga ficklampa för att befria det från centimetertjock is och nå nyckelhålet.
Ljudlöst lät den stora grinden sig öppnas och han körde in på området och parkerade så nära ingången som möjligt. Ett skarpt elektronisk pip ljöd i tystnaden när han klev in genom dörren och vände sig snabbt mot displayen för att slå av larmet. Med ficklampan i handen stampade han av sig den värsta snön och öppnade uniformen i halsen igen. Det var en av nackdelarna med detta jobb denna årstid, att vara påpälsad för ronder på utsidan för att sedan svettas halvt ihjäl vid långa turer som denna inomhus. Han hade kommit in i en lång smal korridor och vek av in till vänster, lät ficklampans sken svepa över de tomma stolarna, långa borden och grådaskiga väggar med massproducerade affischer föreställande blomsterängar och soliga stränder. De hade hängt där i alla år han jobbat och bidrog nu snarare till den nedgångna tråkiga atmosfären än livade upp vilket antagligen varit deras syfte en gång i tiden. Den omisskännliga lukten av grova arbetskläder och metall låg i luften. Johnny gick raskt genom lokalen, lät ficklampan svepa över kokplattors vred och kaffebryggares strömbrytare. I andra änden passerade han en annan dörr och den stora fabrikslokalens mörker öppnade sig framför honom. I bältet ljöd den vassa signalen som påvisade ett anrop och diskussionen gällande ett inbrottslarm som utlösts inne i staden. Medan han lyssnade på hur kollegorna fördelade sig mellan detta nya larm och det som gått tidigare gick han sin väl invanda runda mellan nödutgångar och driftslarmspaneler. De plötsliga pysanden genom ventiler eller vibrerande kompressorer han passerade hade han för länge sedan vant sig vid.

Han svettades när han var tillbaka vid matsalens dörr som han passerade för att gå in i det första omklädningsrummet. De skeva och skavda plåtskåpen stod uppställda på rad, några öppna för att avslöja en blå arbetsoverall eller tunga stålskodda skor. Ett snabbt svep in till duscharna bekräftade det han redan visste, ingen vattenläcka och han vände kosan mot det andra omklädningsrummet. Nu skulle det rent av bli skönt att komma ut i snöstormen!
Det andra omklädningsrummet var mindre och en svag kvardröjande doft av parfym, eller var det kanske hårsprej mötte honom i dörren. Fruntimren sprejade på sig så mycket, för mycket enligt hans mening och sände som så många gånger tidigare en tacksam tanke åt sin fru som var mycket sparsam med den där så kallade väldoften. Han uppfattade det omisskännliga ljudet av en dusch där inifrån mörkret och ljuskäglans cirkel föll på en kvarglömd borste på en gulnad plastpall under spegeln. Han slängde snabbt en blick in mellan skåpens rader på sin väg till duschutrymmet. I den tredje gången låg en väska på bänken nedanför ett öppet skåp, och på golvet nedanför ett par vanliga skor, stövlar var det visst. Det var så ovanligt med kvarglömda saker i detta omklädningsrum att han faktiskt hejdade sig och lät ficklampan falla tillbaka och lysa upp den ordentligt. Efter några steg in i gången kunde kan konstatera att det var en vanlig sådan där sportbag av något känt märke. Den var öppen och avslöjade ett par jeans och något rött som antagligen var en tröja. Stövlarna var sådana där typiska damvarianter med nåt tjockare foder och underligt mönster på sidorna. Dottern hade tjatat om liknande till jul. Inne i det öppna skåpet hängde en blå overall och han skymtade företagets namn på ryggen.
Insikten slog ned i honom och en kall svettdroppe rann längs ryggen. Han blev alldeles torr i munnen och snodde runt, gick tillbaka ut ur gången. Den strilande ljudet av duschen lät plötsligt som ett dånande vattenfall och ficklampans stråle lyste upp tunna sjok av vattenånga framför honom. Han stannade vid den sista skåpradens kortsida, drabbades av plötslig feghet. Men så klev han runt hörnet, lät ljuset vandra från den slitna brungrå plastmattan till vitt klinker som blänkte av fukt.

To be continued som man säger...

Att snubbla

Dagens skrivpuff:
Det tog en stund innan han var blev riktigt medveten om kylan omkring sig. Mörkret hade däremot inte kunnat sluta sig om honom lika effektivt om han så hade hoppat i en tunna med tjära. Han blev medveten om snabba rörelser och olika ljus som skar genom mörkret där de passerade. Andetagen var snabba och förväntan fyllde honom där han stod. Vinden brusade i tunga trädtoppar och han kunde snarare känna än se var den stora kompakta skogen väntade. Som ett djupare mörker i det redan mörka.
Medan ögonen snabbt anpassade sig lät han den svepa genom natten och såg alla dessa ljus snabbt kila genom mörkret, likt irrbloss för vinden. En del hade redan hunnit långt ifrån honom, spred sig i olika riktningar men alltjämt ifrån honom. De var av olika karaktär, en del kalla i sin färg, andra mjukare, det var långsmala knippen och små punkter. Det följde röster till ljusen som kom svävande genom ingenting i form av prat, dämpade rop och skratt. Han kunde föreställa sig hur de snubblade i mörkret, famlade sig fram under ivrig brådska så som han själv snart skulle göra.
Med ett enkelt handgrepp skar ännu ett långsmalt ljus genom senhöstens mörker och det föll direkt på en kvinnas ansikte, som i den skarpa kontrasten förvandlades till en likblek mask. Snabbt förde hon upp en skyddande hand för ögonen och utbrast:
"-Tack för den! Jag ska bara tända min egen så sätter vi igång!" Skrattet låg på lur i hennes röst och med samma enkla handgrepp tändes hennes egen pannlampa.
Han sänkte blicken till den lilla rektangulära ljuskällan i sin hand och kände adrenalinet strömma till. Det var äntligen dags för FAD!


Flärd

Dagens skrivpuff
Långsamt sjönk hon ned i det varma vattnet och kunde inte låta bli att undslippa sig ett ljud av välbehag. Under några minuter låg hon bara där med bubblorna kittlande under hakan och njöt av dess väldoft. Så slöt hon ögonen och koncentrerade sig på andningen. Långsamma djupa tag och kände hur värmen omslöt henne, kramade henne och bokstavligt talat fick musklerna att slappna av. Försiktigt för att inte störa vattenytan lutade hon huvudet bakåt så hela hennes mörka kalufs hamnade under vatten. En sekund log hon lite över hur lustig hon måste se ut där med bara ansiktet stickandes upp över ytan, men tystnaden då öronen försvann under ytan var välsignad. I en varm skyddad kokong låg hon och bara njöt. Hon hörde knappt när han kom in, kände bara ett par stora starka händer som slöt upp under hennes huvud. Men hon blev inte rädd, det var ju väntat. Försiktigt masserade fingertopparna hennes hårbotten i mjuka små cirklar, knappt så vattnet kring henne rördes. Tummarna smekte tinningarna, löpte längs hårfästet och hade hon varit katt hade hon purrat högt. En stund senare försvann händerna med en avslutande smekning och hon var åter ensam. När hon slog upp ögonen såg hon i starinljusens sken att han lämnat ett högt glas på fot intill hennes huvud. Försiktigt satte hon sig upp och smuttade försiktigt. Hon kände igen de iskalla bubblorna som kittlade hennes tunga och log för sig själv, ett leende som blev bredare när hon på sin andra sida upptäckte en liten skål med de ljuvaste praliner hon någonsin smakat.
Omgiven av det luftiga badskummet och chokladen smältande på tungan tog hon ännu en klunk ur glaset medan hon lojt betraktade ett av de tända ljusens spelande låga.
Plöstligt fladdrade de till när dörren flög upp och ett barn i sexårsåldern störtade in.
"-Mamma! Rasmus säger att det är hans tur att spela nu, men så var det väl inte!?" Den upprörda barnrösten hinner knappt tystna förrän ett vrål hörs någonstans i bakgrunden: 
"-Det är det visst det!" Samtidigt kommer barnens far med andan i halsen genom dörren.
"-Jag är ledsen älskling, jag hann inte stoppa henne." Med ett beklagande leende föser han dottern tillbaka ut och dörren stängs bakom dom och de uppbragda rösterna. Försiktigt sjunker hon tillbaka i värmen, låter öronen än en gång försvinna under ytan och tystnaden återkomma. En stund. En liten stund till bara tänker hon och ler.


Nära

Dagens skrivpuff:
Hur kan något så litet påverka så mycket?
Du, som inte tar större plats än en snäcka på stranden, men ändå uppfyller hela min tillvaro? Du får mig att skratta, du får mig att le. Ett försiktigt leende av lycka, nästan blygt, för att i nästa ögonblick dras ned till ett sammanbitet streck.
Du får mig att gråta, får mig att rasa, du kan fylla mitt väsen med ångest likväl som sprudlande glädje.
Hur kan något så litet påverka så mycket?
Du får mig att ödmjukt böja mig för livets överraskningar, tvingar mig att omvärdera det jag funnit rätt och riktigt. Får mig att tappa fotfästet, att obevekligt famla efter en ny grund vilket underlag jag ännu inte kan se.
Du får mig att glädjas.
Du får mig att glädjas.
Nu tar du inte större plats än den rosa Linnéan i gläntan, där du ligger inuti mig. Så nära.

Ekonomiskt lättsinne

Dagens skrivpuff på ämnet Ekonomiskt lättsinne:
Ljuset dröjer kvar längre om kvällarna, spirande blommor kommer trevande ur jorden och utemöbler kånkas fram och torkas av. Vid uteserveringarna trängs gästerna insvepta i fleeceplädar, fast beslutna att hålla sin platser trots att vårsolens strålar inte förmår att övervinna den kyliga vinden.
Längs dikesgrenarna tronar ljusblå plastsäckar som vittnar om den årliga städningen av våra diken. Intill säckarna ligger föremål som är för stora eller otympliga att stuvas ned i en säck. Det är tv-apparater, däck, träskrot och fälgar. Säckarna ligger tätt längs med vägen, väntar på att tas om hand och vittnar om den ofantliga mänger skräp som dumpas för andra att ta reda på. Vem kommer sig för att lämna sin spis i diket? Sina gamla vinterdäck? Det som göms i snö kommer obönhörligt upp i tö.
Lika säkert som detta är ett andra vårtecken: De sönderslagna busskurerna. Lika uppiggande det extra ljuset verkar på sinne och humör, lika stimulerande verkar det på somliga människors destruktiva vilja. Samma vilja att förstöra, samma destruktiva sinne som sliter upp de blå säckarna, sliter och drar och sprider dess omsorgsfullt ihopsamlade innehåll över området igen. Jag blir så trött.


Raljera

Av anledning av gårdagens jobb kommer det obönhörligen upp vid dagens skrivpuffstema:
Solen strålar från molnfri himmel men vinden blåser snålt bland den allt mer ökande folktillströmningen. Det är en viktig match och förväntan ligger i luften. Vinden sätter rörelse i färgglada halsdukar och flaggor, ljudnivån av prat, skratt och hälsningar är hög. Ibland bryter en spontan hejaramsa ut och stämningen stiger.
Så kommer en av de visiterande värdarna fram, eskorterande en liten kvinna som ser ut som ett frågetecken. Hon har påstått att hon bär en bengal på sig.
Skit också tänker jag, grabbar radiomicken och kontaktar ledningen. Inget svar. Försöker igen och riktar en frågande blick mot kollegorna. Jadå, de kan höra mig. Till slut ropar en av dom istället och får omedelbart svar. Jahapp. Skyddsvisitera och invänta polisen. Kvinnan når mig till bröstet och pratar snabbt och lågmält. Jag får böja mig fram i det omgivande stimmet för att höra vad hon säger och uppfattar ändå bara brottstycken. Ledningen känner till henne, hon har följt klacken sedan hon var liten tös. En av alla kameror riktas, ingen känns vid henne, hon verkar ha kommit ensam och visitationen förlöper utan andra fynd än plånbok, nycklar, mobiltelefon, attiraljer som var och varannan människa bär.
Vi väntar, och väntar, försöker småprata lite. Kvinnan är irriterad, vilket är förståeligt.
Radion sprakar till igen. Jag behövs vid den andra entrén och skyndar genom folkvimlet. Denna gång är det två unga tjejer som sagt sig bära bengaler. Ögonen är stora och oförstående men låter mig känna över dom. Från handleder och in, nacke, rygg, från vristerna och upp, jag kommer nära, försöker vara hänsynsfull men ändå noggrann. Hör under tiden att en man påstår sig ha en pistol, polisen som inte hinner konfrontera dem alla. Beslut får tas via radio och jag lyssnar till rösten i mitt öra, plockar fram den beklagande tonen i min egen och ger den dåliga nyheten. Ingen match för er denna dag. Ögonen blir om möjligt ännu större under de mascaratunga ögonfransarna. Skämtar jag? Nej, jag måste skämta! Försöker förklara besluten uppifrån, att regler är regler. De tror men vill inte tro. Kanske man skulle köra på en hårdare stil? Vara krass i rösten och ordalagen och klandra dom för sådana "skämt"? Men nej, det är inte min stil och gör knappast saken bättre.
Jag får återvända till den andra entrén där det hunnit samlas ännu mer folk, närmare matchstart som det nu är. Den lilla kvinnan är fortfarnde kvar. Det blir ännu en stunds väntan innan polisen till slut kommer. En kvinnlig med honungsblont hår i lös svans i nacken, lång överrock och hörsnäcka i örat. Hon får lite information och den lilla kvinnan får följa med iväg någonstans. En berusad man viftar med en hand där han säger sig ha en rökbomb. I handen har han ett cigarettpaket. Radioanrop i mitt öra transporterar mig till den andra entrén igen för ytterligare visitation av två nya tonårstjejer. Hittar ingenting och tidigare scen upprepas med att det bara var sagt som ett skämt! Jag kan bara beklaga innan jag lämnar dom stående rådvilla och frustrerade. Ytterligare en man med pistol lite senare som inte heller får se någon match. Så onödigt!

Hushålla

Dagens skrivpuff:
Där var det igen, det omisskännliga ljudet som fick nerverna att frysa en sekund, besvikelsen att välla in med full kraft. Korken ur en vinflaska, dåligt kamouflerat av harklingar och snörvlande inandningar genom näsan. Hon blev nästan lika besviken på sig själv som på moderns tafatta smusslande, besviken för att man blev besviken, inte var hårdhudad nog, lät sig påverkas.
Varför försökte man? Varför brydde man sig? Varför försökte hon? Låtsas som att ingen fattade, smyga och gömma? Flaskan bakom gardinen, bakom soffan, i hörnet i bastun. Ibland greppade man själv den där flaskan, den där förhatliga som representerade allt ont, den där som fick symbolisera besvikelsen. Med bultande hjärta, vettskrämd för hennes reaktion, greppade man flaskan och hällde ut en del i handfatet, förskräcktes och vämjdes av vindoften som spred sig i badrummet. Avslöjad, avslöjad! Snabbt tillbaka på sin plats, låtsas som ingenting. Nu fanns det i varje fall mindre kvar att bli full utav.



Tidigare inlägg
RSS 2.0