Anstöt

Dagens skrivpuff:
Calle går gatan fram med blicken rika rak som ryggen är böjd. Åren har tagit ut sin rätt på lekamen och hälsa men den blågrå blicken fångar upp allt omkring honom på det lilla förortstorget. Det är förmiddag och luften som ännu är sval och mättad av nattens fukt väntar på att solens strålar ska sträcka sig in sin försommarvärme mellan betongbyggnaderna. Han kommer fram till sitt mål, parkbänken med sina nötta brädor, flagande fernissa och slår sig ned, noga med att släta ut rocken under sig. Så ofta som hälsa och väder tillåter är detta hans plats, för en stund eller några timmar. Strategiskt placerade är de två bänkarna med en papperskorg emellan och spirande syrenbuskar bakom i full förberedelse att om några veckor kunna sprida sin väldoft och Calle perfekt utsikt över ortens centrum och samlingsplats. Det skamfilade kommunhuset i sin trötta betongklädnad tronar stoiskt invid det moderna köpcentrets blanka glasfasad där enstaka tidiga individer passerar genom de stora snurrdörrarna. En kvinna med illröd halsduk med ett truligt barn i hand, en man med kavaj, axelväska i läder och brådskande steg. På väg till tandläkaren med den lilla? Och paketet med den missigenkännliga formen av blombukett i mannens hand kunde betyda en glömd födelse-eller bröllopsdag?
Till höger i det rektangulära torget där Calle sitter mitt i dess södra långsida ligger livsmedelsbutiken där tiggaren precis slår sig ned på sin medhavda provisoriska sittdyna gjord av en gammal filt i en plastpåse från nämnda butik. Det gråsprängda håret kikar fram under den brunmönstrade scarfen och när hon höjer blicken och får syn på honom lyser hon upp i ett igenkännande leende som för ett ögonblick lyser upp de trötta ögonen. Han nickar lite kort tillbaka, försöker att inte besvara leendet då det vore opassande. Kvinnan tar inte illa upp av hans sedvanliga frostiga gensvar, att väcka anstöt är hon van vid men hoppas att en dag kanske kan nå fram till den buttre mannen med den ensamma blicken. Tillsammans sitter de där på var sitt håll och ser människorna passera. 

Slemmig

Dagens skrivpuff:

Det förstulna fnittret och prasslet omkring henne. Konstigt vad mycket ens övriga sinnen skärptes när man berövades ett annat. Den regnfuktiga halsduken som utestängde alla synintryck kliade vid tinningen men när hon lyfte en hand för att åtgärda det kom ett skarpt ”Rör dig inte!” och hon frös i rörelsen, såg till att känna sina händers sidor tätt ihop i den kupade form de beordrats att hålla. Det kröp av olust i henne men fann inte modet att säga något. Det hade ju varit så mycket roligare att vara där på andra sidan halsduken, där med de andra. Men nu var det hennes tur och hade det inte varit hennes idé detta? Hur illa kunde det egentligen bli? Febrilt försökte hon komma på vad hon kunde vänta sig men hjärnan var förunderligt blank, låst i att försöka lyssna sig till vad de planerade. Skulle det göra ont? Skulle det vara något äckligt? Klart det skulle replikerade tanken med en plötslig självinsikt kring minuterna innan som nu kändes förunderligt långt bort.
        ”Okej, är du beredd? Viskade en förställd röst teatraliskt, ackompanjerad av kvävda fnissande och Tuva fick göra allt för att inte dra till sig händerna och slita av sig den äckliga halsduken. När hon kände den första beröringen lyckades hon knappt hålla tillbaka ett skrik av förskräckelse, men registrerade snabbt en förvånansvärt mjuk tyngd i sina spända händer. Den gjorde definitivt inte ont, var inte slemmig eller obehaglig. Bara, konstig samtidigt som märkligt välbekant och lättnaden sköljde genom henne när hon insåg vad det var och fingrarna slöt sig om föremålet, försiktigt medan hon till de omgärdandes besvikelse log. Detta hade hon hållit många gånger i sina händer, i början försiktigt ditplacerade av sina föräldrar tills hon själv funnit modet bland de alla som kom fram på våren.
       ”En padda!”
 

Söka

Dagens skrivpuff:
Slutar vi någonsin att söka? Försöka finna det där som ständigt verkar saknas? Det kan vara något litet och banalt, som egentligen inte kostar vare sig tid eller energi, bara något som skulle kännas bra att ha.
Det kan också vara något som upptar hela ens tillvaro, förtär och uppslukar allting annat. Får oss att glömma det som kanske är viktigare, att ta vara på nuet och det vi faktiskt har. Undrar hur många som inser där, långt senare hur deras ständiga sökande medförde en förlorad historia. Eller kanske än värre, faktiskt fann det de sökte efter men förlorade för mycket på vägen, där kostnaden blev högre än faktiska priset. Så många. Så onödigt. 

Drar

Dagens skrivpuff:
Det lockar och drar
om nu inte skenet bedrar.
Om man istället drar
kanske chansen förfar.



Hånfull

Dagens skrivpuff:
        "Nananananaaa-na" Skrattar hon och visar upp sin stora glugg där framtänderna en gång satt, nu magiskt förvandlade till tiokronor av den mystiska tandfen. 
        "Jag vann ige-en, jag vann och du förlorade" Sjunger hon och gör de karaktärisktiska viftande fingrarna vid öronen. Jag försöker att inte himla med ögonen och säger ett glatt grattis och tackar för god match, så som jag försöker pränta in att en god förlorare uppträder. Nu behöver man tydligen bara tillse en god vinnare också.
         "Tack" Skiner hon, min selektivt väluppfostrade unge. "Igen!" Hon börjar redan ställa tilllbaka spelbrickor och kort till ett nytt parti. Jag sneglar på den stora klockan på väggen. Hon ser min blick men innan hon hinner protestera går jag med på en omgång till varpå hon lyser upp igen.
          "Man vad har jag sagt om att vara hånfull Olivia?" Säger jag medan jag blandar korten. Det av fadern ärvda vitblonda håret faller fram när hon slokar lite av mina ord. "Vill man spela med någon som säger och gör så där? Tycker du det är roligt när dina kompisar gör så?" Korten smäller mellan mina händer medan jag ser medvetet milt på henne där på andra sidan furubordet. Visst måste man få glädjas åt att vinna men tråkföräldrarnas eviga kamp att lära sina barn balans och empati får aldrig ta paus. Min ögonsten mitt emot mumlar något med den ton som jag vid detta laget vet har blivit signum när morsan upplevs tjatig. Bara att vänja sig - för oss båda. Våra blickar möts och leendet bryter fram när jag utbrister. "Nu kör vi!"
 


Något som innehåller klick, blick och fick

Dagens skrivpuff:
Det sade aldrig klick,
men han hade en blick.
Långt ifrån hennes sort,
men kunde ändå inte titta bort.
Vad var det egentligen som hände?
Som gjorde att hon till slut ändå kände.
Trots att han vände och gick,
hennes hjärta ändå han fick.


Liksom

Dagens skrivpuff
Så var det dags igen. Nyårsafton. Vad det inte midsommar nyss? Dessa speciella dagar, dessa högtider där ens sociala fallskärm knappast kan bli mera påtaglig. Sociala medier svämmar över av festligt dukade bord, stora leenden och skålande glas. Liksom en stämpel för godkänt ska den där bilden publiceras. Jag är någon, jag tillhör något, ett sammanhang, en krets. Jag ser och jag blir sedd. Jag är inte ensam. Varför är det så viktigt?
Det är liksom inte okej.
Nyårsafton, det hör ju liksom till.
Människor, vänner, mysig middag eller fest. Det ska ju liksom - vara så. 
Liksom...?

Minnas

Dagens skrivpuff:
Hur kunde tystnaden verka som ett dån? Stillheten ett hån i det rofyllda rummet. Den dämpade belysningen tycktes absorberas av de ljusgrå gardinerna som täckte fönstren, tilläts släppa igenom morgonljusets strålar som ett behagligt dis. Inga lät blicken svepa upp i det vitmålade taket ned till de intetsägande tavlorna och metallkrokarna på väggen där dotterns morgonrock hängde ensam i färgglatt majestät mot den blekblå väggen. Undvek mekaniken och elektroniken vid sängens kortsida. Hon var inte redo, hade inte haft en chans att bli redo. Herregud, kunde någon någonsin bli redo?
Smärtan var brännande skarp och trycket värkande svart, konstant sedan den dagen. Mekaniskt strök hennes hand över lakanets ränder, slätade ut rynkor som inte fanns för att igen glida över dotterns lilla arm där den vilade så stilla, ännu så varm men ändå så livlös. Aldrig mera känna dom lindade kring hennes hals, den varma andedräkten mot kinden, höra skrattet, se ögonen som tindrade av liv och okynne. Hon skulle alltid minnas vilket kändes som ett straff, en förbannelse hon inget hellre ville än undslippa. Samtidigt ville hon aldrig någonsin glömma. Minnas. Alltid. 
Med en kropp som kändes bortdomnad, tung som bly och leder stelnade i evig smärta böjde sig Inga fram och kysste den mjuka kinden. 
     "Sov gott, vi ses i Nangijala."


Viktiga

Dagens skrivpuff:

Vad är det viktiga egentligen? Faktiskt? För mig, för dig? Det som betyder något, spelar roll, verkar. 
Vad är det?


Kraft

Dagens skrivpuff:
Strålkastarnas mångfärgade kalejdoskop är det enda ljuset i lokalen och i de spår de skär genom mörkret glider den konstgjorda dimman i tunna sjok. Kropparna bildar en unison oformig massa som pulserande rör sig till det rytmiska dunkandet. Volymen är hög, stämningen högre. Svettblanka ansikten passerar ljusens strålar, slutna ögon, glittrande ögon, munnar öppna i leenden och av ansträngning. Basen ur högtalarna liksom dimman fyller ut varje kubikcentimeter i utrymmet vilkets utformning är oväsentligt, uppfyller likt en enorm kraft som bara kan komma till utlopp i den dans som är din egen och ingen annans. Att våga ge sig hän, att våga släppa taget och gå helt upp i musiken. Underbart!
 

Visar sig vara

Dagens skrivpuff:
Vad vet vi egentligen om en människa? Hur denne faktiskt är? Hur allt för lätt dömer vi inte hunden efter håren?Rubrikerna skriker med feta bokstäver om mord, missbruk och tragedier i familjeidyller där grannar står med bekymrade rynkor i pannan och citeras hur de aldrig trodde något så fruktansvärt om förövaren. "Han var alltid så trevlig och älskade sina barn." Som att det skulle säga något om vad som döljer sig på insidan. Något om hur personen visar sig vara. Innanför moderiktiga skjortor och dyra rakvatten, bakom välputsade fasader och trendiga gardiner.
Hur är det med våra präglade fördomar och föreställningar? Han med de av tatueringar täckta kraftiga armarna ur en skinnväst på en tung motorcykel med stort skägg och bister uppsyn som visar sig arbeta som socialsekreterare och volontärarbetar på ett djurcenter? Hemmafrun som visar sig ha mästerskapsmedaljer i brottning och säljer sina använda trosor på Internet under "Nastygirl202"? Så lätt att gå i stereotypsfällan, sätta föreställningar och etiketter. Men hur är det under detta? Bakom yrkesval, social ställning och hobbies? Det där som släpps fram av alkohol eller aktiveras vid kriser? Det mörka, det ljusa, det som inte går att förutspå. Den som man trodde var stark visar sig vara svag, den man inte räknade med kliver fram när ingen annan vågar. Så lätt att döma, så lätt att tro. 
Vad finns det för de bekymrade grannarna att säga - egentligen? 

Kanske

Dagens skrivpuff:

Det finns så många "kanske", det finns så många "tänk om". Scenarion, omständigheter, okända faktorer, mänskliga faktorer och faktorer som inte går att påverka. Vad är rätt och vad är fel, finns det ens något sådant? Ständiga val, stora och små, enkla som svåra. Tänka nära eller tänka långt? Ovissheten förpassar en till passivitetens kvicksand. Tankarna maler, fladdrar och lämnar ingen ro, finner inget fäste någonstans. Det finns ingen facit, det finns ingen guide. Bara alla dessa "kanske" och "tänk om". 
Tänk om man kunde bestämma sig någon gång!


Område

Dagens skrivpuff:
Musiken strömmade ur den lilla högtalaren på fönsterbrädan, ackompanjerade skratten och skriken från rummet intill. Mellan persiennerna sken solen i sann juni-anda och Helena kunde inte låta bli att le loch röra sig till musiken medan hon skar. Irriterat knep hon ihop ögonen om tårarna och försökte öka takten med kniven utan att skära fingrarna av sig. Med raska rörelser svepte hon ned den hyfsat hackade löken i stekpannan som genast gav ifrån sig ett tillfredsställande fräsande. Lite socker från ströaren i glas och så träsleven för att röra om. En mörk hårslinga som letat sig loss från hårbandet ströks bakom örat medan kastrull fylldes med vatten och köttfärsen plockades fram ur kylen. 
Spellistan tog slut och fräsandet från stekpannan blev det enda ljudet i det lilla köket. Var det inte lite för tyst? Helena tog de få stegen mot dotterns rum och stannade utanför dörren. De uppsluppna ljuden hade ersatts av prat.
    "Jag sätter Stephanie där tillsammans med Plutten och, och eh, Sabina." Dotterns lilla röst var koncentrerad och eftertänksam. Kompisens mörkare röst tog över.
    "Men om vi sätter Gonzo där och Natalie sedan så är det doms område och vi har här!" Helena log och gick tillbaka till spisen. Oftast var tystnadena ingenting att oroa sig för men det skadade inte att vara på den säkra sidan.

Tråkig

Dagens skrivpuff:
Vad hade hänt egentligen? När och hur hade denna förvandling skett? Charlotta såg på sig själv, ordentligt för första gången. Spegelbilden var inte nådig och kvällsljuset genom fönstren inte smickrande. Jag har blivit gammal, tänkte hon igen. Vartenda år syns i ansiktet, i linjerna kring de matta blå ögonen, de tunga ögonlocken och slappa munnen. Huden hade mist sin lyster och håret hängde platt och oskönt likt en gardin kring det långsmala ansiktet. Den bruna färgen som frisören utlovat som "varm hasselnöt" såg bara tråkig och just fejkad ut. Blusen hon funnit både käck och fräsch såg fel ut över hennes taniga skuldror, en tant som dragit på sig något för en tjugoåring. Kutade hon inte också? Ja det gjorde hon, och rätade förskräckt på sig. Jag är femtiofem år, när blev jag så här gammal? Försiktigt körde hon ut hakan, lät handen med de många ringarna glida över den huden i halsen, inte alls så slät och spänstig längre, lät blicken resignerat falla ned tillsammans med handen. Åren syntes nu inte också utan kändes dessutom. Trött lämnade hon badrummet för att börja förbereda middagen. Tomas och barnen skulle komma snart.

Fruktansvärt

Dagens skrivpuff:
De tårblanka ögonen sjöd av lika delar frustration, vrede och skuld. I varje fall hoppades Jens det var skuld han såg, skuld han hörde i den gälla rösten och skarpa orden. Han skulle inte ge sig den här gången, inte ge vika för tårarna eller försöken att lägga skulden på honom. Det fick vara nog nu. Förunderligt lugn stod han och såg stormen rasa, nu lärd att inte låta sig provoceras.
     "Säg något din djävel, stå inte bara där och se ut som om jag är den enda skyldiga här!" Det mörka och vanligtvis välfriserade håret spretade åt alla håll efter hennes frustrerade händer. Den smäckra gestalten darrade av återhållen energi medan hon travade fram och tillbaka över parkettgolvets blanka yta. Han skulle inte bli förvånad om hon stampade i golvet snart, undrade om grannarna under markerade ännu en pinne för antal gräl. Fast kunde det kallas för gräl när det praktiskt taget var en monolog? 
     "Du är ju aldrig hemma, har aldrig tid med mig utan bara jobb, jobb och det eviga förbannade helvetes jobbet. Hur många knullar du där egentligen? Hon den där på finans, hon är bra villig kan jag tänka mig, klart man inte säger nej till chefen så våga inte komma och döma mig din fan helvetes skit!" Hånfullheten förvandlade det vackra ansiktet till en mask, en fruktansvärt förvriden karikatyr av den han trodde sig ha älskat. Han försökte tycka synd om henne, se osäkerheten där bakom men det fungerade inte längre. Tack och lov att de inte hade några barn som hon så länge propsat på. När han nu insåg hur färdig han var med henne kunde han knappt bärga sig att komma därifrån, vidare. Hon skulle ställa till ett helvetes liv tänkte han trött, stängde ute harangen och svordomarna som fortsatte att attackera honom likt en kulspruta. Det kunde inte hjälpas. Det var nog nu.

Minst två av: Otydlig, farbror, bröd

Dagens skrivpuff:
Ernst stängde den stålblanka kylskåpsdörren med långsamma rörelser. Blev stående en sekund att se på köksbordet, dess oljade yta av ek och lilla rödrutiga duken med ljusstaken uppå. Det vita stearinljuset brann lite tafatt i det klart upplysta köket, verkade ifrågasätta sin existens lika mycket som Ernst själv. Ännu en middag, ännu en dag med ensamheten till sällskap. Han hade stängt av radion, de käcka rösterna han ett tag lät bryta tystnaden blev istället ett hån för dess syfte. Nu funderade han på att slå på den igen, föredrog hånet framför den dånande tystnaden. Lite skvalmusik istället kanske. Men han blir stående, höjer blicken och ser ut genom de stora fönstren där mörkret råder, ser bara sin spegelbild stående i det ljusa moderna köket. En man som många ser upp till, män beundrar och kvinnor eftertraktar. Det mörka håret över de stålgrå ögonen som uppfattar allt omkring sig och med förmågan att skifta från benhård skärpa till mjukaste ömhet. Han såg sina axlar sloka lite och sträckte omedvetet på sig, kände skjortans tyg sträckas över bröstet och blicken föll automatiskt till hennes plats. Han hade lagt den ljusa kavajen över hennes stolsrygg och slipsen därpå. Hon älskade när han bar denna skjorta, en present från henne på hans 45-årsdag, fick alltid något extra varmt i blicken när han drog den på sig. Ernst kunde känna hennes lilla hand stryka över bröstet, värmen genom tyget. Spegelbilden blev otydlig när tårarna skymde hans blick. Med en kraftansträngning tog han några mekaniska steg framåt, försökte kontrollera tankarna som skrek och känslorna som dundrade. Fokusera på det som behövde göras, en handling i taget, inte tänka längre än närmaste handling. Tallriken med den halvätna portionen, det tömda vattenglaset som inte förmått lindra elden i strupen. Korgen med bröd, orörda och torra där de legat sedan föregående dag. Eller var det dagen dessförinnan? Hennes favoritbröd med solrosfrön som de brukar skoja om, i korgen hon köpte under deras resa i Österrike föregående vår. Hennes skratt, hennes heta försvar av den anskrämligt fula korgen.
Som en farbror, nedbruten av tidens obarmhärtiga gång stapplade han fram och sjönk ned på sin stol där mitt emot hennes, begravde ansiktet i händerna och grät.
 

Knivigt

Dagens skrivpuff:
Jag läser orden och hjärtat sjunker längre ned i magen ju längre ned i texten jag kommer. Läser igen. Och igen, märker inte att händerna börjar darra och magen förvandlas till en knut. Frågorna kommer. Hur länge? Hur ofta? Var? Varför? Väninnans ord lyser svart på vitt, obönhörligt och tiden kan inte dras tillbaka till ett lyckligt ovetande. Jag luskar reda på avsändarens telefonnummer, försätter henne i en knivig situation men lyckas övertala att jag inte hyser någon agg mot den andra, varför skulle jag det? Det är ju inte hon som gjort fel. Det är han, han som jag trodde älskade mig, som jag kommit att älska. Som har fått henne att älska också. Jag får hennes nummer och ringer direkt. Hon är rädd, för mig vilket jag på ett sätt förstår men ändå inte, men när jag fått henne att inse att jag inte ser någon skuld hos henne, att jag bara vill ha svar så pratar vi. Jag får veta mera, sådant som han senare först förnekar men erkänner när han förstår att jag redan har svaren från henne, och jag inser att jag mitt i all förtvivlan och vrede känner tacksamhet. Tacksamhet till väninnan som berättade, som lät mig få kontakt med den andra. Hur länge hade jag annars gått ovetande? Vilka lögner hade han kunnat presentera då?
År senare, ett nytt svek i annan form men lögnerna är kvar, att trots faktum se mig i ögonen och ljuga - igen. Denna gång undanröjs bevisen snabbt och kvar blir jag med mina föreställningar, mina tvivel och min desillusionerade tillvaro. Vi kommer aldrig riktigt tillbaka. Jag kommer aldrig riktigt tillbaka. 
 

Kväll

Dagens skrivpuff:
Med långsamma rörelser torkade Jens den blanka kastrullen och ställde den på sin plats i skåpet under spisen. Svepte med blicken över den rentorkade diskbänken med skärbrädan i gedigen ek. Orkiden i den lilla fönstergluggen och kvällsmörkret utanför. Ännu en måltid avklarad. Ännu en middag med tystnaden som enda sällskap. Ensamheten var öronbedövande. Han saknade arbetsdagen han lämnat för evighetslånga timmar sedan. Kollegorna, vännerna, pratet och gemenskapen. Samtalen om allt och ingenting, anekdoterna att dela med sig av, även om han själv började inse hur hans utbud börjat sina. Det hände ju ingenting i hans liv. Han hade inga barn kring vilka vardagsproblem och glädjeämnen kunde dryftas, ingen käresta med aktiviteter att briljera. Än en gång kom tanken att skaffa hund. Någon att prata med, som kunde bjuda på öppningar mot andra människor. Men liksom förut insåg han det omöjliga och orättvisa med en hund i hans lilla lägenhet. 
Planlöst satte han på radion i hopp om att dess skval skulle fylla hemmet med illusionen av liv. Men balladen blev ett hån och pratet därefter en erinran att kvinnan vid mikrofonen i varje fall hade någon som lyssnade på henne. 
Ännu en kväll i ensamhet. Förbannad ensamhet.


Sitta

Dagens skrivpuff:
Sitter och funderar över livet och dess kringelikrokar. Man tycker att livet rullar på i obönhörliga vardagsspår, förutsägbart till tristess. Men hur många är så fokuserade på en föreställd framtid att man glömmer det viktigaste. Här och nu. Dagen du befinner dig i, som utspelas omkring dig just nu. Hur många glömmer nuet för framtiden? En framtid som kan tyckas rak och förutsägbar är ju i själva verket inte det alls. Framtiden är föränderlig, hur mycket beroende på de val du ställs inför och därmed väljer att ta. Sidospår kommer, plötsliga återvändsgränder och ojämnheter. Vi är tränade att välja den raka, förutsägbara och därmed trygga vägen. Ibland måste vi att välja och ibland tvingas vi in på en ny. Lämna det trygga och förutsägbara för något nytt och främmande, kanske till och med skrämmande.
Sitter och ser tillbaka på mina passerade vägar. Ojämnheterna. Sidospåren. Valen jag gjorde och framtiden som jag bara låtit komma så som den blev, just utifrån dessa val. Det mångfasetterade arbetslivet jag fortfarande utforskar. Kärleken, sorgen, smärtan och glädjen min familj gett och orsakat. Så många val jag kunnat göra annorlunda men av vilka det blev nu format mig till den jag är idag. På gott och ont.

Dagens skrivpuff

 (Source)
 
Omedveten att hon slagit armarna om sig själv insåg Lone att hon frös. Nävarna lika hårt knutna mot mellangärdet som härvan i magen. Hur länge hade hon stått här egentligen? En minut, en timme? Det var oväsentligt. Det enda som betydde något var den slingrande vägen framför henne, och de val som följde den på var sidor. Utan att behöva höja blicken visste Lone att hon var där. Den andra. Alldeles intill, tyst stirrande. Inte anklagande, bara outgrundligt. Men Lone visste att den svala raka gestalten var fylld av hån och förakt. Dold bakom en tom blick så som hennes egen. Ett outgrundligt skal till gränsen fylld av förakt för sig själv och den hon hade blivit. Så många sårade, så många tomma ord, lögner och svek. Ett spel hon trott sig måsta spela och till slut lärt sig till fulländning. Det hade gett det resultat hon så länge trott varit meningen. Medial popularitet, pengar och en status som hon i kamerablixtrarnas sken insett var ytterst tvetydlig.
Hon hade förlorat sig själv. Bitar av den Lone hon varit låg spridd likt fallna kroppar efter den väg hon krigat sig igenom för att nå toppen. Kropparna efter sina vänner och sin familj som hon vänt ryggen, och med dom lämnat en bit av sig själv tills ingenting blev kvar. 
Hon kunde se dom där på sin andra sida. De sårade, de svikna, bitarna av sig själv. Kunde hon göra bot? Plocka upp bitarna och hitta sig själv igen? Ge upp det hon kämpat för så hårt?
Lone visste svaret. Den stumma mörka avspeglingen av henne själv visste det också men tvivlade på att modet fanns. Att det var för sent. 
Det fanns bara en väg att gå och det var framåt, men riktningen var hon klar över nu. Spänningen i axlarna gav efter när hon lät armarna falla ned och började gå.

Tidigare inlägg
RSS 2.0