Strålkastarnas mångfärgade kalejdoskop är det enda ljuset i lokalen och i de spår de skär genom mörkret glider den konstgjorda dimman i tunna sjok. Kropparna bildar en unison oformig massa som pulserande rör sig till det rytmiska dunkandet. Volymen är hög, stämningen högre. Svettblanka ansikten passerar ljusens strålar, slutna ögon, glittrande ögon, munnar öppna i leenden och av ansträngning. Basen ur högtalarna liksom dimman fyller ut varje kubikcentimeter i utrymmet vilkets utformning är oväsentligt, uppfyller likt en enorm kraft som bara kan komma till utlopp i den dans som är din egen och ingen annans. Att våga ge sig hän, att våga släppa taget och gå helt upp i musiken. Underbart!