Lycka!

(null)
Kanske är udda men jag bara ler av lycka över att ratta bilen genom snöslasket. Vinkar åt ambulansföraren vid rödljuset och får en lätt förvirrad Lilltjej att göra desamma. Den lär smälta eller regna bort meddetsamma men ändå - äntligen!
Nu blir det bio!

Medan de spelar

(null)
Nutellan, Ballerinakexen och chipspåsarna (ja, plural) kollade skeptiskt på nykomlingarna i skafferiet, stötte till varandra och hånflinade. "Stackarna kommer att dö de negligerades utdragna död!" Ha!
Testade ett fröknäcke från Ica som var så in i bomben goda men vid alla gånger sedan dess har de varit slutsålda. Det de täkt ha som hyllvärmare hinner de nu inte möta efterfrågan på. Så vad ska en stackars nykär ta sig till? Får fixa det själv helt enkelt - och så barnsligt enkelt! 
(null)
Blev mera bak i form av årspremiär för de platta bruna. Lite mysigt att ha kvar några av barndomens formar liksom förklädet jag fick av mamma. Bror var oerhört enträgen men Lilltjejen hade inga större problem att både klappa och dekorera. De där färdiga kristyrerna är dock värdelösa så får tukta latmasken än en gång och fixa egen.
En simskolekompis ville träffas och leka idag men vaknade sjuk så det får bli bio istället. 
(null)



Fredag alltså

 
Det var väldigt glest på parkeringen i Eklanda. Anade att något var på gång när poliserna var utposterade på varje påfart till Söderleden och klarade mig visst precis. Skolan mailade och uppmanade om tidigare hämtning och hade tur än en gång att jag kunde ta innervägen och komma över leden. Vår stadsminister anser att Göteborgarna ska vara stolta för att vara värdar för EU-delegaternas sammankomst gällande tillväxt och främjande av rättvisa jobb. Vet inte om det är så rättvist på det sätt att deras besök tvingar halva staden till paus, dinerar en lunch för 625 spänn medan poliserna får en undermålig baguette. Argument som hur det främjar staden genom att den sätts på kartan ekar lika tomt som den substans deras konfererande faktiskt resulterar i. 
 
Trådlösa nätverket krånglade så jag till Skypemötet fick norpa nätverkssladden från skrivaren. Såg nog lite suspekt ut där jag stod men tack vare manfallet var det ingen som fick vänta på sina utskrifter. 
Nicklas åker till Indien nästa vecka och jag skickar med honom lite motivation till teamet. Utvecklarna ska införa en tävling där det gäller att hitta flest defekter inför varje release. Tyckte det var ett kul initiativ så ville bidra och en sådan pokal kostar ju ingenting.
Annars har veckan rasslat på i sitt vanliga turbotempo. Lilltjejen gjorde supersöt snabbmat i Play-doh och utvecklingssamtalet var så idel lovord att stoltheten inte visste några gränser. Bra kompis, rättvis, omtänksam, lyssnar, reflekterar, leker med alla och ligger före på inlärningsfronten eller vad de kallade det. Klasskompisarna drar i henne och vill ha henne med, så det är väl något som både dagis och nu också skolpersonalen noterat att tillse - att hon inte blir för snäll, men tydligen har hon blivit bättre på att gå ifrån när hon vill och behöver andas lite. Hennes läsintresse har ju exploderat och är så roligt att höra hur hon bokstaverar sig fram på eget initiativ samt tränar på att skriva. Japp, föräldraskryt så det sjunger om det! Att hon är omtyckt märks ju också på alla olika klasskompisar som vill följa med henne hem. Inte lika ofta ber hon om att få följa med någon annan. Hon kanske är lite som mig där, föredrar att vara hemma. Idag lät jag de tre bästa tjejkompisarna följa med hem. Tidigare i veckan har det varit både Felicia och Leonel. Intressant att handla med fyra småtjejer och jag pendlar mellan att finna det supermysigt till enerverande. Visst kan de bli livliga men jag inbillar mig ändå att de inte är tillnärmelsevis lika livliga som fyra pojkar hade varit.
Stekte en ziljon av det jag här nere i söder nu omskolats att kalla - pannkakor och veckan fick ett mysigt avslut. 
 
 

Lite bara

En gråkatt pirrar intill, sovrummet doftar sådär gott som precis släckta stearinljus bara kan göra. Det är onsdag och den överväldigande och på sista tiden frekventa tröttheten innan klockan passerat åtta har denna kväll övergått till pigghet. Typiskt.
Kroppen värker på det där växtvärksliknande sättet den brukar när den inte fått träna tillräckligt. Ett kortare löppass igår räckte inte.
Konstigt det där, att få ont av att inte träna.

Imorgon drar det där EU-toppmötet igång och lamslår hela staden. En del skolor har stängt och arbetsgivare rekommenderar anställda att jobba hemifrån. När höjdarna ska bo på ena sidan älven och konferera på den andra ställer logistiken abnorma krav. Göteborgarna får snällt anpassa sig. Aldrig sett så många polisfordon på sträckan mellan Torslanda och hem - och det var idag, dagen innan spektaklet. Låt dom bo och konferera ute i skogen eller på en plutt-ö. Ger ju ypperliga förutsättningar för team-building dessutom delegaterna emellan! Kan nog behövas.
Jag har ju Eklandakontoret som närliggande alternativ så blir att jobba därifrån dessa dagar.
Fått de två resterande grå intill mig nu, trångt värre. Kan man hoppas det är sömntåget tro som skönjas där i utkanten?

Katt i knät

(null)
Alltså, önskade jag hade filmat! På långt håll får de syn på varandra och springer in i varandras armar och bara kramas, jättelänge. Så himla gulligt! Det blev många timmars lek och middag innan vi checkade in på Scabdic för en god natts sömn. Fullkomligen älskar att bo på hotell!
Blev frukostfrosseri och lite avslappning innan vi styrde hemåt igen i lagom tid för att hinna till bowlingkalas för en annan Meja följt av ett skönt pass med luftfajting. Högg en för mig ny deltagare till selfiesen, som sade sig köra denna release för andra gången men visade sig ha stenkoll på koreografin och till och med körde pre-cues. Frågade honom efteråt och han hävdade att han kollat låtarna på YouTube, haha! Grymt i vilket fall.
(null)

Det har ju gått drygt ett och ett halvt år nu sedan vi flyttade och Lilltjeen har ju som sagt hanterat det bra. Ibland blir hon ledsen och frågar varför vi skilde oss, ibland att hon saknar huset och Olofstorp. Det gör ont att höra men försöker bara låta henne förstå att det är ok att sakna, att vi också kan sakna ibland och att föräldrar ibland kommer fram till att flytta isär. Hon har ju flera i klassen med separerade föräldrar så nämner dem ibland för att hon ska veta att hon inte är ensam. Kanske är det ännu svårare för henne att förstå då hon ju inte märkte något, vi inte bråkade eller på något sätt fick henne att känna en dålig atmosfär. Vi bara - var, och många kan nog acceptera och finna en form av ro i det. Jag gjorde ju det, i några år. Körde resonemanget "för Ronjas skull", "för att vara ensamstående är värre", och tänk på alla arrangerade äktenskap som ändock kom att fungera? Ja, kanske knäppt att resonera så, men att vara ensamstående skrämde ofantligt - tills tillvaron kändes så tom att det till slut kändes lockande. Då insåg jag att mina motiveringar och försök att hålla kvar idyllen inte höll längre. 

Går jag tillbaka till Lilltjejen är en annan jobbig sak hennes längtan efter ett småsyskon. Hon har aldrig bett eller tiggt om något så enträget som en bebis. Och hon ber mig att jag ska gifta mig med pappa igen så hon kan få en - bara en gång till! Det är riktigt jobbigt för jag vet ju att hon skulle bli en fantastisk storasyster. Ja, jag försökte med argumentet att man behövde en pappa och en mamma för att förklara varför det inte gick - efter jag försökt med argumenten att jag är för gammal och att bebisar inte förblir små och söta samt kräver mycket arbete... Följdaktligen blev det också frågor kring hur bebisen hamnar i magen och jag fick svettas lite i armhålorna. Vet inte om mitt fantastiskt pedagogiska budskap gick fram, för hur lätt är det att förstå - egentligen? Hur ett barn, en ny varelse kan växa fram i en mamma! Inte för inte det kallas ett av livets under.

Nej, fy rackarn vad seg fånen blev av senaste uppdateringen. Går knappt att skriva så nu ger jag upp.

Smaklöst

Vanligtvis är det Spotify eller combat-musik som körs i bilen. Erinrade mig att det också fanns prat-radio och bytte. Hamnade framför "Fråga vad du vill" i P3 där dagens frågemottagare var en man som förlorat sin familj, fru och två barn i tsunamin 2004. Det första som slog mig var programledaren. Hon lät som hon vore femton och introducerade honom som om det var feelgood som skulle avhandlas. Röstläge, meningsbyggnad och betoningar fick det att låta som det var spännande byskvaller eller liknande. Lyssnarna uppmanades att messa in sina frågor och jag kunde bara undra: Vad sjutton kan man vilja fråga någon som förlorat hela sin familj? Jag verkade inte vara den enda som resonerade på samma sätt då frågorna verkade utebli och programfröken själv kom med det man av första intrycket bara väntat sig. Vad åt ni till frukost? Vad tänkte du när vattnet träffade dig? Hur kändes det, liksom i kroppen? Hur kände du när du tänkte att de knappast överlevt? 
När hon dessutom som sagt hade röst och tonläge, till och med inslag av skämtsamhet som gick tvärt emot det trauma som behandlades hoppades jag innerligt att de på förväg kommit överens om det i förväg. Fruktansvärt osmaklig journalistik eller vad man nu kan kalla det även om så varit fallet. Man blev enbart oerhört illa berörd. Bättre hade varit att bara låtit honom berätta, men då hade ju själva meningen med programmet fallerat. Initialt hade jag faktiskt en fråga men insåg strax hur banal den var: Hur kommer man vidare efter en sådan sak? 
- Man har inget större val. 
Frågan blir snarare: Hur kommer man vidare med sinnet i behåll? 

November

(null)
Det blev minidoughnout till frukosten - SÅ god! Blev två till...! Och en eclaire.
Satt uppe halva natten med en incident så kände mig sådär pigg på att träna men som vanligt ruggigt skönt när det är gjort. Ont i knäet dock, tejpade inte så får skylla mig själv.
Lilltjejen har fått terrorisera grannskapet tillsammans med ett gäng kompisar. Inte bara morsan ska ju få spöka ut sig. 
Nu ska det bli skönt att dö lite i bastun. Evigheter sedan juh!

RSS 2.0