Tröttmössa


Brorsan är mer för att ligga på och intill i sängen, så extra mysigt att få honom i knät. Var uppe i ottan och lubbade så redan lagt mig, tröttmössa som jag är om kvällarna. Blev dryga milen på en timme och kändes rätt ok förutom att vänsterknäet gjorde sig påmint. Längesedan nu så stör mig lite. Är ju inte länge kvar till Varvet nu så vill inte att det ska börja bråka. Just det, måste komma ihåg att fixa vikarie till mitt pass dagen efter. Vill inte ha en repris på förra året. Frågan är om jag fixar måndagen ens, det blev ju nödlösning sist.

På jobbfronten känns det bättre. Pintjockt med back-to-back möten men min inställning är som sagt annorlunda. Känner dock hur snabbt och lätt jag kan halka tillbaka i "måste"-läget, så får påminna mig att jorden inte går under om jag inte kan delta på alla möten. Det är till och med fysiskt omöjligt dessutom då en del ligger på samma tid. Fortfarande är det upp och ned, att ena mötet, eller till och med stunden kännas jättebra - jag hänger med, förstår och kan bidra. Och i andra känna mig fullkomligt borta och de övriga lika väl kunnat tala swahili.

Nåväl, både igår och idag följde Meja med hem efter dagis. De två blandisarna leker toppenbra ihop.


Mumbai och trea

Från den fyrtiogradiga värmen till typiskt vårväder i Sverige. När jag lämnade Landvetter sken solen. Sedan kom det snö, och sedan regn. Och så sol och till kvällen mera snö. Helknasigt. Hann nog inte längre än till Partille så kändes det som man aldrig varit borta. Knäppt.
Tänkte försöka börja få ned veckan nu innan det är dags för Ronjas dansskola. Får ta det bit för bit.
 
På söndagskvällen hängde vi med Capgeminis graduates till "The Yellow Chili". Indisk mat är ju (ö)känd för att vara stark, något jag redan innan avfärd bävat lite för. Jag tycker ju det är gott, men tål knappt någon styrka alls förrän jag sitter där och flämtar och lämnar bordet hungrig. Så bara namnet på stället gjorde mig lite orolig. Jag har efter en vecka inte riktigt lyckats klura ut hur ett typiskt restaurangbesök i Indien går till. Man beställer i alla fall, men när grejerna kommer och i vilken ordning vet man aldrig. Dryck kan komma halvvägs in i måltiden, och rätter matas hela tiden. På vissa fyller de på tills man slutat äta, och den indiska mentaliteten där gästerna likställs med "gudar" medförde att det alltid var överflöd av mat. Det var hemskt hur otroligt mycket mat vi lämnade efter oss efter varje måltid! Dryckerna var ju också ett mysterium. Beställde något som såg lovande ut med citron som beskrevs som "cooling". Fick in något som de övriga beskrev som avloppsvatten. Och det smakade därefter också - vilket de övriga också bekräftade. Den var varm, salt och innehöll masalakryddor. Ingen citron någonstans utan bara fruktansvärt obehagligt, gick inte att dricka över huvudtaget. En rackarns tur att jag lärt mig dricka vatten annars hade väl mina tänder ramlat ut vid det här laget av all läsk jag fått dricka istället.
Rätterna var allt från starka till superstarka, så jag och killen mitt emot sitter och flåsar och svettas ikapp.
Då vi var sådant stort sällskap som beställde så generöst ansågs vi tydligen vara sådana "special guests" att de vill fota oss. Passade på att langa fram min mobil också. 
 
Volvo Cars är ju faktiskt ett rätt litet företag. Bara en sådan sak som att Capgemini med sin 80 000 anställda är fyra gånger fler än oss. Och när jag ändå är inne på siffror och perspektiv så är antalet invånare i staden Mumbai över 20 miljoner. I en stad. Sug på den. Vi åkte bil från en del av staden till den andra med bitvis motorväg där vi kunde hålla rätt bra hastighet. Över två timmar körde vi och då var vi fortfarande inom samma stad. 
Till hotellet, kontoren och köpcentren var det säkerhetskontroller på samma sätt som flygplatserna. Väskor scannades och kroppar likaså. Kvinnorna hade egna bås med kvinnlig vakt. Tydligen en kvarleva efter terrorattackerna under 2008.
Mitt resesällskap var av den extroverta sorten, så när den introverta var helt färdig efter dagens slut åkte de upp till 36:an och pratade mera jobb och icke-jobb ytterligare några timmar. Jag hängde med en kväll i början men tackade snabbt för mig. Jag orkade helt enkelt inte. Och när jag ändå inte tillförde något utan bara satt med allt mer hängande ögonlock fann jag det meningslöst att fortsätta försöka.
 
På många restauranger fick man en liten skål varmt vatten med lime eller citronskiva för att tvätta händerna, eller snarare fingertopparna då det var inte mer som fick plats. Oftast efteråt men ibland också före. Många indier äter med händerna så det är ju rätt trevligt att man får blaska av sig lite efteråt. Man kände sig bara rätt fånig där man satt och duttade med fingrarna i den lilla metallskålen.
I närheten av kontorsområdet låg ett köpcentrum där vi käkade lunch. Cap hade bilar som körde oss överallt, men när det var så nära passade jag på att promenera tillbaka med Partha. Det blir ju en helt annan sak att uppleva gatorna till fots än från en luftkonditionerad bil.
Passerade ett sorts vattendrag - som var så igensatt med sopor att man knappt kunde se vattnet. Avfallet låg som is - ett lager ovanpå så vattnet rann fram där under för att titta fram här och var. 
Shanghai är ju i samma storleksordning befolkningsmässigt men upplevde inte alls att det var lika smutsigt. Visst är det helt annat klimat där värmen och torkan väl gör att det blir dammigare och skitigare rent generellt Mumbai, men i varje fall de delar jag passerade i Kina hade inte avfallet liggande på detta sätt. Dock är det kanske just det som är skillnaden. I Mumbai är just blandningen rätt påfallande. Lyxiga byggnader och hotellkomplex ligger intill kåkstäder. Hypermoderna glasfasader vägg i vägg med rostiga plåtbitar ihopsatta till provisoriska hem. Man passerar en grind (med vakter) från den trånga och smutsiga gatan och kommer in till gröna gräsmattor och tjusiga fontäner. En andra gång vi promenerade var från kontoret och till tidigare nämnda köpcentrum. På trottoaren ligger en mamma och sover med en bebis på några månder intill. Här och där låg människor och sov längs vägarna medan trafiken dånade förbi och människor passerade. Just åsynen av dessa oskyldiga barn var oerhört jobbigt att se. Flickor i Lilltjejens ålder kryssade mellan bilarna och försökte sälja diverse saker.
 
Dagarna rullade på med fulltecknade agendor med tidsramar som ständigt fallerade. Workshops, information och demonstration. Nya människor och ämnen jag hade svårt att hänga med i. När man fick gå emellan byggnaderna för att besöka andra leveranser på plats (Nordea, BMW, Daimler, Royal Mail, IKEA) var man tacksam så man fick värma sig lite! Tur att man tipsades om sjal eller liknande då konferensrummen var otroligt kalla.
Lunch på "Banana leef", en vegetarisk restaurang. Väldigt många indier är vegetarianer så på "blandade" restauranger och serveringar var det alltid väldigt tydligt vilket som var vad - när man väl fattat vad den röda respektive gröna pricken betydde! Det gick rätt snabbt för mig att förstå att den gröna innebar vegetariskt och inte "icke-starkt"!
 
Till kvällen blev det middag på "Global Grill", där de helt sonika placerade byttor med glödande kol i borden. Sedan matade de på med grillspett av olika slag samt andra rätter vid sidan av. Under dagarna där borta lärde jag mig uppskatta räkor. Rackarns vilka goda exempel jag fick smaka på! Att jag missade hotellets efterrättsbuffé var rätt ok då restaurangens var ypperlig likaså.
Till onsdagen var både Anette och Mats dåliga. Inte på det "okontrollerat-ur-båda-ändar"-sättet, men ändå såpass att den planerade timmeslånga färden till Capgeminis andra kontor inte kändes särskilt lockande - vilket man kunde förstå. Jag är så otroligt glad att jag klarade mig! Visst kunde man känna sig lite halvskum ibland men det var nog snarare på grund av att ständigt äta stark mat än ogästvänliga bakterier.
Vi skulle alltså till de nya kontor som Cap uppfört i en annan del av staden. Flytten hade påbörjats till viss del, men alla byggander var ännu inte klara. Imponerande byggen!
På vägen ut passerade vi någon form av löpartävling som gick längs med motorvägen. Det såg helkonstigt ut.
Nere till höger är den byggnad vi står nedanför i den föregående bildens nedre högra hörn. Där står vi på den bortre kortsidan. Den andra är som synes inte färdigbyggd ännu. Liksom i Kina var byggnadsställningarna av bambu. Nere till vänster står vi utanför deras konferenscentrum. Lyxigt, modernt och snyggt. Vid varje möte fanns alltid en försynt indier som försåg oss med kaffe iklädd tjusig uniform och vita handskar. 
Vid dagens slut hade de anordnat trädplantering! Utanför konferenscentret hade små träd planterats av olika representanter och företag. Jag och Christian fick alltså plantera ett för Volvo Cars. Kul!
Dagen avslutades med lite shopping och mat på ett köpcentrum som var Asiens största när det byggdes - när det nu var. Hann igenom en bråkdel på knappt två timmar innan vi vid nio tyckte att det nog var dags för middag.
 
En av matsalarna där vi käkade, tappade tydligen stinget och tog bara två av efterrättsalternativen vd någon av de kvällar vi hann upp till 36:an. Jag har inte helkoll på ordningen i mobilalbumet. För torsdagen var det inte i alla fall, för då var det teamparty! Som tack förinsatserna under våra långvariga incidenter i februari och mars bjöds SuMa och Release Service grupper på middag på ett ställe högt placerat på en terass. Hade det varit ljust hade utsikten varit intressant att se.
När indierna går ut fick vi lära oss att det är lite annorlunda. Först och främst är musiken galet hög. Sedan är de väldans förtjusta i att dansa - och ta selfies, eller snarare groupies. När de dansat ett tag - då äter dom. Och sedan dansar de vidare. Nu var det ju arbetsdag dagen efter så många tog det rätt lugnt, men många dricker heller inte alkohol. De dansar ändå. Och tack vare att musiken var så bra - den hade kunnat komma från min Spotifylista, så dansade jag med - i timmar! Trodde jag skulle svettas ihjäl men så himla roligt! Jag fick möjlighet att knyta många fler band än jag någonsin kunnat i en schemalagd timme i ett mötesrum. Indierna är mycket också på det sättet att just personliga relationer ger det där extra för att göra ett bra jobb ännu bättre. Nere till vänster är jag med Jay som ska ersätta Ashutosh som min Capkontakt i Sverige. Jättego kille.
Vi stannade kvar bland de längsta, representativt av oss, så hoppade löparbandet på morgonen för ett härligt dopp och lite sol innan frukost. Ingen kan tro att man varit i Indien en vecka för man är lika vinterblek som när man åkte. Suck. Men det var ju ingen semestertripp precis och jag har varit businessaktig så det förslår under den gångna veckan. Så kontorsaktigt och, kan man säga tråkigt? Det var ju det där med "personal shopper", eller kanske snarare stylist som jag behöver.
Sista dagen insåg man hur veckan (som vanligt) flygit förbi. Som vanligt frågade personalen om jag ville ha pancakes. Eh, ja tack!
På agendan stod "Indian cultural session" och guidad rundtur i Mumbai. Sessionen var jättebra! Väldigt intressant att få en insikt i deras kultur, bakgrund och våra skillnader.
Displayen till höger är klockren! Uppifrån och ned:
West vs East"
Lifestyle: Independent vs Dependent
Attitude towards punctuality
Problem solving approach
Size of individuals ego
Perception how we see each other
How to stand in line
Complexity of self expression
The evlolution of transport the last three decades
The volume of sound in a restaurant"
 
Man kände igen så mycket av det ovan samt det berättade från tiden man arbetat med indier. Bara en sådan sak hur svårt de har att säga nej - vad det än gäller. Det har ställt till det många gånger när man har efterfrågat eller förklarat saker. "Förstår du?" Besvaras alltid med "Ja", trots att de i själva verket inte har en aning...
Efter vår session fick teamen en liknande fast tvärtom - en insyn i hur vi västerlänningar är. Hade varit grymt roligt att få vara med och lyssna där!
Rundturen blev tidsödande av trafikmässiga skäl. Men vi hann de mer eller mindre obligatiska stoppen. Som tvätteriet där femtusen människor jobbar med att tvätta allt från privatpersoners kläder till hotellakan. Allt i en liten stenkista med upphöjd sten i mitten de daskar tygen mot.
Ghandis hus var ett annat stopp, och på vägen dit fick jag en skymt av en Volvo XC60 eller äldre XC90! Med tanke på att det säljs några hundra per år i Indien var det en ren lyckträff. Hann dock inte fota så misstänker att mina kollegor misstror mina bedyranden.
"Port of India" samt närliggande "Taj Mahal Palace & Tower Hotel", lyxhotellet som var ett av terrormålen där 2008. Syns dåligt med en bebis mitt i gången och storasyster(?) utanför en allmän toalett medan mamman antagligen är där inne. På vägen ut till sevärdheterna var hon där i varje fall.
Nere till höger är Mumbais tågstation, en kopia av den i London om jag inte minns fel. En miljon pendlare passerar där varje dag.
Hittade förresten en t-shirt jag inte kunde låta bli att köpa! Sista kvällen åt vi på en av hotellets restauranger. Japanskt(?) och otroligt gott! Extra gott med något annat än indiskt dessutom. Fick någon timmes sömn innan klockan blev 03 och det var dags att åka till flygplatsen.
Innan jag åkte hade jag ju inga andra förväntningar än att få träffa teamen. nu i efterhand inser man aktiviteter man velat göra för att få ut ännu mer av besöket. De kommersiella bitarna hade jag kunnat hoppa för att göra mer med just teamen. Se hur de arbetar, diskutera förbättringsmöjligheter från både deras och min Volvo-sida, förväntningar och svårigheter. Tror inte det kan bli aktuellt med fler besök dock, inte för mig i varje fall. Jag hade ju inte något att bidra med och är i min roll heller ingen som "räknas" med. Att jag dessutom är så pass ny och därmed än mindre att bidra med denna gång gjorde att det ibland kändes som mina medresenärer var besvikna på mig. Att de väntade på att jag skulle göra mig hörd, komma med mina åsikter, förväntningar och tankar om så vid kvällsdiskussionerna oss fyra emellan eller workshoppar med Caprepresentanter närvarande. Många gånger kom Christian med allt detta istället, tidigare AM som han varit och kan systemen utan och innan. Detta samt att jag inte orkade hänga med dom på kvällarna gjorde att de förmodligen ansåg min biljett bortkastad. Jag fattar inte hur de orkade sitta till elva, tolv och ibland ännu längre efter en sådan dag - och jag hade ju som sagt dessutom varit relativt passiv. Jag var - helt - slut när vi kom tillbaka till hotellet och somnade alltid som en klubbad säl.
Men de är ju extroverta, munnarna går i ett och att just interagera med andra fyller på deras energi medan min bara går åt. Det blir väldigt jobbigt när man känner att man inte hinner komma ifrån tillräckligt och fylla på igen. Därför fick det bli lite tidigare uppstigning för några simtag i poolen när kroppen var för trött att springa på bandet. Det gjorde ganska mycket ändå, den där lilla morgonstunden innan det var dags att träffa de andra igen till frukosten.
 
Extra dränerande var ovissheten med mitt boende. Johan köpte en tvåa i Balltorp, Mölndal. Då riktade jag in mig på en trea i närheten. Den har balkong men eftersom det är ett suteränghus ligger sovrummen på markplan vilket möjliggör en kattingång. Entresidan är visserligen också på marknivå men det är gemensam ingång för de fyra lägenheterna, som ett trapphus.
Vid visningen tyckte jag den kändes helt ok- och prismässigt som den kunde klara sig under mitt tak. Nu måste jag bara hitta någonstans att bo och trea med uteplats i Mölndal för den finansiella gräns jag hade verkade rätt körd. Och när jag förstod hur nära Johans den verkligen var så ville jag verkligen ha den. Den andra visningen var på lördagen då jag åkte, vilket innebar att budgivning troligtvis skulle ske medan jag var borta. Johan fick en fullmakt för att kunna skriva avtal för min räkning vilket var jättesnällt men kändes ändå jobbigt att vara beroende av honom. Budgivningen kunde jag i varje fall vara med på då det är så himla smidigt med sms, men det var känslomässigt jobbigt under de två dagarna den pågick. Svårt att hålla fokus på det som sades och presenterades.
Till slut mailade mäklaren - det var klart, den var min! Blev jublande lättad. Verifierade med banken via mail och då ringde hon med bryderier kring att StV ännu inte var såld. Stressen kom tredubbelt tillbaka när hon bad att få återkomma när hon fått "räkna lite mera". Jag hamnar ju med dubbla boenden så länge StV inte är såld med det övergångslån som krävs tills dess och min kapitalinsats faktiskt kommer loss. 
Hann tänka tusen "tänk om" och "hur" innan hon ringde igen och gav grönt ljus - om än med mindre marginaler och förbehåll att priset på stugan kanske behöver sänkas för att få den såld. Vi har bara en intressent kvar som inte är villig att ge det vi begär. Vi har gått ner något men inte tillräckligt, så ytterligare visningar kan bli aktuellt. Detta är lite smolk i glädjebägaren - men nu har jag i varje fall eget boende fixat! Lilltjejen får eget rum och katterna kan gå ut när jag fixat en form av avsats vid fönstren.
När vi skrev kontrakten för huset den där torsdagen innan jag åkte följde ju Lilltjejen med och sysselsatte sig med att rita på deras anteckningskort. När jag skulle åka gav hon mig denna att titta på "ifall jag skulle sakna henne". Mammas underbara tjej!
 

Sverige


Så var man på svensk mark igen. Visst är det trångt, svanskotan skriker och skinkorna turas om att somna men flygresorna har ändå gått förhållandevis väl med tanke på sträckorna det faktiskt handlar om.
Sitter nu i passkontrollen. Otroligt ineffektivt system. Här blir vi lätt en halvtimme! Hoppas min taxi ännu väntar. På vägen ut till startbanan i Istanbul fick vi vända tillbaka då en väska hamnat fel på vårt plan. Tillbaka, rota fram och så iväg igen.
Har inte haft tid eller ork att blogga under veckan vilket är ganska frustrerande. Man vill ju skriva medan intryck och minnen är färska. Hade ambitionen att skriva på flyget men orkade bara inte. Det har onekligen varit en dränerande vecka. Intressant men dränerande.   

Trött


Det är någon form av ordnad kaos i trafiken. Inga filer, alla bara kör. Bilar, bussar, rickschas, motorcyklar och oj, där kom en man på häst! Man tar sig fram där det går och det går förvånansvärt väl - med handen på signalhornet. Kontrasterna är markanta mellan smutsen och de skjulliknande affärerna längs vägen, och den rensopade och välskötta företagsparken vi svänger in i. Det märks att Cap är ett kundfokuserat företag med vana att ta emot sina klienter. I den gigantiska matsalen som är fullpackad av människor har vi fått ett eget långbord en rejäl bit från de andra och eget buffébord. Nästan lite pinsamt.
 
Efter den sena lunchen blir det mera presentationer och undertecknad får svårt att bibehålla fokus. Sedan ska vi plötsligt träffa teamen och innan jag vet ordet av skakar jag hand med ett gäng glada indier som ser förväntansfullt på mig! Känner igen en del namn som fladdrar förbi men kopplar inget till något ansikte. Känner något rinna längs benet under kjolen och ryggen. Jag svettas! Jag borde säga kloka saker, ställa djupa insiktsfulla frågor men blir helt svettblank i hjärnan. Tappar bort halva mitt engelska ordförråd. I brist på något att säga från båda sidor fokuserar vi hårt och omsorgsfullt på meningslösheter som värmen och trafiken. Gaah!
 
Imorgon ska de trycka in de flesta i mötesrummet och vi köra våra presentationer. Hoppas min engelska är tillbaka tills dess!
 
Vi lämnar kontoret efter sex och jag är helt slut. Vi åker upp till loungen för lite käk och mycket dessert. Mitt sällskap pratar fokuserat och engagerat om CRM, Cap, leveranser och strategier. Jag känner förväntningar att jag ska flika in, bidra, dela med mig av mina åsikter, förväntningar och visioner från min roll. Känner bara hur min kvarvarande energi sugs ur mig. När det blir dags att köra Face Time med Lilltjejen smiter jag iväg och kommer inte tillbaka. Sätter mig på mitt rum och jobbar lite.
Detta var första dagen...

Måndag


Morgonlöp följt av morgondopp. Love it.

Gillar bilden Anette tog. Min lösningsarkitekt Partha i knäckande tempo bortanför där jag ser ut att springa för livet. Haha!


Mumbai - Indien


Jag hade tur och hamnade bredvid en indier som inte sade flaska på hela resan. Sträckan Götet till Istanbul gick också bra. Efter den kilometerlånga passkontrollen knockas vi av värmen trots att det är tidig morgon och således som svalast. Hämtas av hotellet och plöjer genom områden som är rena misären men ändock som jag fruktar inte det värsta. Utmärkande är sopbergen, de lösdrivande hundarna och att det nästan bara är män som syns.
Vi svänger av huvudvägen och plötsligt är området förändrat. Vi har kommit till hotellet. Vid grinden går en hund igenom våra bilar. "-Drugs?" Frågar vi. "-No, bomb", är svaret. Vid entren scannas vi och våra väskor. Och vi omsluts av den gigantiska luftkonditionerade lobbyn med sina blanka ytor och höjd till tak.
Rummet är lyxigt med härlig utsikt och vi åker upp till trettiosjätte våningen för frukost i samma anda. Sex american pancakes och en omelett senare är Linda mätt och än mer trött efter få sovtimmar på planet. Vi alla går och knoppar en timme. Jag slocknar direkt och vaknar desorienterad. Jag och Anette försöker jobba lite men ger upp och återvänder till våra rum. En knapp timme senare är vi tillbaka allihopa och slutför våra förberedelser för veckan.
Med det fullspäckade schemat som väntar passar vi på att dra ner till poolen. Det är hett, vackert och bara underbart härligt! Var jag nyss i vårkyligt Göteborg?
Ikväll väntar middag med Capparna och sedan lär det rulla på. Förvisso börjar vi relativt sent på dagarna som kompensation(?) för de bokade kvällarna. 


Incheckad


Jag älskar flygplatser. Känslan att vara på väg någonstans. Alla människor och anonymiteten. Sitter för mig själv och tuggar flygplats-dyr macka. Halva Capgemini verkar också vara på väg ner förutom högen med Volvianer. Capparna har enligt sann IT strategi spritt riskerna och fördelat sig på två olika flighter medan vi buntat ihop oss på ett. Höhö!
Roligt att se de få jag hittills träffat i civila kläder, de blir så annorlunda!
Nu hittade min BAM (Business Application Manager) mig. Lite artighetsfraser och så pös han igen. Min socialiseringsförmåga är trögstartad...


Ingen feber

Fick en liten överraskning när jag sömndrucken tände ljuset i badrummet denna morgon. Det förklarade varför jag bara hade Lilla Grå och Brorsan i sängen under natten.
Har gått in skorna nu och tycker kors i taket att det känns rätt ok att marschera omkring i. För det är nästan så det känns - att jag marscherar. 
 
Min klädsel som på sistone går mera mot business känns som en form av rustning, Jag klär bokstavligen på mig den roll jag så sakteliga börjar komma in i. Observera sakteligen. Myrsteg. I sirapsseg snigelfart. Men ändock.
Kanske borde jag ha denna på mig istället. Stoffe skickade den och jag tycker vi borde göra en massbeställning och bära en och samma dag!
 
Imorgon åker jag till Indien och har ingen resfeber över huvudtaget. Konstigt. Kanske för att jag ännu inte fattat att jag faktiskt ska dit. En vecka i fyrtiogradig värme och agenda fullsmockad med sociala grejer. Gemensamma frukostar, luncher, middagar! Jag kommer energimässigt att vara nära absoluta nollpunkten när jag kommer tillbaka. Behöva en vecka på en öde ö eller i isoleringscell. Tar med mig löpargrejerna då hotellet ska ha gym med band och hoppas på tid och möjlighet att andas lite. Innan lunch lyfter vi mot Mumbai via Istanbul. Låt oss hoppas jag inte hamnar bredvid något tjötröv. Eller vitlöksstinkande. Eller svettluktande. Vad är värst egentligen?

Definitivt

Så var huset sålt. Vi fick lite mer än det vi begärde vilket känns skönt. Ännu ett steg mot och en konkret påminnelse om vårt avslut. Där och då, medan jag satte mina initialer på sida efter sida kände jag att jag aldrig ville gifta mig igen, aldrig dela någon egendom med någon och riskera att gå igenom detta ännu en gång. 
Antar dock att det funkar som det mesta annat - förlossning till exempel som man där mellan krystvärkar och lustgasande hävdade att man aldrig skulle skaffa fler barn. Likväl funderade man på syskon till slut.

Ett lite lustigt äldre par som köper. Jag tyckte mannen liknade farbrorn i filmen"Up" men Johan höll inte med. Två veckor har de på sig att häva köpet. Håller tummarna att så inte sker!

Torsdag = Lämning


Har jag sagt att jag har världens finaste Lilltjej? (Paragraf: Föräldraskryt)

Eftersvett - igen


Drippeli-dropp låter det där jag står och försöker varva ner. gött när det rinner/droppar från kroppen efter ett pass! Fyrtiofem minuter i rasande tempo och Linda känner sig duktig. Har någon mental spärr mot en timme på bandet. Fyrtiofem känns överkomligt medan en timme mördande länge...


Premiär


När jag kom hem igår brötade jag mig in i förrådet i jakt på mina inlines och stavar. Blev så ruskigt sugen när vädret nu varit så vackert på sistone.
När jag i ottan klev utanför dörren var det minusgrader så entusiasmen svalnade något kan man säga. Men väl ute i Torslanda var det någon plus i alla fall och solen på gång så det vara bara att rulla iväg.
Ofantligt lättad att jag tog den kortare rundan för jisses vad jobbigt det var! Blodsmak och ovan kropp men ändå jäkligt gött. Pust säger jag bara!


Svetto


En liten tjej tassade över på morgonkvisten och fick sällskap av två grå. Ville av någon anledning inte kliva upp när det sedan var dags.
"-Lilla Grå är bäst och Brorsan är...fet."!
Förstår inte alls vart hon har fått det ifrån...

Fullt upp på jobbet men det känns helt annorlunda. Små förändringar på olika fronter som gjort väldigt mycket. Känner nästan att jag har kontroll, och min förändrade inställning gör också mycket till hur jag upplever och hanterar pressen. En bra måndag på alla plan faktiskt.

Laddade MAX-imalt (höhö) på vägen till Partille. Denna release är riktigt utmanande för flåset! Efter låt fem flämtar jag som en blåsbälg och då kommer nästa låt med femtioelva jump-kicks. Pust! Men gillar musiken - en av de bättre releaserna musikmässigt.
Kanske jag eftersvettats tillräckligt nu för en dusch...

Extra svett

Vaknade med den där svidande och svullna känslan i ögonen efter all gråt dagen innan. Gråta och gå vidare. Gilla läget och göra det bästa utav det. Jag har ingen annan att skylla än mig själv.


Det var osedvanligt varmt i anläggningen idag. Tydligen problem med ventilationen. I salen stod termostaten på tjugofyra grader med solen pressande mot fönstren. Drog ned termostaten och kyligare luft strömmade genast ur aggregaten. Inga större problem i vår sal i alla fall, men extra varmt blev det ändå. Min mångåriga stammis från Kållered dök upp och svettades med oss - kul! Och generellt rätt bra med folk trots det fina vädret på utsidan.

Det var visning av huset idag igen så jag och Lilltjejen hängde i Allum efter dansskolan. Skalkläder och skor till den varmare säsongen inhandlades innan sedvanlig proviantering. Känner mig inte ett dugg redo inför Indien på lördag. Har jag passande kläder för business och fyrtio grader? Vi ska kanske presentera något, men vad? Lätt att förbereds en "utifall-presentation". Har sett mail och sms gå fram och tillbaka om strul med hotellet. Vi skulle byta, och så inte byta. Nej, visst byta ändå. Eller inte. Det ena liite lyxigare än det andra men längre från kontoret - men nära shopping. Det andra är billigare men närmare kontoret och bättre grejer som ingår eller vad det nu var. Herrejösses, båda är lyxhotell!
Stackars Capgemini-folket som försöker boka middag och tillställning där vi ska bo vet nu varken ut eller in. Vi är visst ett gäng Volvianer som ska dit. Mitt sällskap består av fem, eller var det sex personer? Hörde sedan att ett gäng från SMO, eller var det SD&A som också skulle ner. När vi skulle boka flygbiljetterna strävade alla efter att hitta platser intill varandra. Jag sökte mig bort istället. Orka tjöta heeela resan. Lär säkert hamna bredvid någon okänd tjötröv istället. Som luktar svett och vitlök. Får försjunka i någon bok. Önskar jag hade ett gäng filmer att gömma mig med. Att plugga i öronsnäckor kan väl inte misstolkas.

StV

Under Lilltjejens simskola försöker jag simma bort det, längd efter längd tills badleksaker och skrikande ungar tar för mycket plats. Först när jag är ensam kommer det med full kraft, i Gulingen på väg ut till Hjuvik. Som ett glödande järnband pressar ihop mitt bröst. Tårarna kommer och går, jag för en ojämn kamp de nästan femtio minuter det tar från Olofstorp och ut till kusten. När jag parkerar ger jag upp, ger efter och gråter. Det är dags att fullfölja försäljningen av båten och att besöka ön är en konkret påminnelse om det jag förlorat. Förlusten av stugan symboliserar på något sätt förlusten av mitt äktenskap. Av den familj och tillvaro jag trodde det skulle bli, som det kunde ha blivit. En symbol för mitt misslyckande. Straffet var att förälska mig i denna ö, vinna en plats på den och sedan förlora den. Köparna hämtar mig i sin lånade båt. Den frid jag alltid känt när jag lämnar fastlandet och landar på ön infinner sig också nu, trots vetskapen att det inte längre är en plats jag kan kalla min. Vi fullföljer affären och jag får tid att packa de få personliga tillhörigheter vi lämnade i stugan i höstas. Får hjälp av grannarna mitt emot att sätta på vattnet och avloppet så jag kan spola bort det som en av spekulanterna lämnat i toaletten under förmiddagens visning. Grannarna är det par vi hunnit bekanta oss med mest under den handfull gånger vi hunnit vara ute. Hustrun verkar uppriktigt ledsen att vi säljer. Finns det ingen möjlighet att behålla? För Ronjas skull om inte annat? Och jag börjar nästan gråta igen. Jag vill ju inget hellre!
 
Nästa gång jag är här ute lär vara vid fullföljandet av stugans försäljning. Att gå runt med de nya ägarna, se deras förväntningar och drömmar som var mina egna kommer att bli fruktansvärt jobbigt.
 
Får skjuts tillbaka till fastlandet, stuvar in mina fyllda påsar i bagaget, sätter mig bakom ratten och försöker bibehålla mitt samlade yttre. Sätter på mig min behärskade mask som inte låter sig påverkas av någon eller något. Men vad hjälper ett stelnat yttre när sorgen och smärtan är inombords? Jag gråter igen. 
Kanske en dag har jag en stuga där igen. Kanske.
 

Öööörn, öööörn!

Har ju nämnt Christer förut. Lärde känna honom via ett gemensamt projekt på jobbet där han är IT-arkitekt. Uppfattade honom som rätt dryg och hård vid de möten vi delade. Blev ganska förvånad när jag fick frågan om lunch en dag där efter sommaren när det var allmänt semesterglest i landskapen. Introverta Linda lät nyfikenheten ta överhanden och fick därmed chansen att åka en röding istället för guling. Ska erkänna att fördomarna och mitt initiala intryck förstärktes när jag såg att han rattat en Ferrari till jobbet. Hallå liksom. 
Svårt dock att inte bli förtjust i en sådan bil, även om den i mina öron förde på tok för mycket oväsen. Får erkänna igen att jag motvilligt fick ändra min uppfattning av honom från dryg och hård till genomtrevlig och, nåja, relativt mjuk.
Sedan kan man inte annat än respektera en person som jobbat sig upp till en avundsvärd tillvaro.
I vilket fall apropå sportbil så brukar han ta sin lilla röda till olika event på racingbanor. Event där alla och envar får ta sina dyra leksaker och köra dom på det sätt de är byggda för - fort. När han fick reda på hur pass många pållar som Gulingen faktiskt har under sitt vackra hölje fick jag erbjudantet att ta med den till säsongens första event!
Snacka om dilemma! Var det verkligen värt att utsätta Gulingen för sådan risk när jag är på gång att sälja den? Men tänk att få chansen att köra den på en bana, verkligen låta den visa vad den kan!
Ännu ett dilemma var Lilltjejen då Johan hade sedan länge bokad kick-off i Kristianstad lördag till söndag, och eventet var fredag till lördag. Dessutom hade hon ju simskola som vanligt på lördagsmorgonen.
Men jag kunde inte tack nej till en sådan chans och underbara, fantastiska Monica och Tomas tog hand om Lilltjejen!
Så efter jobbet drog vi mot Skåneland med destination Helsingborg. Ring Knutstorp var platsen för eventet, mitt ute i ingenstans på lördagen.
 
Det blev incheckning och middag på närliggande ställe jag inte minns namnet på. Vi hade pratat om det förut men nu lät jag mig övertalas. Att testa ostron. Amen.
Jag som inte ens gillar musslor! Men när man hade chansen kändes det som man i varje fall kunde prova? Jag har ju aldrig förstått mig på grejen med ostron. Slemmiga och kalla verkar det endast vara just en grej - att det är exklusivt, wooooh liksom.
Jaja, jag testar väl då. Trots allt är det svårt att döma ut något man faktiskt aldrig testat. Tänker på Lilltjejen och broccoli. Och tomater. Och korv stroganoff, majs, sötpotatis och vispgrädde.
För att få den "kompletta" upplevelsen får jag ett glas champagne också, trots att jag tycker det räcker att smaka av Christer. Har ju smakat olika alkoholdrycker av både Johan och kollegor, men sällan har de olika varianterna tilltalat mig. Har dock på sistone blivit mer nyfiken på det där de talar om att ett speciellt vin till den speciella maten förhöjer smakupplevelsen. Lite Remy i "Råttatouille". Men nej, champagne har jag smakat förr och inte heller denna fann jag särskilt tilltalande - vad det nu var för sort.
 
Jahopp, tillbaka till blötdjuren, makabert uppfläkta på tallriken, skeptiskt betraktade av undertecknad. Det ser ju verkligen inte gott ut någonstans. Suck. På med löken(?) och så citron, kläm-kläm. Fiska upp med gaffeln? Ja men det verkar ju trevligare än det där sörplandet direkt ur skalen som man sett. Och så ett, två, tre.
Ja. Det var verkligen lika otrevligt som det såg ut. Det var rent utav otäckt. Några nätta små tuggor för att sedan svälja? Fick tugga frenetiskt för att försöka få ned eländet! Just ja, liten sipp champagne. Förhöjda smaker? Inte den blekaste. Försökte bara svälja. Pust.
Christer betraktade skådespelet med skeptisk misstro. Och jag lät mig övertalas att testa en till. Då hade jag ju faktiskt testat på riktigt. Och denna gång som man skulle, dvs direkt ur skalet med tillhörande vätska. Vet inte hur jag tänkte. Trodde jag verkligen den skulle smaka bättre en andra gång? Verkligen inte. Jag fick nästan kväljningar. För att få ned slemmet och inte skämma ut stackars Christer fullständigt, greppade jag champagneglaset och fick i mig alltihop genom att frenetiskt klunka ur hela innehållet, tacksam för dess smak som tog väck en del av ostronets. Fy bubblan! Men nu hade jag i varje fall provat och kan med snövitt samvete döma ut dom som fullkomligt ovärdiga att klassificeras som mänsklig föda, än mindre luxuös sådan.
 
Hann dock inte avnjuta min avsmakningsbedrift särskilt länge förrän jag började känna mig väldigt konstig. Händerna domnade och hela världen saktade ned till ett underligt slow motion. Vad var det som hände? Japp, champagnen! Det där enda glaset som jag i panik svepte i mig steg mig bokstavligt talat åt huvudet. Så jag lyckades skämma ut mitt bordssällskap ändå när jag reagerade som jag gjorde. Domnad och skakig i hela kroppen och rätt vad det är börjar tårarna rinna på mig. Vad i? Har ju undrat hur jag skulle reagera på alkohol. Min befarelse var ju att jag skulle bli aggressiv alternativt deprimerad. Verkar som tendenserna lutar åt det sistnämnda.
I vilket fall var det jäkligt otäckt för ett kontrollfreak som mig att plötsligt känna denna kontroll förlorad.
Christer var dock fantastiskt omtänksam och snäll hela tiden och jag lyckades tids nog peta i mig både förrätt och varmrätt. Efter promenad tillbaka till hotellet kände jag mig nästan som vanligt igen. Helt otroligt att jag kunde reagera så starkt på ett enda glas!
Så det var det. Trettionio år gammal har Linda upplevt sin första "fylla". Det måste kännas annolunda för gemene man, eller är det verkligen den där känslan som de eftersträvar? Läskigt juh!
 
Så blev det lördag och efter tillhörande hotellfrukostfrosseri och lite lökande drog vi mot Ring Knutstorp!
Christers lilla röda hann inte bli klar på verkstaden så han fick nöja sig med min Guling. Jag hade befarat det, och redan under första varven då han körde för att jag skulle lära mig banan så blev jag åksjuk! När jag kör på Volvos demobana blir jag åksjuk, och då är det till och med jag själv som kör. När jag, Mikael och Ola körde go-kart blev jag också åksjuk. Grymt störigt. Så var lite orolig inför denna körning.
När det blev min tur var jag dock mest stressad över de andra bilarna som svischade förbi som, tja som racerbilar.Man fick ju hålla koll i backspegeln hela tiden för att hålla undan när de kom, och jag blev så stirrig när jag inte visste åt vilken sida jag faktiskt skulle hålla mig undan på. De introducerande varven då jag liksom skulle lära mig banan var jag upptagen med att inte må illa.
När jag körde själv blev det dock lite bättre men blev genomsvettig av anspänningen. Tyckte det var riktigt svårt och tog tacksamt emot instruktioner hela tiden. "Apex" hit och "apex" dit, håll ut och håll in och tvåan och så trean och så bromsen i botten och så gasa gärnet. Pust! Och så hålla koll bakåt. Fick en helt annan respekt för motorsporten kan jag säga!. Tog en paus i friska luften och kunde se Christer låta Gulingen leka bland de andra bilarna. Var riktigt roligt att se och framför allt höra de andra bilarna vråla, och så sedan lilla Gulingen diskret susa förbi, hahaha! Det var en salig blandning av fordon. Några var "vanliga civila" som min, och andra mer eller mindre "riktiga" fartbilar.
Vi ville också filma under körning så jag fick be magen hålla ihop en stund till och åka med med fånen i högsta hugg. Christer pressade Gulingen mycket mer och gav den riktigt bra betyg, vilket gjorde dess ägarinna mycket stolt!
En omtumlande helg minst sagt och kan bara tacka Christer för att jag (och Gulingen) fick uppleva detta. roligt, åksjuka till trots!
 
Idag var det ytterligare visningar av huset för tre sällskap varav alla var positiva. Vi får väl se om det leder någonstans. Johan har nu hittat och idag skrivit avtal för en lägenhet i Balltorp. Så nu vet jag vartåt jag ska leta mig. Ska faktiskt titta på en trea i grannområdet som jag räknat bort då den låg en trappa upp och därmed inte möjliggör att katterna kan släppas ut. Men när den nu ligger så nära Johans område ska jag överväga den ändå och kolla om man inte kan bygga en kattrappa från balkongen som man sett många göra. Frågan är bara om föreningen tillåter det.
Ytterligare husvisning på söndag och på lördagen StV igen. Vi fick ju bud men inte på det vi vill ha.
 

RSS 2.0