Oavsett om man stått nära eller inte så upplever jag att det svåraste är att bevittna de andras sorg, vänner, släkt och familj. Jag hade ju en plan att placera mig långt bak i kyrkan, jag var ju varken nära Niklas eller är en riktig del av familjen längre. Men Ronja ville annorlunda och familjen inkluderade mig utan förbehåll framme hos dem på andra raden. Det blev ett sammelsurium av känslor kring skuld, malplacering och kritiskt dömande av andra men påminde mig att stunden inte handlade om mig utan om Niklas och gjorde mitt bästa att skjuta undan känslorna. 

Mina många tårar som jag inte kunde hindra var en ren och skär spegling av den sorg jag nu fick se, framför allt smärtan jag inte ens kan föreställa mig kring att ha sitt eget barn i kistan framför sig, och jag kunde bara förundras av all kärlek och uppskattning som Niklas uppenbarligen uppburit då kyrkan var full och avskedsceremonin tog över en halvtimme.

Här var det bandylaget han tränade, kollegor från arbetsgivare men också uppdragsgivare från kommunfullmäktige, en oändlig ström av vänner och släktingar som alla ville hedra och visa honom sin uppskattning.
Är det inte vad mycket i livet handlar om, att lämna avtryck, att människor ska minnas en med glädje och kärlek? Och jag kan inte låta bli att inse hur min egen begravning lär se ut.

Inte för att det handlar om att ha mest vänner när man dör, utan just insikten att de val och det sätt jag valt att leva kommer att lämna ett väldigt begränsat avtryck och jag försöker som många gånger tidigare reflektera kring min ensamhet. Men som varje tillfälle är slutsatsen att jag ibland kan önska att jag vore den extroverta personen med stor och aktiv social krets men inser och accepterar att så inte är fallet, att det inte handlar om att ha flest sörjande på sin begravning utan att ha levt sitt liv på det sätt man själv velat göra.