Gråbos lämmeltåg tätt bakom Oo. Till vänster är den stora byggplatsen intill golfbanan som tagit rejäl fart under sommaren. Det har visst varit mycket diskussioner kring det bygget med protestlistor och sådant, då de ska bli en sluten rättspsykiatrisk anläggning eller nåt. Det är som med kärnavfall, motorvägar och reningsverk. Alla vill vi ha det de tillhandahåller: Säker förvaring och vård för de psykiskt sjuka, elektricitet till våra hem, snabbare och säkrare transportvägar och rent vatten, bara inte just i närheten av våra egna trygga hem. Självklart skulle jag inte vilja ha en motorväg utanför knuten, men jag skulle helt klart föredra rättspsyk framför ett dagis. Tänk att ha ungars skrik utanför dagarna i ända! Brr!
Undrar om mitt namn skulle vara det enda på den protestlistan? Xo)

Nytt ämne: Blev riktigt anti tidigare när det pratades barn. Barnförsäkringar, gravidförsäkringar, barnvagnar och spjälsängar. Själva grejerna må så vara, men när det antyds att man ju måste ha, och det ska vara si och det ska vara så, att jag måste bete mig så mot mitt barn och aldrig låta det skrika för då blir det traumatiserat i livet. Fy f-n, min numera välbekanta antipati bara vällde upp och likt ett barn tyckte jag bara tvärtom. Jag gör väl som jag vill! Jag ska minsann låta ungen skrika sig hes om alternativet är att jag riskerar att stoppa en strumpa i halsen på den! Usch jag hör ju hur irrationella mina tankar är, och det är ju just dessa tankar, att jag i nuläget känner att jag skulle kunna vara kapabel att göra något sådant! Därför har jag nu ett andra möte hos psykologen på fredag. Konstigt att man kan finna tröst i att få höra att ens problem helt klart är berättigade att behandla hos henne. Visserligen som hon själv sade, så hade jag ju inte velat höra något annat. Men hade man fått ett: "Det är inte ovanligt att ha ångest eller känna osäkerhet inför sitt moderskap, det löser sig ska du se", hade jag inte sett något hopp överhuvudtaget.
Jag kan tänka mig att många förskräcks av det jag så rakt på skriver här, men bara en som faktiskt erkänt det för mig via FB. Tycker det är lite underligt att jag inte får några frågor eller påhopp. "Hur kan man vilja skada sitt eget barn!?" "Varför skaffar du barn egentligen??" Man kan ju faktiskt vara helt anonym i kommentarerna, eller är det för att jag inte är anonym? Det brukar ju i och för sig inte hindra många människor av andras bloggars kommentarer att döma. Jag kan förstå påhopp, men frågor är ju mer konstruktivt, fast ingetdera har jag fått. Kanske jag uttryckt mig klart nog att inga frågor behövs? Jag tycker om frågor då de tvingar en att tänka efter och rannsaka sig själv, vilket jag anser är nyttigt.

Men om jag skulle gå in på min eget formulerade motfråga, hur man kan vilja skada sitt eget barn. För mig är det inget barn ännu! Det jag föreställer mig är nåt skrikande, krävande, kladdigt, bråkigt, skitigt som inte är något för mig känslomässigt. Ja, jag kan säga där jag nu är att visst, det är mitt barn, men det är så fjärran att föreställa sig att det är MITT barn att det bara blir allt det jag rabblade utan någon som helt relation till mig. Förstår ni skillnaden på hur jag kan säga mitt och MITT? Det betyder ju ingenting för mig att säga mitt barn, för jag skulle lika väl kunna ha en alien där inne. Och observera att jag aldrig haft några som helst tankar på att skada denna alien, detta påtagliga liv som nu bökar runt inuti mig (blir det livligare när jag blir upprörd?). Det är en fråga jag fått av psykologerna, om jag haft tankar på att skada mig själv eller det inuti mig på något sätt, och där tolkar jag det positivt att jag faktiskt inte har det. Likaså mina tankar att jag nog skulle bli ledsen och besviken om ett missfall skulle ske ser jag som positivt. Det säger ju mig att jag ändå vill detta, att jag står fast vid mitt beslut.
Det finns ett förbehåll dock. Låt säga att något skulle hända Oo så han dör, eller att han skulle lämna mig innan barnet är fött. Då vet jag faktiskt inte om jag skulle kunna fullfölja eller behålla barnet. Framför allt om han lämnade mig skulle jag aldrig acceptera att bli ensamstående. Ja, så tänker jag nu vid dags datum. Psykologen har lite att göra...! Fast egentligen är det ju jag som ska göra jobbet och möblera om i min hjärna. Jobbigt!!