Flyttad

Vi har vuxit ur våra lokaler i Torslanda. Samtidigt renoveras det överallt så senaste året har vi flyttats runt men nu kom (o)turen till oss att lämna ön för fastlandet.

Vi har spridits till Mölndal, Eklanda och Gamlestaden. Som jag förstått ska hela IT till Gamlestaden där första flyttlasset gick i februari och tredje och sista går efter sommaren. Denna vecka var det alltså andra i ordningen och jag fick styra kylaren mot norr istället. Lokalerna är renoverade men än så länge känns det sådär. Många är kvar i Torslanda och min verksamhet är i Eklanda. Tekniken möjliggör möten via Skype men det suger jämfört med att ses live. Med mitt team off-shore innebär det oftast digitala möten men nu i än högre utsträckning när företagets inställning är mera Skype och mindre mötesrum - för att spara yta. Ser framför mig de öppna landskapen med alla sittande med headset i möten - med varandra!
Jag försöker tillse att så många som möjligt kan närvara fysiskt i alla fall så kommer bli ett väldans flängande kors och tvärs i stan framgent. Torslanda ena dagen, Eklanda nästa och Gamlestaden den tredje. Till jag resignerar.
Nog med gnäll, vissa förändringar behöver man vänja sig vid.

Något som består är Lilltjejens förtjusning i Lego och min söndagscombat. Längtar efter att köpa en riktigt stor byggsats då jag själv finner det rogivande att sätta ihop dom.
Har nu fått tillgång till nya releasen och med två veckor kvar till släpp på våra anläggningar är det nu råplugg som gäller.


Värme

Lördagsgodiset intas framför filmen Trolls, en mysig avslutning på superhärlig dag. Hängde på låset till fiskeaffären för att komplettera lite i draglådorna och lösa fiskekort. Lilltjejen charmade till sig två gigantiska jiggar (jigs?) av den storleksordning att målet torde vara tvåmetersgäddor. Perfekta leksaker enligt min avkomma och lät dom göra high fives med stjärten hela vägen till Lerum och deras stora lekplats invid sjön Aspen.

Lekte, spelade, lekte, klättrade, åt och mös innan vi förbättrade kasttekniken bland hågade badgäster. Som väntat inget napp men njöt i fulla drag av att bara vara där med mitt spö, med min Lilltjej. Många timmar i solen blev det vilket känns i skinnet. 


Värme. Vänner. Sol. Lek. Bubblor. Kärlek. Frisör. Mys.


Goskatter

Mötte detta mys imorse och blir så glad att jag kan ge Lilltjejen en uppväxt med husdjur. 

Har inte riktigt insett att det är kortvecka så kändes nästan lite snopet när man åkte hemåt. 
Lilltjejen fick, i varje fall med mig för första gången handla på egen hand. Just de där Extra-tuggummi är lite svåra att få tag på men har lokaliserat en mack där hon då fick gå in och betala på egen hand - med morsan diskret i bakgrunden. Kassören var supergullig och förstod med en liten blick från mig att det var hennes första gång. För det fick hon välja en klubba efteråt.
Man, eller i varje fall jag har ju i princip aldrig kontanter längre så känns bra att hon med sådana kan börja få ett begrepp om pengar och deras värde.


Nästan ok igen

Min duktiga Lilltjej snarkar i sin säng, tät i näsan av sin ändlösa förkylning. I morse var hon inte så pigg på eftermiddagens träning men med betydligt varmare temperatur och kompisarnas sällskap blev det spring ändå. Vi hann ett parti Kasta gris eller fyra innan set var dags. Rätt charmigt spel, och så enkelt.

Träningsvärken har nästan gett med sig tack och lov. Igår stolpade jag ned för trapporna och stönade som en nittioåring varje gång jag skulle resa eller sätta mig. Men nu längtar jag faktiskt efter att få springa igen.

Ola skickade en tatuering han tyckte passade mig. Klockren! Fattar verkligen inte hur koriander kan tilltala en del - den förstör ju bara med din tvättmedelsliknande smak, tar över fullständigt. Glömmer aldrig en lunch med Andreas där vi provade nåt nytt ställe med asiatiskt tema. Hela min tallrik var grön av denna rent ut sagt äckliga krydda. Helt oätbart! 

Hm, apropå Andreas var det evigheter sedan jag träffade honom - och då är vi ändå på samma arbetsplats. Japp, jag är fullkomligt värdelös på att hålla kontakten vare sig det är familj, nära eller mindre nära vänner. Har aldrig förstått de där som ringer sina vänner eller släkt var och varannan dag. Jag menar, vad kan man möjligtvis ha att prata om när man pratades vid dagen innan, och den dessförinnan? Förunderligt och antagligen lika obegripligt som för dom att förstå hur man med välbehag kan tillbringa en helg utan att säga ett enda ord till en annan människa. Alla är vi olika.


Oväntat!

Tipsades av Peder om så kallad kinatejp och sätt att applicera den för att stabilisera knät. Tänkte att väl inte kunde skada, köpte på vägen och kollade lite youtube innan jag testade. Kände inte av knäna - på hela loppet! Inte nu efteråt heller, helt otroligt! Jag är helt såld, heja kinatejp!

Det soliga vädret renderade därefter lite intressanta sollinjer men vad gör det? Var inställd på att linka mig igenom halva loppet men nu kunde jag faktiskt jogga (första halvan) och lufsa (sista) hela vägen. Så. Jäkla. Nöjd. Tredje året och synnerligen jämna tider, i år med 2.12, till och med min bästa om jag inte missminner mig - när jag var sämst förberedd! Man är ju lite sugen på att försöka komma under tvåtimmarsstrecket nästa gång.

Det är så himla roligt, att vara en del av alla som deltar. Hela spektrat av människor unga som gamla. Man springer om, man blir omsprungen, passerar dånande hårdrocksband och dragspelsklubbar. Dagen började oroväckande varmt, men till vår start gick solen i moln, stannade där och temperaturen sjönk till perfekta löpargrader. En ganska rejäl vind bidrog också till att svalka av medan skyddade passager blev bastuliknande - få som tur var.

I målfållan slussas man snabbt vidare, böjer sig stelt ned och drar av det blodiga kardborrebandet till chipet. Kände det skava så där lite smått hela loppet och såg att jag inte var den enda som skulle haft längre strumpor. Förutom den grymt tillfredsställande medaljen fick jag en gigantisk banan. Obscent stor.


Imponeras som vanligt av det logistiska uppläggets smidiga planering, den oändliga raden bajamajor och de lika långa köerna till dessa innan start. 


Oj, dags att kliva upp! Kvartal om en timme där jag absolut inte kommer att köra med utan placera mig vid någon vägg. Knäna må kännas ok vad jag vet men benen värker infernaliskt bara där jag nu ligger!


Uppladdning?

Japp, årets modell är diskret mörkblå, betydligt tråkigare än de två tidigare versionerna jag dragit på mig. Betydligt sämre tid kommer jag också att få detta år med sämsta förberedelserna och därmed klena knän. Om dom överlever detta har jag om inte annat blivit mer motiverad att prestera bättre nästa år.


Kanske inte så smart att köra ett combatpass dagen innan men hade för avsikt att löka lite lagom som deltagare i periferin. Fast det örat ville ju inte Robert lyssna på utan jag fick istället hänga med vid hans sida så gott jag kunde till hans mix och ta över micken till två grymma power-låtar. Då var det svårt att hålla igen!
I värsta fall kan man ju alltid gå runt...


Dåligt förberedd

Prånglade ihop drygt åtta kilometer igår morse då jag kände att jag behövde några kilometer i benen innan lördag. Fick ont i BÅDA knäna mot slutet vilket resulterade i styltande ned för trapporna resten av dagen. Det är böjning av benen som gör förbenat ont och anledningen kan man bara spekulera i. Dock kan jag bara konstatera att förberedelserna varit allt annat än bra. Till de två tidigare åren tränade jag bra, detta år - inte alls särskilt bra. Och det är ju därför jag nu sitter här med ett vänsterknä som ännu gör ont. Känner inga problem med flåset, det är kroppen som inte håller.

Ska ändå göra ett försök på lördag, väl medveten om en orgie av självmedlidande resten av helgen (och följande vecka?). Kör med inställningen liksom första året - att jag i värsta fall alltid kan gå runt. Om inte annat känner jag mig nu mer taggad att vara bättre förberedd till nästa år!


Bra start

Blev jobb hela söndagskvällen och intensiv start på veckan. Känns ändå rätt ok trots de  numera rutinmässiga eskaleringarna och problem att ta tag i. Fick ett trevlig avslutning på dagen också med lite middag i skön sol med Ola. Testade Lagerhuset men burgaren jag tog till huvudrätt var verkligen ingen höjdare. Som tur var hade man en helt ok förrätt i alla fall.

Också grymt skönt med söndagens pass där jag nu mixat bort i princip alla ordinarie låtar, höhö!
På lördag är det dags för Göteborgsvarvet. Det kommer inte att bli lika skönt...


Hopp å studs

Robin Bengtsson, Dollystyle och Marcus&Martinus på hög volym samt tre småtjejer som sjunger med för fulla tyglar. Det är svårt att inte ryckas med, leendet bryter fram och jag stämmer in i kören. Har tagit med mig trion till AirHop och sitter nu och pickar ackompanjerad av skrik och stoj. Undrar om de har vuxenkvällar?

Fick besked i veckan att alla tre hamnar i samma klass till hösten vilket känns bra. Tre brukar ju vara knepigt för tjejer men dessa funkar jättebra ihop, har ännu aldrig hört att de blivit osams.
Man undrar vilka barndomskamrater som kommer att hänga med i framtiden. Kommer hon att få den där livslånga vänskapen med någon eller några? Just nu sitter jag här glad och tacksam för att hon har så många vänner, att hon har någon att leka med, som vill leka med henne. Hjärtat krymper vid tanken på alla de som saknar detta.


Äntligen fredag

Jag brukar sällan känna det klassiska "Äntligen fredag" eftersom jag allt som oftast trivts så bra på jobbet. Denna fredag kändes det dock applicerbart. Fin avslutning iaf med värmen som kom tillbaka utomhus och en liten bukett högtidligt överlämnad av min fina Lilltjej.

Pratade med min chef, så skönt att vi har så bra relation att jag kan vara öppen och ärlig. Det kanske kan formuleras på snyggare sätt, typ "Jag kan inte arbeta under dessa förutsättningar". Jag kan vara bra på att ordvränga men inte när jag är upprörd. Å andra sidan kan det ju inte misstolkas när man går rakt på med "Jag vill inte vara kvar här"! Fick hans fulla uppmärksamhet direkt kan jag säga och han hanterade det bra som alltid vilket också anledningen till att man vågar vara öppen.
Inte så mötestätt idag tack och lov så kunde fokusera på det galna mailflödet innan fredagsmys i soffan med "Trolls" och "Sing". Ok, betade av några mail till innan sluttexterna.

Kände mig duktig som satt kvar och småpratade lite med grannen och tillika mamman till en dagiskompis medan våra avkommor sprang runt på lekplatsen. Artigt nonsensprat om det gemensamma vi har - barn där hon kom in på att hennes två är och varit väldigt trotsiga, och av hennes sätt att säga det riktigt jobbigt jäkla trotsiga. Nästan pinsamt men också med en fånig belåtenhet beskriver jag hur otroligt lätt min Lilltjej varit hittills. Och för att man inte ska uppfattas som skrytsam, lägger man till "Det kommer till tonåren istället, hehee."
Tja, om det funkar på det sättet har jag riktigt, riktigt förjäkliga år att se fram emot när tiden är an!
Visst kan hon testa, gnälla och bli arg, men aldrig någonsin de där utbrotten som man fruktade vid hämtning på dagis, vid godishyllan i butiken, när det var fel strumpor, läggdags eller maten inte dög. Glad, kärleksfull och omtänksam, min fina älskade Lilltjej. Vad har jag gjort för att förtjäna en så fin liten unge? När de gräsliga tonåren kommer får jag försöka tänka tillbaka på dessa år då hon gick så tvärt emot allt det jag fruktade inför just småbarnstiden. 


Upp och ned, ned och upp - grisen gal i granens topp.

Jag hatar mitt jobb. Ja, just nu gör jag faktiskt det. Ganska intressant med tanke på att jag häromdagen tyckte det var, kanske inte fantastiskt men riktigt, tja, kul. Det kändes bra. Det kändes givande, som att jag åstadkom något, bidrog. Det är mycket på det sättet det varit senaste tiden. Upp och ner. Höga toppar och bråddjupa klyftor, mindre kullar och smärre dalar. Jag antar att det är ganska vanligt, rent av förväntat. Det kan inte vara tipp-topp hela tiden för hur skulle man kunna uppskatta fullkomligt utan kontrasterna? Eller är det bara vad den som härdar ut försöker intala sig för att just - härda ut? Finns det människor som faktiskt finner sitt arbete hundraprocentigt roligt, givande, belönande varenda dag? Verkligen?

Okej, förlåt, hata är ett starkt ord som fröknarna replikerade över broccolin i matsalen. Ogillar starkt,

jag ogillar starkt

mitt arbete just nu. Många olika faktorer men en huvudsaklig som är svår att rå på. Vad gör man då? Gillar läget eller gör något åt det. Två val och att göra något känns ju förnuftigt. Då följer två ytterligare alternativ, göra det enkelt eller göra det besvärligt. Besvärligt skulle ju kunna bli bra men frågan är om det är värt det. Enkelt känns fegt men varför det egentligen? Varför harva på med något som känns tvivelaktigt gällande utdelning? Det har försökts i många år av andra före mig så varför skulle jag lyckas? De höga ambitionerna, förtröstan och kämparandan har malts ned. Stunderna av engagerad entusiasm har förtagits av de ständigt återkommande bakslagen av olika storlek. Man ser ingen förändring, man ser ingen ljusning. Man kan inte göra samma saker hela tiden och föränta sig ett annat resultat men hinner aldrig få fram de där alternativa sakerna. Det är frustrerande och förtar engagemanget. Viljan byts ut till hopplöshet. Ambitionen övergår till likgiltighet. 

Jag har haft denna roll över ett år nu. Passerat den tid alla mina föregångare uppnådde. Varför trodde jag att jag skulle kunna göra något annorlunda? Eller nej, jag har aldrig riktigt vetat vad som väntat sedan jag i egenskap av pedagog helt abrupt bytte arbetsgivare, sektor och målgrupp. Det har blivit vad det har blivit och alltid riktigt bra. Utmanande - rejält. Frustrerande och dränerande - absolut. Men också så givande att det varit värt den där oron och stressen. Det fanns en balans där det positiva vägde över. Här ligger man oftast på minus och det positiva hinner aldrig väga upp ordentligt, komma ikapp.Så jag trodde aldrig att jag skulle göra något annorlunda, att jag skulle komma in och göra någon skillnad. Jag trodde inte det skulle behövas. Nu har jag varit här över ett år. Inkörningstiden är fler än så men tillräckligt har jag nu på fötterna för att inse och förstå att saker behöver göras annorlunda, måste göras annorlunda. Frågan är om jag har viljan och engagemanget att göra det.

Ibland blixtrar den till, känslan av att:

Nej nu djävlar!

 Men så kommer alla de där stora och små sakerna, de där krokarna som flyger upp och griper tag och tvingar en ned till jorden igen för att ta tag i det nödvändiga, det oupphörliga maskineriet som måste underhållas, säkras och följas upp. 

Tja, det hjälper ju föga att gnälla i varje fall men det lättar lite på ångan. Det är torsdag. En vecka som bjudit på rejäla toppar och dalar är snart till sin ände. Gristrött. Klockan är nio och jag ska stupa i säng.


P1

Vaknade i ottan och fann det lika väl att kliva upp, packade väskan och drog ut till Stora Amundön. Lördagen avnjöt jag sommarvärmen och solen där ute men denna morgon blev det betydligt kyligare. Blev fiske istället som inte gav någon annan utdelning än fridfullheten i de vackra omgivningarna. Det är ju i och för sig inte så illa.

Som vanligt börjar det glesna på passen, och idag var det för första gången fler killar än tjejer! Om jag inte missminner mig hela åtta stycken, och då saknades några av de manliga stammisarna också. 

Suttit några timmar nu med en P1-incident. Inte mycket jag kan göra än vara besvärligt frågvis...


Maj

Det var V40-karavan till tvätten idag, höhö.

Efter ett isande kallt avslut på april introducerades maj med nästintill sommarvärme. Riktigt skönt!
Vilar i soffan efter mitt första riktiga löparpass på flera veckor. Kändes förvånansvärt bra faktiskt även om det nu är trötta och stela ben. Gråkatterna höll mig sällskap när jag pustade efter målgång. De är betydligt piggare på att gå ut nu...

Trots solsken var det som sagt rejält kallt när Hannah var här. Vi, eller snarare jag åkte mig ordentligt illamående på Liseberg, trots att vi undvek snurrgrejerna och bara inriktade oss på berg- och dalbanorna. Tja, förutom Kållerado eller vad den nu heter. Då var det riktigt kört. Tråkigt att jag knappt tål något, känner nu till och med av berg- och dalbanorna, men kände mig nöjd som vågade åka Atmosfear!

Självklart blev det köttbullstillverkning och lite kortare vandringar på Marstrand och Särö. Hon fick även uppleva svensk Valborg med en hederlig majbrasa som jag letade fram ute i Torslanda. Mycket folk!

Måndagskvällen fick jag följa med på middag till Hannahs före detta kollega och vän. Hans fru hade lagat vietnamesiskt, jättegott! Tror det hette pho(?)

Känns skönt att energin börjar komma tillbaka, att känna igen sig själv. Lite småsnuvig ännu men kropp och knopp känns hyfsat bra i alla fall. 


RSS 2.0