Jag hatar mitt jobb. Ja, just nu gör jag faktiskt det. Ganska intressant med tanke på att jag häromdagen tyckte det var, kanske inte fantastiskt men riktigt, tja, kul. Det kändes bra. Det kändes givande, som att jag åstadkom något, bidrog. Det är mycket på det sättet det varit senaste tiden. Upp och ner. Höga toppar och bråddjupa klyftor, mindre kullar och smärre dalar. Jag antar att det är ganska vanligt, rent av förväntat. Det kan inte vara tipp-topp hela tiden för hur skulle man kunna uppskatta fullkomligt utan kontrasterna? Eller är det bara vad den som härdar ut försöker intala sig för att just - härda ut? Finns det människor som faktiskt finner sitt arbete hundraprocentigt roligt, givande, belönande varenda dag? Verkligen?

Okej, förlåt, hata är ett starkt ord som fröknarna replikerade över broccolin i matsalen. Ogillar starkt,

jag ogillar starkt

mitt arbete just nu. Många olika faktorer men en huvudsaklig som är svår att rå på. Vad gör man då? Gillar läget eller gör något åt det. Två val och att göra något känns ju förnuftigt. Då följer två ytterligare alternativ, göra det enkelt eller göra det besvärligt. Besvärligt skulle ju kunna bli bra men frågan är om det är värt det. Enkelt känns fegt men varför det egentligen? Varför harva på med något som känns tvivelaktigt gällande utdelning? Det har försökts i många år av andra före mig så varför skulle jag lyckas? De höga ambitionerna, förtröstan och kämparandan har malts ned. Stunderna av engagerad entusiasm har förtagits av de ständigt återkommande bakslagen av olika storlek. Man ser ingen förändring, man ser ingen ljusning. Man kan inte göra samma saker hela tiden och föränta sig ett annat resultat men hinner aldrig få fram de där alternativa sakerna. Det är frustrerande och förtar engagemanget. Viljan byts ut till hopplöshet. Ambitionen övergår till likgiltighet. 

Jag har haft denna roll över ett år nu. Passerat den tid alla mina föregångare uppnådde. Varför trodde jag att jag skulle kunna göra något annorlunda? Eller nej, jag har aldrig riktigt vetat vad som väntat sedan jag i egenskap av pedagog helt abrupt bytte arbetsgivare, sektor och målgrupp. Det har blivit vad det har blivit och alltid riktigt bra. Utmanande - rejält. Frustrerande och dränerande - absolut. Men också så givande att det varit värt den där oron och stressen. Det fanns en balans där det positiva vägde över. Här ligger man oftast på minus och det positiva hinner aldrig väga upp ordentligt, komma ikapp.Så jag trodde aldrig att jag skulle göra något annorlunda, att jag skulle komma in och göra någon skillnad. Jag trodde inte det skulle behövas. Nu har jag varit här över ett år. Inkörningstiden är fler än så men tillräckligt har jag nu på fötterna för att inse och förstå att saker behöver göras annorlunda, måste göras annorlunda. Frågan är om jag har viljan och engagemanget att göra det.

Ibland blixtrar den till, känslan av att:

Nej nu djävlar!

 Men så kommer alla de där stora och små sakerna, de där krokarna som flyger upp och griper tag och tvingar en ned till jorden igen för att ta tag i det nödvändiga, det oupphörliga maskineriet som måste underhållas, säkras och följas upp. 

Tja, det hjälper ju föga att gnälla i varje fall men det lättar lite på ångan. Det är torsdag. En vecka som bjudit på rejäla toppar och dalar är snart till sin ände. Gristrött. Klockan är nio och jag ska stupa i säng.