Sedan sist
Toafunderingar
Spolknappen är trasig i båset till höger. Belysningen trasig i båset till vänster. Sneglar på låsindikatorgrejen till toaletten i mitten. Den är rödblaskig och de dubbla kolvarna i dörrspringan slår fast att det var mera rött än vitt i indikatorgrejen.
Jag tar det mörklagda båset, dra av sig brallorna kan man ju göra i sömnen, slår mig ned och gruvar redan för torkningen av mitt sönderskavda skrev. Jepps, det är nummer två vilket medför extra många smärtsamma drag med sandpappret.
Sitter där och sneglar ned mot ljuset som kilar in under båsdörren, försöker ignorera svedan för den lär ju ändå vara rena semestern när man sedan ska försöka skita genom sitt massakrerade skrev där i januari någon gång. Mina tankesprång kan ibland vara snabba och väldigt långsökta, men av någon anledning kommer jag att tänka på det jag skrivit i en "tömning", att jag inte sörjde när mina föräldrar dog. Jag skrev att jag istället sörjde det som kunde ha varit men aldrig blev. Det låter ju fint på ett melodramatiskt sätt, men nu ifrågasätter jag dessa ord, för hur kan man sörja något man inte vet något om? Jag har ju inget att faktiskt sörja, och att sörja något man föreställer sig är väl tämligen meningslöst? Ungefär som att sörja att jag inte kan bo på månen (om jag nu skulle vilja det).
Det mest korrekta vore väl egentligen att påstå att jag inte sörjer över huvudtaget, inte på någon front. För mig var ju mamma och pappa bara en belastning, en plikt, en källa till skuld och ständig smärta i bröstet av tryckande frustration och besvikelse. Hur kan man sakna något sådant? Sörja att denna källa är borta?
Jag påstår att jag sörjer något normalt, något som borde varit, det som Oo har med sina föräldrar, men jag förstår ju inte det de har. Vet inte ens om jag känner någon avundsjuka för att han har det som jag själv egentligen också borde ha haft, en självklar trygghet i sina föräldrar för den han är och ingenting annat. Jag förstår det ju inte, kan inte sätta mig in i den otvungenheten och frånvaro av förpliktelse och skyldigheter som jag lärt mig hör till varje handling. Undrar om jag någonsin kommer att komma ifrån den känslan? Säkert lär jag mig acceptera den, att det är som det är och ska vara, men ta det för givet? Känna det som självklart och naturligt?
Detta påverkar mitt "tänk" jämtemot Oo, och hur kommer det att påverka min relation till Ronja? Vill jag anamma samma skuld/förpliktelse/skyldighet hos henne också? Nej, självklart vill jag ju att hon, vi ska ha sådan självklar och trygg relation som Oo med sina föräldrar, men jag vet ju inte hur det ska gå till då jag inte vet hur det funkar. Jag har stenkoll på hur man skalar potatis med skalare och har förstått att det kan gå lika bra med kniv men fattar bara inte hur. Dessutom känns det som ett mycket besvärligare alternativ när jag är så van vid skalaren. Med kniven kan man slinta, skära sig, skära bort för mycket, för att inte tala om hur mycket längre tid det tar och onaturligt det skulle kännas. Enklare då att hålla sig till skalaren, tryggt och bra! Okej, det kanske var en kass jämförelse. Men mer burdust uttryckt blir ju många som blivit slagna som barn själva barnmisshandlare när de själva blivit föräldrar. Och jag är ganska säker på att ingen av dom hade någon tanke på att de själva ville bli likadana! En del svär på att inte låta sina barn uppleva detsamma som dom när de var barn, och blir inte så heller. Men den andra delen svor säkerligen också detsamma men finner sig ändå likväl slå en dag, för de känner inte till något annat. Men sedan urskuldar de sig med att det väl blev folk av dom också?
Men jag har ju i alla fall insett att mina tankar och känslor är fel och vad jag fruktar att de kan resultera i. Och även om jag anser att det nog blivit folk av mig med så är man inte mindre "folk" för att man inser sina svagheter och gör något åt dom. Snarare tvärtom.
Analysera mera?
Det är ett tag sedan min Tömningar och många gånger har jag varit på väg att börja nysta lite i tråden kring varför det blev som det blev. Det har dock sällan blivit mera än tankar av den enkla anledningen att jag inte har tillräckligt att gå på. Det enda jag har är ett fåtal sporadiska minnen, mina föräldrars egna ord och andra människors uppfattningar. Och då mina egna minnen dessutom är bevarade av ett barns sinne vet jag nu som vuxen att saker och ting kan te sig så mycket mera annorlunda än vad man trodde där och då. Dessutom är jag också av den typen som anser det ganska meningslöst att gräva och försöka överanalysera det förflutna. Ibland kanske det kan fylla en funktion för att hjälpa en till förståelse och räta ut frågetecken, men då jag är av en mer konstaterande person resonerande att det blev det som det blev och jag mår ju faktiskt rätt bra ändå.
Hur är det med analyserandet egentligen? Är det bra? Eller ska man låta det som varit faktiskt vara? Liksom så mycket annat tror jag på att lagom är bäst. Att ösa ut sig, berätta, fundera, fråga och diskutera möjliga svar, men visst kan det bli för mycket? Det är ju sällan frågor som finner definitiva svar, vari ligger då meningen att ställa dom om och om igen? Söka andra svar, andra förklaringar på ett varför som kan vara lika obefintligt som själva svaret?
Naturligtvis har jag ställt frågan varför, hur det kunde bli som det blev, varför hon började dricka, varför han började dricka, varför hon blev som hon blev, varför vi aldrig kunde finna fram till varandra, varför, varför, varför. Teorier och funderingar kanske kan ge en viss förståelse men aldrig rena svar. Och utgångsmaterialet jag har är som sagt så tunt att teorierna skulle bli mer egna framkastade utfyllnader i luften. Jag skulle kunna bygga på materialet, ställa frågor, undersöka, samla information från andra som var i mina föräldrars närhet och utifrån det kanske bygga en mer konkret förståelsebild. Men jag ser helt enkelt ingen mening med det. Jag antar att det beror på vilken typ av person man är. En del skulle kanske jaga med ljus och lykta efter varje liten värdefull detalj, på samma sätt som rotlösa adopterade söker sina biologiska föräldrar, men jag är inte sådan helt enkelt. Jag ids inte.
Dock skulle jag kunna analysera och spekulera utifrån det magra material jag har bara av den enkla anledningen att det faktiskt handlar om mig, mina tankar, uppfattningar och föreställningar och inte andras. Det kan vara hur felaktigt som helst, horribla antaganden och slutsatser, men vem finns att ifrågasätta dom? Det skulle ju som jag sagt bara handla om mig. Mig, mig, mig utifrån mina barnasinnen, tonårsögon och nästan-vuxen perspektiv.
Får se om jag kommer till skott någon gång. Om jag känner för det.
Bränner!
Sitter i soffan med brännande rygg och gamla combatkusiken på stereon. Får ju aktivera den koreografin nu innan jag ska iväg och köra den i Örgryte.
David körde med knogarna i ryggslutet och tryckte in två akupunkturnålar innan han var nöjd. Jag gick en sväng på stan, men mängden folk och köerna i kassorna var så avskräckande att jag knappt ens gick in i någon butik! Ett inköp blev det dock, och det var inte ens på rea. En ny plånbok! Jag har tröttnat på att inte kunna ha småmynten någonstans, och de två senaste plånböcker jag haft har förvisso varit smidiga, men myntfackets dragkedja pajade snabbt på dom båda! Dessutom medförde deras litenhet att för mycket kontanter fick den att sprätta upp lika snabbt som mina gamla byxor. Visserligen hände det sällan att jag hade så mycket kontanter, men alla dessa kort då som man av någon anledning ändå behöver ha med sig, MQ, Esprit, Biblioteket, SF-bio, Mexx och poängsamling hit och dit! Nu har jag en rejäl plånka, men när jag nu ändå börjat använda handväska (brr vilket tantord!), så kan jag ju kånka omkring den i den!
Fick ett samtal av svågern som ville tacka för barnens julklappar och tjöta lite allmänt. Ofrånkomligt kom vi in på barnskaffande varpå jag kontrade med att fråga när de skulle gifta sig. Anders är go att munhuggas med, men jag fick en kommentar om "fasad och bubbla" som jag liksom skulle leva i. Kommentaren fastnade i bakhuvudet på mig, och när jag trängdes där i stan bland reasugna människor insåg jag att jag blev lite ledsen. Har jag ändå lyckats bli som min mamma? Flänger som ett torrt skinn för att ha fint bara för ett besök? Bor på hotell titt som tätt, lever i fint hus och åker på bröllopsresa till Hawaii. Är min skepsism till barnaskaffande ett tecken på oförmåga att ta till mig detta yttersta som livet har att erbjuda? Innesluter jag mig i egen förträfflighet och tillvaro där allting handlar om mig, mina behov och det jag vill göra? Jag och min syster är så totalt olika varandra, där hon är generös, empatisk, social och kärleksfull är jag cynisk, kall och materialistisk. Som Anders sade kan man knappt tro att vi haft samma föräldrar. Nina lyckades behålla sin mjuka medmänsklighet, medan jag byggde upp ett hårt och svårgenomträngligt skal.
Jag går där och stöter in i folk omkring mig, korsar Avenyn, väljer och vrakar bland plånböckerna och inser att det är sant. Jag vet att jag är cynisk, kall och materialistisk, och gör sällan något för att dölja det heller, för det är ju svårt att dölja den man är eller hur? Grejen är bara att jag råkar gilla den jag är ändå, jag är så jäkla lycklig i det liv jag nu har, den tillvaro jag inte trodde var möjlig, befinner jag mig faktiskt i just nu! Titt som tätt förundras jag över hur bra jag har det! Jag har en underbar man som av någon konstig anledning älskar mig och som jag faktiskt kan säga "Jag älskar dig" till utan att det klingar falskt i min mun (så därför säger jag det femtioelva gånger om dagen till honom), ett underbart hem, den lyckliga stjärnan att ha fantastiska svärföräldrar med släktingar som accepterar mig för den jag är och dessutom är så generösa att jag kunnat göra saker jag aldrig vågat drömma om!
Det kan se ut som en fasad eller regnbågsskimrande bubbla, men om det nu är det så är den just nu i varje fall genuint äkta, dränkt i sentimentalt sliskiga rosenfärgade nyanser. Och jag tänker njuta av den så mycket jag bara kan!
Nu ska jag ta min brännande rygg och dra till Örgryte för att köra skiten, eller snarare julskinkan ur ett gäng stackare!
Morgonfunderingar
Förnöjsamt passerar jag Gunnilse, relativt tidigt ute tack vare att Oo var uppe med tuppen för att åka till Malmö över dagen. Strax innan tunneln som leder ut till Angeredsbron står polisen och stoppar. Det är bara att vända, och nyfikna Linda kan inte låta bli att dra ned rutan och fråga farbror blå om det är en olycka. "-Nej, en som tänker hoppa", blir svaret medan jag rundar honom och styr Gulingen tillbaka samma väg som jag kommit. Jag har hört trafikrapportören meddela att 45:an är avstängd, men bron missade hon visst. Ringer in och kompletterar hennes uppgifter, och bron får vara med nästa gång hon går ut i etern. Det är kö för att ta sig ned på 45:an mot stan, alla måste nu ta den vägen, även de som ska norrut.
Först blir jag irriterad, jag och halva Göteborg blir sena till jobbet, sittande i köer för att en jeppe ska ta livet av sig, men står och velar på kanten. Tänk om en brådskande ambulanstransport behöver komma fram, och nu måste ta en omväg? Andra räddningsfordon? En pappa med sin fru i födslovåndor i baksätet? Och varför hoppa från en bro? Synnerligen otäckt sätt att ta livet av sig, dock inte lika illa som att dränka sig, enligt min mening.
Sedan kommer tankarna på människan där på kanten. Det är en sak att säga eller hota att av livet av sig. Jag själv gjorde det som tonåring, desperat för att mamma och pappa skulle fatta, att de skulle lägga av, lämna mig ifred. Dramatiska scener där jag ställer mig framför dom och skär mig i handlederna, eller ett annat där de finner mig livlös i sängen. Tårar och självförebråelser vid min kista i kyrkan, medan jag sitter på orgelläktaren och skadeglatt betraktar dom. "-Där fick ni!". Där tog alltid fantasierna slut, för det gick ju inte. Jag förstod ju själv på ett plan att det handlade om uppmärksamhet, en naiv fantasi med desperat önskan att de skulle fatta vad de faktiskt höll på med.
Men det är himmelsvid skillnad att hota, fantisera eller bara fundera över att skada sig själv, och faktiskt göra det. Att bara ta sig ut till bron, stanna till, kliva upp och framför allt, ta steget. Många gånger handlar det om uppmärksamhet, ett rop på hjälp, en desperat eller oövertänkt handling av någon som inte ser någon annan utväg. Jag finner mig själv kluven inför de som faktiskt väljer att avsluta sina liv. En del tycker de agerar fegt och själviskt, en annan känner sorg och undran över vad i deras liv som medfört att en sådan handling känns som enda utvägen? Jag har ju inte drabbats personligen av någon i min närhet som tagit sitt liv, då mamma misslyckades med sitt försök pga mig, men just nu har jag svårt att se hur man kan klandra. Var går gränsen för en person? Gränsen som får en människa att döda en annan eller sig själv? Att jag den gången med övningskörningsskylten bakpå, blåste fram i 180 knyck norr om Umeå faktiskt övervägde att knäppa loss hennes säkerhetsbälte och köra av vägen? Det är lätt att klandra, framför allt som kvarlämnad efterlevande, då man ofta behöver någon eller något att klandra. 
Jag blev inte så sen till jobbet. När proppen vid Tingstads-tunneln passerats, rullade det på utan problem, och jag fick köra över en vackert dimhöljd Älvsborgsbro istället. Strax innan jag körde över, meddelade radion att trafiken släppts på över bron och på 45:an igen. Jag vågar hoppas på att den snabba upplösningen betyder att personen tog sitt förnuft till fånga. Det är svårt att ta livet av sig, men kan vara ännu svårare att välja livet. Jag tror dock att denne är tacksam för det en dag. Det är jag i varje fall.
Birthmarks
Jag fastnade på ännu en sak vid gårdagens House-avsnitt, men bluddrade så iväg i föregående inlägg att det nu får bli ett eget. House pappa hade dött, och House ville absolut inte på hans begravning. Cuddy fick söva honom och hans vän se till att han kom på plats. Alla omkring honom ansåg att han borde sörja, borde känna något, borde älska sin pappa, bara för att det var hans pappa. Borde man?
Jag kunde sörja den min pappa (och mamma) blev, men jag sörjde inte när de dog. På mammas minnesstund, där vi var Nina, hennes Anders, pappa och deras gemensamme vän prästen och jag. Nina grät, pappa grät, Anders vet jag inte, men antagligen inte, liksom prästen. Själv travade jag rastlöst omkring i kapellet, fick visning i krematoriet och plåtade. Någonstans ville jag inte sätta mig ned och se och höra de andra sörja, ville inte känna efter och riskera att fälla mera meningslösa tårar för en mamma som såg mina tårar som en seger över det enda jag hade att sätta emot henne, min stolthet.
Så jag travade runt och väntade ut tiden, kikade in på andra urnor som stod i minnesrummet och väntade på att grävas ned i minneslunden, stolt över att mina ögon var torra som fnöske. Ändå sörjer jag henne på ett sätt mer än jag gör min far. Det var hon som orsakade mig så mycket smärta, men han som gjorde mig så mycket mer besviken med sitt flata och självmedlidande sätt. Han som jag nu som vuxen förstår hade mycket större roll i hur det nu blev. Jag kan dock inte tillskriva honom all skuld, bara den lilla bekantskap jag hade med hennes tvillingsyster påvisade att något nog inte var som det skulle i den familjen. Kanske just därför jag förväntat mig mera av honom? Pappas släkt och vänner sade ofta hur mycket han älskade mig och Nina, flickorna som både han och mamma alltid kallade oss. Och tänker jag tillbaka så var det nog så. Så ofta han ringde, men ingenting hade vi att säga varandra. Så tydligt han måste ha märkt att jag inte var intresserad att av prata. Vi kände inte varandra, och alla års besvikelser hade byggt upp en mur jag inte tyckte han förtjänade att få överbryggad. Jag behövde honom inte till annat än att få låna bilen när jag ville.
Samma sak med mamma, men där samtalen oftast slutade med att hon lyckades bryta igenom min kyliga mur genom att trycka på rätt knappar och jag fick slänga på luren, än en gång besviken på henne, men lika mycket mig själv för att ha låtit mig påverkas. De båda var nog väldigt ensamma, saknade och längtade efter sina barn, kanske medvetna om sin egen roll i klyftan mellan oss och broarna de bränt för att komma över. Likväl stod de där på andra sidan och fortsatte att ropa genom att ringa och skicka fina presenter till jul och födelsedag. Det måste ha gjort ont att ha älskade barn som så tydligt visade att det inte var ömsesidigt, att de inte behövde dom i sina liv. Vänner som frågade hur det gick för oss, hur vi mådde och levde våra liv, så som bekanta vänligt utbyter livssituationer för varandra. "Måste vara jobbigt att ha dom så långt borta nere i Stockholm och Göteborg, ska ni ned och hälsa på snart? Kommer de upp till jul?" Vad svarade de? Diktade de upp historier om senaste nyheterna om oss? "Flickorna har ju fått jobb där nere och det är fullt upp, ni vet hur det är. Ja, Linda arbetar ju som lärare, och så vaktar hon om helgerna, ja hon har alltid haft lätt för sig"
Jag sörjer hur det kunnat vara, hur det borde varit, och försöker att inte känna ånger för att jag inte försökte mera, inte fortsatte att sträcka ut handen, trots att den hela tiden förblev tom, och till och med slagen på fingrarna. Försöker att inte föreställa mig deras smärta över att ha drivit bort sina egna barn, tröstar mig med att det var deras egna ord och handlingar, deras val de gjorde som fick dessa konsekvenser. Min ånger är säkert lika mycket barnet Lindas skuldmedvethet över att inte räcka till i sina föräldrars ögon. Ånger av det slaget är så meningslös, destruktiv och smärtsam i sin definitiva slutgiltighet. Jag vet ju innerst inne att just då, där och då så gick det faktiskt inte. Vissa sår blir helt enkelt för djupa, och döda och borta som de nu är kommer det aldrig heller finnas någon möjlighet att ta reda på om det kunnat bli annorlunda. Jag kan bara konstatera att jag inte sörjde när de dog, men jag sörjer det som aldrig blev, och stuvar undan skulden i den meningslösa minneslådan.
Jag tänker ibland på Oo och hans föräldar. De har ju en sådan genuin, tät och trygg kontakt sinsemellan, och jag vågar knappt föreställa mig Oos smärta den dagen de inte finns längre. Jag har ju inte förutsättningar att förstå honom. Mina föräldrars död var ju en lättnad, ett bekymmer och en källa till dåligt samvete mindre i mitt liv. Totalt tvärt emot hur det kommer att kännas för min Oo. Hur ska han klara sig utan dom? Förstår han att de faktiskt inte kommer att finnas där en dag? Att det bara är han, att han inte har den där tryggheten ett telefonsamtal bort. Jag kan nog aldrig föreställa mig den känslan, på samma sätt som jag inte lär förstå en förälders kärlek till sitt barn förrän jag själv ikläder mig den rollen.
Mitt i veckan
Nina och Anders barn var väldigt förtjust i våra barn. Så fort han såg dom ville han klappa, och kunde följa efter dom runt utsidan av huset i sina försök. Förtjusningen var dock inte ömsesidig. Våra katter är över huvudtaget ganska skeptiska mot barn, vilket antagligen beror på att de finner dom högljudda och oberäkneliga. Har vi barn på besök brukar de hålla sig undan, gärna högt uppe i klösträd utom räckhåll för små barnahänder. De väntar med att äta, dricka och gå på lådan tills barnen är i säng och lugnet lagt sig. Vid tidigare besök kunde det vara rent komiskt att se Maja småspringa till lådan på kvällen då hon till slut vågat sig fram.Fia har alltid varit tålmodigare, och kan också bjuda lite på sig själv så pass att barnet kan få möjlighet att känna på pälsen. Blir det för ihärdigt kan hon så enkelt gå eller trava sin väg. Ibland kan de dock tappa tålamodet och anse att de faktiskt har rätt att få ligga på sin plats i fred. Svansen kan vifta allt ihärdigare, öronen lägger sig plattare och plattare. Till slut hötter de med tassen. Har barnet fortfarande inte fattat piken så kommer klorna. Har dock märkt att de har sämre tålamod med äldre barn och vuxna, som att de anser att äldre faktiskt ska ha mera vett att tyda tecknen.
Katterna är som sin matte. Tycker de är oberäkneliga, högljudda, och vet inte hur de ska hanteras. I avsaknad av viftande svans och klor håller jag mig rätt och slätt på avstånd, men med samma skepsism i ögonen som Maja från sitt klösträd. Helgens besök var både roligt och jobbigt, ur barnsynpunkt.
När jag på söndagen tog en lång dusch insåg jag att min tillvaro handlat och handlar mycket om skuld och rädsla. Skuld över att inte räcka till. Skuld över att jag inte räckte till som lärare, skuld över att jag inte kan hålla kontakt med vänner och släkt, skuld och rädsla över att inte räcka till som flickvän, sambo och fru. Skuld över avsaknad av mammalängtan, skuld över att inte räcka till som syster, vän, värdinna, moster, svägerska, svärdotter. Skuld över att sakna vilja och behov av att uppfylla det sistnämnda.
Jag är medveten om att det är mina egna tillskrivna förväntningar jag kämpar mot. Att mitt resonemang är egoistiskt, nästintill martyrlikt och säkert också infaller under självömkansparagrafen. Så då kan jag lägga till skuld över att jag är så egoistisk också, för att få till en trevlig sluten cirkel.
Men om jag ska fokusera på barnsynpunkten, så gäller det generellt för alla barn jag stött på förutom mina elever. Eleverna kan inte ens jämföras, då jag och dom var i en helt annan relation än de barn jag träffar som privatperson. Dock slår min skuld desto hårdare när det kommer till mina syskonbarn. Jag förväntar mig att jag ska älska att vara uppe i dom hela tiden, tar för givet att det också är alla andras förväntningar på mig i egenskap av moster. Att man inte ska vilja annat än kela, leka, busa, ta hand om, skydda och bry sig om dom hela tiden. Jag kämpar förtvivlat för att finna denna längtan, dessa känslor för barn inom mig, men finner dom istället bara irriterande, högljudda, gnälliga, krävande, otacksamma och oberäkneliga - egentligen kort och gott, BARN! Jag tycker om dom - på avstånd.
Och då kommer skulden. Samvetet är svartare än Fias nos. Jag tänker på hur sårande det måste vara för föräldrarna, att jag saknar den förväntade inställningen till deras ögonstenar. Att jag inte dränker dom i kramar och pussar. Slåss om möjligheten att få bära, eller avundsjukt betrakta deras ömsesidiga kärleksförklaringar.
Jag pratade en del om det, framför allt med Anders, när jag fick frågan om vad jag tyckte om dom, och om jag själv längtade efter barn. Jag var ganska öppen, brusade nästan upp, av vad jag senare förstod var utlopp av den skuldfyllda frustration jag samlat på mig under vistelsen. Naturligtvis vill de inte att jag ska tvinga mig till att umgås med barnen om jag inte vill, men jag kunde inte låta bli att tolka en sårad underton - självklart! Så det blir en ond cirkel. En cirkel av skuld som jag inte kommer ifrån. Han frågade om jag tyckte det var jobbigt att ha dom där. Jag sade att det var både och, både roligt och jobbigt. Där det jobbiga är min egna oförmåga att handskas och känna med barnen. Det roliga är deras omedelbarhet, deras troskyldighet och gulliga egenheter. Okej, Otto har kanske inte så mycket att tillföra just nu, ammande liten bebbe som han är, men andra skulle säkert finna honom otroligt givande.
Jag tycker ungarna är jättesöta, och många gånger också väldigt rara och snälla. De är ju så oskyldiga! Och hur kan man stå emot, när jag på måndagsmorgonen stänger ytterdörren för att åka till jobbet, och Aron står strax innanför och vinkar? Helt utan inflytande från mamma och pappa som ligger och slumrar.
Jag tycker om dom, tycker de är fantastiskt gulliga, men saknar den där brinnande naturliga entusiasmen för dom. Jag önskar att jag hade den, vill ha den. Blir ledsen när jag inte finner den.
Barn kan naturligt nog vara blyga för vuxna. Men jag är banne mig lika blyg för barn!
Barns blyghet för en vuxen kan gå över, när de fått vistas i samma rum en stund. Men jag förblir lika blyg, med extra armsvett på köpet.
Onsdag
Jag tycker min systerson är ofantligt gullig! En blandis, femtio-femtio av min systers koreanska gener, och hennes sambos hyperariska. Hur söt som helst! Men jag efterlyser det där behovet som det känns som jag borde ha! Borde jag inte? Borde jag inte vilja ringa och gurgla med honom? Borde jag inte vilja ringa stup i ett för att höra hur han mår? Borde jag inte sörja över att jag inte kan åka upp och hälsa på titt som tätt och träffa honom? Är jag så fullständigt emotionellt handikappad?
Jag skäms för min brist på intresse. Jag skäms för att jag är sådan dålig syster, dålig moster och dålig svägerska.
Jag skäms för att jag inte stöttade min syster när våra föräldrar skrek på våningen ovanför. Skäms för att jag vände mig bort och drog täcket över huvudet när hon försökte trösta mig. Hon var ledsen och grät, men ville trösta mig. Och jag vände ryggen till.
Ändå är jag okapabel att känna den förväntade entusiasmen över hennes underbare son.
Vad är jag för människa egentligen?
Det blev visst en tömning 6
Det var så synd om mamma, det sade hon jämt. Hur tapper hon var, hur stark hon var. Hur alla hennes väninnor sade: "Hur orkar du Bibbi?"
Pappa var det ännu mera synd om, för att han fick dras med henne. Dag som natt när de var igång, kom han in i våra rum, med henne efter sig: "-Ser ni hur jag har det?"
När jag och min syster hade rummen intill varandra på nedervåningen, brukade jag flytta över till Ninas rum och sova på golvet intill hennes säng. Hennes rum låg under vardagsrummet, mitt under köket. Därför hördes det inte lika väl i min systers rum, stegen hit och dit, skriken, orden, bankandet på dörren.
När jag var liten tyckte jag synd om pappa. Han var ett offer, liksom jag och min syster. Jag vet inte när förändringen kom, när medlidandet utbyttes till förakt. Besvikelse. Man försökte se honom som en allierad, någon som ville att det skulle ske en förändring, någon som inte heller ville, och faktiskt också hade möjligheten att kunna göra något. Vi bad honom att inte köpa ut åt henne. Bad honom se till att det inte skulle bli någon alkohol när vi skulle hälsa på. Naturligtvis blev det alkohol. Och jag fattar inte hur jag ändå kunde bli besviken, gång efter gång. Till slut började man tro att han ville att hon skulle bli full, för då blev det alltid bråk. Och då skulle vi tycka synd om honom. Då skulle han kunna säga: "-Så här har jag det varje dag."
Han kunde till och med bli irriterad när vi bad honom att de skulle vara nyktra när vi hälsade på, så att det skulle kunna bli en någorlunda lugn och kanske trevligt besök? Han blev tjurig för att vi inte skulle kunna stå ut under ett besök, när han hade det så hela tiden.
Det var synd om henne, det var synd om honom. Det var absolut inte synd om mig. Alla föräldrar drack. Alla föräldrar bråkade. Man var löjlig, och så många hade det mycket värre. Naturligtvis visste jag det. De slog mig inte, jag svalt inte, jag utsattes inte för övergrepp eller förnedring. Jag tänkte ofta på de som hade det mycket värre. Att jag faktiskt hade det bra. Det var väldigt sällan man försjönk i självmedlidande. Det bara var som det var, och då man inte hade några andra referenser reflekterade man inte heller.
En kväll vågade jag tycka lite synd om mig själv. Jag kom hem och hörde dom i köket genom ytterdörren. Jag orkade inte gå in, utan satte mig mellan broarna.
När pappa skulle fly fältet, upptäckte dom mig, och då blev det ju ett himla liv. Vad satt jag där för? Tyckte synd om mig själv? Fattade jag inte att jag satt där i allas åsyn och skämde ut dom? Det var inte det minsta synd om mig! Jag gav henne en öppning, mera bränsle till elden.
Jag minns så väl ett kök hos en pojkväns familj. Föräldrarna låtsasbrottades och gnabbades. Något småsyskon gnällde om någon struntsak som irriterade dom. Jag blev arg på ungen. Varför provocera föräldrarna med en sådan skitsak? Och föräldrarna busade med varandra, med barnen! Jag kände mig som ett ufo, som jag satt och tittade på ett skådespel. För visst måste det vara ett skådespel! En fasad, så som vår familj var mästerliga i att uppvisa.
Därför har jag haft svårt att anamma Johans familj. Därför låg jag med krokodiltårar för nästan två år sedan. Jag hade svårt att tro på dom. Vägrade tro på deras genuina osjälviskhet och generositet. Jag väntar på besvikelse, krav, på att fasaden ska rämna. Jag skulle inte bli förvånad. Jag skulle inte bli besviken. Allting skulle bara falla på plats, bli till någon jag kan hantera. Men det kommer aldrig, och jag hamnar i en ny situation, en sådan som gör att jag stänger familjen ute och tycker synd om mig själv för att det är så jobbigt. För att de är så snälla! Helvridet, coco i bollen. Och jag hatar att tycka synd om mig själv. Då är jag svag, och det är inte tillåtet. Och när det är synd om andra, kan jag bli irriterad. Skärp dig för fan!
Nu kom Nicke med familj tillbaka från sin lilla utflykt. lugnet är över. Jag fick ösa ur mig litegrann i varje fall.
Tömning 5
Kollar gp.se:s första sida och denna rubrik. Så gott som alltid när jag ser liknande rubriker som denna, kan jag inte låta bli att undra vad det kunde vara som utlöste en sådan handling. Vad får ett barn att döda sina föräldrar? Det är lätt att bli dömande. Ingenting rättfärdigar att skada, eller ta livet av sina föräldrar, de människor som faktiskt satt en till världen, utan vilkas existens man själv inte kunnat existera.
Det är svårt att inte förfäras över att det lilla barn som de stolta föräldrarna hållit i sina armar, oroats över, ömkats och levt för, dödas av just detta kärleksbarn. Det är lätt att döma. Så döm mig.
Visst, jag har inte dödat mina föräldrar, inte tagit en kniv och kört den i deras sovande kroppar, inte skaffat ett skjutvapen och tryckt av. Men jag har funderat på det. Vari ligger skillnaden? Är den så stor? Handlar det om att de vågade, men inte jag? Eller att jag var "klokare" och tänkte på konsekvenserna? Att jag kan skilja på vad som är rätt och fel? Jag vet vad jag kan göra, men gör det inte. Ungefär som att stå vid ett stup och veta hur enkelt det vore att bara ta ett steg ut, men man gör det inte. Men blotta vetskapen. Att man kan.
Alla är vi olika. Alla har vi en gräns. Vad händer när den gränsen passeras? Vad händer när man pressats över den kant som skiljer individen från att överträda det som är satt som fel och straffbart av oss?
Jag tänkte på att döda min mamma. Jag tänkte på sätt att göra det. Och vetskapen om att jag kunde göra det, den starka känslan i de ögonblick av att jag var kapabel till det, skrämde mig från vettet.
Jag skulle spänna en lina högst upp i trappen. Ingen skulle ifrågasätta hur hon kunnat falla, berusad som hon var. Jag skulle göra henne och oss andra en tjänst. Jag bodde i rummet närmast köket, så jag är inte äldre än mellanstadieåldern. Jag har inte resignerat ännu, inte utvecklat mitt lock till fulländning.
Jag kan höra hennes malande natt efter natt, och alla nätter som följer. Jag hör deras skrik, de grova orden. Jag är så liten och har ännu inte förstått fullt ut. Allt mitt hat, och min fruktan är mot henne, min mamma. Det är hon som skriker, det är hon som bråkar, det är hon som följer efter pappa, efter mig, gör så att min nyckel faller skramlande i golvet där jag ligger i sängen på kvällen, och min mage knyter sig av skräck för att hon lyckats ta sig in i mitt rum. Det är hon som sitter på min sängkant, stryker mig över håret och maler, sluddrar, maler. Det är hon som med sina svarta alkoholblanka ögon berättar sanningen så saliven sprutar i mitt ansikte. Jag ser saliven i mungiporna, känner andedräkten. Och jag fylls av vämjelse, sorg, rädsla och besvikelse. Jag lär mig hata de blanka ögonen, lär mig hata hur sluddret smyger sig i hennes tal. Lär mig hata ljudet av en vinkork, då jag vet vad det innebär.
Jag får inte gråta, jag får inte svära, jag får inte prata. Det hjälper att inte att böna, det hjälper inte att skrika. Hela mitt inre är en stor svart kraft som jag inte vet vad jag ska göra utav. Annat än att svälja den, tvinga ned den, tvinga mig att glömma den.
Skrämmande tydligt ser jag mig själv knyta tråden i trappräckets ena stolpe. Hur ska jag fästa den andra änden? Tänk om det inte blir hårt nog? Tänk om hon upptäcker den? Tänk om hon inte dör? Längre kommer jag inte. Jag vågar inte. Jag tänker på konsekvenserna, men inte från omgivningen, utan från henne. Allting handlar om att inte reta upp henne, inte ge henne en öppning att fördöma, ännu mera bränsle till elden. Göra som hon säger, stryka medhårs, göra som hon säger utan att protestera.
Jag får ofta frågan varför jag inte dricker alkohol. Jag har aldrig känt ett behov av att göra det. Och aldrig velat ge henne ännu en orsak att klanka ned på mig. Jag skulle bara våga dricka när andra gjorde det, vid avslutningar, valborg osv! Och min fruktan för henne gjorde det enkelt att låta bli. Jag var inte ens bitter för det. Det bara var som det skulle. Jag hade för övrigt så roligt ändå, och vänner som inte drack, att det aldrig varit några problem.
Nu är hon död och borta, men jag dricker ändå inte. Nu har det blivit en stolthet, en så enkel "uppoffring" som jag också är stolt över. Jag saknar det inte, känner inget behov av det. En del av mig fruktar dock för vad som skulle hända om jag blev berusad. Kommer allt mitt svarta undantryckta upp till ytan? Blir jag deprimerad? Aggresiv?
Varför väljer jag då att utbilda mig till ordningsvakt, och arbeta med berusade människor? Se dessa blanka ögon, höra detta sluddriga prat? Se de bråk, missförstånd och olycka som aldrig skulle ha uppkommit om de inblandade varit nyktra?
Jag tror det är min vilja att ha kontroll, inbilskhet, och påminnelse om vad jag står över. Den inbilskhet att känna stolthet över att inte sänka mig så lågt att berusa mig för att kunna slappna av och ha roligt. Jag kan kulturen och vet, kan, accepterar och förstår gränsen mellan det sociala drickandet som förenar, glädjer, öppnar upp och främjar umgänge -
och missbruk.
Men i en annan del av mig, djupt rotat i mitt undermedvetna känner jag ett förakt för dessa som dricker, som inte kan låta bli, som inte kan ha roligt utan den. Jag blir den dömande, den som ser ner och finner mig bättre än dessa svaga människor. Jag kan inte ursäkta den, bara förklara. Därför har jag väldigt svårt att se de jag bryr mig om påverkade. I detta fall min syster och Johan. De "trillar dit", kan inte låta bli, förvandlas till någon annan med blanka ögon och sluddrigt tal. Johan påverkar mig mest, eftersom han är en del av mitt liv, en del av mig.
Jag märker det snabbt, hör det komma i talet, ser det i ögonen. Och med den kommer obehaget, föraktet, besvikelsen -och smärtan.
Det dröjde innan jag såg min syster berusad, och det sting av besvikelse jag kände då. Nära vänner ordentligt påvekade, och de främlingar de plötsligt blev.
Jag hanterar det, trycker undan dom ännu längre ned i mitt undermedvetna, bannar mig själv för att vara så irrationellt orättvis. Det finns inga paralleller mellan min mamma och Johan. Han blir allt som hon inte blev. Men det räcker med de blanka ögonen, det sluddriga talet och högre röstläget. Då får de något gemensamt. Han är inte riktigt min längre. Han är under alkoholens inflytande. Liksom hon var.
Förlåt mig Johan, älskar dig så vansinnigt. Annars skulle det inte göra så ont.
Tömning 4 - Nu är det jul, här i vårt hus...
Vilket jobb det var, hur otacksamt, hur ouppskattat, och lite vi andra brydde oss.
"-Tänk om ni nån gång kunde komma hem och säga: Mamma vad fint du gjort!"
Klart vi inte gjorde. Vi var barn, och alla andra pyntade ju också. De var ju bara så det skulle vara.
Nu, i efterhand förstår man vilket jobb hon gjorde.
Den stundande julen ändrade inte på dagarnas och nätternas malande, snarare fick den mera luft. Vi var så bortskämda, otacksamma, visste inte hur bra vi hade det.
Jag såg fram emot julen på ett sätt. För jag fick saker, mycket saker.
När vi var små hade vi julstrumpa vid sängen, med något mindre paket som rymdes inuti. Förutom det var det början på en lång, lång tråd som vi fick nysta igenom hela huset. Från övervåningen och ned, ut genom ena entrédörren och in genom andra, under möbler och över bord. Det var jättekul! I slutet väntade alltid en lite extra speciell julklapp. Jag minns två. En grå-röd bandspelare med lite speciellt utseende pga de runda högtalarna som stod i bastun. Och en dator som stod i klädgarderoben.
Bråken började ganska tidigt på dagen, när julmaten skulle förberedas. Man hörde bara hur de skrek åt varandra våningen ovanför. Hur mamma högljutt drog in luften genom näsan och harklade sig för att dölja ljudet av vinkorkens karaktärisktiska ploppande ur flaskan. När det var dags för paketöppning satt mamma och ältade hur bortskämda och otacksamma vi var, allt ont hon genomlitit, hur pappa var.
"-Titta ur han sitter där och låtsas!" Till slut slocknade hon i soffan eller fåtöljen. Pappa försökte hålla god min och uppbåda entusiasm inför julklapparna han delade ut.
"-Good jul.....lilla Linda, önskar Tomten!"
Då hade i varje fall jag riktigt roligt. När jag och Nina satt där framför brasan och öppnade våra paket.
Jag tillät mig att bli glad över alla grejor man fick, och tyckte det inte var mer än rätt. Jag ville ju ha dom. När det brast, och man sade att, om man nu var så bortskämd och otacksam, så kunde de väl skita i att ge, eller här, ta tillbaka det då!
Då blev det ännu värre, otacksamma unge!
Mina föräldrar har alltid ställt upp. Jag har skjutsats och fått hjälp med att flytta. Jag har fått pengar utan att be om det. Men det har känts som jag sålt en bit av mig själv. Jag behövde hjälp att flytta till Umeå, behövde verkligen de där hundringarna, men jag blev satt i skuld, oerhörd skuld. För jag visste att jag gett henne ännu ett exempel att påpeka hur bortskämd jag var. När hon sträckte fram pengarna och jag sade nej tack, blev hon förbannad, och om jag bara visste hur otacksam jag var! Så det var bara att svälja stoltheten och ta emot. Och tacka så mycket.
I gengäld skulle man ställa upp när dom behövde hjälp. Tvätta fönstren var en mani hon hade. Vi har alltid fått lära oss att hjälpa till hemma, vilket jag inte säger något om. Men det faktum att det var ett krav, något vi var skyldiga att göra, det var den hårfina skillnaden som tog ifrån en den glädjen och viljan att faktiskt hjälpa till. Det var inte en önskan eller förfrågan om vi kunde komma upp och hälsa på. Våra omsorgsfullt bearbetade samveten tillät inget annat.
"-Så mycket som vi gjort för dig."
"-Vi har alltid ställt upp."
"-Ni har alltid tyckt bättre om pappa."
"-Hade pappa bett om hjälp hade ni kommit direkt."
"-Du har alltid fått det du pekat på."
Några klämmånader mellan CSN:s utbetalningar gick jag till Socialtjänsten för att klara hyran. Och det kändes bra! Jag klarade mig utan dom. Jag behövde dom inte. Byggde inte på min skuld. Skulle aldrig förnedra mig till att be om pengar, erkänna att jag behövde dom för att klara mig.
Så jag blev en ensamvarg som inte behövde någon. Inte vänner eller släkt. De satte en i skuld, krävde tid och känslomässigt engagemang. Min inställning jämtemot andra blev en balansvåg, där jag måste ligga på minus för att må bra. Tog jag emot något, måste jag ge dubbelt tillbaka. Ingen skulle kunna komma och säga att de minsann gett mera och kräva något i gengäld, att jag var otacksam.
Jag väljer att skriva i dåtida form. För jag inser ju att detta resonemang inte håller. Och på sistone har jag blivit så illa tvungen att acceptera det. Jag försöker att se det som positivt, men väntar egentligen bara på att det ska slå tillbaka. Det skulle inte förvåna mig det minsta.
Detta är förolämpande och sårande för de som inte har några baktankar. Och så hamnar man i samvetsfällan ändå.
Jag skulle springa lilla Lidingöloppet, och åkte med buss ned med min skidförening. Jag hade glömt liggunderlag, så en medföljande föräldrar erbjöd det extra som de tagit med.
Jag tackade så mycket med avböjde artigt. Inte ville jag vara till besvär!
Föräldern blev förvånad och tyckte det var självklart att jag skulle ta det! Jag sade artigt tack, men nej tack, inget besvär för mig!
Det slutade med att andra vuxna blandade sig i, och andemeningen i det de sade var att jag skulle sluta vara så otacksam och ta det förbannade liggunderlaget!
Så med gråten i halsen gjorde jag det.
Så är det fortfarande. När någon erbjuder sig något, tackar jag så artigt nej, ignorerande det faktum att givaren kan bli sårad. Jag tycker ju jag gör dom en tjänst!
Jag kan inte minnas att jag gett mina föräldrar en uppriktig kram, en sådan där spontan kram för att man vill och behöver. Jag minns att man skulle krama godnatt innan man lade sig, så då gjorde jag det. Man skulle krama när man genomlidit ett besök och skulle åka hem. Var man borta hos andra, skulle man ta värdparet i handen och tacka för maten. Mormor likaså. Det var läskigt hos mormor och morfar. Allt var så stramt, stelt och formellt. Mamma var stenhård på att man uppförde sig ordentligt när man var där. Uppklädd, sitta kvar tills alla ätit upp, mamma med spikrak rygg och de svarta ögonen och käkarna som spändes om man gjorde något opassande.
Middagsbjudningar hemma. Allt var en föreställning. Bråken under förberedelserna, hur jobbigt det var, hur pappa inte hjälpte till, att ingen tänkte på vilket jobb som låg bakom. Sminket, parfymen, de röda långa naglarna, och så de glättiga kommentarerna när gästerna kom. Hon tyckte ju inte om det. Det var ju bara jobbigt, allt skulle vara perfekt. Men utåt spelade vi upp den fina anspråkslösa fasaden.
"-Linda vill gärna spela lite för oss på pianot, hon är så duktig!" En bönfallande blick om att få slippa gav ögonblicklig spänning i käken, och de svarta ögonen vidgades så snabbt, att bara tanken på att försöka opponera sig inte existerade.
Gästerna applåderade artigt.
Någon gång när jag var mindre kan jag har tyckt uppmärksamheten var rolig, men allt eftersom visste jag ju att det bara handlade om ett skådespel, där jag var den duktiga, begåvade och väluppfostrade dottern som självklart dukade av och hjälpte till i köket, för jag ville det.
Det fanns inget spontant, inget naturligt, inget avslappnat. Man tackade för att man skulle, man kramade för att det förväntades.
En gång kan jag erinra mig om att jag kramat min mamma på eget initiativ. Det blev liksom ett projekt, en målinriktad handling. En egenregisserad föreställning! Hon saknade ju uppskattning från oss, jag var otacksam. Så ouppfodrat skulle jag krama och säga att jag älskade henne, och det skulle kännas bra! Gulligt, så som man sett på tv eller läst i böcker.
Mamma kom från nedervåningen, precis vid trappen. Jag klev med bestämda steg ut ur mitt rum invid köket. Och eftersom jag hade mitt rum där, gick jag antingen i låg- eller mellanstadiet.
Jag slog armarna om henne och sade för, vad jag kan minnas, första gången i mitt liv: "Jag älskar dig".
Och jag minns hur falskt jag tyckte det lät. Hur tomt och ihåligt.
Men mamma mindes det nog för alltid. Hon kunde ta upp det ibland, hur jag kommit fram och sagt att jag älskade henne. Då skämdes jag, eftersom det ju bara varit ett skådespel. Jag hade förlorat förmågan att visa tillgivenhet på det sättet. Eller hade jag någonsin haft den?
Tömning 3
De båda dog en långsam och utdragen död..i min hjärna. Jag kan inte säga mitt hjärta eftersom jag uppenberligen inte är helt oberörd av dom (annars skulle jag väl inte heller sitta med dessa tömningar).
Jag inser att jag lärde mig att stänga av, eller lägga locket på som jag brukar kalla det. Känsloyttringar gjorde bara allting värre. De var ett nederlag, en förnedring. När man började gråta blev mamma nöjd, för då visade man något. När man blev förbannad, skrek och till och med slog blev hon om möjligt ännu mera nöjd, för då fick hon rätt.
Så man ångrade sig varenda gång. Varje gång det brast, samma sekund visste man att man förlorat, att hon var nöjd, skadeglad, man hade visat sig sårbar.
Så det blev förbjudet i mina ögon. Jag stängde av hjärnan och öronen, kopplade bort och försökte att inte låta hennes röst tränga igenom och påverka mig. Men hon visste naturligtvis vilka knappar hon skulle trycka på för att jag till slut skulle reagera. Påhopp på mig själv klarade jag till slut utan problem. Jag var en hora - ok, lät mig utnyttjas - varje dag, skämde ut mig och hela familjen - nemas problemas!
Men påhopp på de jag brydde mig om, där var jag lika hudlös som en nyfödd kattunge.
Jag låste min rumsdörr, för att hon inte skulle kunna komma in och sitta på min sängkant och mala. Hon pillade upp låset. Jag körde in papper i nyckelhålet, då satte hon sig helt enkelt utanför och malde. Malde och malde. Det var när pappa redan flytt fältet, så hon fick rikta sina... jag vet inte vad, mot någon annan. Pappas dörr satt hon och bankade på, och ropade, outtröttligt, om hon inte malde, malde och malde. Oftast slutade det med att pappa gav upp och stack iväg med bilen.
Min dörr bankade hon inte på tack och lov. Hon bara malde, ville att jag skulle få höra sanningen, tyckte hon gjorde rätt i att berätta sanningen, hur hon var skyldig oss att berätta. Hur pappa var, vad han gjort, hur hon kände, mådde.
Det var i början, då handlade malandet bara om henne och pappa. När jag blev äldre och mitt lock var mera effektivt, och jag började bry mig om andra människor, dvs fick min första pojkvän. Då hittade hon ett sätt att bryta igenom.
Mammas malande? Sanningen? Hur pappa slog henne, hur pappa låg med en annan medan han hämtade mig i Korea, hur karlar bara är ute efter att få knulla, och att jag aldrig skulle sära på benen för en man. De bara utnyttjade, svek, bara var ute efter en sak. Hon visade brev, foton, läste högt på sin värdelösa engelska, ur de brev denna kvinna skulle ha skickat till pappa. Hur han manipulerade, var två personligheter, tryckte ned henne, fjäskade med andra.
Jag sket faktiskt i det där. Hon tyckte om att posera framför spegeln i badrummet när jag var där, för att visa upp sina blåmärken på armarna. De var rejäla. Mörka, blå, lila, gula. Jag sket i det. Det enda jag ville, var att bli lämnad i fred. Jag tyckte faktiskt hon förtjänade de där blåmärkena eftersom hon drev en till att orsaka dom.
Två gånger har jag slagit till min mamma. En gång i 180 km/h när jag övningskörde hem från Umeå. Pappa satt i baksätet och skrek åt mig att stanna. Jag gasade bara ännu mera med tårarna rinnande och önskade i en del av min hjärna att vi skulle krascha. Då skulle hon få! Hon satt på passagerarsidan intill och flinade. Jag kom inte åt henne. Det spelade ingen roll vad jag gjorde. Grät, skrek, slog, hotade att köra ihjäl oss allihop. Hon satt och hånlog och sade att det inte spelade någon roll om hon dog, för då skulle vi ju bara bli nöjda och glada.
Så jag förlorade. Igen.
Andra, vilket egentligen var första gången jag slog, minns jag inte omständigheterna kring, men jag minns att jag gjort det.
Hon har slagit mig en gång, jag minns inte varför, men jag stod och skrek och grät utanför huset. Hur kunde jag?
Hennes sätt att komma åt mig var att angripa de jag brydde mig om. Mina första kärlekar. Han bara utnyttjade mig. Ville bara knulla. "Se då till att inte sära på benen för hans skull Linda" fick man höra om och om igen. Och det värsta var, att min pojkvän, som så gott som alla tonårspojkar är, också ville ha sex, mer än jag själv ville. Och så fick mamma rätt, vilket jag hatade henne ännu mera för. Det blev ju inte bättre precis av att jag lyckades bli gravid. Det förlät hon mig aldrig! Medan jag aldrig förlåtit mig själv för att hon fick reda på det! Hon förstörde allt. Aborten var bokad, jag och pojkvännen mådde hur bra som helst. Allt var som vanligt, tills hon fick reda på det.
Vad än mamma gjort före eller efter aborten, så var det inte lika illa som att göra abort! Det fick man minsann höra.
Ung som jag var (17), fick jag träffa en kurator, vilket väl var ok för mig. Det var faktiskt mamma som propsade på det eftersom denna kurator var så bra och säkert kunde få mig på andra tankar. Visst var hon bra. Hon såg direkt var den riktiga skon klämde, och behövde inte säga många ord om hur det låg till hemma förrän jag bröt ihop. Sedan skulle kuratorn prata med oss båda, och då såg mamma att jag gråtit, och slog ihop två och två. Jag hade beklagat mig för denna främling om mamma, snackat skit om henne, svartmålat henne, sagt hur hemsk människa hon var, låtit fasaden rämna!
En barndomsvän flyttade till Afrika ett år, för att hennes föräldrar skulle arbeta där. Vi brevväxlade, och då jag har lättare för att skriva, blev det till slut att jag anförtrodde henne en del. Det var inte mycket, och jag skämdes för att jag berättade om vår fina familjs baksida. Svarsbreven förvarade jag i en låst byrå.
Mamma öppnade och läste breven, och fick naturligtvis reda på att jag förnedrat hela familjen för våra vänner. Också en aspekt jag fick höra många gånger. Sedan jag flyttat hemifrån och hon undrade om vi hade någon kontakt längre, vilket jag svarade nekande på, fick man alltid kommentaren "Ni som var så sååta vänner, som du berättade allt för, om hur hemska vi var och hur synd det var om dig!"
Så jag slutade att anförtro.
Barn ska inte se sina föräldrar ha sex. Det gör sönder något inom dom. Framför allt när det sker på sådant sätt som mina föräldrar. Man hör att mamma egentligen inte vill, men låter sig övertalas. Hur pappa bjuder henne på vin för att hon ska bli mera villig.
Jag sover i deras säng, minns inte hur gammal jag är, men vaknar till av att pappa vänder sig om i sängen och säger:
"-Nu ska vi knulla!" Jag är så pass liten och trött att jag inte reflekterar över detta, men vaknar senare av att han slickar mig i ansiktet.
"-Pappa", säger jag och sätter upp händerna mellan oss.
Han vaknar till och vänder sig bort. Suckar och säger: "Det är bra du säger till Linda", och somnar om.
Jag är klarvaken, och smyger därifrån till min egen säng. Det är sista gången jag sover i deras säng. Dagen efter kommer han och säger:
"-Det var ju inte meningen att skrämma dig. Jag ville ju bara pussa dig lite". Jag minns att jag bara mumlar något med blicken i golvet. Någonting har gått sönder inom mig.
Och när jag blir äldre kommer en viss förståelse för min mamma.
"-Du kommer att förstå när du blir äldre", sade hon ofta, och även från sin urna i marken fick hon rätt. Hon gjorde det bara omöjligt att visa att man faktiskt förstod. Att man nästan föraktade pappa mer än henne, men undvek henne för att det bara blev bråk. Hon fattade inte att vi faktiskt fattade. Hon slutade aldrig med sitt malande.
En av de sista känsloyttringar min mamma fick, som jag även den bittert fick ångra, var när hon försökte ta livet av sig. Jag satt med ett grupparbete i webbkonstruktion tillsammans mina två gruppkompisar på universitetet och jobbade i datasalen. Så ringde hon. Hon hade tagit tabletter och ville ta farväl.
Jag lämnade datarummet och stängde in mig i ett grupprum för att inte störa de andra och försöka höra vad hon sluddrande sade. Hon blev sluddrigare och sluddrigare, och plötsligt stod jag i ett litet grupprum i Samhällsvetarhuset på univeristetet i Umeå, och skrek att jag älskade henne, att Nina älskade henne.
Jag ringde 112 där operatören fick be mig att sluta gråta för att kunna höra vad jag sade. Jag kunde inte adressen där de bodde! Så kass kontakt hade jag med mina föräldrar. "Hörnet ovanför Cornerrestaurangen i Piteå, mitt emot Pentryt".
Sedan ringer jag Nina som är på jobbet. Jag ringer pappa som till slut svarar. Han är stirrig och förvirrad när jag försöker säga vad som hänt. Han säger att hon försökt slå ihjäl honom, att hon slagit honom i huvudet med en hammare, och därför inte är hemma, utan flytt fältet.
Jag säger till Per, min gruppkompis och granne att jag åker hem, för mamma försökt ta livet av sig. Han blir helt förskräckt och vill följa med "-Kom så får vi prata!" Underbare snälle Per! Men medlidande och vänlighet var det sista jag behövde för att kunna hålla masken. Jag cyklar hem och kryper ner under täcket.
En av ambulanskillarna ringer och säger att de är i lägenheten och en knappt medveten mamma är där, och en förvirrad pappa. De tar henne upp till sjukhuset och magpumpar henne. Hon har tagit tabletter och alkohol.
Dagen, eller någon dag efteråt kallas Jag och Nina kallas till ett akutmöte eller vad det kallas. Antagligen standardförfarande vid sådana här familjedramer. Vi ska få tala med en psykolog. Vi vågar inte se ett litet hopp. Kunde detta bli någon form av vändpunkt? När vi samlas utanför Piteås sjukhus där vi ska ha detta möte, inser jag direkt att det är hopplöst. Mamma har den svarta blicken. Varför ringde du ambulansen? Hur kunde jag skämma ut henne så här? Jag lade locket på. Medan vi väntar maler mamma om att vi nu gaddar ihop oss mot henne, hur vi hatar henne, hur jag skulle ha låtit henne dö, hur hon kunde vara så dum att ringa mig över huvudtaget.
Hos psykologen eller kuratorn eller vad hon nu är, gör denna sitt bästa. Nina börjar gråta med en gång, och kan bara få fram att hon önskar att det ska bli bra. Jag undviker att se och höra min syster för att inte tappa min mask. Istället försöker jag förklara. Mamma sitter som en eldgaffel i ryggen och hopknipen mun. Snacka om slöseri med tid. Jag åker ner till Umeå igen och allt fortsätter som vanligt.
Tömning 2 - Dagen då pappa dog
Pappas ena bror hade tät kontakt med pappa i Umeå, och lät mig och Nina veta hur han mådde. När mamma dog och veckorna därefter fick brodern insikt i hur illa det faktiskt var ställt med pappa. Hur mycket han drack, hur mycket han druckit. Jag och Nina åkte upp än en gång för att ordna med mammas dödsbo. Av brodern hade vi förstått att han inte kunde bo kvar i Umeå längre, så medan vi tömde mammas lägenhet och ordnade med dödsboet, ordnade vi även för pappa. Vi skulle flytta honom till en lägenhet i Bureå, där han vuxit upp.
De bodde i var sin lägenhet i Umeå, ett trapphus ifrån varandra. Mamma hade alltid hållit sitt hem rent och snyggt. Pappa hade aldrig lärt sig ta hand om sig själv.
När vi kom upp låg han på sjukhus, något han gjort till och från, och vi bad sjukhuspersonalen att hålla honom kvar där tills flytten, så vi kunde ordna med allt det praktiska under tiden.
Ninas Anders var fantastisk, som han ställde upp, hjälpte och stöttade henne!
Jag minns när vi skulle tömma pappas lägenhet. Den ingrodda smutsen, urinen i soffan som verkat som hans säng, hunden Charlies intorkade pölar i hallen eftar att pappa försummat honom, kläderna, stela av smuts, urin och avföring.
Jag tog badrummet, Nina huvudrummet och hallen, och Anders köket.
Jag kände ingenting när jag tryckte halva innehållet i en WC-anka över väggarna och golvet. Det intorkade pisset var från midjehöjd och nedåt, på väggar, tvättställ, toalett och hela golvet. Tryckte ned hans nedskitade och pissiga byxor han dumpat i badkaret i svarta säckar, körde med toalettborsten över väggarna en, två, tre gånger. Sprayade Ajax mellan varven, och jag tror inte jag tänkte en tanke eller kände någonting.
Vi gick igenom hans skrivbord, såg kontoutdragen, skulderna, de obetalda räkningarna, GE Money bank, Finax, ännu en GE Money bank osv. Såg hans tafatta och hopplösa sammanställningar och beräkningar. Jag försökte att inte se honom framför mig, sittande i den lilla stinkande ettan, ensam och förtvivlad över hur han skulle få den grop han grävt åt sig själv att försvinna. Vi besöker skuldsaneraren, och när vi frågar rätt ut hur han kunde vara så dum att ta sådana lån, mumlar han med blicken i golvet: "Det lät ju så bra när de sade det på tv:n." Det är så patetiskt, så ynkligt och så sorgligt. Han har skulder på hundratusentals kronor. Man försöker att inte tänka på hur han förvandlats. Precis som mamma. Man ser bara på den lilla hopsjunkna gubben och tillåter sig inte att känna något.
Pappa kan inte acceptera att mamma inte ville ha någon ceremoni. Han behöver ett avslut, få ta farväl. Nina verkar också vilja/behöva det. Vi ordnar en liten stund i kapellet där krematoriet också är. Nina minns att mamma uttalat en önskan om kattfötter på sin kista. Ungefär som hon önskat att jag skulle spela "Pour Adeleine" på piano. På något sätt lyckas hon ordna en liten intorkad bukett med kattfötter. Eftersom hon ska kremeras ligger hon i en enkel låda av spånskivor. De erbjuder ett kisttäcke, och Nina lägger den lilla buketten därpå. En präst och gammal vän till både mamma och pappa ställer upp och gr oss sällskap. Jag går runt och fotograferar, går runt och hittar själva krematoriet, där jag får en liten visning av vaktmästaren(?).Flyttlasset går till Bureå, där vi installerar honom i en jättefin tvåa vid ån, inte långt från sin bror. Han behöver gå på toaletten, vi ser till att han har blöjorna tillgängliga.
Jag återgår till mitt liv på västkusten. Får rapporter av hans bror som fått ett oerhört ansvar och tagit på sig en allt för tung börda i sin omsorg av lillebrodern.
Jag får hans dödsbud när vi tar fikarast utanför Gävle, då jag påbörjat bilsemestern med Johan och hans föräldrar. Jag hade gruvat för det besök som varit oundvikligt då vi kommit upp. Nu hann vi inte, och en del av mig är lättad. En annan del är ledsen över att Johan aldrig fick träffa någon av mina föräldrar, oavsett vilket skick. Nu blev det bara i Bureås gravkapell, där det jobbigaste var att se min syster ledsen, och hans bror farväl vid kistan. Detta gjorde mig ledsen, inte att pappa låg i kistan två meter ifrån mig, att han dött. Det gjorde han när jag skurade hans badrum i Umeå.
Jag kommer ihåg att det var i somras. Men jag kommer inte ihåg när mamma dog. Första delen av året tror jag. Men ingen aning om vilket år. Borde man komma ihåg det?
Tömning 1 - Dagen då mamma dog
Därför visste jag knappt vad som hände i mina föräldrars liv, brydde mig inte.
Jag visste att hon återfått cancern i livmodern, visste att hon opererats, behandlats, att hon var så tapper, så tapper och hade så ont så ont. Jag visste att hon till slut åkte in och ut från sjukhuset, var nog rätt sjuk. Men jag brydde mig inte.
En sjuksyster rådde mig och min syster att komma upp och hälsa på, för nu såg det faktiskt riktigt illa ut. Det var ingen mening att behandla henne längre. Cancermediciner går hårt åt levern, och hennes var ju så söndersupen.
Jag och Nina diskuterade meningen med att åka upp. Det kändes som en plikt och ett krav. Som vanligt gav vi efter för våra samveten och åkte upp. Jag hade inte träffat henne på... minns inte faktiskt.
Hon var så liten, och magen så svullen att hon såg höggravid ut. Vätska samlades i buken, och de kunde inte dränera bort den längre. Ett dränage satt i buken med den urinfärgade vätskan samlad i en påse intill.
Hon hade en del smärtstillande och var stundvis ganska förvirrad. Jag fick hjälpa henne på toaletten, med lite kläder.
Vid ett tillfälle gick Nina och Anders iväg. För att handla något? Ordna något i hennes lägenhet?
Hon bad mig ta fram det "Vita arkivet" ur hennes väska, som Fonus tillhandahåller där man kan fylla i önskemål till sin begravning mm.
Det enda hon hade, var en urklippt dikt hon hittat i en annan dödsannons. Men hon ville kremeras, inte ha någon sten, ingen ceremoni eller minnesplatta. Bara strös i en minneslund var som helst. I efterhand säger det kanske en del om hur hon såg på sig själv. När jag var mindre minns jag när jag satt vid pianot och spelade "Pour Adeleine". Ofta sade hon då att hon önskade att jag skulle spela den på hennes begravning. Nu blev det inte riktigt så.
Denna stund, då det blev jag som fick höra vad hon önskade, blev lite jobbig när det väl blev dags att ordna med begravningen. Pappa hade svårt att acceptera hennes vilja, samtidigt som det kändes bra att veta att hon kunde få som hon ville.
Jag tror vi stannade en natt i Umeå, minns faktiskt inte. Jag tror inte vi pratade så mycket, vad hade vi att säga? Men när vi skulle åka, förstod vi att det var sista gången vi skulle se henne. Nina och Anders sade hej då först. Nina kom ut med tårarna rinnande. Jag har alltid haft svårast att se min syster ledsen, men kände mig märkligt frånvarande och närvarande samtidigt. Mamma satt på sängkanten, vänd mot fönstret och den påslagna tv:n. Jag kramade henne och sade till henne för andra gången i mitt liv : "Jag älskar dig". Jag tror hon svarade tillbaka. Sedan gick jag. Nästan framme vid dörren sade hon något frågande om programmet på tv:n. Jag minns bara att jag svarade :"Jag vet inte". Jag ser henne sitta där på sängkanten i sin röda morgonrock och det tunna bruna håret. Ute i korridoren kommer tårarna.
Några dagar, veckor(?) senare ringer pappa och meddelar med gråt i rösten att hon har dött.
Jag känner ingenting, jag har redan tagit mitt farväl. Hon dog den dagen jag lämnade den lilla figuren på sängkanten i sjukrummet i Umeå.
Medalj till alla föräldrar!
Jag vet att jag bergis kommer att få äta upp det jag nu skriver i detta inlägg, då jag de facto inte har några barn och därför egentligen inte ens har någon rätt att uttala mig, men en blogg är väl till att ösa ur sig i? Min är det i varje fall. Sedan är det den där balansen att finslipa sina inlägg för att undvika att trampa eventuella läsare på tårna. En viss reaktion är nog dock oundviklig, då jag tror man kan tycka och tänka en hel del, vilket är ok. Detta är mina tankar just nu, som mycket väl kan komma att ändra sig framigent. Och är det inte också en del av poängen? Att det ska vara ens tankar just nu, så man kan bläddra tillbaka några år senare och skaka på huvudet åt sig själv?
Min syster med familj har nu styrt kylaren tillbaka mot Stockholm, och lämnat två slutkörda veklingar efter sig, som alltid efter vi haft besök av knoddar! De må vara hur gulliga och söta, och till och med snälla som helst, de suger musten ur en! Hur orkar föräldrarna?? Tja, vad har de för val? Och det är just det som skrämmer mig så vansinnigt med att skaffa barn. Att man inte har något val! Jag är fast, låst, bunden, instängd. Kan inte skita i fred. Inte ta en hur lång dusch jag vill. Kan inte ta på mig jackan och kliva ut genom dörren när gränsen är nådd.
"Fy vad egocentrisk hon är!" Men skaffar jag barn för ungens skull?? (Kommer tillbaka till det längre ned)
Inga föräldrar ångrar sina barn. Det är lika förbjudet att uttala som att svära i kyrkan. Det är emot alla naturlagar att säga något sådant. Men jag tror visst man kan göra det. Och det har ingenting med själva barnet att göra. Jag tror fruktan och förbudet att som förälder säga att man ångrar barnaskaffandet, är det faktum att det då skulle tolkas som att man önskar bort själva personen barnet. Jag kommer att vara överdrivet negativ i detta inlägg också. Jag kan vara ganska bra på det ibland. Men se bara på alla dessa föräldrar om skiter i sina barn. Jag tycker det är en allt mer ökande trend i samhället idag, den självcentrerade rollen (se bara på mig just nu!). Föräldrar skiljer sig åt höger och vänster, och barnen kommer i kläm. Med lättnad ser pappan/mamman sin föräldravecka eller helg gå mot sitt slut, så de kan få tillbaka till sitt fria liv.
Jag läste en artikel någonstans där en tonåring reflekterade typ:
"Ni vuxna nätraggar, hänger framför tv/datorspel, springer på stan för att dejta och festa. Vad ska vi barn göra då?"
Föräldern säger att de saknar sin barn, och att det sliter i hjärtat att se dom åka till den andra föräldern, då dennes tur tar vid. Tycker de inte samtidigt att det faktiskt är ganska skönt?
Jag tror många (helt naturligt enligt mig), ångrar sina barn någon gång. Oftast när man pressats till sin yttersta gräns förstås. Man önskar ungen tillbaka till det helveteshål från vilket det verkar ha kommit!
För att en stund senare tycka det är världens bästa unge och kanske till och med (vilket jag hoppas dom inte gör), skämmas för sina tidigare tankar.
En förälder sade till mig: "-Man kan inte ångra sina barn, men man kan ångra tidpunkten då man skaffade dom".
Det är väl det närmaste jag kan komma till det faktum att man inte vill/kan önska bort sitt barn, men kanske önska bort det ansvar, den tid, den energi och allt det som krävs av ett barn. Och det tror jag faktiskt att alla föräldrar kan göra ibland. En del kanske aldrig. En del gör det mer eller mindre. Men det är ingen lek att ha barn. Det är ett jobb. Det är inte för inte som de flesta skilsmässorna sker under barnets första år! Och min undran är: Är det värt det?
Och att ställa den frågan till föräldrar är hopplöst, för vad är det givna svaret? De kan/vill inte säga något annat, än att barnet/barnen är det bästa som hänt dom. Som icke förälder kan man ibland få känslan av en defensiv ton när de svarat på denna fråga. (Annars uppfattas jag som att jag ångrar mitt barn!)
Jag tror det är apjobbigt att ha barn, men visst, det är säkerligen outsägligt givande också, på en nivå som jag inte kan ens komma i närheten av, då jag inte är mamma själv. Och ja, jag kommer att skaffa barn, då jag faktiskt ibland kan känna att det skulle vara givande. Men också det faktum att jag är rädd att jag ångrar mig om jag inte gör det. (Bra anledning va?)
Något jag inte gillar däremot, är den outtalade negativa inställningen i samhället mot de som faktiskt väljer att inte skaffa barn. Hur ofta får de inte höra: "Jaha, när ska ni skaffa barn då?" Och "Varför inte det då??" Där frågeställaren själv är barninnehavare, och får frågan att låta som en antydan till att man är en självcentrerad bekväm egoist.
Men skaffar man barn för barnens skull? Man skaffar väl för sin egen del? Det är ju inte precis så att mina obefruktade äggceller skulle bli dödligt förnärmade för att de inte fick chansen att bli till?
Det är ju inte heller precis så att människorasens överlevnad skulle kantra om jag lät bli att föröka mig.
Lever vi för att skaffa barn? Behöver vi se bekräftelsen på att man inte levt förgäves, i en annan människas liv?
Vi diskuterade detta vid frukostbordet idag, och de försökte beskriva hur det var att ha ett barn. Att allt arbete, den uteblivna sömnen, pressen, kladdet, ansvaret, skriken, kraven ändå var värt det, för man fick så otroligt mycket tillbaka av den lille parveln. Som Nina uttryckte det: "-Man blir kär i sitt barn!"
Jahapp. Jag får nog helt enkelt skaffa mig en unge för att fatta det där. Jag är ändå livrädd för att jag inte kommer att fixa det. Ge upp. Dra. Skita i allt. Att jag är för van vid mitt egna bekväma liv. Jag skrev i början att föräldrarna ju faktiskt inte hade något val. Jodå, se bara vad så många föräldrar faktiskt gör. De drar.
Som sagt, jag kommer säkert att få äta upp det här. Jag är kanske överdrivet pessimistisk efter en helg med Aron. Jag har NOLL erfarenhet av små barn. Min erfarenhet består av enstaka besök under kortare tid, och främst av skrikande, gnälliga barn i affärer och dylikt. När barnlediga kollegor kom på besök för att visa upp sina små, satt jag med näsan begravd i arbete. Jag har NOLL ut av att gulle-gulla med småbarn jag inte har någon som helst koppling/relation till. Det ger mig nada. "-Åååh, sikken liten gullig, fååår jag hålla?" Jag håller mig på avstånd med ett artigt leende och konstaterar kanske att ja, ungen var ganska söt, eller nej, ungen var inte söt. Alla bebisa är inte söta!
De besök jag haft, eller besök jag gjort där jag faktiskt varit så illa tvungen att interagera med de små, har berört varma strängar i mig. De är så oskyldiga, otvugna, rena (på insidan) och omedelbara att till och med jag mjuknar och tycker de är jättegoa. En stund. Resterande 80 procent av tiden interagerar jag utan engagemang eller intresse. För hallå, hur mycket utbyte kan ett småbarn erbjuda för att hålla en 32-årig cyniker intresserad? En som dessutom knappt kan umgås med jämnåriga mer än ett par timmar i sträck!
Det är väl bara den egna föräldern som kan fashineras i oändlighet över salivbubblorna deras barn kan åstadkomma, eller det där "gaha-lejuk" som ska betyda skosnöre. Men det är ganska tröttande att låtsas fashinerad av det själv femtioelva gånger i timmen. Jag hoppas innerligt att jag själv inte ska bli en sådan förälder som i tid och minut ska berätta om minsta grimas eller ljud som min unge åstadkommit, och förvänta mig att åhörarna ska vara lika imponerade. Hoppas går ju.... ...
