... för min irritation. Vet inte varför jag är så anti just nu. Jag har alltid vetat att min empatiförmåga är kass. Eller snarare förmågan att visa medlidande. Jag kan haja grejen, delvis sätta mig in i hur det känns när någon mår dåligt, fysiskt eller emotionellt. Jag vill hjälpa, tycker om att hjälpa, känner mig bättre själv då jag får någon annan att må bättre. Men ibland kan jag bli så anti att jag bara blir irriterad på den det är synd om. Det är synd om alla! Alla mår dåligt. Bu-hu, synd om mig, nej om mig, nej om mig!

Det var så synd om mamma, det sade hon jämt. Hur tapper hon var, hur stark hon var. Hur alla hennes väninnor sade: "Hur orkar du Bibbi?"
Pappa var det ännu mera synd om, för att han fick dras med henne. Dag som natt när de var igång, kom han in i våra rum, med henne efter sig: "-Ser ni hur jag har det?"
När jag och min syster hade rummen intill varandra på nedervåningen, brukade jag flytta över till Ninas rum och sova på golvet intill hennes säng. Hennes rum låg under vardagsrummet, mitt under köket. Därför hördes det inte lika väl i min systers rum, stegen hit och dit, skriken, orden, bankandet på dörren.
När jag var liten tyckte jag synd om pappa. Han var ett offer, liksom jag och min syster. Jag vet inte när förändringen kom, när medlidandet utbyttes till förakt. Besvikelse. Man försökte se honom som en allierad, någon som ville att det skulle ske en förändring, någon som inte heller ville, och faktiskt också hade möjligheten att kunna göra något. Vi bad honom att inte köpa ut åt henne. Bad honom se till att det inte skulle bli någon alkohol när vi skulle hälsa på. Naturligtvis blev det alkohol. Och jag fattar inte hur jag ändå kunde bli besviken, gång efter gång. Till slut började man tro att han ville att hon skulle bli full, för då blev det alltid bråk. Och då skulle vi tycka synd om honom. Då skulle han kunna säga: "-Så här har jag det varje dag."
Han kunde till och med bli irriterad när vi bad honom att de skulle vara nyktra när vi hälsade på, så att det skulle kunna bli en någorlunda lugn och kanske trevligt besök? Han blev tjurig för att vi inte skulle kunna stå ut under ett besök, när han hade det så hela tiden.
Det var synd om henne, det var synd om honom. Det var absolut inte synd om mig. Alla föräldrar drack. Alla föräldrar bråkade. Man var löjlig, och så många hade det mycket värre. Naturligtvis visste jag det. De slog mig inte, jag svalt inte, jag utsattes inte för övergrepp eller förnedring. Jag tänkte ofta på de som hade det mycket värre. Att jag faktiskt hade det bra. Det var väldigt sällan man försjönk i självmedlidande. Det bara var som det var, och då man inte hade några andra referenser reflekterade man inte heller.
En kväll vågade jag tycka lite synd om mig själv. Jag kom hem och hörde dom i köket genom ytterdörren. Jag orkade inte gå in, utan satte mig mellan broarna.
När pappa skulle fly fältet, upptäckte dom mig, och då blev det ju ett himla liv. Vad satt jag där för? Tyckte synd om mig själv? Fattade jag inte att jag satt där i allas åsyn och skämde ut dom? Det var inte det minsta synd om mig! Jag gav henne en öppning, mera bränsle till elden.

Jag minns så väl ett kök hos en pojkväns familj. Föräldrarna låtsasbrottades och gnabbades. Något småsyskon gnällde om någon struntsak som irriterade dom. Jag blev arg på ungen. Varför provocera föräldrarna med en sådan skitsak? Och föräldrarna busade med varandra, med barnen! Jag kände mig som ett ufo, som jag satt och tittade på ett skådespel. För visst måste det vara ett skådespel! En fasad, så som vår familj var mästerliga i att uppvisa.

Därför har jag haft svårt att anamma Johans familj. Därför låg jag med krokodiltårar för nästan två år sedan. Jag hade svårt att tro på dom. Vägrade tro på deras genuina osjälviskhet och generositet. Jag väntar på besvikelse, krav, på att fasaden ska rämna. Jag skulle inte bli förvånad. Jag skulle inte bli besviken. Allting skulle bara falla på plats, bli till någon jag kan hantera. Men det kommer aldrig, och jag hamnar i en ny situation, en sådan som gör att jag stänger familjen ute och tycker synd om mig själv för att det är så jobbigt. För att de är så snälla! Helvridet, coco i bollen. Och jag hatar att tycka synd om mig själv. Då är jag svag, och det är inte tillåtet. Och när det är synd om andra, kan jag bli irriterad. Skärp dig för fan!

Nu kom Nicke med familj tillbaka från sin lilla utflykt. lugnet är över. Jag fick ösa ur mig litegrann i varje fall.