Sängen

Fyra timmars workshop på eftermiddagen. Arkitektuella frågor som gav mig möjlighet att förstå mitt egna system lite bättre. Notera lite då jag kanske hängde med till sextio procent av teknikpratet. Och SÅ upphetsande är det inte med integrationer utan fick trycka i mig en hel påse Tutti-Frutti för att hålla mig hyfsat vaken.

Hämtade födelsedagsförsändelsen från Lillstrumpan tillika syster, och se vad som bland annat låg däri! Minns den så väl och när jag fick den som barn. Fick följa med Nina till Ica Grahns och handla. Ett förtroendeuppdrag för henne kan jag tänka med stränga order att bara köpa det som beordrats. Jag tjatade mig till denna seriebok och blev så glad när hon gick med på det. Satt sedan på bron i solen tillsammans med Jenny och hörde mamma och/eller pappa skälla på min stackars snälla syster. Hörde inte om vad men gissade att det hade med min bok att göra. Kort därefter kom pappa ut och när han passerade mig luggade han mig hårt vid örat. Ingen av oss sade något men jag förstod. Det var mitt straff för att ha tjatat mig till viljes och skämdes hemskt. Sade inte ens förlåt till min snälla syster och vi pratade inte heller om det, för så gjorde man inte i vår familj. Men det är väl aldrig för sent?

Förlåt älskade storasyster för att du straffades för din snällhet. Och tack för att jag nu fick albumet - igen!
Kramar lillasyster-yster


Innan snark


Jag och några av mina stammisar igår. Grymma är dom!
Låtlistan för fredagens tvåtimmars är ännu inte spikad. När ska jag plugga till den? Också insett att jag måste kunna hela nya releasen på måndag. Fokus har hittills legat på tempolåtarna. Blir att somna till styrke- och nedvarvningslåten strax...
Hittade dessa under helgens röj. Lite flashback från tiden som ordningsvakt. På Valand och Casino Cosmopol för Gothia protection samt för Stenungsbaden. Casinot, jäklar vad jag frös. Det minns jag synnerligen väl. Och den speciella atmosfären där inne i värmen. Och Stenungsbaden. Roliga pass med tillhörande stök javisst, men otroligt roligt ändå.

En utmaning

På FB och Instagram cirkulerar ännu en av de olika utmaningar som dyker upp med jämna mellanrum. Denna gång handlar det om att publicera fem bilder som är äldre än femton år, en varje dag och utmana en ny vän för varje gång. Jag är inte så förtjust i att skicka vidare utmaningar och kände inte riktigt att jag hade tid och ork att anamma den när jag fick den av Jenny. Hade en lam ursäkt att alla mina foton låg uppe på vinden, längst in bakom allt sådant där bröt man egentligen skulle ha förpassat till tippen men inte har hjärta att göra just då. Tanken tilltalade mig ändå, att ta en tur längs minnenas allé, så pass att jag till slut pälsade på mig extra kläder, drog på min pannlampan och klättrade upp.
Resultatet blir en fulvariant av utmaningen här i bloggen.
Phu vad grejer vi har där uppe! Pintjockt, så synnerligen begränsat manövreringsutrymme för att leta sig fram till den rätta kartongen. Stela fingrar, iskalla fossingar och ont i röven, men många leenden blev det när jag bläddrade igenom bunt efter bunt. En banankartong med mitt dokumenterade liv, framför allt sedan jag flyttade hemifrån. Ska ha ett album med barndomsfoton, ett sådant som föräldrarna skapade men det ligger uppenbarligen någon annanstans. Denna låda innehöll dock mina första dagböcker. Det får bli en dag när jag har mera tid och bekvämare förutsättningar. Min snirklande skrivstil påminde mig om mellanstadiet, där vår lärare lade upp allas skrivböcker för att välja ut den som skrev snyggast(!) Initialt hade jag försökt efterlikna de andra tjejernas mjuka "bulliga" stil men till slut gett vika för min egna lutande och betydligt "vassare". Mina böcker sorterades bort ganska snabbt. 
Äldre än femton år alltså. Tack och lov för dåtidens kameras möjlighet att prångla in datumstämpel. De utan får jag gissa friskt.
Jennys foto var vid vår påbörjade resa till Florida så börjar där. Stämpeln visar maj 1997. Jag är alltså tjugo. Tjugo? Vill minnas som jag var yngre när vi åkte dit. Minns inte detta fototillfället men minns var och varför. Vi är några dagar in på vår vistelse, nu på Magic Kingdom och jag har tröttnat på den ständiga snabbmaten. Jag var nog rent av otrevlig när jag bröt mig loss från Jenny, hennes syster och väninna för att gå in på en restaurang för ett ordentligt mål mat: Spagetti och köttbullar! En servitör tappade ett glas intill mitt bord och de erbjöd mig en ny portion ifall glas skulle ha hamnat på min tallrik. Mina minnen generellt från den resan var jätteroliga, men att jag inte var särskilt trevlig med mitt sällskap, något jag faktiskt ännu skäms lite för. Tack vare att Jennys syster och väninna jobbade på American Airlines kunde vi flyga business class, och trots att jag och Jenny vid den tiden inte umgicks så frekvent längre frågade hon mig om jag ville följa med. Snacka om otacksamt när jag inte var den vän jag borde ha varit. 
 
Mitt andra foto blir också från Magic Kingdom, men många år tidigare då jag besökte parken för första gången. (Blivit en gång till sedan 1997). Här går jag i sexan och bär mina första glasögon. Det där linnet har jag fortfarande kvar i byrålådan! Nu så sliten att man nästan kan se igenom tyget. Håret är permanentat så som de flesta hade då. Jag var inte särskilt förtjust i det men mamma bestämde. Två gånger fick det göras efter varandra för att det skulle bita. Risigt värre, huga.
 
Som sagt, permanentat. Konfirmation och avslutning på ett läger som för mig kändes j-ä-t-t-e-l-å-n-g-t men tydligen inte var mer än en vecka eller två. Bläddrar igenom högen och förundras över hur barnsliga alla ser ut, inklusive undertecknad. Men också hur asiatisk jag ser ut här. Generellt när jag bläddrat igenom de fåtalet av de äldsta fotona jag hittade så tycker jag ögonen är mer sneda och huden mörkare. Knepigt.
Hoppar till gymnasiets sluttamp. Jag och Anna i pappas lägenhet i centrala Umeå, så ovetande om att jag några år senare skulle bo i trappuppgången intill några år senare som student. Anna, min partner på dansgolvet som tog över stafettpinnen som svettokompis på dansgolvet efter Jenny. Pappa skjutsade ner oss och så dansade vi till de stängde. Minns de där byxorna, älskade dom! Tror jag hade ett par beiga också. Och genomgående av alla foton från den tiden och många därefter är min dille på att visa magen. Jag har bar mage på nästan alla foton. Konstigt att jag inte piercade naveln, fast det hade inte blivit poppis då. Hade för övrigt aldrig vågat ändå. Ser ut som jag har halsbandet som bestod av en läderrem och nio milimeters kula. Coolt. 
Ingen aning om vilket år det är eller hur gammal jag kan vara. Av frisyren att döma lågstadiet någonstans. Befinner mig utanför Belfast i Nordirland där moster Rose-Marie och hennes man bor. Vi hälsade på och firade jul. Föräldrarna hade visst nog tillfrågats om passande julklappar och tipsat om min förtjusning i katten Gustav (har mina örngott i sängen än idag). Dock verkade de inte känna till att det var Garfield det handlade om utan bara försökt beskriva honom. Kan inte tro annat när jag sedan fick en visserligen tjock mjukiskatt men lila. Han döptes till Gunnar.
År 1999 och vi är på Hotell Laponia i Arvidsjaur. Mamma och pappa firar bröllopsdag men minns inte vilket år i ordningen. Trettio kanske? Min och Ninas respektive sambos var med och jag minns min oro över hur det skulle gå, hur mycket alkohol och bråk men framför allt hur mycket påhopp på Thomas, min sambo skulle behöva utstå från mamma. Jag minns dock hur förvånad jag blev när vistelsen förlöpte synnerligen smidigt ändå. Nästan så man trodde att hon ansträngde sig. Vi gjorde något så sällsynt som aktiviteter tillsammans i form av bordtennis innan bad och bastu. Undrar om det inte rent av var sista familjesammankomsten i civiliserade former som vi lyckades dokumentera.
 
Julen 1996, nedrevåningen hemma i Pitholm. Jag bor i Umeå och vill visa mamma att jag kan "klä mig som en kvinna". Köpte klänningen och klackskor enkom för det. Den blev inte mycket mer använd efter det. En eller två gånger tror jag, till någon nyårsafton. Klippte itu den på längden för att prångla ihop en Halloweenutstyrsel på Stenungsbaden typ tio år senare.
Sommaren efter den där julen. Jag har hoppat av dataingenjörsutbildningen och jobbar som nattväktare. Här parkerad utanför Umeås museum för stängningsronden. Svettades som en gris i overallen innan nattens svalka inträdde. Jätterolig tid med fantastiska kollegor. Militanta veganer härjade och jag klättrade in genom ett fönster till en bensinstation där en brand försökt anläggas. Sparkade in fönstret i ett annat för att ta mig in och släcka. Hamnade i Västerbottenskuriren när mackföreståndarna skulle tacka oss. "Hon räddade macken" eller något sådant, stor bild och blomsterkvastar. Hjälp vad skämmigt!
Tror jag har visat denna förr, men de dagar jag tillbringade här - Lysekil påverkade mig så mycket att jag en dag hamnade här, på västkusten. Hälsade på min vän och lägenhetskompis från dataingenjörstiden, Niclas. Hade besökt Göteborg förut men aldrig kusten. Blev fullkomligt förälskad i landskapet med sina klippor och kobbar. Klappade maneter för första gången (såg maneter för första gången) och fick skjuts över Tjörnbron. När jag erbjöds lärarjobb i både Landskrona, Helsingborg, Stenungsund och Tjörn valde jag Stenungsund med minnena ovan i färskt minne. Tänk så det kan bli.
 
Bland alla foton där uppe på vinden fanns naturligt nog mina dåvarande pojkvänner också med. Ingen kan väl påstå att jag haft särskilt många men desto bättre. Jättefina pojkvänner och senare sambos har jag haft turen att ha. Tror aldrig dock att jag hade riktigt vett att uppskatta dom ordentligt, och framför allt drog jag så fort det började kännas besvärligt eller att jag tröttnade. Det där att jobba med förhållandet varken insåg eller förmådde jag tills jag träffade Johan.
 
Nej, nu är jag trött i ögat och ambitionen är att lubba imorgon bitti - om det nu inte regnstormar allt för illa. Men det här var roligt. Har ju en del bilder kvar så kanske fortsätter en annan kväll.

Uppdatera lite

Med tanke på hur pass fulltecknad kommande vecka är vill jag tillse att uppdatera innan jag hamnar ännu mer efter. Jag vet ju själv hur högt jag värdesätter mina inlägg för tillbakablickarnas möjligheter, så det är bara att ta tag i det. Johan är på väg i säng, Ronja har förhoppningsvis (knappast) somnat framför paddan och jag sitter i fåtöljen med två grå tryckta intill mig. Mysigt!
Min resa till kära Norrbotten då. Det blev ju en tur till barndomens Piteå. Jag var ju bara arton när jag lämnade staden så har ju nu faktiskt levt större delen av mitt liv i Västerbotten respektive Västra Götalands län. Men visst är det något speciellt med platsen man växte upp. Det är liksom där man formats, av familj, vänner och skola till den man i mångt och mycket nu är idag. På gott och ont. De flesta har väl någon form av behov av en utgångspunkt och för mig kommer det nog alltid att vara Piteå. Det man på ett eller annat sätt alltid kommer att kalla hem. Man åker hem till Piteå trots att det var år 1995 jag flyttade därifrån. För jag ville bort efter gymnasiet. Att bo kvar hemma var otänkbart. Det var ju inte för inte jag fyttade från Umeå sedan när mamma och pappa också flyttade dit. Man kanske kan tycka och fundera kring varför jag ändå fortsätter att vilja besöka barndomens trakter när jag har så mycket negativt förknippat med det. Jag har ju heller ingen släkt att hälsa på, eller hade velat för den delen. Inte en massa vänner att turnera bland för utbyte av minnen och uppdatering. Jag har barndomens Jenny som alltid kommer att vara speciell för mig, och hennes mamma Cathrine samt gymnasiets Anna som trots våra olikheter också har väldigt mycket gemensamt.
 
Och det är väl just det. Mina negativa minnen kring uppväxten har jag med mig vare sig jag befinner mig i Göteborg eller Piteå. När jag besöker barndomshemmet är det det positiva jag främst återupplever. Barndomens lekar på gatan utanför huset. Klättrandet i det trädet eller skateboardåkningen ned för den backen.
Att se min Lilltjej springa på de gator jag själv sprungit så många gånger. Intill det hus där jag vuxit upp betydde faktiskt en del för mig. Oidentifierbart vad, men såpass att det kändes värt resan.
Besöket hos Cathrine drog som vanligt fram tårarna hos mig. Om någonstans känns det som att komma hem när man kliver in i hus nummer 26 välbekanta kök. Så mycket trygghet Jennys hem representerar för mig och Cathrine är den personifiierad. Förstod det inte då men gör det nu. Jag var den busiga pojkflickan som drog ut stackars Jenny på tokigheter. Kanske var det just denna trygghet jag kände därifrån som gjorde det? 
Så fort vi klev ur bilen gjorde sig myggen abrupt påminda men vi promenerade till lekplatsen där en igenvuxna platsen ändå fått tillskott med något klätteraktigt som Ronja kunde leka av sig i.
Efter någon timme lämnade vi Pitholm och styrde mot Arnemark. Mina besök norrut är ju inte så frekventa precis och varje gång finner jag allting så mycket mindre och trots många förändringar också mycket välbekant. Jag rullar Sundsgatan fram och låter minnena komma. Jag hör inte hemma i denna staden längre men dras obönhörligt tillbaka på något sätt.
 
Till Arnemark har Lilltjejen somnat och jag är nöjd att bara gå ned till forsen och blicka över vattnet mot sommarstugan. Den skymtar där uppe i hörnet bakom mig.
Jag bestämmer mig för att åka ner till färjeläget och rullar nedför den välbekanta backen. Stannar till och ser det strömmande vattnet passera framför mig. Så många gånger tonårs-jag rattade vår lilla Buster-båt upp och ned för älven. Flera gånger per dag när gapandet och skrikandet blev för mycket. När pappa tagit bilen och flytt, lämnat mig kvar med hennes malande. Jag lät fartvinden tillfälligt blåsa bort trycket i bröstet och hålet i magen. Upp mot forsen för att låta vågorna och strömmarna slå och slita i aluminiumskrovet. Ned med strömmen och den extra fart den gav. Och så upp igen. Och igen. 
Det är en vacker plats. Idyllisk där byggnaderna står alldeles intill älven. Men det är ju inte bara jobbiga minnen och de roliga är alla förknippade med Jenny. Jenny som jag fick möjlighet att också hälsa på när jag lämnade somarstugan och körde den gamla vägen, så kallade bakvägen tillbaka österut. Liksom Anna tycker jag hon ser ut som hon alltid gjort. Tänk att vi alla har barn och liksom närmar oss fyrtio? Galet. 
Hon kanske inte håller med mig, men i mina ögon är jag den oroliga själen som flyttat runt medan hon ärvt sin mammas trygghet och goda förankring i jorden. Bildligt och bokstavligt talat då hon också fått moderns gröna fingrar. Fantastiskt go familj och så deras höns som både jag och Ronja ville ha. Tänk vad roligt att ha höns! Skulle säkert uppskattas av Gråkatterna att ha sådana kucklande i trädgården.
Det besöket fick avsluta vår dag i Piteå som inte att förglömma inleddes med ett besök på Paltzerian. Ronja ville som väntat inte ens smaka på härligheten medan jag frossade och njöt i stora mått.
 
Det blev faktiskt en liten löprunda också medan jag var där uppe. Sprang såklart helt fel så irrade ihop de dryga fem kilometrarna. Gött var det i vilket fall då kroppen hade börjat signalera träningsbehov. Lät Anna och Peter få lite tid på tu man hand då jag skickade iväg dom till Luleå hamnfestival som pågick den veckan. Som belöning fick jag härja lite i deras kök. Varför är det så mycket roligare att röja hos andra än hos sig själv? Att de sedan blev av med halva deras skafferiinnehåll och inte hittar någonting längre kan inte hjälpas. Det var ju så kul! Lite vrickat jag vet.
 
Något som inte Göteborg erbjuder är dock en såpass gigantiskt lekland som Luleå har. Undertecknad blev lite imponerad.
Bäst när vi sitter där och lökar medan våra avkommor springer sig svettiga hör jag mitt namn upprepas intill mig. Jag höjer blicken från min iFån (jo, faktiskt) och ser ett vagt bekant ansikte. "-Linda? Linda Mikaelsson?" Jag blir så paff att jag inte ens kommer mig för att korrigera med mitt nya efternamn. Jag kastas tillbaka till barndomens skolkorridorer när två klasskamrater står framför mig. Två som jag lekte lite med innan strukturer och roller skapade den outtalade hirearkin där jag var den tysta naiva musen och dom som som var populära och brådmogna. Tankarna flyger. Ska jag resa mig och krama "-Iiiih, nej men vad rooligt!"? Jag finner att jag sitter kvar, utbyter de ytliga förväntade fraserna men förblir så överraskad att jag nog ter mig synnerligen ointresserad och avsnoppande. Mycket riktigt ser vi inte till dom mer resten av tiden.
Ett annat besök jag gärna gör när jag väl är uppe är Storforsen. Slutar aldrig att förundras över vattenmassorna och skulle kunna stå och bara betrakta det i flera timmar om jag kunde. Det hade varit fantastiskt om jag en dag fick möjlighet att se en föreställning vid deras utomhusscen. Trots alla förmodade mygg.
Till söndagen fick vi riktigt fint väder så besökte "Hägnet"? "Hägnan"? Lite lek, lite djur och lite fika och glass i solen bland de gamla historiska byggnaderna. Mysigt! Och rätt vad det var så var det dags att åka hem. Ja, det blev lite jobb där medan vi väntade på planen i Luleå respektive Stockholm. Svårt att låta bli. Som sagt så glad att vi åkte och som jag reflekterade till Anna, hur skönt jag tycker det är med den kravlöshet jag upplever med henne. Som någon av klyschorna som florerar på FB gällande att riktiga vänner är de man inte bara kan prata om allt med utan också kan vara tyst tillsammans med. Och där är vi nog ganska lika. Vi tycker om att ha det tyst. Tack underbara Anna med familj för att vi fick hälsa på!
 
Väl hemma igen har jag gjort mitt bästa för att fylla upp dagarna för mig och Lilltjejen. Såpass att jag höll på att missa den tidigare överenskomna onsdagen med Anna-Karin! Som tur var påminde hon mig, för barnen skulle ju få besöka ett för Ronja nytt lekland. Riktigt stort och fräscht i Uddevalla, men framför allt var det nästan tomt! Lilltjejen var helt blöt av svett och morsorna fick återupptäcka hur roligt det var att spela pingis när både sådant och biljard erbjöds i lekområdets utkant. 
 
Apropå Anna-Karin är vi bjudna till deras sommarstuga imorgon så hoppas på bra väder. Därefter sover vi på Landet för att på lördagen lämna vår avkomma i farföräldrarnas händer och dra till Örebro. Där blir det lite caching innan Mikael och Johanna ansluter för att på söndagen ta oss an utmaningarna i Boda Borg i Karlskoga. Kvällen innan har vi bokat bio. Vi får ju passa på när vi har chansen och ja, det blir "Minions", haha! 
Ja, ska bli skönt att komma från Lilltjejen lite, äta gott och bara vara Linda ett tag. Redan på måndagen drar vi sedan upp till syster Nina med familj i Stockholm. 
Att bara vara Linda fick jag chansen idag vid teamklassen i Frölunda. Med kompanjonen Elin körde vi sommartema med mixade låtar rätt igenom. Bra med folk och himla kul pass blev det. Otroligt gött att få köra igen då det kändes som evigheter sedan. Energin i kroppen kände inga gränser! Att köra esquiva och squats var dock lite utmanande i kjolen. Och solglasögonen immade igen efter uppvärmningen så de blev inte långvariga.
 
Trodde ju jag skulle köra min söndagsklass som vanligt nu till helgen, sorglöst icke medveten om det faktum att vi är på Boda Borg i Karlskoga! Koppingen där hade aldrig skett för mig, så sent omsider hoppar grymma Elin in för mig.
Jag hade hoppats kunna köra mer combat för andra instruktörer för inspiration och underhåll av koreografin under dessa veckor men ser ju ut att gå sådär. Dock har jag fått till ett vikariat i alla fall en söndag så jag får två pass på raken. Ska knö mig in till Domkyrkans anläggning, något jag ju gärna undviker men när jag nu hade möjlighet att återgälda Sandra ville jag ta den chansen.
Tycker mig höra Lilltjejen snarka från sitt rum. Bror har somnat intill min arm och Lilla Grå snarkar mellan mina ben. Johan ska upp och jobba som vanligt imorgon medan jag och Lilltjejen drar upp till Stora Askerön där Anna-Karin med familj väntar. Johan ansluter direkt efter jobbet.
Avslutar med ett ögonblick jag hann fånga på Lilltjejen och Lilla Grå. Grå är så mycket mer tolerant när det kommer till Ronja än oss andra. Roligt att se.
Nu är det min tur att sova. God Natt.

Helgslut

Har ju lovordat och omtalat honom åtskilliga gånger här och länge velat få oss på bild utan att våga fråga. Men till slut så: Får jag presentera min mentor, Sven! Min mentor som låtit mig se, uppleva och utvecklas så mycket. Japp, han var med på min combat i Frölunda idag, vilket var otroligt roligt och gjorde mig extra nervös! Inte direkt att han skuggade mig på jobbet men väl mitt andra jobb och vill då såklart visa mig från min bästa sida. Koreografin satt så gott som felfritt och kroppen kändes bra så är nöjd med min insats. Gott att köra igen också efter hela två dagars träningsuppehåll, hoho! Riktigt bra med folk idag också jämfört med förra veckan, trots det strålande sommarvädret på utsidan. Den nya releasen i kombination med midsommarfrosseri kanske?
Avnjutit det fina vädret med att, öh, storhandla. Och tvätta och städa båda bilarna. Det var verkligen på tiden.
 
Tandborstning i midsommarsolen, krabbfiske, Legobyggande och mys i fåtöljen. Lägg till gräsklippning, tvätt, sedvanligt röj samt ovanstående stycke och de senaste två dagarna är summerade. Två veckor kvar till semestern. Johan har ju med sitt nya jobb ingen semester, högsäsong som de har under sommaren, så jag har nu bokat resa till Anna i Luleå för mig och Lilltjejen. Senast Ronja och I träffades var de i krypstadiet! Ska bli väldigt spännande och roligt både att resa med Ronja och träffa Anna med familj igen!
 
Bläddrade bakåt i bloggen och hittade Anna och I:s senaste besök. Slutet på maj 2011, Ronja fem månader alltså.
Fastnade lite där bland inläggen, så roligt att ha bloggat så länge och se alla bilder man sparat. Jag hade definitivt roligare selfies förut. Snart åtta år har jag bloggat nu! Måste ta tag i ambitionen där jag sparade och publicerade första året. Tänk om blogg.se skulle stänga ned eller något hände så allt försvann, det vore ju en katastrof! Så mycket skivet, så många detaljer och händelser man annars glömt. Så många terapeutiska inlägg med peppande kommentarer. 
Det må vara skralt med innehållet på sista tiden men jag känner inte att jag kommer att släppa bloggandet än på ett tag. Tids nog kommer kanske den där tiden jag behöver för att finna ro och inspiration för mera kvalitativa inlägg. Tills dess får det vara ok med triviala vardagsskildringar och träningsknarkande. 

Fick ett brev

Fick ett brev igår dagen till ära. Det var inte igår man fick ett vanligt hederligt handskrivet brev! Det var en nästan nostalgisk och mycket trevlig känsla att sprätta upp kuvertet, inte alls jämförbar med att klicka på en liten ikon på datorns skrivbord.
Det var från Britt, en gammal vän till mina föräldrar som de umgicks mycket med under min uppväxt. Vi firade midsommar och nyårsaftnar tillsammans med deras dotter Jennie som väl fungerade bäst tillsammans med min syster då de var närmare varandra i ålder. Många gånger var vi i deras sommarställe på Hemlunda liksom radhuset i Luleå, antagligen lika ofta som de var hos oss i Piteå eller Arnemark.
Britts man Per-Sture avled i cancer och jag tyckte alltid det var så orättvist att min mamma som levde så destruktivt och orsakade alla omkring sig så mycket smärta överlevde sin cancer medan han som alltid skött om sig, sin hälsa och omgivning gick bort så snabbt. Jag har aldrig sett en så välfylld domkyrka.

Britt skickade med några fotografier där jag var barn, återblickar som väckte en del minnen som jag tänkte scanna in och skriva ned innan de glöms för alltid. Hon har följt denna blogg tills datorn havererade så tyvärr kan hon inte läsa nu hur mycket jag uppskattade hennes brev. Men något jag bestämde så fort jag läst färdigt hennes rader och lett åt fotografierna, var att jag skulle skriva tillbaka. För hand.

Tankesprång

I duschen denna morgon gled mina tankar plötsligt in på den dagen mamma försökte ta livet av sig. Också ett tillfälle att tänka på det. Men av någon anledning poppar den upp då och då men utan att ställa till några större huvudbry än att jag lika plötsligt släpper det. Denna gång var det Pers kommentar "-Kom så får vi prata!" jag fäste mig vid. Jag smyger in i datasalen med sänkt huvud för att dölja mitt mosiga ansikte, slår mig ned intill min granne och gruppmedlem Per och beklagar min långa frånvaro med hur mamma försöker ta livet av sig. Det är ju inte en kommentar man väntar sig av någon man känner ganska ytligt och han studsar förstås till men säger så det jag aldrig kommer att glömma: "-Kom så får vi prata!" Tafatt beklagande, osäkert mumlande och flackande blick som ropar "vad säger och gör jag nu?" existerade inte i hans fall. Där och då varken kunde eller ville jag öppna munnen mera men så här i efterhand var det helt rätt ord att höra. Tyvärr uttryckte jag aldrig min uppskattning för det förbehållslösa och omedelbara stödet han visade i och med de enkla orden, jag var tillbaka i mitt behärskade skal dagen efter, en smula besvärad över den känslosamhet jag uppvisat.
Så jag tänkte på Per och hans kommentar och lite på hur det blivit om hon faktiskt lyckats den där dagen. Om jag struntat i att lägga på och slå 112. Hon klandrade mig ju för att jag gjorde det, och det är inte för inte jag gör det själv ibland. Eller nej förresten, inget klander på mig själv utan snarare bara en stilla undran över vad som hänt då? Att ta tabletter och alkohol var ett val hon gjorde. Kanske hade både hon och vi i hennes omgivning mått bättre av att slippa de efterföljande åren tills naturen själv gjorde slut på eländet?

Jag har ju flera gånger uttryckt hur jag kan sörja det som vi aldrig hade, kanske framför allt nu när jag blivit del av Oos familj och hur nära de står varandra. När nu också Oos föräldrar är så otroligt behjälpliga när det handlar om lilltjejen kan jag nästan skämmas över att jag inte har något att "bidra med" från min sida. Inga föräldrar som engagerar sig och vill hjälpa till på samma sätt som Monica och Tomas. Samtidigt vet jag ju att det är drömscenarion och inte så som den faktiska verkligheten skulle se ut om de skulle vara i livet. Jag slipper oron över att mamma ska såra, sluddra och vara elak mot Oo och hans familj. Jag slipper höra hur hon dömer ut dom och min besvikelse över att hon inte kan acceptera och tycka om dom. Behöver inte ha ångest inför vad varje möte kan innebära. För så hade verkligheten sett ut.

Men ett fåtal personer har fastnat så som Per gjort, i mitt minne med en outtalad önskan att visa min uppskattning för något de kanske såg som enkelt eller självklart men betydde så mycket för mig. Läkaren/gynekologen som utförde aborten på mig är en annan som tillhör denna kategori. Mamma såg till att jag fick honom eftersom han var "hennes" och därför godkänd och bra. Mig kvittade det och det var inget han sade som gjorde att han nu tillhör de få i min unika minnesbank, snarare var det den starka känslan av att han förstod mig och outtalat tog mitt parti inför min malande och fördömande mamma. Den där tysta kommunikationen man kan uppleva med vissa människor som inte kan förklaras. Eller så var det bara vad mina känsliga tonårsnerver önskade och tillskrev honom just då. I vilket fall glömmer jag aldrig honom heller.

Första gången...


... jag fick uppleva västkusten! Jag har besökt Göteborg flertalet gånger men första gången jag fick uppleva Bohuskusten var när jag hälsade på min klass- och lägenhetskompis Niklas i Lysekil. Augusti 1996 och jag blev helt såld på det underbara landskapet. Jag minns att jag förundrades över att detta vackra fanns i Sverige, det kändes ju som man var utomlands!
När jag skulle åka hem fick jag lift med en kollega till Niklas pappa (tror jag det var) och han tog vägen via Tjörnbron istället för motorvägen. Vem kunde tro att jag sex år senare skulle bosätta mig i dess närhet - Stenungsund!

Min första kontakt med västkusten som sagt och därmed alla dess maneter. Blev helt fashinerad och förskräckt när Niklas berättade hur de, vana som de är, som barn brukade kasta dom på varandra! Jag var nog den enda som hängde över relingen på bilfärjan för att beskåda de tjocka sjoken av maneter på vägen ut!

Kolla mobiltelefonen! Alla hade dom hängande i sina bälten, coolt värre!

(Havets hus!)

Liksom de flesta studentstäder var det svårt att få tag i boende inför terminsstarten. Jag våldgästade en klasskompis från gymnasiet som skulle gå samma utbildning som mig. Klämde mig ned på golvet i hans hyresrum på Mariehem, inte särskilt schysst när jag tänker tillbaka. Men han gick ju med på det. När vi sedan börjat kom jag väl överens med Niklas så vi gick ihop och delade på en vanlig hyreslägenhet på Tomtebo, en tvåa och alla i klassen trodde att vi var ett par!
Jag hade ju redan pojkvän när jag flyttade ner vilket dock inte höll länge därefter. Distansförhållanden har aldrig varit något för mig. Men konstigt nog blev det aldrig något intresse för min lägenhetskompis trots att han var världens goaste med triatlontrimmad kropp. Fick ju tummen ur och träffade honom igen sedan jag flyttade ner vilket var rätt kul.

Här sitter vi i Teknikhuset och försöker plugga. Det gick inget vidare för mig i varje fall. Några poäng lyckades jag ta innan jag gav upp och hoppade av. C++ programmering? Digitalteknik? Det var ju mjukvaran jag ville hålla på med, inte hårdvaran. Så här i efterhand var det nog systemvetarprogrammet jag skulle ha sökt men där var intagningen dock högre. Tänker jag efter ytterligare ett steg hade det kanske varit klokt att avvakta lite med ytterligare studier för att få upp motivationen och verkligen känna efter vad man ville lägga studiemedlen på. Men jag ville bara komma hemifrån så fort som möjligt. Notera Mer-flaskan, haha!

Vad jag gick? Dataingenjörsutbildningen! Trivdes grymt bra så som jag alltid gjort i mansdominerade miljöer! Vår nollning var jättebra, inga förnedrande grejer eller press att delta. De där "mössorna" var vi nollors epitet där namnet skulle stå i pannan och "DING" (Dataingenjör) över hjässan. En del skrev nedifrån och upp, "GNID" till omgivningens stora förnöjelse. Ser ut som jag lyckades med det, såklart.

Trivseln var på topp medan studierna var raka motsatsen. Efter ett grymt roligt sommarjobb ute på Röbäcks gård för jordbruksförsök såg jag en jobbannons efter butiksväktare. Pedalade ut till deras kontor där chefen för de ronderande väktarna tog emot och kort efter anställde mig. Hade den andre hunnit före hade jag troligtvis blivit butikskontrollant och inte alls trivits lika bra som jag nu gjorde där jag fick rulla omkring om nätterna med underbara kollegor som sällskap i radion. Ett år var det bara jag och Maja i min etta i stan, det var hon och jag och inga andra. Maja som jag bara tänkt vara fodervärd för tills ett permanent hem hittades åt henne. Jag tänkte att jag som student med osäker framtid kunde passa perfekt att vara fodervärd för en hemlös kisse så hon flyttade in hos mig och Niklas. Men inte kunde jag lämna ifrån mig henne inte! 1995 kom hon in i mitt liv, första gången jag fick se en trefärgad katt och tyckte faktiskt till en början att det såg konstigt ut! De som hade hand om "kattförmedlingen" uppskattade att hon var ungefär ett år men jag minns inte omständigheterna kring hur hon hamnat hos dom. Min lilla Maja, det var längesedan!
 

Passar på


När lilltjejen nu sover och innan dagens "utflykt" passar jag på att göra ännu en tillbakablick med hjälp av de foton jag plockade ut från vinden. Ryggsäcken vill jag placera i högstadiet, men kläderna och det faktiska fototillfället är gymnasiet. Notera skorna, LA Style med tre skosnören som jag köpt i London. De fick många komplimanger minns jag och var mina favoriter länge efter de börjat falla sönder. Likaså kepsen hann bli rejält urblekt och sunkig innan den fick pensioneras. Det är Vattenfestivalen i Stockholm, en resa jag och min dåvarande pojkvän kunde göra tack vare att vi vunnit Fiskefestivalen i Arnemark (jag drog upp flest regnbågslaxar!).
Priset var en weekend med boende på Royal Viking Hotel närhelst vi önskade så då blev det under dessa festivaldagar. Jag måste vara sexton år och vår fiskeseger visades på bild i Piteå Tidningen som jag också har sparad uppe på vinden. Jag och pojkvännen hamnade också på omlaget till ungdomstidningen Glöd, samt på en fotoutställning då fotografer högg oss under Piteå Dansar och Ler. Seden fick vi också en artikel i tidigare nämnda lokaltidning med anledning av att vi så frekvent dansade både på det så kallade ungmoget i form av foxtrot och bugg samt ställen där technomusiken dunkade. Nästa gång jag går upp på vinden får jag banne mig scanna in dom grejerna också innan fukt och annat fördärvar. Snacka minnen! Några år senare när jag bodde i Umeå och vi inte längre var ett par kom han ner och hälsade på. Det var då det skrevs och debatterades mycket om rejvpartyn och ecstasy så kommunen anordnande ett lagligt sådant party i en källarlokal mitt i stan. Eftersom det var kommunalt och anordnat under städade former kom det såklart knappt något folk, men vi gick dit och svettades gärnet! Där hamnade vi också på bild i Västerbottens Kuriren.



En annan bild ungefär sex år senare tagen utanför systers dåvarande sambos lägenhet. Jag och min dåvarande pojkvän hälsar på och är på väg till Piteå Dansar och Ler. Som första och denna bild bevisar var jag mycket för att visa magen. Jag hade inte mycket till tuttar men en snygg mage jag gärna framhävde istället! Man får ju jobba med det man har höhö! Konstigt då egentligen att jag inte piercade naveln, men det hade inte riktigt kommit på modet då och hade ändå inte varit något för mig då jag aldrig funnit det särskilt snyggt eller nödvändigt. Föra att inte tala om hur läskigt blotta tanken på att bli stucken i naveln tedde sig! Huu!

När man gräver fram gamla bilder så här är det inte så dumt med den där datumstämpeln man kunde få inpräntad. Lika dålig som jag är idag var jag då på att sätta i album och skriva upp när och var fotona tagits. Samma pappers"etuier" som de levererades från fotoaffären samlade på hög i en banankartong - illa!




Snygg lugg, inte mycket bättre utan permanenten. Handskarna och skoterskorna har jag fortfarande kvar! Inte konstigt de börjat falla sönder, men i mina ögon känns de ju inte så himla gamla! Det är nyårsafton och jag firar med dåvarande pojkvännen som jag också var med till Vattenfestivalen, samt Jenny och hennes dåvarande pojkvän. Vi håller till hemma hos oss på Pitholm och står utanför på gatan. Herregud vi ser verkligen ut som barnungar! Inte konstigt mamma freakade ut när jag blev på smällen! Sjutton år och man tyckte man hade koll, ack ja! Jag undrar egentligen hur hon bar sig åt att få reda på det. Hon sade att "det synts i mina ögon", trots att jag faktiskt inte mådde, kände eller i varje fall i mina egna ögon betedde mig annorlunda. Men så hade hon också som hon sade ringt vårdcentralen(?) för att boka tid för p-piller för mig och då fått reda på att jag redan hade tid och utifrån det fått det till att jag då varit gravid. Nu när jag tänker efter undrar jag hur det kunnat gå till egentligen. Jag hade tid på sjukhuset och varför skulle hon ringa dit? Och sjukhuset får väl heller inte uppge varför jag hade tid? Hm, det sade hon faktiskt att de inte fått säga men att hon fattat ändå. Är det sådan där moderlig intuition som jag bara kan komma att förstå den dagen jag själv har en tonårig lilltjej hör hemma? Eller det faktum att man som tonåring tror man har koll och kunna lura sina föräldrar, när man egentligen inte har en chans mot de som lärt känna en sedan blöjstadiet?
Sanslöst läskig tanke att jag just nu hade kunnat ha ett barn lika gammalt som jag var då! Undrar hur mitt liv sett ut då? Jag var ju knappt redo för barn när jag var 34 år så är glad och tacksam för den fria aborten i Sverige! Glömmer aldrig en debatt i klassrummet där jag för ovanlighetens skull vågade yttra att de som nu "låg runt" och blev på smällen minsann fick skylla sig själva. Även om jag nu inte låg runt så var min framtida situation en aspekt jag då totalt förbisåg: Blind tro på att det inte händer en själv och att avbrutet sex liksom skulle vara säkert. Snacka om att få äta upp!

(Önskad!)

Konstigt att alla dessa miinnen ömsom kan kännas så nära och ändå så fjärran.

En på ett gäng


Fattar inte alls var lilltjejen fått det där att lyfta ena benet ifrån. När Anna var här upptäckte vi ännu en sak vi hade gemensamt: Dåligt med foton på oss med våra döttrar!
Jag har tänkt på det ibland att jag åtta av tio gånger är den som plockar fram kameran och dokumenterar vad än det må vara. Därför är följdaktligen jag oftare bakom kameran än framför,vilket haft den tråkiga följden att jag inte alls har så mycket fina bilder på mig och lilltjejen som med henne och pappa. Mysbilder i sängen, soffan eller vardagliga ögonblick. Och när jag fotar brukar jag kolla och gärna ta igen tills jag är rätt säker på att ha fått åtminstone någon bra bild. När jag någon gång räcker över kameran knäpper Oo utan att kontrollera och så ser man någon blunda, grimasera eller vara ur fokus. Bakom en riktigt bra bild döljer sig ett gäng mindre bra. Tack och pris för digitaltekniken!

(Omtag tack!)



Fast det är klart, en del motiv spelar det igen roll hur många gånger man tar om! På den gamla goda(?) tiden då man hade sin rulle på 36 bilder and thats it. Jag fastnade en nyårsafton någon gång jag minns inte när eller var. Men andra bilder i bunten avslöjar Jennys gäng, "EFS:arna" som jag var i utkanten av ett tag där i hög(?stadiet. Tror vi var i någons sommarstuga eller något. Den permanentade luggen är väl najsig? Hela håret skulle vara pemanentat enligt kära mor, spelade ingen roll att det bara blev risigt. Två omgångar ute hos frisörskan på Djupviken behövdes för att det skulle ta någorlunda.
 
(Ibland säger det bara Klick!)


Tillbakablick


Jättefint väder och jag har knappt stuckit näsan utanför dörren. Armarna kliar tillräckligt sedan igår så jag gick upp och ugglade på vinden istället. Rotade fram en låda med gamla fotografier och dagböcker. Snacka om minneslåda!


("Kära dagboken..." Linda 12 år!)













Tror jag gick i lågstadiet när vi reste till Alanya Turkiet. En tanig flickunge som ännu inte fått glasögon och är utåtfotad nåt otroligt! Den där kepsen hade röda och gröna dioder som blinkade. Helhäftigt!
Minns ganska mycket från den där resan ändå, som busstoppet från flygplatsen i Antalya till Alanya och toaletten som bara var ett hål i golvet. Alla hemlösa katter och särskilt en gråmelerad unge som jag grät bittra tårar över. Taxichauffören som kallades Nelson eller nåt liknande som samlade fotografier tagna på honom tillsammans med turister som de sistnämnda alltså skickat till honom. Det söta teet som alla butiksinnehavare skulle bjuda på och mamma med kvastskaftet som hon knackade med i taket efter damen på våningen ovanför. Hon hade klackskor som hon klicketi-klapprade med över stengolvet, men när mamma knackande följt efter ett tag blev det tyst!
Jag fyllde år den resan och fick min första kamera! Tror det var en Konica som var knallröd. När vi gick ut och åt den kvällen hade personalen ordnat en liten tårta och som för all uppvaktning skämdes jag. Ännu mera när det visade sig vara kokos i den vilket jag verkligen inte gillar och därför inte klarade av att äta upp så mycket som jag kände mig skyldig att göra.

Har scannat in ett gäng bilder från denna minnenas låda och tänkte försöka skriva om dom lite då och då här i bloggen. I en låda på vinden glöms dom så lätt bort, men på detta sätt har jag i varje fall ett försök till att bevara minnena bättre. Det är en salig blanding där jag dock inte hittade många från barndomen. Detta är nog det tidigaste jag fann, men har för mig att det ska finnas några fler fotomappar i en annan kartong. Förhoppningsvis finns den där uppe någonstans, men att leta fram den får bli en annan dag.


Morgonro


Pratar med Oo som är på väg till Malmö när jag ser "vårt" rådjur spatsera över gräsmattan. Blir så till mig att jag mot bättre vetande ska slänga ut ett äpple. Han (bara hannarna har horn va?) är nere vid tjärnen innan jag fått upp skjutdörren och hivat ut min fina gåva. Förhoppningsvis kommer han tillbaka innan fåglarna hunnit käka upp det.
Vägföreningens årsstämma var faktiskt rätt intressant. Förutom styrelsen var det bara tre ytterligare medlemmar där, mig inberäknad. Följden blev, vilket jag förstod inte var första gången, att alla omval som skulle göras i princip bara omfördelades i gruppen. Men vad göra? Det kommer ju inget folk och styrelse måste ju finnas. Ordföranden som var i tur att bytas ut ville inte fortsätta trots övriga gruppens önskan. Han skötte två företag samt hade småbarn hemma så det var förståeligt att han inte ville fortsätta. Dessutom hade han inte ens tagit ut det arvode han hade rätt till som ordförande med motiveringen att de pengarna gjorde bättre nytta i föreningen! Ingen annan ville vara ordförande, så han fick fortsätta med ett halvuttalat löfte på bara ett år istället för de satta två då en annan som var nyinflyttad och möjligtvis intresserad kunde ta över. Jag tyckte riktigt synd om honom och hans familj.
Lång tid lades på att frågan om styrelsens arvoden, eller kanske framför allt kassörens. Förstår att det med så sluten grupp utan andra intressenter lätt blir offer för inbördes beundran och en rättfärdig känsla av "vi ställer upp när ingen annan vill" och arvodena ville därför höjas. Det röstades ändock ned då styrelseposterna ändå handlar om frivillighet och en insats för vägföreningen och därmed också ens egen skull. Högre arvoden, högre avgifter.
Rätt intressant som sagt och något jag tror mig faktiskt kunna engagera mig i framgent. Är dock nu för dåligt insatt i det formella vilket kanske tar död på detta spirande intresse. Får se som sagt.
Gulingen ska besiktas idag. Oo har Saabis till Malmö så om han inte hinner hem får jag göra det. Sittern går att fästa med bältet och i vilket fall blir det att prova det då jag nog tänkte mig en liten sväng under dagen. Hoppas Gulingen får godkänt!!
Bara tretton grader nu och regn i luften. Koreografiplugget går sådär, release nästa vecka så känner att jag verkligen får på de låtar jag ska köra i första hand! Dock alltid säkrast att lära sig alla då man aldrig vet vad som kan hända. Inför en release i Stenungsund kommer jag till anläggningen och får beskedet att min teamkompis ligger hemma i feber så jag får köra hela själv! Då var det gott att man pluggat in alla låtar ordentligt!

Fick inte riktigt ihop detta på aftonbladet.se:s förstasida. Tänkte först att det var en gullig historia om en förlorad hund! Men så var det ju inte riktigt...

Av någon anledning kom ett gammalt minne upp igårkväll. Det var när jag jobbade en kväll på Stenungsbaden och nåt landslag bodde där inför en EM-kvalmatch tror jag. Tror det var Brasilien (jag och fotboll!) som i vilket fall hade nån jättekänd spelare vilket renderade lite nyfikna fans utanför. Två av dom berörde mig så pass att de som sagt dyker upp i mitt minne ibland: En liten pojke med sin pappa där pojken så innerligt hoppas på en skymt eller autograf av denna stjärna. Pojken är blyg och säger ingenting men hans brinnande förhoppning syns i ögonen. Pappan är försynt och förstår att chansen för pojkens önskning är minimal, men ändå har han åkt dit med honom för att i varje fall försöka. Denna bild, den omtänksamme pappan i mörkret med händerna på den förhoppningsfulle sonens axlar, omgivna av berusade och festglada gäster etsade sig fast och jag önskade verkligen att jag kunnat göra något! På samma sätt en fotbollsmatch där en spelare skulle lämna laget för att bli proffs utomlands, några småpojkar hade gjort "Lycka till"-plakat som de vid läktarkanten försökte få sin idol att se innan han gick av planen efter matchslut. Jag stod där och hoppades så innerligt att spelaren skulle se dom och ge dom en vinkning eller något tecken på att han sett och uppskattat deras engagemang. Det gjorde han inte och jag blev kanske mer besviken än pojkarna. Jag skulle aldrig kunna vara en idol! Jag med mitt samvete skulle gå under av kännedomen att inte kunna tillmötesgå alla förhoppningar och drömmar hos dessa unga människor!
Erinrar mig också denna kväll på Stenungsbaden där jag med tankarna hos pappan och sonen samtidigt hade kollegor som svansade runt spelarna och tiggde biljetter, autografer och reklamprylar. Fy sjutton vad oprofessionellt! En gång har jag "stört" en idol, och det var en kille som ville ha Linda Bengtzings autograf som ville veta om hon inte skulle komma upp efter sitt uppträdande för att träffa sina fans lite? Jag skulle aldrig komma på tanken att utnyttja mitt yrke för sådana personliga saker! Privat fine om jag nu vågar, men det är sällan jag gör det. Skämsigt juh!

(Bokmässan 2009)

Hittade denna bild i samma mapp, antagligen från en cachingtur. Visst, jag fotar verkligen allt och ingenting men någon form av tanke brukar jag väl ha i varje fall. Men vad var egentligen grejen med denna kotte?? Ööh.

Fredag idag juh och en helg utan större planer vad jag vet. Lite caching lär det väl bli, vårt en-per-dag-i-ett-år är snart uppfyllt så Oo äntligen kan få logga den där uppe i Stockholm. Får se om det blir någon tur upp innan NHL-matchen där i höst, förhoppningsvis lär den ju inte gå någonstans, cachen alltså. Men det vore ju onekligen typiskt om cachen avaktiverades nu!

Tror lilltjejen sover sämre för att hon är så snuvig. Med högre huvudläge i vagnen har hon nu sovit en och en halv timme! Ska kanske passa på att äta lite innan lugnet är över.


Idag istället

Ser kanske sådär ut, men förhoppningsvis ska slutresultatet smaka. Det bidde gryta idag istället då gårdagen fylldes med att hålla lilltjejen nöjd mellan toabesöken. Det började ju bra med massor av energi - ut och äta ett ordenligt mål köttbullar på Ikea, åh så gott! Men även om aptiten fanns där så var inte magen det och man fick truga i sig åtmindstone hälften innan illamåendet sade stopp. Sedan blev det inte mycket mera gjort då lilltjejen blev så kinkig att inte ens bilåkande hjälpte. Fick komplettera med mjölkersättning då jag fortfarande producerar alldeles för lite. Jag hoppas den kommer igång igen!
Började dagen med att prova göra en basic grönsakssoppa för första gången. Löjligt enkelt juh, och gjorde två varav en på höns- och den andra på grönsaksbuljong. Hönsbuljongen luktar ju äckel men smakar något bättre. Känns som buljong med snälla små grönsaker är lagom för min mage.

Ännu en kalasdag med rena sommarvädret så jag har har låtit mina skinntorra vintervita ben sniffa lite på solen. Har öppnat dörrar på två fronter för ett rejält korsdrag så nu flyger dammråttorna omkring för glatta livet, framtvingade ur sina gömmor. Eller gömmor och gömmor, jag och Oo är suveräna på att kliva över dom.

Liggvagnen börjar faktiskt bli lite trång tycker jag. Det är inte mycket marginal på längden heller!
Imorgon är det Borås igen.

Det är konstigt vilka minnen som kan fastna från uppväxten. När man nu ska plocka fram allsköns barnsånger erinrar jag mig en som en vikarie i musik lärde oss i låg- eller mellanstadiet. Han hävdade att det var han själv som skrivit den vilket väl kan vara möjligt, men jag gillade den så mycket att den blev fast i mitt minne. Kanske något ord inte är riktigt korrekt, men annars minns jag varenda vers!

"Det var en gång en liten valp
valpen hette Spurt.
Han lekte med sin husse var dá
husse hette Kurt.
Husse han var fyra år
och Spurt var bara ett
Men dom var jättebästisar
men dom hade inget vett
oh-o-oh.

En dá flytta dom till stan där det stora bilar far
det tar ett tag innan man blir van även för en vuxen karl.
Och har man sen en mamma som jobbar skift
och en pappa som är borta jämt
Då har dom inte ofta tid med dig
det kan låta som ett skämt
oh-o-oh.

Så en kväll när Kurt och Spurt är ute på sin sista promenad
så kommer dom fram till ett övergångsställe och dom stannar där ett slag.
Då plötsligt får Kurt syn på den röda gubben mittemot,
så springer dom fram mot det vackra ljuset
men Kurt snubblar med sin fot
oh-o-oh.

En bil rusar fram i våldsam fart
en tjej som dig och mig.
Hon ser försent de små vännerna
som hon har strax framför sig.
Så händer det som måste ske, ingen hinner vara med
Och hastigt slocknar två små liv
allt för ofta händer det
oh-o-oh.

Kurt och Spurt är borta nu
det har nu gått drygt ett år.
Men ännu lever minnet kvar
i mitt öga syns en tår.
För när jag tänker på två små vänner på sin sista promenad
som inte hade nån som brydde sig om vad dom gjorde denna dag
oh-o-oh. "

Tänk om man hade lika bra minne när det kom till annat? Det är synnerligen selektivt!

Utför

Fortfarande år 2008, men tolv månader före gårdagens visade foton, och en sisådär 40 graders skillnad. Jag har precis mulat Oo i snön utanför vår stuga (Oo hävdar tvärtom men så minns inte jag det). Det är andra året vi är uppe med hela hans familj och traditionen har hållit i sig. Året innan hade jag precis lärt känna honom, men ändå beslöt jag att följa med! Jag måste ha varit riktigt sugen på att åka skidor! Hehe!
Nackdelen med att bo här nere är ju frånvaron av utförsmöjligheter. Nu är det ju endast tack vare Oos familj som det i alla fall blir en gång per år. Tänk vad många timmar man tillbringade i Strömlidabacken när man var barn och senare Vallsberget, och så Dundret i princip varje år. Man började ju där som liten stinta att åka stödd mellan pappas eller mammas knän, för att snart tillhöra de där knattarna som utan stavar och gigantiska glasögon utan förbehåll störta ned för backarna. Vill minnas att jag gjorde rätt hyfsat "Daffy" där ett tag, medan ryggkliaren slutade i snöplig krasch alldeles intill liften.

(Kunde varit jag!)




Sälen året innan tillsammans med Oo och hans familj fick jag för första gången se dessa ypperligt barnvänliga backar och liftar. Den minsta med minimal lutning och rullband för att ta sig upp! Knoddarna ställde sig helt enkelt sonika på detta band och stod rätt upp och ned de tiotal metrarna till backens början. Va? I Strömlida var det ett vanligt rep som gick runt, runt och så var det bara att grabba tag med de små nävarna för glatta livet. Man kom så högt upp som man orkade hålla i sig. Sista branten var jobbig, och ville man inte glida bakåt och bilda hög med de bakomvarande så fick man vinkla skidorna nittio grader och "kliva av". Såg några år senare att de uppgraderat till någon form av knappvariant, eller handtagsliknande. En skolresa med en av mina nior åkte vi upp till Branäs och då fick jag för första gången åka kabinlift! I Sälen blev det också premiär med sittlift. Vilken lyx! Undrar hur många timmar man stått och frusit eller kämpat i T-liftar egentligen? Eller ska man säga ankarlift? 

Mulet å kulet


Blött och grått men nästan tio plusgrader på utsidan. I kontrast till detta samt brist på egen fotoinspiration läggar jag in en bild från Kap Verde. Minns det så väl där vi satt på uteserveringen efter ett flytande dopp i en supersalt sjö. Maten var sådär som över huvudtaget i det ännu relativt oexploaterade samhället, och så dessa grabbar som åstadkom dessa trick endast med ett gammalt däck! December 2007, en halv evighet sedan.

Oo är nere och kör med fotbollstjejerna för att sedan handla och ta dagens cache. Inte många knop idag, en riktig söndag med andra ord. Det har hållit i sig så länge nu för att kunna kallas slump, lilltjejens fantastiska sovvanor! Kanske jag inte borde skriva något om det med risk att det då vänder, men kan ju inte låta bli. Hon är inte alltid redo att sova när vi vill, men en kortare vända upp och hon somnar sedan oftast innan klockan passerat elva. Idag vaknade hon vid åttatiden liksom igår och på vardagarna strax efter Oo åkt till jobbet efter sju. Då blir det mjölkfrukost, blöjbyte, lite sprattel och surr ungefär en timme innan hon somnar om igen. Så nu slumrar hon i sittern på köksön och har så gjort sedan Oo åkte iväg! Första månaden kunde man lida av viss sömnbrist, men ändå långt ifrån vad det kunnat vara. Inga maratonskrikanden eller av den sort som får öronen att dra ihop sig, så inte konstigt jag har lättare för de positiva känslorna. Passar på att njuta så länge det varar min snälla tjej!
Har suttit och lekt lite med gamla foton, då den välbehövliga framkallningen där i veckan gav viss blodad tand. Det finns ju så otroligt mycket fint och roligt man kan göra med sina foton nu och vi har ju aldrig framkallat något så det är sannerligen på tiden!

Plötsligt längtar jag vansinnigt efter en solsemester!

Long time ago

Snapshot vid middagstillagning igår. Slog på stort och körde spagetti med falukorv som belöning för att vi nästan rensat bordsytorna och plockat lite kläder. Nu ser det bara ganska hemskt ut, om man låter bli att kolla i badrummen och bär tofflor som dämpar knastret när man går!
Kom rätt lindrigt undan vid gårdagens psykologsamtal, då jag i princip bara fick prata om barndomen igen. Jag får intrycket av att hon scannar igenom varenda vår av mitt liv för att hitta något som hon kan gräva i och finna som orsak till varför jag nu är som jag är. Kanske inte så ovanligt förfarande, då jag själv mycket väl tror på att våra bakgrunder formar och präglar oss mer än vi vill och tror. Lika väl tror jag att undantag finns, att det inte alls går att finna några aspekter i ens barndom som förklarar framtida beteende, men hur som helst, nu kollar hon mig i varje fall.
Denna gången blev det ingående frågor om själva adoptionen, hur den gått till, om jag visste något om mina biologiska föräldrar, om jag känt någon saknad eller vilja att "söka mina rötter", om jag känt bitterhet över att jag hamnade hos just mamma och pappa. Svaret blev nej på alla dessa frågor. Jag vet ingenting, har aldrig känt behov av att veta eller känt bitterhet. Jag har alltid vetat att jag var adopterad då mamma så länge jag kan minnas att det alltid varit självklart, berättat detta. Även om det var ganska uppenbart i mitt annorlunda utseende, så visste jag det ändå innan jag kommit upp i sådan ålder att jag faktiskt förstod och såg skillnaden i mitt och andras yttre.

(Jag och pappa dagen innan hemresan från Seoul)

I gymnasiet skulle vi hålla ett "föredrag" om något, och i brist på annat valde jag att berätta om mig själv och mitt ursprungsland! Det var första gången jag faktiskt tog reda på mer om mitt ursprungliga jag och adoptionen, annars hade jag inte kunna säga mycket till psykologen. Nu när jag kikar igenom min adoptionspärm som pappa så fint sammanställt, mindes jag inte riktigt korrekt sedan den gången i gymnasiet. Återberättar det här för att ha det sparat också i bloggen som ju faktiskt handlar om mig själv! :o)

Det är dock inte mycket, men jag har visst misstagit mig beträffande mitt namn. Jag trodde att både namn och födelsedatum var korrekt, men det var visst bara namnet, Su-Jung. Eller?  I mina papper från vad jag antar är motsvarande Socialtjänsten:
"Her name is accurate, for she carried a piece of paper which showed it when she was found abandoned, and her name was given by our worker". 
På en annan sida kan man läsa:
"Date of Birth: October 11, 1976 (accurate)"

Betyder det att också mitt födelsedatum stod på lappen? Kan ju inte tolka det annorlunda, för annars skulle det väl inte vara "accurate"? Men om mitt namn också var "accurate", vad var det då för namn jag fick från socialarbetaren? Jag kan inte uppfatta det annat än att det var just efternamnet, Yeo från området där barnhemmet låg som jag togs till - Yeo Soo city. 

Jag lämnades alltså inte in på barnhemmet av biomamma som jag fått för mig, utan verkar ju ha hittats. Fast å andra sidan framgår det ju inte heller särskilt tydligt.
Nåja, jag hamnade i varje fall i ett fosterhem i väntan på adoption, som tillhandahöll foto och lite personlig information som mina blivande föräldrar fick ta del av när adoptionen var klar. Undrar hur det känns, att få besked att man har denna flicka väntandes på att bli" sin" där på andra sidan jorden?
Där är mitt pass i varje fall, eller vad man nu kan kalla det.
Bläddrar jag vidare i pärmen hittar jag kvitton, ansökningar, intyg och utredningar. Mamma poängterade alltid hur mycket som krävts för att de skulle godkännas som adoptivföräldrar.
Jag hittar en utbetalning till Socialtjänsten i Korea på 700 dollar som med en dollarkurs på 4,3875 blev 3071,25 kronor. Var det vad jag kostade? Rena vrakpriset juh! Haha!
Flygbiljetterna för att åka och hämta mig var på betydligt mera! Men det är många kvitton i pärmen. Avgifter för ansökningar, läkarintyg, andra intyg och så vidare. Så på den tiden satsades nog en del pengar på lilla mig ändå, för att inte tala om vad det kostar att adoptera idag!
Undrar om de har mera bakgrund om systeryster? Vi har faktiskt aldrig pratat om det.


Till slut när jag varit här ett tag hos mina fosterföräldrar, godkändes de till att fortsätta ta hand om mig och slutföra adoptionen. Ta-daa, jag blev svensk medborgare!

När jag skildrat det jag visste av min adoption hit och dit gick vi in lite på mammas bakgrund och det lilla jag visste, samt min relation till mina morföräldrar. Att morfar dött när jag var rätt liten, men den obefintliga relationen vi haft, liksom med mormor som dog senare. Mammas syskon och så vidare, och psykologen verkade inte hitta något speciellt att "haka på" där. Hon reagerade starkt när jag återberättade om hur pappa när jag sov i deras säng väckte mig med "Nu ska vi knulla", och sedan slickat mig i ansiktet, och hur de utan större skrupler kunnat ha sex i min närhet, mamma övertalad av pappa. Flertalet gånger frågade hon om jag upplevde det som att jag blivit sexuellt kränkt eller utnyttjad, ungefär som "Aha, här har jag något att spinna vidare på!" Men eftersom jag är så på det klara med att han trodde jag var mamma där i sömnen eller fyllan har jag aldrig sett det som en sexuell kränkning, bara obehaglig och en incident som senare fick mig att förstå min mammas bitterhet mera.
Så psykologen lämnade det spåret och gick vidare till den snart ankommande Ronja. Hur ville jag att vår relation skulle vara? Hur skulle jag göra för att få den? Inte vet väl jag! Ja, men du har ju en relation med Johan? Du hade bra relation till dina elever eftersom du tydligen fick många förtroenden? Hur gjorde du för att skapa sådan kontakt? Jag vet inte!!
"-Men om Ronja nu ligger där på skötbordet och bara ser på dig, kanske hon också ler, vad gör du då?"
Ööh, inte vet väl jag!? Blir jag glad? Skamsen? Besvärad? Kanske känner jag ingenting alls, men det får jag försöka förstå att det inte är något konstigt. Kontakt och känslor kan dröja!
Psykologen pressar, vad gör du när hon ligger där och bara tittar på dig och ler?
Jag famlar med händerna i luften i jakt efter svar. Kanske jag säger något? Jag får väl kanske ta lite i henne, för jag håller ju faktiskt på att byta på henne? Vad finns det mer man kan göra med nåt så litet som bara ligger där? Frustrerat utbrister jag att jag får väl titta på henne antar jag! "-Precis!" Säger psykologen triumferande. "Du måste se henne!" Jaha. Men om jag inte klarar av att se henne då? Möta den där blicken och inte känna det som förväntas, eller till och med något negativt? "-Men det vet du ju inte!" Nej, det är ju sant. Jag vet ingenting alls. Tänk om jag bara kunde förbli som ett öppet oskrivet blad utan allting i ryggsäcken och negativa föreställningar. Det hade varit trevligt.

Avslutningsvis lägger jag in en bild på mamma. Jag vet inte hur gammal hon är här, men jag minns när jag bläddrade igenom mitt barndomsalbum en gång där detta foto finns och brast i gråt. Jag minns att jag grät för att det blev som det blev, att hon förstörde sig så med alkoholen, undrade hur det kunde bli så fel. Hur det kunde ha varit. Ett ögonblicks sorg ändå.

Nu blir det bara ett samtal till innan beräknad födelse, kanske tillsammans med Oo om han kan. Jag lyckades ju lägga mötet när han troligtvis måste till Malmö. Sedan känns möten efter Ronjas ankomst betydligt viktigare, och det ska bli intressant att se hur de kommer att bli.




 


Burp!

Två bitar kladdkaka OCH tårta från igår som jag hittade i kylen! Urp.
På snirkelvägarna hem passerde vi ett gäng barn i olika storlekar, utspökade och ute efter godis. Vi har klarat oss från ringningar på dörren, kanske tack vare att vi bor så långt in. Jag är sådär till det där bus och godisgrejset som kommit mer och mer senaste åren. Allting har ju en förmåga att spåra ur. Press hos föräldrar och barn att ha häftiga utstyrslar och "bus" som går överstyr i form av kastade ägg och smällare i brevlådor. I de flesta sällskap vi mötte var det dock föräldrar med, och det tycker vi är toppen! Några föräldrar var till och med själva utklädda vilket var kul! Då blir det liksom en familjegrej man gör tillsammans, samtidigt som föräldrarna ser till sina telningar.

Det är rätt kul att klä ut sig, och vi hade ju funderingar på att ha ännu en halloweenfest nu när vi flyttat till huset. När jag bläddrade tillbaka i tiden i min blogg, insåg jag att det ju var två år sedan vi hade festen i Lindome. Tiden går! Det var kul, där all tid och förberedelser var värt mödan för slutresultatet. Jag fattar bara inte varför jag inte dokumenterade mera med kameran, men jag antar att det inte blev tid för det innan gästerna började komma. Jag saknar fortfarande bilderna från skräck-combaten det året då jag invigde de vita linserna jag sedan hade till festkvällen.


(Ett och två år sedan!)

Förra årets skräck-combat var minst lika kul tillsammans med Ylva och Sussie. Ylva är alltid så grym på att fixa runtomkring också till de olika teman. Hon och Anna kör årets skräck-pass på tisdag, och det hade varit kul att vara där, men jag hinner inte dit från jobbet.
 


Musikalisk tillbakablick

  • 1986 var jag tio år. Då kom filmen "Top Gun" och alla dreglade över Tom Cruise. Själv var jag bara tio år och hade inte riktigt upptäckt tjusningen med pojkar ordentligt. Den var fortfarande på den barnsliga svärmerinivån som inte sträckte sig längre än utbudet i den egna klassen där pojkarna rangordnades med olika antal röda hjärtan i dagboken. Tio år...gränsen mellan låg- och mellanstadiet och jag hade fått mina första rödbågade glasögon.
    Jag gillade "Top Gun", men älskade "Iron Eagle"! Och eftersom jag ännu var för barnslig för att uppskatta Tom Cruises och Jason Gedricks yttre behag, uppskattade jag musiken desto mera. På den gamla VHS-spelaren spolade jag tillbaka om och om igen för att få höra "Never say die". Igen och igen.
     
    "Who framed Roger Rabbit" som kom 1988 var en annan film jag såg om och om igen, fashinerad av kombinationen tecknade figurer och riktiga skådisar och miljöer. Varje gång tittade jag bort när elakingen kördes över av ångvälten, och när hans riktiga utseende därefter kom fram var han synnerligen läskig att se på!

     


    När så en annan kombinerad film - "Casper" kom år 1995 köpte jag den mer av nyfikenhet, för lite fånigt kändes det ändå att köpa en barnfilm då. Slutscenen med Jordan Hills sång spelade jag dock om, igen och igen, och "Caspers Lullaby" framkallade sådant tryck i mitt bröst att jag sprang och köpte dess soundtrack! Det var tvåsiffrigt antal år sedan jag hörde den senast, men fortfarande framkallar den detta känslomässiga tryck som utan problem framkallar tårar i mina ögon. Det är just den där mjuka pianoslingan som berör mig något otroligt! Hade jag fortsatt spela piano och inte lagt ned efter tio år så hade jag sett till att lära mig den!


    (Pure piano!)

    Jag hade totalt glömt bort den filmen men självklart måste jag ha den i min uppgraderade DVD-samling, så nu har jag beställt den från nätet. 49 spänn tyckte jag var ok.

    Så mycket musik man fäst sig vid under åren, men tyvärr glömmer bort. Gott att jag nu kan ha kvar dom här i bloggen i alla fall!


    Det är mycket diskussioner om huruvida man kan tvinga sina barn till olika saker, och idag är det väl framför allt den egna viljan som gäller. Om barnet inte vill, så ska det inte behöva heller, låta barnet följa sin egna nyfikenhet och upptäckarlust, hitta viljan att lära på egen hand och så vidare och så vidare.
    Jag hade aldrig lärt mig spela piano om inte mamma tvingat iväg mig där vid fem-sex års ålder. Det var väl sådär lagomt kul, och egen fallenhet för det hade jag inte på så sätt som man kan se många andra ha. Men visst var det roligt när man så lärde sig den där fina speciella låten man tyckte om, eller faktiskt insåg att det var en själv som framkallade den där vackra melodin.
    Men framför allt har jag haft sådan otrolig nytta av kunskaperna att jag bara kan erkänna och tacka min mamma för att hon faktiskt "visste vad som var bäst" för mig just då. Det har gett mig självförtroende och fördelar vid tillfällen där andra varit nybörjare. På samma sätt som min träning i olika former inte satte mig i den obekväma sits många andra upplevde när det kom till exempelvis idrotten i skolan. Inte var det jag själv som plötsligt en dag bara kom på att jag ville åka längdskidor och att jag skulle finna det roligt! Så var inkörsporten sedan öppen för alla andra aktiviteter som följde: Orientering, badminton, innebandy, aerobics, step och sedan Bujinkan, Body combat och Krav Maga, men framför allt den trygghet och det självförtroende man förvärvat i att våga prova och utöva.
    Mamma tillsåg att jag hamnade på Teknisk linje vilket visade sig vara den bästa plats jag kunnat hamna på, så mycket bättre som jag visade mig trivas i mansdominerade miljöer. Om man bortser från arbetsuppgifternas påverkan, så har jag faktiskt trivits bäst på de arbets- och utbildningsplatser som varit mansdominerade: SLU, väktar- och ordningsvaktsjobben. Kan ju ha att göra med min antisociala sida där männen har ett mer ytligt och rakt umgänge utan underliggande intriger och djupare krav på umgänge. Så har i varje fall jag uppfattat det, generellt sett.

    Trots tio års spelande utvecklade jag som sagt aldrig någon vidare fallenhet för pianot, men en melodi jag fick lära mig och som jag tyckte om var "Ballad Pour Adeline". Den som mamma ständigt sade att jag skulle spela på hennes begravning, vilket nu inte blev av. Finns många versioner, varav denna är en enklare. Den jag lärde mig var ännu snäppet enklare, men flickan som spelar och det "oproffsiga" sätt hon gör det på, påminner om mig själv där jag satt och plinkade.




En bra dag


Säsongspremiär för kaminen. Fördelen med höstmörkret är att man nu kan mysa till tända ljus och brasa som sprakar. En mal eller liknande flög förorättad ut när jag fått fyr, antagligen ändå tacksam för att jag inte hunnit stänga luckan. Spelar Molly Sandén lite högre än vanligt och mår allmänt gott! Den till höger är bara en av många på hennes skiva som får mig att bli så där blödigt känslosam inombords. På ett sentimentalt vackert sätt.


Två tvättmaskiner gjorda, ved staplad och två buxbomplantor (tror de hette så) har fått nya hem i två av de stora röda utekrukorna vi fick av systeryster i bröllopspresent. Det blev riktigt trevligt och jag blir sugen på att köpa fler. Glömde fota dom dock, så det ska jag försöka komma ihåg imorgon. Frossat i popcorn, mumsat glass och läst om en av Harlan Cobens böcker från bokhyllan, plockat ned en ny av honom och påbörjat den.


(Gräsänkemiddag)

Jag är lite förtjust i den där köttsoppan på burk som så behändigt finns i mindre storlek. Jag brukar dock plocka bort köttbitarna, och sedan jag såg dom nobbas av katterna gör jag det ännu noggrannare. Provsmakade en minibit som hängde kvar denna gång och förstår fullständigt varför de ratades. Tvi vale! Men resten är mumsigt, särskilt med limpmackor som doppas däri! :o)

Gullige Oo skickar korta små sms som värmer. Han vet att jag uppskattar att höra av honom när han är borta. Samtidigt som man vill att han ska ha kul där han är hoppas man att han saknar en åtminstone litegrann! Något dåligt samvete för sina egna "utflykter" till sina kompisar har han dock inte påstår han i varje fall, och även om den själviska lilla djävulen på min axel blir förnärmad så känner ängeln på den andra sidan stor lättnad. :o) Även om han kan ha svårt att faktiskt förstå att man kan vilja vara så ensam som jag valt att vara, så accepterar han det ändå på det lättsamt konstaterande sätt som bara Oo kan á la "inte mitt problem".
Ändå har han dragit ned ordentligt på sin sociala samvaro, vilket jag i och för sig tror är ganska vanligt för de flesta som hittat en partner. Inte mig emot då jag aldrig verkar kunna ledsna på honom! Kompisar har jag inget behov av, men desto större Oo-beroende! Det är äckligt kliché men han kompletterar mig, han får mig att känna mig hel och, när jag ändå är igång med sötsliskigheter kan jag lägga till att jag aldig känt så här förut. Var dock snälla och förvandla mig inte till en needy klängranka som patetiskt hänger upp hela min tillvaro kring min man, kanske är jag det, men skulle aldrig i livet erkänna det (gjorde nog precis det). Då min mamma inte har någon grav att vända sig i, antar jag att det dammar rejält i hennes urna istället! Hohoho!
   

(Beroende av uppmärksamhet)

Ibland kan insikten av mitt Oo-beroende visa mig hur skör min tillvaro är. Om något skulle hända honom, eller han plötsligt en dag skulle lämna mig, vad skulle jag göra då? Vågar mig på klyschan att hela min tillvaro skulle rämna, men är det inte det också som villkorslös kärlek går ut på? Att våga ge sig hän och erkänna hur stor betydelse den andra har för oss? Det är aldrig lätt att visa sig sårbar, men är det inte så det ska vara? Det som krävs? Det om något är nog något jag lärt mig med Oo. Vid tidigare relationer har jag vid minsta konflikt stängt ned mina känslor och aldrig visat hur jag känner. Jag förstår nu hur frustrerande det måste ha varit för dom, men så var jag präglad, kunde inget annat. Det är fortfarande skitsvårt, måste tvinga mig själv att överbrygga mitt stenansikte och min tystnad, visa att jag bryr mig och kommunicera. Apjobbigt, men det är ju så det måste vara, det funkar inte att bara stänga ned, att stänga ute. Och i min relation med Oo finner jag nu mig själv vara den som, med stor frustration och inte alltid med en gång, ändå försöker prata, reda ut och komminucera. Klapp på axeln för mig! För jag klarar inte av att stänga av när det gäller Oo. Kanske har ränderna från barndomen börjat gå ur beträffande min förmåga att lägga locket på, eller så betyder Oo helt enkelt så mycket för mig att jag inte förmår att stänga honom ute. Det gör fysiskt ont när vi är osams, och tack och lov sker det väldigt sällan, men det gör så ont att jag inte kan förmå mig till att ignorera det hela så som jag varit proffs en gång i tiden. Man läser om relationer där de skriker och gormar och känner med lättnad inte igen mig, men visst har vi varit sura, besvikna och arga. Oftast, som väl för många andra om någon skitsak vilket vi själva till slut inser, och de blängande blickarna utbyts mot försiktiga leenden. Som tur var orkar ingen av oss vara arg särskilt länge, och ännu mer tur är att det sker så otroligt sällan. 

Förra sommaren överraskades jag och Oo med en "svenshippa"! Av Elin och Andreas fick vi ett album med rubriker som vi skulle fota lämpliga bilder till. En rubrik var "Om 40 år" eller något sådant, och alldeles lägligt fick vi syn på detta par! De var så söta där de gick tillsammans och hade inga problem med att bli fotade med oss, trots vår säkert knepiga förklaring! Jag hoppas vi kommer att gå sådär tillsammans en dag, i sakta mak på ålderstigra ben på Liseberg, fulla av många härliga minnen!
Efter så pass kort tid ändå som vi nu varit tillsammans tycker jag vi hunnit med så mycket fantastiskt! Inte ens fyra år sedan vi träffades, och efter en början som väl knappast kunde bli mycket sämre, blev det bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Så mycket vi gjort tillsammans på så kort tid att vi ofta fastnar framför min skärmsläckares bildspel, ler och minns. Från stora händelser till de små vardagliga, och jag skänker en tacksam tanke till min blogg som kommer att hjälpa mig minnas allt detta. Kap Verde, Norrland och Norge, bygge av snögrottor, Danmark, Selma spa, lånecyklar i stan, Sälen, husköp, San Francisco, Yosemite, Frankrike, Monaco, Harry Potter-läsning, Pisa, Hawaii, bröllop, Boda Borg och alla cachingtrippar. Så mycket, och nu står vi inför vår största grej hittills!
Hade ännu ett försök till namndiskussion i morse. Det är ju hopplöst svårt! Några vi känner har kommit med gissning beträffande könet. Vår granne som säger sig vara synsk har både kön och namn klart för sig. Tycker han kan uppge det för oss så slipper vi skaffa namnförslagsböcker och vela hit och dit. Fick ett lite mer osäkert datum för nedkomsten också, 18 januari, eller möjligtvis 13:e. Det tycker jag låter bra och tror genast mer på hans uppenbarelser. :o)

(Älskade Oo!)

Får ett sms med endast ett ord: "Pusså"
Det går visst bra med den där whiskeyprovningen! Xo)

Elden har brunnit ut, vet inte för vilken gång i ordningen Mollys skiva spelas, värmeljusen hänger fortfarande kvar och jag börjar känna mig lite trött i ögat.

I morgon eftermiddag kommer kanske Oos föräldrar för att påbörja trappbygget.
Den sista tiden innan Oos farmor dog började minnet svika. En dag presenterade Monica mig för henne, vilket inte var första gången. Denna dag sade hon dock: "Det här är min dotter Linda". Lika konstigt som det kändes, lika varmt blev det inombords. Men det skulle jag aldrig erkänna högt. Det är en förunderlig familj jag kommit in i. Jag kanske önskade att det bara var Oo jag gifte mig med, men familjen kommer med på köpet vare sig man vill eller inte. Nu kan jag bara konstatera att jag inte kunnat få bättre svärföräldrar, och även om jag kanske må ha svårt att vänja mig vid deras fullkomliga accepterande av mig, och ännu svårare för att visa eller känslomässigt våga släppa dom helt inpå livet, så uppskattar jag dom på det maximala sätt mitt präglade förhållningssätt förmår. Tiden kan göra underverk, och kan jag bara tillåta mig att se de framsteg jag faktiskt gjort sedan jag träffade Oo, så vill jag tillskriva mig större förmåga att bjuda in mina närstående mer än jag någonsin gjort förut. Jag må inte ha något behov av det, men känner på ett plan att det är så självklart som Oo ser det som det ju faktiskt ska vara, så som jag faktiskt också vill att det ska vara. Det tar bara ett tag för mig att inse, acceptera och känna det fullt ut.

En blixt lyste upp alla fönster och strömmen gick när jag nått den föregående meningen! Fruktade att allt jag skrivit skulle vara försvunnet när jag återfick kontakten med modemet, men phu, ingen större skada skedd. Tur att jag hade ljus tända redan, och strömmen kom snabbt tillbaka. Åskan har mullrat lite till och från hela dagen, men sade nu kanske ifrån att det är dags att krypa i säng! Lite läskigt att krypa ned ensam med mullrandet kring hörnen! Tur man har katterna! :o)


Jobb, jobb, jobb

Det debatteras om dagens ungdomar och arbetslöshet, där höga röster hävdar att ungdomarna är lata, bortskämda och ovilliga att "börja från scratch" på arbetsmarknaden. Hörde ett exempel (radio P1) från en företagsledare som fått en jobbansökan till sin kebabfabrik där personen redan i ansökningsbrevet krävde minst 24500 i månadslön. Arbetet bestod av att göra kebabspett. En annan slutade sin anställning efter två dagar för att "det luktade kött", medan många helt enkelt slutade dyka upp efter tre-fyra dagar. Okej, att tillverka kebabspett kanske inte är det mest häftiga eller upphetsande jobbet att berätta om för kompisarna, men vad förväntar de sig egentligen? Någon representant för ungdomarna höll inte alls med av företagsledarens bild av ungdomar och proklamerade att alla vill jobba, oavsett vad.
Jag ska inte ge mig in i den debatten för mycket, för jag vet att det finns väldigt många drivna och duktiga ungdomar som arbetar extra och under lov till dåliga villkor och löner utan att klaga, som faktiskt ser den egna vinsten på andra plan, så som den otroliga tillfredsställelsen när man får sin eget ärligt intjänade lön. Hur dålig man än kan tycka den vara, så anser jag att den ger så mycket mer utöver ett sifferbelopp på banken på det personliga planet.
Nej, med tanke på denna debatt tänkte jag själv tillbaka på mina arbetslivserfarenheter och vad jag egentligen har åstadkommit på den fronten. Eftersom jag anser att även prao tillhandagiven av skolan ger en inblick i arbetslivet, skildrar jag också dessa som jag minns. Är dock väldigt osäker på ordningen tidsmässigt, men tror vi hade två veckors prao under högstadiet, minst en gång per läsår.
Ett av mina första praojobb måste ha varit det på "Ica Örnen" (finns inte längre noterade jag när vi var uppe i somras), en på den tiden större livsmedelsbutik mitt i Piteås centrum. Det var enkelt i form av att plocka upp och prismärka varor, se till att det såg snyggt ut på hyllorna och viss paketering av charkuterivaror. Det var ju ganska kort tid, men jag tyckte det var roligt och uppskattade verkligen kassen med chips och godis som jag fick till tack när tiden var över. :o)

En andra praoperiod var ända ute i Bergsviken på ett konditori som jag inte minns namnet på, men typ "Gretas konditori" eller något annat kvinno(?)namn. Tror inte heller att det finns längre. Cyklade de cirka åtta kilometrarna och hjälpte till med tillverkning av massa olika bakverk. Den äldre bagare jag jobbade med hette Tage och var jättesnäll. Han hävdade att jag fick äta hur mycket jag ville, men jag kom mig inte för att göra det då det kändes fel att gratisäta. Minns hur han bjöd upp mig till lägenheten ovanpå där han bodde och jag fick välja ett bakverk och dricka som han tog upp, och så fikade vi framför tv-n en rast. En dag kom två tjejer in och jag minns hur förvånad och irriterad jag blev på hur de högljutt plockade för sig av fika, mumsade i sig och hävdade att de skulle sommarjobba där. Tage var lite sur när de gått, och påstod att de ofta gjorde så, och sade sedan att han hellre sett mig som sommarjobbare där istället för dom! Men det var inte han som bestämde, utan ägaren som bara tittade förbi ibland. Jag trivdes i varje fall väldigt bra och tyckte om att tillverka semlor, se hur wienerbröd gjordes och chokladdoppa biskvier. Det var bara när jag fick rycka in bakom kassan som jag blev nervös då jag var så dålig på huvudräkning, och när jag en dag ombads skriva ett kvitto fick köparen diktera vad det skulle stå! :o)

En period jobbade jag tillsammans med Jenny som reklamutdelare för "Svensk direktreklam". Buntvis levererades reklamen hem och så sorterades den i färdiga högar att stoppa i folks brevlådor i Munksund. Dåligt betalt var det, men jag tyckte det var rätt kul ändå där vi vinglade fram på våra cyklar, eller promenerade med våra fullpackade ryggsäckar. Det var nog mitt första avlönade arbete, och vilken kick det var att få sin första löneutbetalning! Tror den var på drygt tvåhundra kronor eller nåt!

Vad jag tror var mitt första sommarjobb, var att hjälpa till inför förberedelserna till "Piteå summergames", en fotbollsturnering. Minns inte mycket av jobbet förutom att det innebar både lite administrativa och praktiska uppgifter. En grej jag framför allt minns, var att jag skulle måla upp den där mittcirkeln på en fotbollsplan med hjälp av en sådan där liten "vagn" med vitfärg som lämnade spår när man drog den. Jag målade upp cirkeln på fri hand utan några som helst referenser eller hjälpmedel, så ni kan ju tänka er hur ickerund den blev! Hörde ingenting om resultatet dock, turneringen var ännu ganska liten på den tiden så kraven var väl därefter också :o) Tror jag tjänade omkring 50-lappen i timmen eller nåt, men uppskattade nog ännu mer berömmet och "goddie-bagen" jag fick när jag slutade.

Är lite osäker på om nästa minne var en prao eller ett sommarjobb, men jag minns att det var väldigt soligt och varmt, därav misstänker jag sommarjobb. Liksom det förra var det ett arbete tillhandahållet av kommunen, och denna gång städade jag på stadsbiblioteket. Minns att jag tyckte det var rätt mysigt där bland alla böcker och lugna atmosfären, och undrade över all "fika"tid lokalvårdarna jag följde hade. När jag tröttnade på att sitta nere i deras skrymsle och bara glo när de satt och pratade, gick jag upp och försjönk i någon bok :o) Min syster hade ett sommarjobb där hon fick städa på SCA-fabriken tror jag det var. Jag minns hur synd mamma tyckte om henne som fick städa deras toaletter och sådant, och fick höra riktiga snuskhistorier. Jag kan tänka mig att det var viss skillnad på toaletterna på biblioteket och fabriken, så för mig var det helt ok.

När jag kommit upp på gymnasiet blev det fabriksarbete i form av "löpande band" hos pappas arbetsgivare i Svenljunga. Tillverka filter och förpacka ena året, viss tillverkning och paketering av munskydd det andra. Det var högt tempo, enahanda arbetsuppgifter men jag tyckte det var jättekul! Fick några somrar tillsammans med Nina och hennes kille göra ett endagsjobb tillsammans med pappa vid SCA(?). Det bestod i att i en gigantisk ventilationstrumma byta ut de tubliknande stora filtren som hindrade sågspån för vidare färd. Att ha kontaktlinserna på där var inte att tänka på, och munskydd var ett måste. Jag minns hur svettigt, trångt och dammigt det var, men ändå så tillfredsställande på det där primitiva självuppfyllande sättet.

När jag flyttat till Umeå fick jag jobba som försöksbiträde för SLU (Sveriges lantbruksuniversitet). Det var nog det mest fysiskt krävade jobb jag gjort, men också ett av det klart roligaste! Att vädret var helt otroligt fint hela den sommaren gjorde nog sitt också. Det var plantering och handgödsling av de små försöksrutorna, traktorkörning och rensning av sten från fälten. Då kände man verkligen att man levde!

Under studietiden jobbade jag något år med att städa drop-in solarium, och satt även ideellt för Röda korsets "Jourhavande kompis" innan jag gjorde studieuppehåll och blev nattronderande väktare, vilket sedan blev mitt fasta extra- och sommarjobb fram tills jag flyttade söderut. Minns hur ickemysigt det var att varma sommarkvällar gå omkring och låsa Kungspassagen med den grå overallen och svetten rinnande därunder. En del pass på 12-13 timmar att rondera på mörka arbetsplatser, rycka på inbrottslarm och tillse grindar och fabriker. De där varma somrarna var dock ok när jag vid två somrar ryckte in som laborationshandledare vid astronomikurser som Universitetet tillhandahöll. Ensam fick jag ta hand om och leda stjärn- och planetobservationer med teleskop på kvällen. Kul!

Sedan jag kom ned till västkusten och lärarjobbet, och hakade snabbt på att jobba extra som ordningsvakt och senare också gruppträningsinstruktör. Svarade på en annons om extrahjälp i fysik, vilket gav mig många givande timmar med Tahmina!

Mina föräldrar må ha haft sina brister, men de lärde mig att göra rätt för mig vilket jag tror mig kan tacka mina "framgångar" på arbetsfronten för. Det var inte fråga om att klippa gräs, hugga ved eller tvätta fönster av annan anledning än att man skulle hjälpa till och "göra rätt för sig". Ingen motfråga som verkar vara given bland många unga idag: "Vad får jag för det?" Det må inte alla vara några avancerade eller imponerande arbeten jag haft, men mina insatser har alltid uppskattats och gett mig bra referenser att tillfoga min CV. Till nackdel kanske kan sägas att denna ambition att göra rätt för sig har en förmåga att drivas till sin spets, då jag alltid vill göra mer än vad som kanske krävs eller behövs, vilket renderade min väggkänning som så abrupt fick avsluta min lärarkarriär. En liten självanalys tillskriver denna överdrivna ambition till att det egentligen aldrig var nog det man gjorde hemma. Att det inte var tillräckligt bra, eller ofta nog. 
Men jag trivs med att ha mycket att göra på arbetsfronten, känslan av att göra nytta, göra rätt för sig. När jag nu om några månader inte kommer att kunna göra det längre vet jag faktiskt inte hur jag kommer att reagera. Att vara hemma med barn är ett beundransvärt "arbete" om något, men i min hjärna räknas det liksom inte. Jag är borta från det verksamma arbetslivet, gör ingen insats längre, även om många, och även jag på ett plan anser att ta hand om sitt barn är en insats värd något som någon annan. Jag är tyvärr fast i gammeldags konservativt tänkande där begreppet "hemma med barn" betecknas som mindre värt, kontra "riktigt" arbete som ger en inbetalning på kontot. Skyller på mammas bitterhet i den frågan, tillsammans med de än idag ojämlika könsrollerna.
Har en känsla av att mammas bitterhet blir en sak vi kommer att behandla under mötet på onsdag.

Hörde på radio en sommar där de efterlyste typ "Sveriges mest hemska sommarjobb", och så fick lyssnare skriva eller ringa in och berätta. En tjej som satt och sorterade skruvar eller nåt ned i olika hål dagarna i ända kom ganska högt, men jag minns att vinnaren blev en kille som sökt städjobb på en biograf. Det han inte förstod var dock att det var en porrbiograf! Där var det inte popcorn och godispåsar som plockades upp från golvet mellan visningarna om man säger så. Men visst borde en lönecheck från ett sådant arbete kännas mer tillfredsställande att få än efter ett jobb som tillbringats sysslolös som brandvakt eller liknande?
Skulle vara kul att veta folks värsta/bästa sommarjobbsminnen!


Tidigare inlägg
RSS 2.0