Fyra timmars workshop på eftermiddagen. Arkitektuella frågor som gav mig möjlighet att förstå mitt egna system lite bättre. Notera lite då jag kanske hängde med till sextio procent av teknikpratet. Och SÅ upphetsande är det inte med integrationer utan fick trycka i mig en hel påse Tutti-Frutti för att hålla mig hyfsat vaken.

Hämtade födelsedagsförsändelsen från Lillstrumpan tillika syster, och se vad som bland annat låg däri! Minns den så väl och när jag fick den som barn. Fick följa med Nina till Ica Grahns och handla. Ett förtroendeuppdrag för henne kan jag tänka med stränga order att bara köpa det som beordrats. Jag tjatade mig till denna seriebok och blev så glad när hon gick med på det. Satt sedan på bron i solen tillsammans med Jenny och hörde mamma och/eller pappa skälla på min stackars snälla syster. Hörde inte om vad men gissade att det hade med min bok att göra. Kort därefter kom pappa ut och när han passerade mig luggade han mig hårt vid örat. Ingen av oss sade något men jag förstod. Det var mitt straff för att ha tjatat mig till viljes och skämdes hemskt. Sade inte ens förlåt till min snälla syster och vi pratade inte heller om det, för så gjorde man inte i vår familj. Men det är väl aldrig för sent?

Förlåt älskade storasyster för att du straffades för din snällhet. Och tack för att jag nu fick albumet - igen!
Kramar lillasyster-yster

Jättefint väder och jag har knappt stuckit näsan utanför dörren. Armarna kliar tillräckligt sedan igår så jag gick upp och ugglade på vinden istället. Rotade fram en låda med gamla fotografier och dagböcker. Snacka om minneslåda!


("Kära dagboken..." Linda 12 år!)













Tror jag gick i lågstadiet när vi reste till Alanya Turkiet. En tanig flickunge som ännu inte fått glasögon och är utåtfotad nåt otroligt! Den där kepsen hade röda och gröna dioder som blinkade. Helhäftigt!
Minns ganska mycket från den där resan ändå, som busstoppet från flygplatsen i Antalya till Alanya och toaletten som bara var ett hål i golvet. Alla hemlösa katter och särskilt en gråmelerad unge som jag grät bittra tårar över. Taxichauffören som kallades Nelson eller nåt liknande som samlade fotografier tagna på honom tillsammans med turister som de sistnämnda alltså skickat till honom. Det söta teet som alla butiksinnehavare skulle bjuda på och mamma med kvastskaftet som hon knackade med i taket efter damen på våningen ovanför. Hon hade klackskor som hon klicketi-klapprade med över stengolvet, men när mamma knackande följt efter ett tag blev det tyst!
Jag fyllde år den resan och fick min första kamera! Tror det var en Konica som var knallröd. När vi gick ut och åt den kvällen hade personalen ordnat en liten tårta och som för all uppvaktning skämdes jag. Ännu mera när det visade sig vara kokos i den vilket jag verkligen inte gillar och därför inte klarade av att äta upp så mycket som jag kände mig skyldig att göra.

Har scannat in ett gäng bilder från denna minnenas låda och tänkte försöka skriva om dom lite då och då här i bloggen. I en låda på vinden glöms dom så lätt bort, men på detta sätt har jag i varje fall ett försök till att bevara minnena bättre. Det är en salig blanding där jag dock inte hittade många från barndomen. Detta är nog det tidigaste jag fann, men har för mig att det ska finnas några fler fotomappar i en annan kartong. Förhoppningsvis finns den där uppe någonstans, men att leta fram den får bli en annan dag.

Snapshot vid middagstillagning igår. Slog på stort och körde spagetti med falukorv som belöning för att vi nästan rensat bordsytorna och plockat lite kläder. Nu ser det bara ganska hemskt ut, om man låter bli att kolla i badrummen och bär tofflor som dämpar knastret när man går!
Kom rätt lindrigt undan vid gårdagens psykologsamtal, då jag i princip bara fick prata om barndomen igen. Jag får intrycket av att hon scannar igenom varenda vår av mitt liv för att hitta något som hon kan gräva i och finna som orsak till varför jag nu är som jag är. Kanske inte så ovanligt förfarande, då jag själv mycket väl tror på att våra bakgrunder formar och präglar oss mer än vi vill och tror. Lika väl tror jag att undantag finns, att det inte alls går att finna några aspekter i ens barndom som förklarar framtida beteende, men hur som helst, nu kollar hon mig i varje fall.
Denna gången blev det ingående frågor om själva adoptionen, hur den gått till, om jag visste något om mina biologiska föräldrar, om jag känt någon saknad eller vilja att "söka mina rötter", om jag känt bitterhet över att jag hamnade hos just mamma och pappa. Svaret blev nej på alla dessa frågor. Jag vet ingenting, har aldrig känt behov av att veta eller känt bitterhet. Jag har alltid vetat att jag var adopterad då mamma så länge jag kan minnas att det alltid varit självklart, berättat detta. Även om det var ganska uppenbart i mitt annorlunda utseende, så visste jag det ändå innan jag kommit upp i sådan ålder att jag faktiskt förstod och såg skillnaden i mitt och andras yttre.

(Jag och pappa dagen innan hemresan från Seoul)

I gymnasiet skulle vi hålla ett "föredrag" om något, och i brist på annat valde jag att berätta om mig själv och mitt ursprungsland! Det var första gången jag faktiskt tog reda på mer om mitt ursprungliga jag och adoptionen, annars hade jag inte kunna säga mycket till psykologen. Nu när jag kikar igenom min adoptionspärm som pappa så fint sammanställt, mindes jag inte riktigt korrekt sedan den gången i gymnasiet. Återberättar det här för att ha det sparat också i bloggen som ju faktiskt handlar om mig själv! :o)

Det är dock inte mycket, men jag har visst misstagit mig beträffande mitt namn. Jag trodde att både namn och födelsedatum var korrekt, men det var visst bara namnet, Su-Jung. Eller?  I mina papper från vad jag antar är motsvarande Socialtjänsten:
"Her name is accurate, for she carried a piece of paper which showed it when she was found abandoned, and her name was given by our worker". 
På en annan sida kan man läsa:
"Date of Birth: October 11, 1976 (accurate)"

Betyder det att också mitt födelsedatum stod på lappen? Kan ju inte tolka det annorlunda, för annars skulle det väl inte vara "accurate"? Men om mitt namn också var "accurate", vad var det då för namn jag fick från socialarbetaren? Jag kan inte uppfatta det annat än att det var just efternamnet, Yeo från området där barnhemmet låg som jag togs till - Yeo Soo city. 

Jag lämnades alltså inte in på barnhemmet av biomamma som jag fått för mig, utan verkar ju ha hittats. Fast å andra sidan framgår det ju inte heller särskilt tydligt.
Nåja, jag hamnade i varje fall i ett fosterhem i väntan på adoption, som tillhandahöll foto och lite personlig information som mina blivande föräldrar fick ta del av när adoptionen var klar. Undrar hur det känns, att få besked att man har denna flicka väntandes på att bli" sin" där på andra sidan jorden?
Där är mitt pass i varje fall, eller vad man nu kan kalla det.
Bläddrar jag vidare i pärmen hittar jag kvitton, ansökningar, intyg och utredningar. Mamma poängterade alltid hur mycket som krävts för att de skulle godkännas som adoptivföräldrar.
Jag hittar en utbetalning till Socialtjänsten i Korea på 700 dollar som med en dollarkurs på 4,3875 blev 3071,25 kronor. Var det vad jag kostade? Rena vrakpriset juh! Haha!
Flygbiljetterna för att åka och hämta mig var på betydligt mera! Men det är många kvitton i pärmen. Avgifter för ansökningar, läkarintyg, andra intyg och så vidare. Så på den tiden satsades nog en del pengar på lilla mig ändå, för att inte tala om vad det kostar att adoptera idag!
Undrar om de har mera bakgrund om systeryster? Vi har faktiskt aldrig pratat om det.


Till slut när jag varit här ett tag hos mina fosterföräldrar, godkändes de till att fortsätta ta hand om mig och slutföra adoptionen. Ta-daa, jag blev svensk medborgare!

När jag skildrat det jag visste av min adoption hit och dit gick vi in lite på mammas bakgrund och det lilla jag visste, samt min relation till mina morföräldrar. Att morfar dött när jag var rätt liten, men den obefintliga relationen vi haft, liksom med mormor som dog senare. Mammas syskon och så vidare, och psykologen verkade inte hitta något speciellt att "haka på" där. Hon reagerade starkt när jag återberättade om hur pappa när jag sov i deras säng väckte mig med "Nu ska vi knulla", och sedan slickat mig i ansiktet, och hur de utan större skrupler kunnat ha sex i min närhet, mamma övertalad av pappa. Flertalet gånger frågade hon om jag upplevde det som att jag blivit sexuellt kränkt eller utnyttjad, ungefär som "Aha, här har jag något att spinna vidare på!" Men eftersom jag är så på det klara med att han trodde jag var mamma där i sömnen eller fyllan har jag aldrig sett det som en sexuell kränkning, bara obehaglig och en incident som senare fick mig att förstå min mammas bitterhet mera.
Så psykologen lämnade det spåret och gick vidare till den snart ankommande Ronja. Hur ville jag att vår relation skulle vara? Hur skulle jag göra för att få den? Inte vet väl jag! Ja, men du har ju en relation med Johan? Du hade bra relation till dina elever eftersom du tydligen fick många förtroenden? Hur gjorde du för att skapa sådan kontakt? Jag vet inte!!
"-Men om Ronja nu ligger där på skötbordet och bara ser på dig, kanske hon också ler, vad gör du då?" Ööh, inte vet väl jag!? Blir jag glad? Skamsen? Besvärad? Kanske känner jag ingenting alls, men det får jag försöka förstå att det inte är något konstigt. Kontakt och känslor kan dröja!
Psykologen pressar, vad gör du när hon ligger där och bara tittar på dig och ler?
Jag famlar med händerna i luften i jakt efter svar. Kanske jag säger något? Jag får väl kanske ta lite i henne, för jag håller ju faktiskt på att byta på henne? Vad finns det mer man kan göra med nåt så litet som bara ligger där? Frustrerat utbrister jag att jag får väl titta på henne antar jag! "-Precis!" Säger psykologen triumferande. "Du måste se henne!" Jaha. Men om jag inte klarar av att se henne då? Möta den där blicken och inte känna det som förväntas, eller till och med något negativt? "-Men det vet du ju inte!" Nej, det är ju sant. Jag vet ingenting alls. Tänk om jag bara kunde förbli som ett öppet oskrivet blad utan allting i ryggsäcken och negativa föreställningar. Det hade varit trevligt.

Avslutningsvis lägger jag in en bild på mamma. Jag vet inte hur gammal hon är här, men jag minns när jag bläddrade igenom mitt barndomsalbum en gång där detta foto finns och brast i gråt. Jag minns att jag grät för att det blev som det blev, att hon förstörde sig så med alkoholen, undrade hur det kunde bli så fel. Hur det kunde ha varit. Ett ögonblicks sorg ändå.

Nu blir det bara ett samtal till innan beräknad födelse, kanske tillsammans med Oo om han kan. Jag lyckades ju lägga mötet när han troligtvis måste till Malmö. Sedan känns möten efter Ronjas ankomst betydligt viktigare, och det ska bli intressant att se hur de kommer att bli.




 

Två bitar kladdkaka OCH tårta från igår som jag hittade i kylen! Urp.
På snirkelvägarna hem passerde vi ett gäng barn i olika storlekar, utspökade och ute efter godis. Vi har klarat oss från ringningar på dörren, kanske tack vare att vi bor så långt in. Jag är sådär till det där bus och godisgrejset som kommit mer och mer senaste åren. Allting har ju en förmåga att spåra ur. Press hos föräldrar och barn att ha häftiga utstyrslar och "bus" som går överstyr i form av kastade ägg och smällare i brevlådor. I de flesta sällskap vi mötte var det dock föräldrar med, och det tycker vi är toppen! Några föräldrar var till och med själva utklädda vilket var kul! Då blir det liksom en familjegrej man gör tillsammans, samtidigt som föräldrarna ser till sina telningar.

Det är rätt kul att klä ut sig, och vi hade ju funderingar på att ha ännu en halloweenfest nu när vi flyttat till huset. När jag bläddrade tillbaka i tiden i min blogg, insåg jag att det ju var två år sedan vi hade festen i Lindome. Tiden går! Det var kul, där all tid och förberedelser var värt mödan för slutresultatet. Jag fattar bara inte varför jag inte dokumenterade mera med kameran, men jag antar att det inte blev tid för det innan gästerna började komma. Jag saknar fortfarande bilderna från skräck-combaten det året då jag invigde de vita linserna jag sedan hade till festkvällen.


(Ett och två år sedan!)

Förra årets skräck-combat var minst lika kul tillsammans med Ylva och Sussie. Ylva är alltid så grym på att fixa runtomkring också till de olika teman. Hon och Anna kör årets skräck-pass på tisdag, och det hade varit kul att vara där, men jag hinner inte dit från jobbet.
 

• 1986 var jag tio år. Då kom filmen "Top Gun" och alla dreglade över Tom Cruise. Själv var jag bara tio år och hade inte riktigt upptäckt tjusningen med pojkar ordentligt. Den var fortfarande på den barnsliga svärmerinivån som inte sträckte sig längre än utbudet i den egna klassen där pojkarna rangordnades med olika antal röda hjärtan i dagboken. Tio år...gränsen mellan låg- och mellanstadiet och jag hade fått mina första rödbågade glasögon.
  Jag gillade "Top Gun", men älskade "Iron Eagle"! Och eftersom jag ännu var för barnslig för att uppskatta Tom Cruises och Jason Gedricks yttre behag, uppskattade jag musiken desto mera. På den gamla VHS-spelaren spolade jag tillbaka om och om igen för att få höra "Never say die". Igen och igen.
   
  "Who framed Roger Rabbit" som kom 1988 var en annan film jag såg om och om igen, fashinerad av kombinationen tecknade figurer och riktiga skådisar och miljöer. Varje gång tittade jag bort när elakingen kördes över av ångvälten, och när hans riktiga utseende därefter kom fram var han synnerligen läskig att se på!
  
   
  
  
  När så en annan kombinerad film - "Casper" kom år 1995 köpte jag den mer av nyfikenhet, för lite fånigt kändes det ändå att köpa en barnfilm då. Slutscenen med Jordan Hills sång spelade jag dock om, igen och igen, och "Caspers Lullaby" framkallade sådant tryck i mitt bröst att jag sprang och köpte dess soundtrack! Det var tvåsiffrigt antal år sedan jag hörde den senast, men fortfarande framkallar den detta känslomässiga tryck som utan problem framkallar tårar i mina ögon. Det är just den där mjuka pianoslingan som berör mig något otroligt! Hade jag fortsatt spela piano och inte lagt ned efter tio år så hade jag sett till att lära mig den!
  
  
  (Pure piano!)
  
  Jag hade totalt glömt bort den filmen men självklart måste jag ha den i min uppgraderade DVD-samling, så nu har jag beställt den från nätet. 49 spänn tyckte jag var ok.
  
  Så mycket musik man fäst sig vid under åren, men tyvärr glömmer bort. Gott att jag nu kan ha kvar dom här i bloggen i alla fall!
  
  
  Det är mycket diskussioner om huruvida man kan tvinga sina barn till olika saker, och idag är det väl framför allt den egna viljan som gäller. Om barnet inte vill, så ska det inte behöva heller, låta barnet följa sin egna nyfikenhet och upptäckarlust, hitta viljan att lära på egen hand och så vidare och så vidare.
  Jag hade aldrig lärt mig spela piano om inte mamma tvingat iväg mig där vid fem-sex års ålder. Det var väl sådär lagomt kul, och egen fallenhet för det hade jag inte på så sätt som man kan se många andra ha. Men visst var det roligt när man så lärde sig den där fina speciella låten man tyckte om, eller faktiskt insåg att det var en själv som framkallade den där vackra melodin.
  Men framför allt har jag haft sådan otrolig nytta av kunskaperna att jag bara kan erkänna och tacka min mamma för att hon faktiskt "visste vad som var bäst" för mig just då. Det har gett mig självförtroende och fördelar vid tillfällen där andra varit nybörjare. På samma sätt som min träning i olika former inte satte mig i den obekväma sits många andra upplevde när det kom till exempelvis idrotten i skolan. Inte var det jag själv som plötsligt en dag bara kom på att jag ville åka längdskidor och att jag skulle finna det roligt! Så var inkörsporten sedan öppen för alla andra aktiviteter som följde: Orientering, badminton, innebandy, aerobics, step och sedan Bujinkan, Body combat och Krav Maga, men framför allt den trygghet och det självförtroende man förvärvat i att våga prova och utöva.
  Mamma tillsåg att jag hamnade på Teknisk linje vilket visade sig vara den bästa plats jag kunnat hamna på, så mycket bättre som jag visade mig trivas i mansdominerade miljöer. Om man bortser från arbetsuppgifternas påverkan, så har jag faktiskt trivits bäst på de arbets- och utbildningsplatser som varit mansdominerade: SLU, väktar- och ordningsvaktsjobben. Kan ju ha att göra med min antisociala sida där männen har ett mer ytligt och rakt umgänge utan underliggande intriger och djupare krav på umgänge. Så har i varje fall jag uppfattat det, generellt sett.
  
  Trots tio års spelande utvecklade jag som sagt aldrig någon vidare fallenhet för pianot, men en melodi jag fick lära mig och som jag tyckte om var "Ballad Pour Adeline". Den som mamma ständigt sade att jag skulle spela på hennes begravning, vilket nu inte blev av. Finns många versioner, varav denna är en enklare. Den jag lärde mig var ännu snäppet enklare, men flickan som spelar och det "oproffsiga" sätt hon gör det på, påminner om mig själv där jag satt och plinkade.
  
  
  
  

Säsongspremiär för kaminen. Fördelen med höstmörkret är att man nu kan mysa till tända ljus och brasa som sprakar. En mal eller liknande flög förorättad ut när jag fått fyr, antagligen ändå tacksam för att jag inte hunnit stänga luckan. Spelar Molly Sandén lite högre än vanligt och mår allmänt gott! Den till höger är bara en av många på hennes skiva som får mig att bli så där blödigt känslosam inombords. På ett sentimentalt vackert sätt.


Två tvättmaskiner gjorda, ved staplad och två buxbomplantor (tror de hette så) har fått nya hem i två av de stora röda utekrukorna vi fick av systeryster i bröllopspresent. Det blev riktigt trevligt och jag blir sugen på att köpa fler. Glömde fota dom dock, så det ska jag försöka komma ihåg imorgon. Frossat i popcorn, mumsat glass och läst om en av Harlan Cobens böcker från bokhyllan, plockat ned en ny av honom och påbörjat den.


(Gräsänkemiddag)

Jag är lite förtjust i den där köttsoppan på burk som så behändigt finns i mindre storlek. Jag brukar dock plocka bort köttbitarna, och sedan jag såg dom nobbas av katterna gör jag det ännu noggrannare. Provsmakade en minibit som hängde kvar denna gång och förstår fullständigt varför de ratades. Tvi vale! Men resten är mumsigt, särskilt med limpmackor som doppas däri! :o)

Gullige Oo skickar korta små sms som värmer. Han vet att jag uppskattar att höra av honom när han är borta. Samtidigt som man vill att han ska ha kul där han är hoppas man att han saknar en åtminstone litegrann! Något dåligt samvete för sina egna "utflykter" till sina kompisar har han dock inte påstår han i varje fall, och även om den själviska lilla djävulen på min axel blir förnärmad så känner ängeln på den andra sidan stor lättnad. :o) Även om han kan ha svårt att faktiskt förstå att man kan vilja vara så ensam som jag valt att vara, så accepterar han det ändå på det lättsamt konstaterande sätt som bara Oo kan á la "inte mitt problem".
Ändå har han dragit ned ordentligt på sin sociala samvaro, vilket jag i och för sig tror är ganska vanligt för de flesta som hittat en partner. Inte mig emot då jag aldrig verkar kunna ledsna på honom! Kompisar har jag inget behov av, men desto större Oo-beroende! Det är äckligt kliché men han kompletterar mig, han får mig att känna mig hel och, när jag ändå är igång med sötsliskigheter kan jag lägga till att jag aldig känt så här förut. Var dock snälla och förvandla mig inte till en needy klängranka som patetiskt hänger upp hela min tillvaro kring min man, kanske är jag det, men skulle aldrig i livet erkänna det (gjorde nog precis det). Då min mamma inte har någon grav att vända sig i, antar jag att det dammar rejält i hennes urna istället! Hohoho!
   

(Beroende av uppmärksamhet)

Ibland kan insikten av mitt Oo-beroende visa mig hur skör min tillvaro är. Om något skulle hända honom, eller han plötsligt en dag skulle lämna mig, vad skulle jag göra då? Vågar mig på klyschan att hela min tillvaro skulle rämna, men är det inte det också som villkorslös kärlek går ut på? Att våga ge sig hän och erkänna hur stor betydelse den andra har för oss? Det är aldrig lätt att visa sig sårbar, men är det inte så det ska vara? Det som krävs? Det om något är nog något jag lärt mig med Oo. Vid tidigare relationer har jag vid minsta konflikt stängt ned mina känslor och aldrig visat hur jag känner. Jag förstår nu hur frustrerande det måste ha varit för dom, men så var jag präglad, kunde inget annat. Det är fortfarande skitsvårt, måste tvinga mig själv att överbrygga mitt stenansikte och min tystnad, visa att jag bryr mig och kommunicera. Apjobbigt, men det är ju så det måste vara, det funkar inte att bara stänga ned, att stänga ute. Och i min relation med Oo finner jag nu mig själv vara den som, med stor frustration och inte alltid med en gång, ändå försöker prata, reda ut och komminucera. Klapp på axeln för mig! För jag klarar inte av att stänga av när det gäller Oo. Kanske har ränderna från barndomen börjat gå ur beträffande min förmåga att lägga locket på, eller så betyder Oo helt enkelt så mycket för mig att jag inte förmår att stänga honom ute. Det gör fysiskt ont när vi är osams, och tack och lov sker det väldigt sällan, men det gör så ont att jag inte kan förmå mig till att ignorera det hela så som jag varit proffs en gång i tiden. Man läser om relationer där de skriker och gormar och känner med lättnad inte igen mig, men visst har vi varit sura, besvikna och arga. Oftast, som väl för många andra om någon skitsak vilket vi själva till slut inser, och de blängande blickarna utbyts mot försiktiga leenden. Som tur var orkar ingen av oss vara arg särskilt länge, och ännu mer tur är att det sker så otroligt sällan. 

Förra sommaren överraskades jag och Oo med en "svenshippa"! Av Elin och Andreas fick vi ett album med rubriker som vi skulle fota lämpliga bilder till. En rubrik var "Om 40 år" eller något sådant, och alldeles lägligt fick vi syn på detta par! De var så söta där de gick tillsammans och hade inga problem med att bli fotade med oss, trots vår säkert knepiga förklaring! Jag hoppas vi kommer att gå sådär tillsammans en dag, i sakta mak på ålderstigra ben på Liseberg, fulla av många härliga minnen!
Efter så pass kort tid ändå som vi nu varit tillsammans tycker jag vi hunnit med så mycket fantastiskt! Inte ens fyra år sedan vi träffades, och efter en början som väl knappast kunde bli mycket sämre, blev det bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Så mycket vi gjort tillsammans på så kort tid att vi ofta fastnar framför min skärmsläckares bildspel, ler och minns. Från stora händelser till de små vardagliga, och jag skänker en tacksam tanke till min blogg som kommer att hjälpa mig minnas allt detta. Kap Verde, Norrland och Norge, bygge av snögrottor, Danmark, Selma spa, lånecyklar i stan, Sälen, husköp, San Francisco, Yosemite, Frankrike, Monaco, Harry Potter-läsning, Pisa, Hawaii, bröllop, Boda Borg och alla cachingtrippar. Så mycket, och nu står vi inför vår största grej hittills!
Hade ännu ett försök till namndiskussion i morse. Det är ju hopplöst svårt! Några vi känner har kommit med gissning beträffande könet. Vår granne som säger sig vara synsk har både kön och namn klart för sig. Tycker han kan uppge det för oss så slipper vi skaffa namnförslagsböcker och vela hit och dit. Fick ett lite mer osäkert datum för nedkomsten också, 18 januari, eller möjligtvis 13:e. Det tycker jag låter bra och tror genast mer på hans uppenbarelser. :o)

(Älskade Oo!)

Får ett sms med endast ett ord: "Pusså"
Det går visst bra med den där whiskeyprovningen! Xo)

Elden har brunnit ut, vet inte för vilken gång i ordningen Mollys skiva spelas, värmeljusen hänger fortfarande kvar och jag börjar känna mig lite trött i ögat.

I morgon eftermiddag kommer kanske Oos föräldrar för att påbörja trappbygget.
Den sista tiden innan Oos farmor dog började minnet svika. En dag presenterade Monica mig för henne, vilket inte var första gången. Denna dag sade hon dock: "Det här är min dotter Linda". Lika konstigt som det kändes, lika varmt blev det inombords. Men det skulle jag aldrig erkänna högt. Det är en förunderlig familj jag kommit in i. Jag kanske önskade att det bara var Oo jag gifte mig med, men familjen kommer med på köpet vare sig man vill eller inte. Nu kan jag bara konstatera att jag inte kunnat få bättre svärföräldrar, och även om jag kanske må ha svårt att vänja mig vid deras fullkomliga accepterande av mig, och ännu svårare för att visa eller känslomässigt våga släppa dom helt inpå livet, så uppskattar jag dom på det maximala sätt mitt präglade förhållningssätt förmår. Tiden kan göra underverk, och kan jag bara tillåta mig att se de framsteg jag faktiskt gjort sedan jag träffade Oo, så vill jag tillskriva mig större förmåga att bjuda in mina närstående mer än jag någonsin gjort förut. Jag må inte ha något behov av det, men känner på ett plan att det är så självklart som Oo ser det som det ju faktiskt ska vara, så som jag faktiskt också vill att det ska vara. Det tar bara ett tag för mig att inse, acceptera och känna det fullt ut.

En blixt lyste upp alla fönster och strömmen gick när jag nått den föregående meningen! Fruktade att allt jag skrivit skulle vara försvunnet när jag återfick kontakten med modemet, men phu, ingen större skada skedd. Tur att jag hade ljus tända redan, och strömmen kom snabbt tillbaka. Åskan har mullrat lite till och från hela dagen, men sade nu kanske ifrån att det är dags att krypa i säng! Lite läskigt att krypa ned ensam med mullrandet kring hörnen! Tur man har katterna! :o)

Det debatteras om dagens ungdomar och arbetslöshet, där höga röster hävdar att ungdomarna är lata, bortskämda och ovilliga att "börja från scratch" på arbetsmarknaden. Hörde ett exempel (radio P1) från en företagsledare som fått en jobbansökan till sin kebabfabrik där personen redan i ansökningsbrevet krävde minst 24500 i månadslön. Arbetet bestod av att göra kebabspett. En annan slutade sin anställning efter två dagar för att "det luktade kött", medan många helt enkelt slutade dyka upp efter tre-fyra dagar. Okej, att tillverka kebabspett kanske inte är det mest häftiga eller upphetsande jobbet att berätta om för kompisarna, men vad förväntar de sig egentligen? Någon representant för ungdomarna höll inte alls med av företagsledarens bild av ungdomar och proklamerade att alla vill jobba, oavsett vad.
Jag ska inte ge mig in i den debatten för mycket, för jag vet att det finns väldigt många drivna och duktiga ungdomar som arbetar extra och under lov till dåliga villkor och löner utan att klaga, som faktiskt ser den egna vinsten på andra plan, så som den otroliga tillfredsställelsen när man får sin eget ärligt intjänade lön. Hur dålig man än kan tycka den vara, så anser jag att den ger så mycket mer utöver ett sifferbelopp på banken på det personliga planet.
Nej, med tanke på denna debatt tänkte jag själv tillbaka på mina arbetslivserfarenheter och vad jag egentligen har åstadkommit på den fronten. Eftersom jag anser att även prao tillhandagiven av skolan ger en inblick i arbetslivet, skildrar jag också dessa som jag minns. Är dock väldigt osäker på ordningen tidsmässigt, men tror vi hade två veckors prao under högstadiet, minst en gång per läsår.
Ett av mina första praojobb måste ha varit det på "Ica Örnen" (finns inte längre noterade jag när vi var uppe i somras), en på den tiden större livsmedelsbutik mitt i Piteås centrum. Det var enkelt i form av att plocka upp och prismärka varor, se till att det såg snyggt ut på hyllorna och viss paketering av charkuterivaror. Det var ju ganska kort tid, men jag tyckte det var roligt och uppskattade verkligen kassen med chips och godis som jag fick till tack när tiden var över. :o)

En andra praoperiod var ända ute i Bergsviken på ett konditori som jag inte minns namnet på, men typ "Gretas konditori" eller något annat kvinno(?)namn. Tror inte heller att det finns längre. Cyklade de cirka åtta kilometrarna och hjälpte till med tillverkning av massa olika bakverk. Den äldre bagare jag jobbade med hette Tage och var jättesnäll. Han hävdade att jag fick äta hur mycket jag ville, men jag kom mig inte för att göra det då det kändes fel att gratisäta. Minns hur han bjöd upp mig till lägenheten ovanpå där han bodde och jag fick välja ett bakverk och dricka som han tog upp, och så fikade vi framför tv-n en rast. En dag kom två tjejer in och jag minns hur förvånad och irriterad jag blev på hur de högljutt plockade för sig av fika, mumsade i sig och hävdade att de skulle sommarjobba där. Tage var lite sur när de gått, och påstod att de ofta gjorde så, och sade sedan att han hellre sett mig som sommarjobbare där istället för dom! Men det var inte han som bestämde, utan ägaren som bara tittade förbi ibland. Jag trivdes i varje fall väldigt bra och tyckte om att tillverka semlor, se hur wienerbröd gjordes och chokladdoppa biskvier. Det var bara när jag fick rycka in bakom kassan som jag blev nervös då jag var så dålig på huvudräkning, och när jag en dag ombads skriva ett kvitto fick köparen diktera vad det skulle stå! :o)

En period jobbade jag tillsammans med Jenny som reklamutdelare för "Svensk direktreklam". Buntvis levererades reklamen hem och så sorterades den i färdiga högar att stoppa i folks brevlådor i Munksund. Dåligt betalt var det, men jag tyckte det var rätt kul ändå där vi vinglade fram på våra cyklar, eller promenerade med våra fullpackade ryggsäckar. Det var nog mitt första avlönade arbete, och vilken kick det var att få sin första löneutbetalning! Tror den var på drygt tvåhundra kronor eller nåt!

Vad jag tror var mitt första sommarjobb, var att hjälpa till inför förberedelserna till "Piteå summergames", en fotbollsturnering. Minns inte mycket av jobbet förutom att det innebar både lite administrativa och praktiska uppgifter. En grej jag framför allt minns, var att jag skulle måla upp den där mittcirkeln på en fotbollsplan med hjälp av en sådan där liten "vagn" med vitfärg som lämnade spår när man drog den. Jag målade upp cirkeln på fri hand utan några som helst referenser eller hjälpmedel, så ni kan ju tänka er hur ickerund den blev! Hörde ingenting om resultatet dock, turneringen var ännu ganska liten på den tiden så kraven var väl därefter också :o) Tror jag tjänade omkring 50-lappen i timmen eller nåt, men uppskattade nog ännu mer berömmet och "goddie-bagen" jag fick när jag slutade.

Är lite osäker på om nästa minne var en prao eller ett sommarjobb, men jag minns att det var väldigt soligt och varmt, därav misstänker jag sommarjobb. Liksom det förra var det ett arbete tillhandahållet av kommunen, och denna gång städade jag på stadsbiblioteket. Minns att jag tyckte det var rätt mysigt där bland alla böcker och lugna atmosfären, och undrade över all "fika"tid lokalvårdarna jag följde hade. När jag tröttnade på att sitta nere i deras skrymsle och bara glo när de satt och pratade, gick jag upp och försjönk i någon bok :o) Min syster hade ett sommarjobb där hon fick städa på SCA-fabriken tror jag det var. Jag minns hur synd mamma tyckte om henne som fick städa deras toaletter och sådant, och fick höra riktiga snuskhistorier. Jag kan tänka mig att det var viss skillnad på toaletterna på biblioteket och fabriken, så för mig var det helt ok.

När jag kommit upp på gymnasiet blev det fabriksarbete i form av "löpande band" hos pappas arbetsgivare i Svenljunga. Tillverka filter och förpacka ena året, viss tillverkning och paketering av munskydd det andra. Det var högt tempo, enahanda arbetsuppgifter men jag tyckte det var jättekul! Fick några somrar tillsammans med Nina och hennes kille göra ett endagsjobb tillsammans med pappa vid SCA(?). Det bestod i att i en gigantisk ventilationstrumma byta ut de tubliknande stora filtren som hindrade sågspån för vidare färd. Att ha kontaktlinserna på där var inte att tänka på, och munskydd var ett måste. Jag minns hur svettigt, trångt och dammigt det var, men ändå så tillfredsställande på det där primitiva självuppfyllande sättet.

När jag flyttat till Umeå fick jag jobba som försöksbiträde för SLU (Sveriges lantbruksuniversitet). Det var nog det mest fysiskt krävade jobb jag gjort, men också ett av det klart roligaste! Att vädret var helt otroligt fint hela den sommaren gjorde nog sitt också. Det var plantering och handgödsling av de små försöksrutorna, traktorkörning och rensning av sten från fälten. Då kände man verkligen att man levde!

Under studietiden jobbade jag något år med att städa drop-in solarium, och satt även ideellt för Röda korsets "Jourhavande kompis" innan jag gjorde studieuppehåll och blev nattronderande väktare, vilket sedan blev mitt fasta extra- och sommarjobb fram tills jag flyttade söderut. Minns hur ickemysigt det var att varma sommarkvällar gå omkring och låsa Kungspassagen med den grå overallen och svetten rinnande därunder. En del pass på 12-13 timmar att rondera på mörka arbetsplatser, rycka på inbrottslarm och tillse grindar och fabriker. De där varma somrarna var dock ok när jag vid två somrar ryckte in som laborationshandledare vid astronomikurser som Universitetet tillhandahöll. Ensam fick jag ta hand om och leda stjärn- och planetobservationer med teleskop på kvällen. Kul!

Sedan jag kom ned till västkusten och lärarjobbet, och hakade snabbt på att jobba extra som ordningsvakt och senare också gruppträningsinstruktör. Svarade på en annons om extrahjälp i fysik, vilket gav mig många givande timmar med Tahmina!

Mina föräldrar må ha haft sina brister, men de lärde mig att göra rätt för mig vilket jag tror mig kan tacka mina "framgångar" på arbetsfronten för. Det var inte fråga om att klippa gräs, hugga ved eller tvätta fönster av annan anledning än att man skulle hjälpa till och "göra rätt för sig". Ingen motfråga som verkar vara given bland många unga idag: "Vad får jag för det?" Det må inte alla vara några avancerade eller imponerande arbeten jag haft, men mina insatser har alltid uppskattats och gett mig bra referenser att tillfoga min CV. Till nackdel kanske kan sägas att denna ambition att göra rätt för sig har en förmåga att drivas till sin spets, då jag alltid vill göra mer än vad som kanske krävs eller behövs, vilket renderade min väggkänning som så abrupt fick avsluta min lärarkarriär. En liten självanalys tillskriver denna överdrivna ambition till att det egentligen aldrig var nog det man gjorde hemma. Att det inte var tillräckligt bra, eller ofta nog. 
Men jag trivs med att ha mycket att göra på arbetsfronten, känslan av att göra nytta, göra rätt för sig. När jag nu om några månader inte kommer att kunna göra det längre vet jag faktiskt inte hur jag kommer att reagera. Att vara hemma med barn är ett beundransvärt "arbete" om något, men i min hjärna räknas det liksom inte. Jag är borta från det verksamma arbetslivet, gör ingen insats längre, även om många, och även jag på ett plan anser att ta hand om sitt barn är en insats värd något som någon annan. Jag är tyvärr fast i gammeldags konservativt tänkande där begreppet "hemma med barn" betecknas som mindre värt, kontra "riktigt" arbete som ger en inbetalning på kontot. Skyller på mammas bitterhet i den frågan, tillsammans med de än idag ojämlika könsrollerna.
Har en känsla av att mammas bitterhet blir en sak vi kommer att behandla under mötet på onsdag.

Hörde på radio en sommar där de efterlyste typ "Sveriges mest hemska sommarjobb", och så fick lyssnare skriva eller ringa in och berätta. En tjej som satt och sorterade skruvar eller nåt ned i olika hål dagarna i ända kom ganska högt, men jag minns att vinnaren blev en kille som sökt städjobb på en biograf. Det han inte förstod var dock att det var en porrbiograf! Där var det inte popcorn och godispåsar som plockades upp från golvet mellan visningarna om man säger så. Men visst borde en lönecheck från ett sådant arbete kännas mer tillfredsställande att få än efter ett jobb som tillbringats sysslolös som brandvakt eller liknande?
Skulle vara kul att veta folks värsta/bästa sommarjobbsminnen!