Fattar inte alls var lilltjejen fått det där att lyfta ena benet ifrån. När Anna var här upptäckte vi ännu en sak vi hade gemensamt: Dåligt med foton på oss med våra döttrar!
Jag har tänkt på det ibland att jag åtta av tio gånger är den som plockar fram kameran och dokumenterar vad än det må vara. Därför är följdaktligen jag oftare bakom kameran än framför,vilket haft den tråkiga följden att jag inte alls har så mycket fina bilder på mig och lilltjejen som med henne och pappa. Mysbilder i sängen, soffan eller vardagliga ögonblick. Och när jag fotar brukar jag kolla och gärna ta igen tills jag är rätt säker på att ha fått åtminstone någon bra bild. När jag någon gång räcker över kameran knäpper Oo utan att kontrollera och så ser man någon blunda, grimasera eller vara ur fokus. Bakom en riktigt bra bild döljer sig ett gäng mindre bra. Tack och pris för digitaltekniken!

(Omtag tack!)



Fast det är klart, en del motiv spelar det igen roll hur många gånger man tar om! På den gamla goda(?) tiden då man hade sin rulle på 36 bilder and thats it. Jag fastnade en nyårsafton någon gång jag minns inte när eller var. Men andra bilder i bunten avslöjar Jennys gäng, "EFS:arna" som jag var i utkanten av ett tag där i hög(?stadiet. Tror vi var i någons sommarstuga eller något. Den permanentade luggen är väl najsig? Hela håret skulle vara pemanentat enligt kära mor, spelade ingen roll att det bara blev risigt. Två omgångar ute hos frisörskan på Djupviken behövdes för att det skulle ta någorlunda.
 
(Ibland säger det bara Klick!)