Slutligen, jag klarade tentan! Med ynka sex poäng över gränsen för godkänt måste läraren ha varit generös vid rättningen. Såå skönt, helt galet! 

En skulle sova över så det blev mycket spel på två till tre och fyra personer under hela helgen. Kändes nästan konstigt att ha en hel helg utan några som helst planer, det händer inte ofta!

Något medialt forum ställde en fråga kring den märkligaste kulturkrock någon erfarit i ett annat land. Någon beskrev ett minne från Sverige där denne lekte som barn hemma hos en kompis och när det blev middagsdags fick hen vänta på kompisens rum medan denne åt. 

Kommentarsfältet gick bananas om snåla svenskar och ett ohyfs utan dess like. Jag minns detta själv från när jag var barn och där och då var det inget konstigt. Bakgrunden var fattig-Sverige där man helt enkelt inte hade råd att bjuda barnens vänner utan maten man lagade var den som skulle räcka till familjen.

Jag tycker som sagt det är jättemysigt när Lilltjejen tar med kompisar hem och de härjar i köket medan jag sitter och jobbar. Ronja frågar om de kan ta något och ser till att de städar undan ordentligt efter sig. Men på sistone har ett smolk i bägaren dykt upp i samband med min ekonomiska situation tillsammans med det faktum att Lilltjejen aldrig bjuds tillbaka.

Hon följer så gott som aldrig med någon annan hem och framför allt inte för att sova över. Kanske är det för att hon säger sig, liksom jag trivas så bra hemma men också för att hennes kompisar också gör det? De har hela övervåningen, jag skämmer bort dom med snacks och saft till kvällsmyset och våffelfrukost med Nutella och vispad grädde - för jag tycker det är mysigt!

Ronja kommenterade när jag stressade för att skjutsa dom till trampolinparken att det alltid var jag som skjutsade och hämtade varhelst de skulle någonstans, aldrig någon annan förälder, och så är det ju.

Jag har ett flexibelt arbete och kan jobba jättemycket hemifrån. Jag har bara ett barn att lägga min tid på. Jag har lyxen att varannan vecka kunna "vila" från ansvar, logistikpussel, läxförhör och tillagade måltider. Men ibland får jag intryck av att de andra föräldrarna utnyttjar det. De har två barn ja, men är också två vuxna. Borde de inte efter alla år av fika, middagar, övernattningar, Lisebergs-, äventyrsbads-, trampolinparks- och så vidare-skjutsningar och besök känna själva att det borde vara deras tur? Utflykterna betalar de förstås och extra för mat, men ofta har jag lagt ut när det inte räckt. Jag har dock märkt att vissa föräldrar är måna att betala för sig medan vissa inte ens frågar.

Jag kanske har bäddat för det själv, jag tycker ju som sagt mycket om det och vill och kommer inte att börja säga nej bara av princip. Men kanske var det allt detta som fick mig att faktiskt göra det för första gången igår.

Vi promenerar allihopa till Godisbjörnen för att Christer vill ha lördagsgodis. Ronja har redan i vårt aldrig sinande godisskåp men vill såklart också ha nytt och jag frågar Lilltjejen om hon har med sitt betalkort. Hon har glömt det och jag frågar om hon inte ska vända om och hämta det - annars blir det ju inget.

Kanske skulle jag ha markerat detta tydligare men ju närmare vi kommer desto mer störd blir jag på hur självklart kompisen förväntar sig godis som jag ska betala. Det är som när man hört hennes kompisar viska till Ronja "Kan du inte fråga din mamma om vi kan få glass?" Eller till och med frågar mig rätt ut om det. Visst, de är barn men överreagerar jag som anser att det är ouppfostrat? "Kan vi få efterrätt?" Va-a!?

Jag hoppas innerligt att Ronja aldrig vare sig frågar något sådant eller bjuder in sig själv på middag och övernattningar hos sina kompisar! 

Nu hamnade Ronja i en jobbig situation när hon förstod att jag inte tänkte bjuda utan gjorde klart att man fick be föräldrarna swisha. Självklart ville hon inte ensam få eller låna pengar och köpa om inte den andra fick och nej, det är inga stora pengar! Jag fick bara just där och då nog och gick in ställde mig i principhörnet - och det sög fett!

Jag tycker inte om att känna mig som en snåltant som känner sug i magen över att en hel liter fruktyoghurt eller kräm som skulle ha räckt till en veckas frukost plötsligt ätits upp av andra än min familj. Eller päronen som var tänkta till Lilltjejens skoldagar försvann redan på tisdagen. Man kan ju bara tacka stjärnorna för att det inte är en pojke man fick vilkens tonårshormoner verkar kräva kilovis av näring. Två-tre killkompisar skulle tvingat mig återgå till barndomens tillämpningar att var och en äter hos sig!

Usch, jag låter och känner mig som en riktigt snål och egoistisk surkärring. Men när svångremmen dras åt blir alla de små extra utgifterna värda så mycket mera. C kunde ha en vän till dottern boende hos dom i flera dagar, ibland upp till en vecka(!), aldrig det omvända och utan ett ljud om ersättning. Föräldern hade det kanske tufft ekonomiskt och C hade råd och säkert ändå sagt nej om denne velat betala - men som den andre föräldern hade man väl känt en skyldighet att ändå fråga i varje fall? Mitt samvete hade aldrig klarat det.

Nog med gnäll nu.

Lilltjejens rum håller på att förvandlas från barn- till flickrum. Hon röjer, sorterar och rensar och jag lägger ut det som går på FBs alla lokala säljforum. Har inte hjärta att slänga och alla bäckar små. Får skänka om inget intresse finns, för av förklarliga snabbväxande skäl flödar forumen av urvuxna kläder och leksaker vilkas intresse snabbt har svalnat.

Den smala Billy bokhylla vi köpte (hittade ingen på Marketplace) ville hon försöka montera själv medan jag körde mitt söndagspass. Hon har ännu ont i knät och stod över sin fotboll. 

Hon klarade det galant, förutom att pricka alla spikar från baksidan och in i den stabiliserande mitthyllan samt över- och underdel. Det är ingen idé att förebrå henne, det gjorde hon själv tillräckligt mycket utan fick bara beröm för att hon lyckades helt på egen hand montera sin bokhylla.

Jag finner mig lite omtöcknad i omställningen från fullkomligt ego-läge till mamma-läge där min Lilltjej är i centrum.

Fotbollsträning över lunchen, optikern klockan fem som visade att inga glasögon behövs, pannkaksmiddag och så hastigt och lustigt skjutsa till Mölndals galleria där två kompisar var. 

Lite planlöst vandrade jag omkring i butikerna och hittade… raderbara bläckpennor till mina korsord. Gjorde några försök att uppdatera min sorgligt eftersatta jobbklädesgarderob men näe, allt ser tråkigt och ointressant ut. 

Tjejerna tvingades nöjda då butikerna körde ned jalusierna och jag skjutsade hem dom. Då kommer de på att de vill sova över hos Emmy, närmare halv nio på kvällen! Jag himlar med ögonen och är bombsäker på ett nej från föräldrarna. Mycket riktigt säger pappan nej, mamman säger också nej - de tre första gångerna…  Lyckliga och triumferande tjejer stormar tillbaka ut till mig i bilen. Happ, hem och hämta grejer, fuktiga fotbollskläder och tillbaka igen. 

Så bara sådär fick jag frossa jordgubbar själv, de finns faktiskt där under glassen och plöja ett korsord. Skickade bilden till henne, hähähä!

Det blev tacofredag på Taco bar i gallerian efter en dag i konstanta möten. Behövde komma ut! Det blev en mysig början på helgen med lite ärenden efter fyllda magar och Dr pimple popper och Body Bizarre i soffan. Lilltjejen tycker nästan dom är lika intressanta som jag gör, framför allt när Sandra Lee börjar skära upp och trycka ut all sköns geggigheter!

Jag känner mig stressad över den muntliga tentan på måndag då jag inte alls hunnit plugga som jag tänkt under den gångna veckan. Så efter en lyxfrukost satte vi oss på var sitt håll i några timmar, jag med mitt papperskaos och hon med pyssel tills vi åkte och gjorde några ärenden mest för att få en paus. 

Efter lunch var det dags för bortamatcher mot Näset och det är som jag förstått av en som arbetar i en grundskola där, en ganska uppdelad stadsdel där jag därför inte blev förvånad av att se en av de elvaåriga motspelarna bära en Apple watch…

Lilltjejen hade inte jättemycket att göra mellan målstolparna och Näset åkte på tvåsiffrigt däng i första matchen. Det andra laget i andra matchen var något bättre, framför allt målvakten men likväl åkte de också på en rejäl förlust. Med träsmak i rumpan och solbränt ansikte än en gång åkte vi nöjda därifrån för raggmunksmiddag och en hög med jordgubbar och glass till efterrätt.

Film och lite PS4 ihop innan säng för den lättaste och mysigaste ungen i världen och mera plugg för den tacksamma och bortskämda mamman.

Har minst en mus mellan skafferiet och väggen för övrigt. I morse försvann en i trakterna bakom kylskåpet och antingen den eller ytterligare en lyckades hitta hålet intill skafferiet ikväll. Har plockat fyra fästingar från Mini idag och hittat tre på golvet så med alla dessa ovälkomna besökare som katterna tar in har nu Frontline applicerats och katt-sommarsäsongen kommit igång!

Sade jag att vi i jakten på den levande musen hittade en intorkad under kylen? Trevligt.

Jag hade dåligt samvete för att jag inte kunde skjutsa och övervägde att komma sent och lämna mötet tidigt och därför nu superstolt och tycker det är stort, varför är det egentligen så? Själva promenerade och senare cyklade vi till och från Strömnässkolan redan i lågstadiet, två kilometer enkel väg, ett stenkast för många andra barn. Jag tyckte varken det var långt eller jobbigt då men idag skjutsar vi våra ungar överallt och "inte ska väl han…" och "inte ska väl hon…".

Det brukar sägas att det är så mycket farligare idag, att man skjutsar för att skydda dem mot överfall och medtrafikanter, och vill du riskera att något händer ditt barn? 

Tänk så mycket curlande vi gör för att inte framstå som oansvariga föräldrar. Så curlar vi för vår egen eller barnens skull? Vi vill gärna tro att det är för deras eftersom det rättfärdigar oss själva när det i ofta och mycket egentligen bara är en björntjänst. 

Jag kommer att skjutsa henne när jag kan, men kommer kanske försöka att inte kunna lite oftare framgent. I varje fall under sommarföre… och fint väder.

Mina tankar flyger runt, runt utan att finna riktigt fäste. Pratade lite med Johan igår och tog upp hennes snabba humörsvängningar som dykt upp på sistone. När vi avslutat samtalet var jag full av tvivel på mig själv. Är jag en dålig mamma? Är det jag som är så tillåtande och slapphänt att min Lilltjej är osäker på gränserna och därför testar? Jag har ju upplevt att vi har en bra kommunikation och trygg relation, att hon vet var gränserna går och gör som jag säger när hon förstår att jag menar allvar. Jag har inte upplevt att hon är respektlös - men vilka är mina preferenser egentligen? Är jag så präglad av respektlös behandling under uppväxt och tidigare relation att mina krav är för låga, att jag inte reagerar när andra hade gjort det?

Jag tycker inte att jag och Lilltjejen har konflikter eller att hon är "svår", utan tvärtom förundras jag nästan dagligen under mina veckor hur klok och förnuftig hon är och hur bra vi kommer överens. Hur otroligt snäll och enkel liten unge jag välsignats med. Har jag uppfattat allting fel? Gör jag min dotter osäker och borgar för jätteproblem och konflikter när tonåren verkligen slår igång? Jag tycker jag har tydliga ramar och uppfattat att Lilltjejen har koll och respekterar dom, men om andra uppfattar tydliga skillnader när jag är med och inte - hur ska jag tolka det? Hon kanske är flamsig, men respektlös? Jag kan behöva motivera och argumentera, behöva säga till fler än en gång, men aldrig behöva bli arg, är hon respektlös då? Behöver jag bli arg tidigare, eller på andra sätt markera gränserna tydligare och tidigare? Inte ge utrymme för marginaler eller argumentation? Hur ska jag göra det när jag inte ens uppfattar denna gräns?

 

Jag pendlar mellan tvivel på mig själv och den uppfattning jag trodde mig ha om vår relation och mitt föräldraskap. Det är nyttigt att ifrågasätta sig själv, men var ska jag landa? Är jag en dålig förälder? Är hon respektlös mot mig? Är min uppfattning om föräldraskap och mitt utövande inte alls så sunt som jag trodde?

Jag tycker inte att hennes plötsliga ilska är ett problem, det är bara något nytt som jag förknippat med knoppande tonår som jag har hanterat på det sätt jag trodde och fann bäst. Men om hon bara ger uttryck för sådana hos mig, då är det ju något hos mig, här som tillåter det. Vad beror det på? Är det bra eller dåligt? Eller gör jag nu bara en stor grej av detta och istället borde fortsätta vara trygg i mitt egna föräldraskap, tro på det och stå för det?

 

Det blev en mysig måndagskväll efter Lilltjejens lektion var klar. Först hade vi dock en smärre sammandrabbning, vilket i mina ögon inte kan kallas det men som för Ronja tydligen upplevdes så. Det har blivit lite mer humörsvängningar hos henne på sista tiden med kort stubin och dålig attityd när jag framför allt ber henne göra läxorna - och sedan kämpar för att fullfölja dom. När jag hämtade henne i söndags berättade Johan att hon har möjlighet att börja fotbollsträna med F2010, det vill säga årskullen äldre där det finns en målvaktstränare. Eftersom hon missar torsdagstränarna med sitt eget lag på grund av orkestern, erbjöds nu denna möjlighet. Det skulle innebära onsdagarna och således en aktivitet varje dag förutom fredag och lördag.

Lilltjejen var förvånansvärt tvär och negativ, på gränsen till överdrivet gällande att hon inte skulle hinna med sina läxor. Det faktum att hon gör sina läxor på ett kick - om hon bara håller fokus var hon inte mottaglig för utan kändes som ännu ett omotiverat känsloutbrott som gjorde sig uttryck igen då jag tog upp frågan igår. Hon smällde igen bildörren och marscherade hem till dörren för att jag inte skulle hinna med.

Väl inne bröt hon ihop och vi fick ett jättebra samtal. Hon förststår inte varför hon blir så arg, tycker det är jättejobbigt och känner sig som världens hemskaste dotter. Jag har sagt det till henne många gånger vad det kan innebära att komma i tonåren, att vi säkerligen hamnar i hårda bråk men att det är helt naturligt och att vi älskar varandra ändå. Jag vet att hon älskar mig och hon vet att jag älskar henne även de gånger då det kan kännas och upplevas som precis tvärtom, jag har verkligen försökt att pränta in det i henne och påminde också nu. Hon sade att hon inte blir lika arg när hon är hos Johan och vi pratade kring vad det skulle kunna bero på. Där finns två bröder som på bröders vis kan vara ganska utåtagerande. Följdaktligen har Ronja blivit den snälla och duktiga flickan, också något jag försökt påminna och inpränta i henne sedan vi ständigt fått alla lovord från skolan - att det är ok för henne också att bli arg, busig, att ryta ifrån eller leva ut. Det är skitjobbigt att fastna i "duktiga flickan"-facket! Eller är det kanske helt sonika att jag är mer slapphänt än Johan och hon därför testar gränserna mera?

 

Hon är rädd för att jag och pappa ska bli arga, riktigt arga, för det har vi aldrig blivit - det har vi ju aldrig behövt! Vi pratade om mina och Johans olikheter när det gäller hur vi hanterar hennes trilskanden, hur det känns för henne och hennes teori var att hon lever ut mera hos mig just eftersom det bara är hon och jag här, hon inte känner lika starkt att hon behöver vara "duktiga flickan". Jag sitter där och hoppas innerligt att jag säger de rätta orden, får henne att förstå hur klok och insiktsfull hon är för sina elva år, upprepar hur bra det är att hon lever ut, hur starkt det är att be om ursäkt efteråt som hon alltid gör och att jag vet att hon älskar mig oavsett vad hon säger eller gör - att jag alltid älskar henne oavsett vad hon säger eller gör och vad vi än säger och gör där och då till varandra. Det är ok, det är förväntat att hon ska blir arg på mig och sin pappa, men också att vi blir detsamma på henne och att hon måste lära sig hantera det.

Jag är inte en person som skriker och gormar när jag blir arg, det är snarare tvärtom och istället för arg blir jag mest besviken vilket också är en hemsk känsla för ens barn. Vi pratade om det och vad vi kan göra när vi hamnar i dessa situationer och förstå att gränsen är nådd.

"Du får säga att jag är en bajskorv", säger hon på djupaste allvar. Vi skrattar men slår likväl fast att testa detta där jag tycker hela vinsten är bara det faktum att hon själv kom med ett konkret handlingsförslag. Funkar inte det så får vi prova något annat.

 

Vi äter middag, vi slutför pusslet och hon spelar tvärflöjt en halvtimme. Hon vill sova hos mig och somnar på tre sekunder.

Min älskade Lilltjej, jag längtar efter att få säga till dig att du är en bajskorv!

 

Det blev en maratononsdag med möten hela dagen, snabbt fixa middag till Lilltjejen och sedan sätta sig framför skärmen igen och styrelsemöte. Jag hade så ont i svanskotan! Ronja var besviken så som hon oftast är då jag har styrelsemöte eftersom jag blir sittande i princip hela kvällen.

Vi pratade om vårt upplägg veckorna hon är hos mig och att detta åtagande faktiskt är det enda jag har som mitt "egna" under våra veckor. Jag kör ju inga combatpass förutom söndagarna som gör att Johan hämtar henne i samband med vårt veckobyte. Hon har tidigare uttryckt frustration över att pappa är borta så ofta och spelar padel och även om jag skulle ha velat köra mina pass varje vecka så är det omöjligt då jag verkligen vill vara hundra procent mamma då hon är här, men det hade heller aldrig gått ihop rent praktiskt med mina pass, hennes aktiviteter, middag som ska lagas, läxor att förhöra för att inte tala om ren kvalitetstid ihop.

Jag tycker jag har funnit en bra balans med mamma-jag och jag-jag så när hon blir ledsen då mina månatliga styrelsemöten hamnar på hennes veckor gör det ont i mammahjärtat. Det är intressant att vara med i styrelsen och arvodet är må hända litet men för mig ett välbehövligt tillskott.

 

Innan jag försvann in i styrelsemötet och Lilltjejen ännu var kvar vid middagsbordet gav jag henne en uppgift, att klockan sju fixa en såda där liten plastskål med dillchips till mig och sig själv. Det är halvvägs igenom vad vår mötestid brukar vara. Jag tror detta lyfte henne lite, tråk-tiden för sig själv fick ett smaskigt "bryta-mot-godis-och-snaskregel"-mål. Prick klockan nitton hör jag henne rumstera i köket och kort därefter leverera min näve med chips! Jag har upptäckt att en sådan IKEA-skål för barn i plast är ganska lagom för mig, ibland till och med för mycket. 

 

När jag till slut kunde logga ut för dagen hade klockan passerat åtta och vi lade oss i sängen framför Toy Story 4. Vi hinner sällan se färdigt en film när aktiviteter och middagar är avklarade, så inte heller denna gång. "Skräp" går vi sedan omkring och säger resten av kvällen. Vi har börjat se hennes favoriter på orginalspråk för att träna på engelskan, ett bra tips jag fick av Anna. Det är rätt många av de senare animerade filmerna som jag faktiskt aldrig sett på engelska och när det hänt har jag ofta funnit våra dubbade versioner bättre - vilket helt banalt kan bero på att jag vant mig vid de svenska efter alla femtioelva miljarder gånger de har gått på tv och paddor i min närvaro de senaste tio åren.

 

Stormvarning har utfärdats och visst slet och drog det ordentligt när jag rattade över Älvsborgsbron och älvens utlopp. Det var inga vita gäss som lyste över vattnen långt där nedanför, det var vita albatrosser!

 

 

Ikväll är det orkesterträning för lilltjejen som kortats ned till fyrtio minuter idag. Jag hoppas hinna knata till biblioteket och låna någon piffig lärobok i kinesiska. Biblioteket som Lilltjejen nästan varje gång vi kör förbi på vår väg till flöjt- och orkesterlektionerna frågar när vi ska besöka igen. Jag är så glad att hon vill dit och att hon har positiva minnen av våra få besök då vi suttit och myst bland böckerna. När vardagen är i sitt fullo med skola, jobb, aktiviteter och mina ambitioner hittar jag ändå inte tiden! Jag vill ta med henne ut i naturen också och grilla pinnbröd, hon grymtade då hon såg mina bilder från i helgen på Instagram. På lördag är hon bjuden på kalas så blir inte då heller. Men kanske biblioteket kan hinnas med innan! Måste fixa presenten också...vad sjutton ger man en elvaåring som älskar hundar men inte har någon och därför önskar sig "allt med hundfigur"?

 

Jag tragglar kinesiska glosor, peppar, plitar streck, hjälper och tja, bloggar. 

Dagens sista lektion var idrott och hon begav sig ut i solskenet med Isabella och Isabella. De gick sin runda och blev sedan kvar hos en av Isabellorna. Jag hade möten så hon fick hållas men ringde hem henne då jag tyckte det var dags. Arg som ett bi med demonstrativa klamp upp för trappan. Jag lagade middag och lät henne hållas för att efter en stund gå upp med en provsmakningssked köttfärssås - som hon är väldigt förtjust i.

Det blev några försök med flygplanet, bilen och skuttande kaninen innan mungiporna inte kunde hållas neddragna längre och skeden släpptes in. Hon bad om hjälp med några uppgifter och jag går ned igen. Då hör jag: "Tro inte att du kommer undan med det där!" 

Min roliga älskade onge!

Hennes gymnastik är nu på tisdagar och har förlängts till två timmar. Således ges möjligheten till ett extra långt löppass för otränad undertecknad och jag lyckades lufsa ihop dryga nittio minuter. Mitt tejpade knä höll tyst och överlät istället klagandet åt benen i sin helhet men först mot slutet i dess ovana vid att tugga förbi milen. Skitnöjd!

Bäddade ju ut i god tid, bakade minicupcakes igår och så hela dagen som sagt. Johan har också ägnat mycket tid åt att förbereda en skattjakt där han smusslade in slutskatten i min bil imorse så inte Lilltjejen skulle märka något. 

När han åkt iväg med alla tjejerna sprang jag ned och hämtade den till dess slutliga gömställe i arbetsrummets garderob.

Förra året hade ju Ronja Laserdome-kalas och fick då av dem ett presentkort på fem fyrtiominutersspel. Detta nyttjade vi nu så Johan skjutsade dit dom och spelade tillsammans innan skattjakten tog vid som tog dom till fots tillbaka hit. 

Ledtrådar och uppgifter på vägen via QR-koder för att slutligen lösa koden till hänglåset. Med lite hjälp på slutet lyckades de och tacomiddagen kunde äntligen intas!

Medan de hann starta igång "Flykten från hönsgården" och byta om till pyjamaser röjde jag undan middagen och gjorde plats för cupcakes.

Karamellfärgen hade gjort den blå frostingen för lös och kylskåpet den i choklad så hård att vi fick värma den med händerna en stund för att få den hanterbar. Strössel och kladd, marschmallows och skratt och så upp på övervåningen igen och Linda kunde jaga strösselkulor med dammsugaren.

Än så länge har bara en cupcake hamnat bland lakanen. Det fnittras, pruttas och skrattas. Taklampan ovanför mig vibrerar och det dånar av elefanthjorden som verkar göra allt utom att titta på filmen. Jag tror de låg och tittade så länge att jag hann ta bilden!

Jag håller mig undan, varit uppe och förutom bytt lakan plockat med mig lite synligt skräp och försökt låta bli att rysa och gripa in av allt godis som låg i deras bäddar. Jag torkade inte ens upp en spilld saftfläck från bordet! 

Det är dom som ska sova där - inte jag och imorgon kan jag gå loss med dammsugaren och trasan och återställa mina cirklar. Hur ofta fyller min Lilltjej år? Hur ofta har jag "folk" hemma? Nej precis, så det är inte hela världen att bomben slår ned där uppe nu. Det viktigaste är att Lilltjejen har roligt och får en dag hon minns med glädje!

 

Nu verkar de ha bytt till fjärde Harry Potter-filmen och värsta sockertoppen lagt sig. Det är i vilket fall åtskilligt lugnare.

Mini och Bror ligger tätt intill mina sidor, Plutt har flytt fältet och har inte synts till sedan invasionen. De är som sin stormatte i mångt och mycket…!

 

Vi hann inte färdigt Forskarfabrikens julkalender vilket inte gjorde något alls eftersom vi nu har spännande experiment att ta fram när vi känner för det. Efter fotbollsträning för Lilltjejen och löppass för mig i rejäl blåst gjorde vi ett andra försök att få fram Alunkristaller. Jag minns att jag fick till en riktigt rejäl och tjusig en i högstadiet, eller var det kanske då jag var lärare?

 

Nåväl, jag testade att bädda i ordning inför lördagen och efter skolan dök plötsligt alla tjejerna upp så de kunde provligga. Stor entusiasm och tummar upp.

Laserdome är bokat och Johan filar på en skattjakt. Imorgon ska jag baka minicupcakes som tjejerna ska få dekorera efter tacomiddagen, spritsa frosting och härja bland massa olika strössel, minimarshmallows och sugarpaste. Det debatteras kring vilken film de ska titta på, Harry Potter, Flykten från hönsgården eller Dumma mej 3. Jag röstar på hönsen!

 

Ingen mus som kapitulerat har ännu hittats och katterna har släppt sin vakthållning. Antingen ligger den kvar där under för att snart börja lukta eller så hamnade den i en mage, troligtvis Plutts. I detta fall hoppas jag faktiskt på det sistnämnda.

 

Riktigt nöjd förresten med mitt löppass ikväll, första gången jag kom en mil med kilometertid under sju minuter i genomsnitt. Dessutom kände jag knappt av knät! Det är rätt kasst tempo men jag siktar hellre på kilometer framför tid för att ta mig runt Göteborgsvarvet i år - i vilket format det nu kan bli.

 

I vilket fall har en intensiv Ronjavecka avslutats i förväg enligt plan. Ikväll åker de till Elenas pappa som bor i Spanien, en överraskning som varit ytterst svår att hemlighålla! Vi har firat jul i dagarna två, först med Christer och hundis och igår med Johan, Elena, grabbarna, två gånger farmor och farfar - deras och Lilltjejens. Elenas ex Marcus och hans Patricia skulle också ha varit med men blev sjuka.

Jag valde bort årets sista styrelsemöte för att ägna hela kvällen åt min Lilltjej. Dåligt samvete jämtemot mitt åtagande men inte lika mycket som om jag deltagit istället för att julmysa med min dotter. Alla andra dagar har vi aktiviteter så detta var liksom sista chansen innan hon ska till Johan för julveckan, redan på fredagen då vi alla ska fira jul hos dom eftersom de ska resa bort på lördagen.

I Forskarfabrikens julpåse var det tema rymd med roliga pepparkaksformar som vi såklart fick testa. Sedan blev det sockrade nyfriterade grisar, ååh vad gott!

Vi var förresten uppe i Luciamorgonens otta för att åka ut och se på Volvos luciatåg detta år igen, är ju så himla roligt! Rolig är rondellen nära Mölndals centrum som någon lägger väldigt stort engagemang vid att pryda extra speciellt kring högtider. Upplysta utskurna pumpor och flygande häxa vid Halloween, kaniner och ägg vid påsk, tomtesläde vid jul och nu ett lussetåg med tända marschaller! Passade på att ta min löprunda där förbi medan Lilltjejen var på terminens sista flöjtlektion. Lätt regn men väldigt skönt efter alla timmar framför skärmen.

Kissemånsarna tycker ju om att vara där man är vilket är väldigt mysigt men de kan onekligen skapa lite besvär ibland. Gör jag inte plats för dom på fönsterbrädan bökar de sig upp och inte enbart tassar hamnar på tangentbordet. 

Efter en vecka mestadels inomhus och stillasittande tyckte vi båda det var härligt att komma ut trots att hennes fot bråkade. 

Inspirerad av moster Nina testade jag krabbelurer för första gången, vilkas skillnad mot pannkakor jag faktiskt inte riktigt förstår, men det är något med att steka utomhus som gör dom extra goda!

Lite mörka bilder så färgerna inte riktigt återges, men min andra QueenCAL-filt blev äntligen klar i fredags och Lilltjejen föll i glädjetårar när hon fick se hela resultatet med sitt namn. Jag är supernöjd och har redan påbörjat nästa projekt, ett mindre med nytt mönster som blir spännande att se hur det kommer att utvecklas.

Under Lilltjejens fotbollsträning i torsdags var jag inställd på långpass i lufstempo. Hennes träning är en och en halv timme vilket kändes perfekt. Kändes riktigt bra efter den första kilometerns sedvanliga seghet och tuggade på. Efter trettiofem minuter sparkade knät bakut, det kommer oftast helt plötsligt och smärtan gör det omöjligt att fortsätta. Jag linkar fram ett tag tills det lättar lite och då kan jag lufsa någon minut igen tills det blir för ont och på det sättet ryckte jag mig ynkligt framåt tillbaka till bilen. Störigt! Kunde ju tugga på bandet en timme så får testa det nästa gång och se hur det går. Kanske det är så mycket skonsammare att det gör sådan skillnad, fast jag kan visserligen erinra mig tillfällen då jag fått ont där också. Jag tror jag helt sonika måste härda knät, träna upp det bättre med mera regelbundna rundor än med dessa sporadiska tillfällen.

Helgen förlöper i makligt tempo. Följde Lilltjejens match på ett snålblåsande Åby, glad att jag förutseende pälsat på mig. Nästa gång blir det att ta med fällstol som en riktig fotbollsmorsa. Gränsen går dock vid att hänga med de andra föräldrarna så satt för mig själv vid kortsidan. Då hade jag ju dessutom första parkett till Lilltjejen som stod i mål. Hon tycker det är roligast vilket passar hennes besvärliga fot dessutom.

Väl hemma blev det en sats kanelbullar innan lite handarbete i soffan, virkning för mig och stickning för Lilltjejen, köttbullemiddag och en spontan cykeltur i minimalt och uppfriskande regn till Coop, och så mer handarbete framför film innan lördagen avslutades.

Om det inte regnar idag blir det att ta tag i Magnoliaträdet och uteplatsen på framsidan. Hur gör man med rabarbern man satte i våras? Läste att man inte ska skörda första året så ska man bara låta dom vara helt och hållet, vissna och dö?

Min vackra stora Lilltjej, så glad att äntligen få gå iväg till Isabella och Isabella för att följas till  första skoldagen. 

Sprudlande glad kom hon hem efter lunch med de sedvanliga pappren som ska skrivas på. Lek med kompisarna tills middagen var klar. Imorgon kör de igång på riktigt.

Själv satt jag framför skärmen hela dagen så fick med henne på en liten Pokémonpromenad till utegymmet och tillbaka. Huvudet värker ännu så hon lekte omkring lite i ställningarna medan jag bara fyllde lungorna av frisk luft.

Min fina Ronja, min vackra, snälla och humoristiska Lilltjej. Kan man vara en mera stolt mamma?

I ottan på söndagen packade vi bilarna fulla med destination Skara Sommarland. Vädret var soligt och fint men inte så osedvanligt varmt som vi haft på sistone. Således drog sig vi vuxna för att bli blöta och även Aron och Otto föredrog sina ifåns under handduk och filt. Lilltjejen konstaterade besviket att vi var världens tråkmånsar och mammahjärtat skämdes. En kort stunds bad var ju inte i närheten vad hon ville och visst förstår jag att hon inte vill bada själv.

Trötta och med solnypta skinn somnade vi snabbt i sköna sängar på fina Jula hotell, laddade om för dag två.

Vädret var något bättre till nästa dag och även om jag - som väl majoriteten av de vuxna på plats med barn, föredragit att softa i solen tillbringade jag mer tid i vattnet med Lilltjejen, dök till och med från deras högsta avsats. Vid mitt andra dyk gick bikiniöverdelen sönder, axelbandet gick rakt av! Tur man hade med back-up…

Duktigt trötta kom vi till slut hem till katterna som inte var odelat positiva efter några dagars föräldrafritt.

Första gången var Lilltjejen fem tror jag då hon tillsammans med mig, farmor och farfar besökte Kolmården. Därefter har vi nu kört Safari Camp för andra året i rad och det var lika uppskattat - trots värmen, galen värme! Ösregn är ju ingen höjdare när man sover i tält men trettiogradig värme är banne mig inte mycket bättre. Alla hade vi svettats i parken mer eller mindre hela dagen dessutom och de flesta hade nog kunnat betala för en dusch - vilket campen saknar. Vi ges tillgång till hotellets spa morgonen efter.

Jag körde raggarvarianten med min lilla handduk som jag varit förutseende nog att ta med i parken. Under timmarna i parken sköljde jag den i kallt vatten och lade på oss, emellanåt vände jag bara vattenflaskan helt sonika över huvudet, tacksam för de svett- och vattenvänliga träningskläderna jag - igen varit förutseende att ta på mig.

Svetten började redan innan avfärd då jag nyvaken surfade in på Kolmårdens hemsida och upptäckte att de startat upp delfinshowen igen efter restriktionerna. Jag bokade den för dagen senaste tillgängliga tiden och fick bråttom att komma iväg. Sträckan Balltorp till Kolmården gick föga laglig och vi hann ganska precis tack vare att jag på vägen ringde och lyckades få personalen att släppa in oss via entrén där hotellet ligger. Delfinariet ligger längst in i parken från huvudentrén men från hotellet närmast möjliga. Phu! Under restriktionerna hade de stängt den entrén så hotellets gäster tvingas köra runt och använda huvudentrén som alla andra. Så verkligen jättesnällt av dem och efter den branta backen upp var vi på plats med en kvart till godo - en kvart vi kanske hunnit från huvudparkeringen om vi sprungit som galningar hela vägen. Den backen därifrån är heller inte nådig…

Delfinshowen har ju legat i träda vilket märktes då den var otroligt långt ifrån den nivå vi såg första gången, men den var effektfullt inramad och visst är det ändå imponerande vad delfinerna kan gå med på att göra för oss. Faktiskt blev jag så, närmast uttryckt - berörd av vad de gjorde och i synk med den visuella och auditiva showen att tårarna oväntat flög upp och svämmade över. What liksom?

Efter ett antal timmar var det dags att mötas upp och köra i karavan in genom parken till vårt läger. Vi installerade oss i vårt lilla tält och avnjöt grillbuffen, utsökt gott efter den långa dagen. 

Lilltjejen fick trevande kontakt med Linus från Tyresö och snart lekte alla de jämnåriga barnen, härligt att se!

Det är något speciellt med att borsta tänderna ute i det fria och att göra det medan man samtidigt betraktar girafferna på andra sidan inhägnaden är onekligen lite extra.

Det blev kanske inte den bästa natten sovkvalitativmässigt men likväl var det häftigt att vakna upp till vindens krafttag i trädkronorna. Eftersom vi på grund av värmen hade alla "fönster och dörrar" öppna förstärktes utomhuskänslan. Vaknade också till under småtimmarna av att Lilltjejen dråsade i golvet, ingen större fallhöjd och hon märkte det uppenbarligen inte, eller mindes inte hur hon bara kravlat upp och snarkat vidare.

Bra frukost också liksom förra året innan vi lämmeltågade till Vildmarkshotellets spa för välbehövlig dusch och bad. Ljuvligt!

Jag hade köpt exklusiv visning hos rovfåglarna men det var väldigt tomt på folk när vi kom till samlingsplatsen. Jag hade tagit fel på tiden, så jäkla surt!

Hittade lediga tider hos surikaterna istället, otroligt söta och roliga att besöka och mata.

Trötta ben återvände till bilen och vi tackade Kolmården för denna gång! Färden gick vidare till huvudstaden för att idag söndag åka till Skara Sommarland!

Det har varit sol och bad i dagarna två tillsammans med Evelina. Havet i Krokvik, Åsa igår och sötvatten i Södra Barnsjön idag. Det ska premieras mig att jag badade i bådadera, flera gånger! Och nej, jag är inte omvänd, det är sötvatten som gäller för mig, slippa kladdet med salt, maneter och tång. Båda är visserligen uppiggande när man håller på att förgås av värme men känner mig smutsig efter ett bad i havet medan humusstinna insjöar känns jämförelsevis fräscha.

Det blev en fin vecka där Lilltjejen överträffade alla förväntningar. Trots besvärlig fot, dåligt väder och magont var inställningen och humöret positivt.

Den enda natt som fanns kvar att boka i Rörsjöstugorna uppe på Fulufjället var då väderappen förutspådde regn, såklart. Men vi fyllde våra ryggsäckar och gav oss av kring lunchtid.

Blöta och frusna fick vi skydd undan regnet i den öppna övernattningsstugan medan Tommy "receptionisten" jobbade sig tillbaka efter proviantering. Väl i vår lilla stuga tändes kaminen direkt för välsignad värme och torka. När vår påsmatsmiddag var avklarad och kroppar uppvärmda hade regnet dragit vidare och lämnat en strålande vacker kväll. Vi tog våra spön och gick ut. Det blåste tyvärr för mycket för Christers flugspö så han fick använda mitt haspel medan jag bara njöt av platsen - och supporterade när de fastnade i botten.

Efter tandborstning och lite spel ville Lilltjejen ut igen och det kan man ju inte säga nej till. Vi ställde oss vid bron där man hämtar dricksvatten, lite extra ström därunder och därefter högg det friskt! Inga stora saker men det är ju inte det viktigaste och till slut lyckades Ronja hala iland en fin liten fjällröding! Tydligen en bedrift enligt både Tommy och fiskegurun Mattias här hemmavid. Jag trodde det var en Harr men tydligen har de unga Rödingarna inte den karaktäristiska bukfärgen. Hade fullt sjå att hålla i den också så kunde inte se den ordentligt innan vi lät den återvända till vattnet. Nästa fångst får Lilltjejen hålla i själv!

Till onsdagsmorgonen vräkte regnet ned igen medan vi intog vår frukost, packade ihop och städade efter oss. Det klarnade upp strax innan vi lämnade och vandrade tillbaka ned till Njupeskärs parkering. Ganska trist att Christer blir så tvär när det är något som han inte gillar eller går som han vill och således stegade han snabbt iväg med målet att komma därifrån och tillbaka till civilisationen så snabbt som möjligt. Jag och Lilltjejen däremot tog vår tid och avnjöt så mycket vi kunde av vidderna och upplevelsen tillsammans.

Jag hade ju som sagt redan innan förstått att vandring inte riktigt var Christers grej så uppskattar att han ändå faktiskt försökte. Antar att det blir dagsturer eller lättare terräng som gäller för att få med honom igen - och ett hänförande mål som belöning medan jag tycker själva vandrandet är en belöning i sig. 

Jag hade önskat och trånat och till fredagen ställde särbon upp - att gå till antingen Hundfällets eller Stötens topp! Lilltjejen föredrog Hundfjället då Trollskogen även ska vara fin under sommaren.

Det värsta, tio av tio på vår smärtskala släppte efter ett tag och vi kunde fortsätta upp. Härlig utsikt över både stugan vi bodde i i Tandådalen i vintras och den vi bokat i Hundfjället nästa år.

Trollskogen var verkligen riktigt mysig också nu och inga mygg! Vi dränkte oss visserligen i myggmedel men upplevde inte att det var några plågoandar kring någon av de många besökarna.

Det blev en kort utflykt och snart var vi tillbaka i vår stuga för lite lunch. Sedan kunde jag inte hålla mig utan gav mig själv ut med Stötens topp som mål. Christer och avkomma stannade kvar med sina skärmar medan jag körde mjölksyreträning för låren. Kavade upp längs den bitvis blöta och av motorcrosscyklar sönderkörda skoterleden till den stenigare och torrare toppen och nästintill kalfjället tog vid. Underbart! Hela mitt väsen bara skriker att jag vill stanna kvar längre, vill åka tillbaka senare i höst!

Jag ångrar nästan att jag inte köpte loss den där veckan i Lindvallen, då hade jag ju en stående möjlighet varje år att komma tillbaka. Insatsen hade man ju säkert fått tillbaka och årsavgiften var lägre än avgiften för stugorna jag nu har möjlighet till via HSB och Volvo. Visst är de också förmånliga priser men Lindvallen hade bättre faciliteter och förmåner att använda också under vintersäsongen. Nåja, till lördagen och hemfärd regnade det nästan hela tiden och visst är det också skönt att komma hem igen. 

Är så oerhört stolt och glad över min Lilltjej som inte bara genomförde utan också uppskattade både vandringar och fiske, jag vill och hoppas vi kan göra detta igen, vill att hon ska fortsätta dela min glädje över att vara ute och bara vara.