Jag hade dåligt samvete för att jag inte kunde skjutsa och övervägde att komma sent och lämna mötet tidigt och därför nu superstolt och tycker det är stort, varför är det egentligen så? Själva promenerade och senare cyklade vi till och från Strömnässkolan redan i lågstadiet, två kilometer enkel väg, ett stenkast för många andra barn. Jag tyckte varken det var långt eller jobbigt då men idag skjutsar vi våra ungar överallt och "inte ska väl han…" och "inte ska väl hon…".

Det brukar sägas att det är så mycket farligare idag, att man skjutsar för att skydda dem mot överfall och medtrafikanter, och vill du riskera att något händer ditt barn? 

Tänk så mycket curlande vi gör för att inte framstå som oansvariga föräldrar. Så curlar vi för vår egen eller barnens skull? Vi vill gärna tro att det är för deras eftersom det rättfärdigar oss själva när det i ofta och mycket egentligen bara är en björntjänst. 

Jag kommer att skjutsa henne när jag kan, men kommer kanske försöka att inte kunna lite oftare framgent. I varje fall under sommarföre… och fint väder.