Prat
Vid rätt sinnesstämning kan de vara ganska mysiga att lyssna till de där sommarpratarna i P1. Av någon anledning brukar avsjölandet av årets pratare tilldelas rubrik på mediers frontsidor men av de som hittills haft sin tid i etern är dte faktiskt få namn jag känner igen. Inte så konstigt kanske för en i så många fall världsfrånvänd person som jag. Namnet Bianca Ingrosso har dock varit svårt att undvika med det flitiga promotande av familjens reality show i ens FB-flöde. Jag har dock aldrig tittat på det då det närmaste "reality" show jag numera kommer är Sveriges mästerkock och Hela Sverige bakar. I fallet Wahlgrens dotter hade jag väl de fördomar jag nog delar med många andra i frågan om de personlighetstyper som dominerar och konkurrerar i de sociala medierna, dvs rätt stora och säkert många gånger felaktiga då de är riktade till en medvetet och kommersiellt vald roll för att upprätthålla det som i detta fall hon själv kallar "Varumärket Bianca Ingrosso".
I vilket fall var hennes och någon ytterligare namn jag kände igen i SR-appens lista och valde att testa där inför morgonpromenaden igår. Anledningen var en kommentar i något flöde jag sett som någon fällt om hennes sommarprat som fick mig att förstå att hon pratat om sina föräldrars skilsmässa.
Jag fortsatte att lyssna i bilen på vägen till jobbet och när jag svängt av motorvägen för sista biten till Gamlestaden hör jag hennes sista ord i ämnet, hennes uppmaning och bön till föräldrar att inte blanda in barnen. Det har föregåtts av ingående skildringar kring bråken, ställningstaganden och sorgen över att föräldrarnas fokus låg på deras inbördes krig där barnen användes som bundsförvanter. Jag vet inte varför jag plötsligt finner mig sittande där bakom ratten på E20 med tårarna rinnande. För mig och Johan har det alltid varit självklart att inte blanda in Ronja, att aldrig använda henne som vapen så som mina, Biancas och så många andra föräldrar gjorde. Jag och Johan bråkade förvisso inte före separationen och vår sorg och frustration hölls inom rimliga proportioner och aldrig någonsin så vår Lilltjej skulle höra något ont ord från den ena om den andra. Jag vill inte säga att jag är tacksam för att Johan delade min uppfattning, då det för mig är sådan självklarhet att lämna barnen utanför. Ändå kände jag en sådan tacksamhet där igen eftersom jag vet att det finns så många föräldrar där ute som inte gör det, som ser sin egna stolthet och bitterhet större och mera värd än de barn de ska skydda och värna. Att vilja såra och undergräva deras trygghet genom att smutskasta den andra mest viktiga personen i deras liv är så otroligt själviskt och elakt. Mammas malande hur pappa knullade runt, slog och söp skapade ingen sympati hos mig för henne. Tvärtom var det mot henne min tysta motvilja växte fram, sprungen av den besvikelse hon själv gav upphov till genom sitt egna drickande, oförmåga att låta mig vara ifred och släppa sitt ältande.
Tiden går...
Blev Eklanda idag som är fullständigt öde. Lite skönt på ett sätt. Kanske det droppar in någon senare.
Mellandagsfyndade mina första Ecco-skor, riktigt sköna och lagom för detta mittemellanväder som nu råder på utsidan.
Jag är en sådan som försöker låta bli att gräva ned mig i det förflutna, i varje fall på ett sådan sätt att det påverkar mig negativt. Det är ju tämligen meningslöst. Däremot går mina tankar obönhörligt tillbaka då och då med frågor kring hur och varför. Man kan ju inte göra så mycket åt det som hänt, men man kan ta lärdom om inställningen är där. Nu tycker jag dock att jag har vridit och vänt på allting såpass att inget mer går att reflektera över, men likväl glider tankarna tillbaka ibland. Mamma och pappa och hur min uppväxt präglat mig, de val jag gjort inom arbete och socialt och inte minst mitt havererade äktenskap. Det är ofrånkomligt att tänka att jag skulle ha gått redan den gången i början, den första otroheten. Om någon gör en sådan sak när man ska föreställa nykär och precis flyttat ihop, säger inte det en del? Men omständigheterna gjorde att jag valde att fortsätta. Och åkte på ännu en smäll när det där och då kändes som jag verkligen var fastlåst med barn, hus och äktenskap. Aldrig har jag känt mig så blåst, så lurad och urbota korkad. Ibland undrar jag vad som hänt om den andra tjejens väninna inte berättat för mig, eller jag inte kommit på honom några år senare. Hade det varit bättre att vara lyckligt ovetande?
Jag initierade skilsmässan och har för det erlagts skulden. Han agerade fel, men hade jag kunnat hantera det annorlunda? Agerade inte jag också fel som inte tryckte ihärdigare på åtgärder? Bearbetat det på något annat sätt så vi kunde fortsätta? Ingen av oss var bra på att prata. Inte ens med professionell hjälp nådde vi fram utan teg och sopade under mattan. Eller snarare var det väl jag som kanske gjorde det. Det var ju jag som förlorat förtroendet och respekten, för mig själv och honom. Vad skulle jag ha gjort, behövt av mig själv och honom för att återuppbygga den? Jag fann mig acceptera avsaknaden av svar och gick vidare. Har aldrig ångrat eller ifrågasatt mitt val och till fullo har jag förstått klyshan att ingen annan än jag själv ansvarar för min egen lycka. Jag kunde inte uppnå den där jag var, ambitionerna till trots. Eller som man också kanske kan säga: Gilla läget och gå vidare.
Snart går vi in i år 2018. Min Lilltjej fyller sju år, sju! Och jag är så glad att hon har fått syskon i Elenas jämngamla pojkar, syskon som jag inte kunde ge henne. Lilltjejen går ju ihop med de flesta och dessa grabbar är inget undantag vilket känns så bra, liksom deras mamma som verkar ha tagit henne till sig på bästa sätt. Känns tryggt och skönt även om egomammahjärtat får sina sting ibland. Jag och Johan har må hända inte funnit en förtroerlig relation men vi har aldrig låtit vår smärta gå ut över Ronja. Tror helt klart det bidragit mycket till att hon hanterat detta så bra och fortfarande är en trygg och glad tjej. Naturligtvis saknar hon ibland, och uttalar önskan att vi ska flytta ihop igen. Om det sedan är bara för att hon vill ha en bebis är inte helt klart!
Katt i knät
Alltså, önskade jag hade filmat! På långt håll får de syn på varandra och springer in i varandras armar och bara kramas, jättelänge. Så himla gulligt! Det blev många timmars lek och middag innan vi checkade in på Scabdic för en god natts sömn. Fullkomligen
älskar att bo på hotell!
Blev frukostfrosseri och lite avslappning innan vi styrde hemåt igen i lagom tid för att hinna till bowlingkalas för en annan Meja följt av ett skönt pass med luftfajting. Högg en för mig ny deltagare till selfiesen, som sade sig köra denna release för
andra gången men visade sig ha stenkoll på koreografin och till och med körde pre-cues. Frågade honom efteråt och han hävdade att han kollat låtarna på YouTube, haha! Grymt i vilket fall.
Det har ju gått drygt ett och ett halvt år nu sedan vi flyttade och Lilltjeen har ju som sagt hanterat det bra. Ibland blir hon ledsen och frågar varför vi skilde oss, ibland att hon saknar huset och Olofstorp. Det gör ont att höra men försöker bara låta
henne förstå att det är ok att sakna, att vi också kan sakna ibland och att föräldrar ibland kommer fram till att flytta isär. Hon har ju flera i klassen med separerade föräldrar så nämner dem ibland för att hon ska veta att hon inte är ensam.
Kanske är det ännu svårare för henne att förstå då hon ju inte märkte något, vi inte bråkade eller på något sätt fick henne att känna en dålig atmosfär. Vi bara - var, och många kan nog acceptera och finna en form av ro i det. Jag gjorde ju det, i
några år. Körde resonemanget "för Ronjas skull", "för att vara ensamstående är värre", och tänk på alla arrangerade äktenskap som ändock kom att fungera? Ja, kanske knäppt att resonera så, men att vara ensamstående skrämde ofantligt
- tills tillvaron kändes så tom att det till slut kändes lockande. Då insåg jag att mina motiveringar och försök att hålla kvar idyllen inte höll längre.
Går jag tillbaka till Lilltjejen är en annan jobbig sak hennes längtan efter ett småsyskon. Hon har aldrig bett eller tiggt om något så enträget som en bebis. Och hon ber mig att jag ska gifta mig med pappa igen så hon kan få en - bara en gång till! Det
är riktigt jobbigt för jag vet ju att hon skulle bli en fantastisk storasyster. Ja, jag försökte med argumentet att man behövde en pappa och en mamma för att förklara varför det inte gick - efter jag försökt med argumenten att jag är för gammal och
att bebisar inte förblir små och söta samt kräver mycket arbete... Följdaktligen blev det också frågor kring hur bebisen hamnar i magen och jag fick svettas lite i armhålorna. Vet inte om mitt fantastiskt pedagogiska budskap gick fram, för hur lätt
är det att förstå - egentligen? Hur ett barn, en ny varelse kan växa fram i en mamma! Inte för inte det kallas ett av livets under.
Nej, fy rackarn vad seg fånen blev av senaste uppdateringen. Går knappt att skriva så nu ger jag upp.
Söndag
Så var Lilltjejen min igen för en vecka framåt! Gjorde läxan med en gång - hennes första, stort för mig! Antagligen större än för henne. Min lilla stora tjej! Förundras ständigt över hur stor hon blivit och alla saker hon kan kläcka ur sig.
Fick veta av Johan att hon skulle delta i en hinderbanetävling igen och åkte dit för att titta. Som tur var hade jag träningskläder på, för hon tyckte morsan skulle springa med! Ja, visst kunde man fuska som förälder men hon höll bra tempo även om motivationen svek emellanåt. Än mer tur att jag tagit med träningsväskan med ombyte eftersom det blev väldigt vått om benen mellan Sjöfartsmuseet och fastlandet.
Deltog gjorde också Johans nya tjej och hennes två pojkar. Har ju hört om henne av Lilltjejen och fick så äntligen träffa henne. Antar att det kanske kan vara kymigt i början för många med frågor om den nya "duger" att anförtro sin dyrbaraste skatt. Nyfikenheten har varit stor liksom glädjen att Johan verkar ha gått vidare, och med en tjej som enligt min uppfattning verkar kanon. Bara positivt intryck och så två pojkar i Lilltjejens ålder som hon verkar komma bra överens med. Att Lilltjejen också verkar kunna ty sig till henne skulle kunna kännas i mammahjärtat men det är ju bara positivt. Ännu en vuxen som betyder mycket för Johan och som uppenbarligen bryr sig mycket om min Lilltjejs väl och ve också, bättre kan det väl inte bli! Ser fram emot att få lära känna henne bättre.
Ännu något positivt med henne är att hon verkar lika träningsglad som jag, hehe! Johan fångade oss på bild i det jämrans nätet från båten. Jag skulle ha tagit shorts som jag tänkte innan jag åkte hemifrån!
Slapp i alla fall handla inför veckan i våta kläder och skor, så fick det gjort innan mitt pass i Frölunda. Lite seg i kroppen till en början men sedan blev det energiöverslag och maximal träningsglädje, woho!
Imorgon ny arbetsvecka. Ska jag köra i Gamlestan, Eklanda eller Torslanda? Hm...
Växlande lördag
Lek hela dagen med Alva från Olofstorp med massa skratt och svettiga pannor. Lilltjejen har många gånger pratat om Olofstorp och gamla huset, att hon vill se det igen. Ofrånkomligen känns det kluvet. Är det bäst att undvika och påminna, väcka saknad och frågor? Men att ignorera, försöka förbise och glömma känns inte rätt och knappast möjligt heller. Så erbjöd att skjutsa hem Alva vid dagens slut och samtidigt svänga förbi huset.
Vi gick ned till tjärnen och fick förklara att alla grod(padd)yngel redan hunnit bli grodor (paddor). Sedan ville hon hälsa på och se sig omkring i huset men de var inte hemma vilket kanske var lika bra. Hon blev lite besviken att finna huset ommålat men framför allt ledsen när saknaden slog till. Mammahjärtat brast av hennes tårar men försökte bara låta henne förstå att det var ok att sakna och vara ledsen, att jag saknade också.
Blev lite mera prat om känslor på vägen hem, hon tycker mycket om att se "Insidan ut" nu med de olika känslorna representerade. Lämpligt nog handlar ju filmen också om flytt och saknad av hemmet. Tårarna rann stundvis men så säger hon till slut att det känns som att "Glädje och Vemod trycker på knappen tillsammans, lite ledsen men också glad".
Vem står också ofta vid kontrollbordet? "Avsky" kom vi fram till och skrattade gott, med tanke på hennes skepsis att äta och prova smaka nya saker. Just broccoli (som i filmen) fick hon ny chans att testa just idag, föga framgångsrikt medan Alva tuggade med munnen full.
När jag häromdagen bläddrade mig tillbaka i bloggen och mina tömningar läste jag om mitt "projekt" att säga "jag älskar dig" till min mamma. Senare också min önskan och förhoppning att jag och min Lilltjej ska få en helt annan relation än den jag hade. Att den blir trygg, självklar och otvungen. Skrev att jag skulle påminna mig själv att säga "jag älskar dig" till henne, krama henne, vilket jag gör och belöningen är alla spontana kramar och pussar och orden tillbaka när jag minst anar. Min fina Lilltjej.
Igår kom den på besök igen, den stora rädslan för allt ont som kan hända henne. Nyhetsflödena är fullmatade om övergrepp, våldtäkter och utnyttjande. Bara tanken på att hon skulle råka ut för något sådant får en nästan att önska hon blivit en pojke istället. Visst har de sina risker också men tror ingen halshugger mig om jag hävdar att flickorna är mer utsatta. Sådana tankar tvingar jag mig att skjuta undan för de är outhärdliga och meningslösa. Undrar om föräldrar till pojkar går med en rädsla att just deras barn blir en som våldtar eller utnyttjar? För i dagens samhälle är jag beredd att tro nästan vad som helst om vem som helst.
Och nej, jag tror inte min Lilltjej kommer att växa upp och förbli en oskyldig ängel. Tyvärr är allt för många föräldrar naiva i din blinda tro på sina barns ofelbarhet. Jag kan bara hoppas jag och Johan får henne att förstå vad som är rätt och fel och styrka att våga följa detta när grupptryck eller förväntningar säger annorlunda. Så är väl alla föräldrars önskan.
När Evelina och Ronja sprang runt på Liseberg igår föreställde jag mig henne om tio år, springandes där på egen hand med sina kompisar, Evelina kanske? Eller som en dejt med en nyförälskelse (läskiga tanke!) Och några år senare kanske som sommarjobbare, ansvarstagande och villig att stå på egna ben. Min älskade Lilltjej, min fantastiska underbara Lilltjej, vilken bitvis skrämmande men framför allt oerhört spännande framtid vi ska ha tillsammans!
Vändpunkten
Klickar mig tillbaka ett år i tiden och läser att det är ganska precis den tiden sedan jag gick in i min nya fas i livet. Första juli stod jag där med sushin för mig själv i det tomma köket. Sedan följde en månad med intensivt bärande, monterande och körande. Stängde dörren för sista gången till huset i Olofstorp och öppnade en ny i Balltorp. Lämnade det kända och på ett sätt trygga för något ovisst som var både skrämmande och spännande.
Månader innan dess fick jag beskedet att Anna-Karins cancer kommit tillbaka och man insåg någonstans att det var kört. När man befinner sig nära en sådan livskris är det ofrånkomligt att man ser över sin egen livssituation. Känslorna, vissheten som gnagt och tryckts undan kom obönhörligen upp i ett skärande ljus. Förtroendet fanns inte. Respekten saknades. Hur skulle jag reagera om han svek igen? Det obarmhärtiga svaret var att jag inte skulle bry mig – och vad skulle det säga om min egen självrespekt? Jag försökte föreställa mig oss två år fram i tiden, fem år och allt tog emot. Det gjorde ont av vad som kan likna ångest, och rädslan för att vara ensamstående vek undan för rädslan att bli bitter i ett äktenskap, kvarhållet av endast praktiska och kända orsaker. Det oöverstigliga hindret som bara det praktiska innebar var just ett hinder att ta sig över. Det gick inte att gå runt eller ignorera. Det var bara att ta tag i det, och när beslutet väl var fattat blev det ju så mycket enklare. Hus, sommarstuga, bilar, grejer var just materiella saker. Vad var mera värt – egentligen?
Hur många befinner sig egentligen kvar i sina äktenskap av rent praktiska orsaker? Att veta vad man har men inte vad man får. Att inte våga eller orka ta tag i det där hindret är förståerligt, framför allt när det är barn med i bilden. Samtidigt är det väl också ganska svårt att förstå varför man stannar kvar i något som inte ger något annat än just den praktiska tryggheten. Består inte livet av mer än så?
Anna-Karins dödsdom blev min vändpunkt, när jag insåg att jag inte kunde blunda längre – för min egen skull. Det hade nog skett ändå till slut, men nu blev det förr än senare.
Nästa vecka är det begravning. Jag har beställt blommor och kort. Jag lade sista bidraget till vår insamling som då uppnådde jämna femtusen kronor till Svenska Djurambulansen. Letade lite dikter eller verser men kändes fel att återanvända något färdigt. Fick bli en egen.
"Orden är fattiga, känns futtiga och små,
men känslorna större än någon förmå.
Livet är skoningslöst och svårt att förstå,
varför den mest goda av oss ska slå.
Generositet, värme och omtanke är bara något av det man känner
bland alla oss som inte bara var kollegor utan också vänner.
För människa eller djur var din tanke alltid där,
nu saknas du av oss alla här.
Kollegorna på Volvo Cars och fd Guide”
Nummer fyra
Solen skiner från klarblå himmel och med det kvarkämpande tunna snötäcket var det bara SÅ härligt att transportera sig till gymmet! Vädret till trots var det välfyllt i salen och grym stämning. Med de krav deltagarna har i Majorna är det ett gott betyg, skitkul! Kände redan i uppvärmningen hur taggad jag var då deras energi smittar av sig, och inbillar mig att min gör detsamma till dem. Kände mig som en Duracellkanin. Det resulterade i krampkänning i ena vaden mot slutet - gött!
Växlade några ord med en kollega i instruktörsrummet. Jag kan ju passa på och till exempel vikariera extra mycket när jag inte har Lilltjejen och vi kom in på att jag nog inte är den enda som känner att jag nu har lite av det bästa av två världar. Det är bara inte tillåtet, "politiskt korrekt", tabu att prata om det - att trivas utan sina barn. Har man valt att bli förälder är man liksom skyldig att vara det 24/7 med hundra procentigt engagemang. En del kan och vill det. En del inte. Och en hel skala däremellan. Nu blev omständigheterna att jag inte är mamma 24/7 och varför skulle det vara fult eller fel att erkänna en lättnad i det?
Introverte Linus Jonkman skrev i sin bok att familjelivet med sin obefintliga ensamtid blev en sådan utmaning att han övervägde skilsmässa. Jag hade ju goda möjligheter att få min ensamtid med träning och spabesök, och även om jag inte är lika långt ut på skalan som han kände jag ändå igen mig så väl när jag läste det.
Vi är alla olika. Omständigheterna gjorde att jag nu faktiskt upplever en känsla av två världar som passar mig väldigt bra. Mamma Linda och bara Linda. Och nu ska bara Linda ut i solen!
Kvällning
Känns det som det är jul nästa vecka? Inte riktigt.
Johans vecka men jag anslöt till luciafika på dagis där Ronja också detta år ville vara tomte. Tycker det är lite kul att hon tvärtemot kompisarna föredrar tomtedräkten, sötnöten min.
Annars har det varit ännu en vanlig vecka kan man väl säga. Skönt att förkylningen är helt borta så man kunnat träna igen. Uppehållet resulterade direkt med ett ont högerknä efter timmeslöpningen på bandet. Kunde inte köra lunchcombaten ordentligt i onsdags och värker ännu ibland.
Nästa vecka kör Nordic Wellness ut nya releaserna. Jag har ju Ronja då så jag har inget pass förrän på söndagen, vilket innebär att jag ändå har dryga veckan att plugga. Så går det när man vid varje försök somnar innan låt nummer två.
Blev biopremiär i onsdags i form av Star Wars Rouge One, föregången av intressant sex(?) rättersmiddag på
La Cucina Italiana. Tror faktiskt jag fick min första Remy-upplevelse också med ett portvin och en ost. Mums!
Jag har nu också blivit en del av statistiken - skilsmässostatisktiken. Skickade ju in ansökan om fullföljande efter de obligatoriska sex månaderna. Känns lite konstigt att det hanteras som ett mål med domslut men nu är i vilket fall den fasen i mitt liv, den gifta fasen officiellt avslutad. Underligt hur snabbt det känns så fjärran, hur snabbt jag fick min nya tillvaro på plats. Så rädd jag var inför tanken på att vara ensamstående mamma, men så bra det ändå gått.
Är tacksam för det stöd jag fått från både väntat och oväntat håll. Tacksam för mitt arbete som ger mig bättre ekonomiska förutsättningar än många andra och chefer som stöttat hundraprocentigt. Fick feedback om hur skillnaden på mig från i våras är märkbar vilket är skönt att höra, och jag känner det ju också själv. Även om jag ännu dippar ibland och undrar var sjutton jag håller på med, har det ändå varit många gånger jag suttit i morgonens trafikflöde och känt den där glädjen och tacksamheten över att åka till jobbet.
Jag unnade mig min vecka i Portugal i 40-årspresent. Jag unnar mig en spaövernattning i mellandagarna och spavistelse över nyår. Jag tycker Ronja ska få bibehålla traditionen att uppleva riktig vinter och skidåkning så hittade en kortvecka i Sälen. Dock var Lindvallen fullbokad så blev Hundfjället. Hon har ju pratat mycket om att hon vill åka till Sälen och åka skidor så känns bra att kunna göra detta med henne. Julklapparna till henne är kanske fler än vad som är sunt och möjligtvis är det en undermedveten skuldkänsla som bidragit till högen. Men mest tror jag faktiskt att det bara är så himla roligt att få ge samt se och höra hennes förväntan. Ser fram emot vår julaftonsmorgon där en del kommer att öppnas innan resten tas med till Mölndal och firandet med Johan och hans familj.
Nio månader senare
Inte ens ett år men känns redan så fjärran. Den där natten jag fattade beslutet och tog mod till mig att uttala de avgörande orden. Då man insåg att det aldrig kunde bli något "bra" tillfälle, att man inte längre varken kunde eller ville skjuta upp det längre. Att åren med trycket i bröstet och hålet i magen inte skulle försvinna. Hur den enda som kunde göra något åt min situation faktiskt bara var jag själv.
Ska jag försöka beskriva känslorna så var en av dom rädsla. Som att stå vid en avgrund och ta ett kliv rakt ut, osäker på om fallskärmen ska lösa ut eller inte. En annan var overklighet. Händer det här mig? Uttalar jag verkligen de här orden? Som att betrakta sig själv utifrån, höra någon annans röst medan ens dunkande hjärta tillser en tung medvetenhet om varje del, varje lem av min kropp. Sedan minns jag också en form av lättnad. All ångest, allt grubblande, att nu fick det vara nog.
Aldrig sedan den natten har jag ångrat mig. Tankar kring osäkerhet och rädsla om framtiden, vilket kanske inte är så konstigt när man lämnar något man vet för något okänt. Men aldrig ånger. Det ser jag som ett tecken på att det var rätt beslut.
Visst har det varit jobbigt många gånger, men allt det praktiska har fallit på plats så otroligt smidigt vilket underlättat enormt. Att vi hittade boenden så snabbt ändå, inom gångavstånd och tillträde nästan samtidigt. Huset såldes och överlämnades så vi hade gott om tid att flytta ut.
Det är ofrånkomligt att jag känner en viss skuld. Även om vi är två var initiativet mitt. Det påverkade när man pratade, vid beslut, när vi fördelade grejer och så vidare. Man trippade på tå, undvek onödiga konflikter och fick påminna sig att det bara var prylar, saker som kan ersättas.
Ser på bilden ovan och det känns så långt borta. Ett annat liv, vilket det ju faktiskt var på ett sätt. Nu har jag ett annat som jag inte alls hade tänkt mig men som det till slut ändå blev. Jag ser på bilden ovan och saknar huset enormt. Kanske inte precis dess läge med alla sina backar, men huset i sig. Men så är det ju också egentligen bara ett hus. Kanske är också stynget av smärta av vad huset också representerade? Den tillvaro vi ändå hade där ett tag och vad det kunde ha blivit. En dag kanske jag har ett nytt - om jag vill. Kanske också ett sommarhus. Jag ser i sociala flöden bilder och inlägg på familjära idyller från verandor i solnedgång och middagar med tända ljus. Det gör lite ont, det känns lite orättvist. Men jag om någon vet att det sällan finns någon genuin idyll. Vi kan bara försöka sträva efter den på de sätt och utifrån de förutsättningar vi har. Fokusera mindre på vad alla andra tycks ha och mer på vad man själv faktiskt värdesätter.
Så jag tänder mina ljus, slår av tv och mediaspelare och kurar ihop mig i fåtöljen med min bok eller laptop. Där mår jag bra, det är det jag behöver. Visst skulle det kunna finnas mera, saker jag vill och nu också kan göra. Men just nu väljer jag mina ljus och min fåtölj - och det känns bra. Och kan bara än en gång efter alla kurvor och gupp jag hittills erfarit i livet konstatera - att det löser sig.
Första gången
Jajjemänsan, efter lång tids velande vågade jag mig till slut på att baka macarons! De är ju så rackarns goda men inte så goda att jag betalar typ trettio spänn stycket på något konditori. Då finns det ju liksom bara ett alternativ. Tjisiga blev de inte, och den där "kragen" eller vad den nu kallas uteblev. Men jäkligt goda i alla fall! Jo, köpte en sådan där specialmatta för just macarons men som synes blev hälften kvar därpå. Vanligt smörpappar funkade bättre men blir svårare med storleken och rundheten. Med tanke på att de inte gick upp som de borde gjorde jag säkert något fel. Kan inte tänka mig att de ska fastna så där. En hel hoper blev det ia alla fall och har ätit alldeles för många!
När Lilltjejen var hos mig förra veckan hade jag tänkt vi skulle besöka kyrkogården och tända ett ljus på valfri grav. Tycker det är så himla vackert i mörkret med alla ljus, men jag hade ju tagit fel på helgerna så den inföll när hon var hos Johan. Tog upp min tanke med honom som han tyckte var fin, så vi åkte allihopa idag tillsammans med hans föräldrar också. Det blev den där kyrkogården uppe i Olskroken där Johans farmor ligger. Regnet föll men var ändå väldigt mysigt att gå en sväng.
Tänkte maska lite som deltagare på Sandras pass i morse, men hon ville gärna ha med mig på scenen då hon var osäker på koreografin i några låtar. Det är ju alltid sådant tryck i Majorna så jag var inte svårövertalad. Rätt överraskad blev jag också av att möta Christian där, riktigt kul! Man kan säga att han är min motsvarighet på verksamhetssidan och har också haft min roll på IT, i ett tidigt skede av systemen som jag nu då ett antal AMs senare förvaltar.
Bra respons som vanligt från deltagarna och extra roligt att teama. Drog därefter till centrum för att hitta nya löparskor. Med en blodblåsa efter senaste passet insåg jag att det var dags att byta. Testar ännu ett för mig nytt märke så blir spännande att se hur de känns. Lätta som attan är de i alla fall.
Kunde därefter inte låta bli att ta en lov i Nordstan. Är ju praktiskt taget aldrig i centrum så passade på att frossa på Desigual. Köpte inte klänningen på bilden utan en annan lättare istället. Men ju mer jag nu kollar på bilden ju mer sugen blir jag på att köpa den också. Får hoppas att köparna till StV inte ångrar sig!
Påmindes varför jag undviker centrum. Folk överallt och oförskämd parkeringsavgift. Inte konstigt man föredrar externa köpcentrum trots förlusten av de mer personliga butikerna.
Fixade årets första julklapp också. Rätt vad det där står man där med två veckor kvar och inga klappar inhandlade, svärandes att börja i tid nästa år. Får väl se huruvida jag faktiskt gör det denna gång. Får också se hur vi firar julen nu som separerade. Julafton infaller under min vecka med Lilltjejen och storasyster välkomnar oss till Stockholm. Ronja trivs ju så bra med kusinerna så ser framför mig en riktigt mysig jul där uppe. Dock vill jag ju också att hon ska få fira med sin pappa som traditionsenligt kör hos föräldrarna, och jag kan ju inte precis köra henne dit eller hem från huvudstaden på själva julafton. Men det är ju här vi måste finna en lösning som funkar för oss alla. Andra gör det ju och så också kommer vi. Antar att det bara känns extra känsligt första gången. Nyår är jag ensam så funderar på en spahelg. Undrar bara om det är på samma sätt som midsommar - fullbokat överallt.
Nu tror jag det får plats med en till macaron. Tänkte jobba lite så det behöver jag!
Skuld
En stressig men ändå bra dag på arbetsfronten. Fick åka via Majorna imorse då jag glömde paddan i salen igår. Typiskt mig.
Ronja är lite ledsen när hon hämtas sist från dagis. Verkar inte som några föräldrar där jobbar till fem, eller så hänger de ännu ihop och kan pussla så som vi gjorde innan. Jag har ju bättre möjligheter till flex så försöker hämta lite tidigare vilket känns väldigt bra.
Detta dagis känns sämre. Med sina nedgångna lokaler, tråkiga gård och utslitna personal. Att ursäkta uteblivna utflykter med barnen för att det är jobbigt att fylla i riskplanen! Två lekcyklar på två avdelningar och inte ens en gunga. Det är väl sådär det ser ut på de flesta håll. Det var lyxigt i Olofstorp med ett sprillans nytt dagis.
Hon kommer ju jättebra överens med de två jämnåriga tjejerna i gruppen men nästan dagligen berättar hon att en pojke boxas och knuffas. Idag i magen så hon tappat andan. Hennes personal var inte kvar när jag hämtade men undrar om de skulle ha sagt något. Pratade om det vid inskolningssamtalet och de var medvetna om denne pojke. Ibland leker de jättebra ihop men oron finns att hon till slut blir rädd och vill undvika honom. Man säger ju att hon ska gå undan, be honom sluta, säga att det inte är ok. Och om han ändå fortsätter sägs till fröken. Men om han trots det fortsätter? Dag efter dag, vecka efter vecka? Ska hon bara acceptera det? Vika ned sig? Det vill man ju inte!
Fick också första känsloyttringen kring separationen idag. I bilen innan vi skulle gå in och handla blir hon jätteledsen och berättar storgråtande att hon saknar huset, inte vill bo så litet, att det är jobbigt att "cykla fram och tillbaka" och "packa väskan hela tiden". Att vi inte "bor alla" längre och saknar Johan. Mammahjärtat brister men inser att det får och måste få komma ut. Lyfter henne från passagerarsidan över till min famn och låter henne gråta. Det finns ju ingen tröst att ge, bara försöka få henne att förstå att det är ok att sakna, känna och vara ledsen.
Mitt samvete skär nästan sönder mig, det är mitt fel allting! Och jag känner mig så ensam. Vill berätta för Johan att vår Lilltjej är ledsen, att reaktionen kommit men vad skulle det hjälpa? Lägga smärtan på honom med, höra anklagelserna uttalas högt? Räcker med mina egna.
Efter en stund lugnade hon ner sig och vi kunde gå in. Lite dämpad men på allt bättre humör under kvällens gång.
Har under våra veckor påmint mig själv att säga till henne att jag älskar henne. Och blir så glad när hon spontant säger det till mig. Det ska inte vara något som ska kännas konstigt eller fel att säga till mig så som jag kände för min mamma. Vad det än gäller ska hon våga säga precis vad som helst till mig. Hur får man henne att förstå och verkligen känna det? Jag vet inte, men med mina egna erfarenheter vet jag i varje fall hur jag INTE ska göra...
Envar sin egen lyckas smed
Jag tillhör dom som finner tillfredsställelse i att göra saker själv. Kanske banalt och en form av det barnsliga "kan själv!" I detta fall att av någon anledning bevisa något för sig själv. Eller helt sonika att man faktiskt är ensam utan någon att be om hjälp. Vågar man faktiskt ta tag i det händer det dessutom att det inte är så svårt som man kanske tror.
Badkaret hade en knäpp utformning på sin propp att den inte gick att ta loss. Följdaktligen föll den då gärna igen när man stod och duschade, för att inte tala om hur mitt avfallna hår fick ännu något att fastna i. Kanske bra ur ett avloppstekniskt perspektiv vad gäller stopp vad vet jag, men störande för stackars mig som inte bara kunde åtnjuta lyxen att se tagelhåren försvinna iväg - för ett uppskjutande av det i vattenlåset uppsamlade problemet, ja jag vet.
Nåväl, efter lite telefonerande med supertrevlig vvs-försäljare konstaterades att hela avloppsventilen behövde bytas ut. Lite shopping, bökande och rensning av avloppsrelaterade mysigheter och undertecknad har nu inte bara en fungerande propp för Lilltjejens kommande bad utan också ett fungerande avrinningsrör. Löjligt stolt.
Kissemånsarna
Anna-Karin kallade dom så roligt för "Kissemånsarna", något jag aldrig hört förut - supergulligt! Hon uttryckte lite oro för att jag släppte ut dom så pass tidigt. Nu har de varit ute varje dag sedan premiären förra veckan och det går kanonbra. Har en bergsknalle med skog på andra sidan ytterdörren (skymtar på den övre bilden) och där springer de gärna upp. Där sitter de också ofta och väntar tills jag kikar ut och kollar om de vill komma in. Min lägenhet ligger i ett hus om fyra och vi har gemensam ingång, som ett trapphus där två lägenheter ligger på entreplan och två på suterängplan, dvs en trappa ned. Det är därför jag behöver fixa en kattrappa, helst från balkongen, men i väntan på styrelsens beslut blir det en tillfällig lösning utanför sovrumsfönstret som ligger på entresidan. Nu funkar det faktiskt ganska bra att släppa in och ut genom entren, men vill helst ha balkonglösningen så de kan komma och gå som de vill med en kattlucka i balkongdörren.
De är så söta när de går ut tillsammans och kommer tassande eller springande när man ropar in dom. Ibland går de in, ibland vill de bara "säkra" mig för att sedan tassa iväg igen. Ibland skäller grannhunden från sin lägenhet och då ångrar de sig, alternativt rusar in som grå streck.
Gråbröderna följs nästan alltid åt (extra gulligt) och det har hälsats på de flesta av grannkatterna. Till och med fått erfara grannarnas hundar (mindre populärt). En trappa ned bor två hundar och en katt och mitt emot en av varje. Vi har alltså fem katter bara i huset! Sladden är jättesnäll och Bror visar redan tendeneser för att kunna vilja busa lite. Gonzo var dock mera skeptisk så där håller sig i varje fall Lilla Grå mera på avstånd. Gonzos ena matte blev störtkär i Lilla Grå. Hon är ju också exceptionellt vacker med sina markerade ögon, silkeslena grånyanserade päls och framför allt mindre, nästan kattungeliknande storlek. Till skillnad från Gråbröderna har hon dessutom inga större problem att gå fram och gnida sig mot folk, oemotståndligt för kattälskare.
Välsignat tyst i jobbmailens inbox. Kan beta av i lugn och ro och är nu nere på 872 olästa...sakta men säkert!
Nya fåtöljläget
Min nya vy från fåtöljen. Ingen kamin med sprakande brasa, ingen halvtrappa upp till flertalet sovrum, stort badrum och bastu. Inget luftigt kök med ö i mitten. Det är mina böcker, spel och filmer och sovrum höljt i mörker. Jag har Bror i mitt knä och musik från min Spotify fyller det avsevärt mindre utrymmet - och jag känner mig mer tillfreds än jag gjort på mycket lång tid.
Johan har alla Lilltjejens kläder och jag kommer antagligen få över lite när vi byter nästa söndag. Jag har ändå köpt in så hennes garderob inte är helt tom.
Passade också på att klippa bort en hel del av mitt slitna hår - skönt! Nästan allt i frysen i huset åkte till tippen, förutom palten som blivit liggande sedan mitt besök i Luleå förra sommaren! Kokade igår och stekte idag. Såå gott!
Mindre gott är den amortering jag upptäckte inför månadsslutet. StV är ju ännu inte såld så övergångslånet/topplånet kvarstår. Fullkomligt oansvarligt av mig att inte ha tillsett full koll på läget i samband med flytten av lånen och tecknandet av nya i samband med allt detta. Blir att jaga banken (igen) imorgon för att reda ut och finna en lösning. Försöker att inte oroa mig - det finns ju inte mycket jag kan göra tills jag får svar och ser alternativen.
Mycket roligare är då dagens pass i Frölunda. När vi precis börjat kommer två till in i salen och ansluter nere i hörnet. Är det inte? Jo, men det är det! Eller? Ja, det är två av mina gamla elever från Stenungskolan! Jösses vad roligt och fick ytterligare energiboost! De var sig precis lika, bara tio år äldre och lika goa som då. Kerstin färdig lärare och Fredrika på gång att bli läkare. Så häftigt! Så mycket har hänt sedan jag stod där och försökte förmedla matematiken och NO:n på så roligt och förståeligt sätt som möjligt. Hoppas jag lyckades med några i varje fall!
Imorgon är det sista veckan innan långsemestern med Lilltjejen. Är dessutom acting för Nicklas men då de flesta gått på semester lär det (förhoppningsvis) bli lugnt. Kommer nog att köra mycket hemifrån.
Back to work
Premiär för nya vägen till jobbet. Många har börjat gå på semester men restiden lär ändå halveras. Drygt två mil men raka spåret med E6 och Söderleden. Gillade att köra över Angeredsbron men Älvsborgsbron bjuder också på vackra vyer. Duktigt trött när alarmet gick denna morgon. Allt sena monterande och organiserande har förskjutit dygnet för mig. Blir en tv i sovrummet så man kan bli väckt till morgonnyheterna istället. Gillade det när jag bodde i Umeå. Behöver en klockradio i sovrummet också, och inne/utetermometer. Kattrappan måste också tas tag i samt tavlor och annan väggmontering. Lite kvar alltså.
Blev klar med hallmöblerna igår i alla fall vilket känns bra. Hatthyllan ska upp samt ett skoställ behövs.
Rätt perfekt väder för sådana här aktiviteter. Tråkigare för de som har semester. Nu blir det jobb två veckor innan långsemestern med Lilltjejen.
Tomt
Så var det tomt. Hej då huset. Knödde bilen och fick iväg allt till tippen på de två vändorna jag hade. Mycket gick till återvinningen som tur var. Gamla foton på moster Rose-Marie och människor jag inte har en aning om namn eller släktskap. Fulla frysen med oöppnade spenatförpackningar, lunchlådor och gamla kanelbullar, adjöss med allt. Man kollar rum efter rum en tredje, femte gång. Till slut är man blind - upptäcker grejer den sjätte vändan, duschdraperi, gardiner, dörrmattor och rengöringsmedel. Av någon anledning har man selekterat när man gått sina vändor, inte insett eller förstått att
allt ska väck. Inget kan lämnas kvar till senare eller åt någon annan.
Bort ska det!
Det var vemod när jag till slut stängde dörren. Mentalt har jag redan gått vidare så sorgen har gått över. Ett kapitel är avslutat och jag har påbörjat ett nytt.
Måste likväl tillbaka ännu en gång. Glömde bilens bagage"gardin" då jag lämnade den innanför ytterdörren för att frigöra utrymme. Blind som sagt.
Grejat vidare i lägenheten. Packat upp ännu några lådor och börjat peta på Ronjas. Denna veckas ledighet från jobbet var verkligen välbehövlig. Fattar inte hur jag skulle ha fixat det annars.
Det tar sig
Antal besök hos Ikea är otaliga, men efter några dagars monterande börjar det nu likna något. Bara tillfredsställelsen av att tända bokhyllebelysningen med mjölksyrestinna armar!
Man tyckte man rensade hårt när man packade inför flytten. Likväl har man fått rensa ytterligare väl på plats. Har man inte utrymme har man inte mycket till val - och på ett sätt känns det ganska skönt. Något man konstaterat vid denna flytt är hur vansinnigt mycket skit man samlar på sig!
Av möblerna är det endast köpmandisken/byrån som nu står i köket, samt fåtöljen som jag tog med från huset. Inte konstigt det blivit mycket komplettering från Ikea.
Ser att jag missade att fota soffan. Nåväl, blir bättre dokumenterat när jag väl är klar. Har i princip fått upp alla mina kartonger. Kläder och grejer på väggarna återstår, liksom hallen. Lilltjejens rum är fullt av kartonger med hennes grejer men alla möbler är på plats så handlar bara om att färdigställa. Hon är ju med Johan två veckor till så borde hinna även om jag jobbar. På söndag kommer städfirman till huset så blev en vända idag för lite mera röj. Johan och Tomas var där med släpkärra och fyllde till tippen. Resten hoppas jag få plats med i två vändor med Volvon - det är så många klipp vi har kvar på återvinningskortet nämligen.
Klämt ik två teamklasser till med Elin, Arenan i förrgår och Domkyrkan idag. Känns bra att komma ifrån och röja loss lite.
Två grå snusar i sängen intill mig. Dags att göra dom sällskap.
Kurr i sängen
Kändes lite konstigt att styra ut på E20 mot Mölndal efter dagens pass i Partille. Ovant.
Annars har det blivit några vändor till huset idag. Vinterdäck, skrivbord, Lilltjejens alla pysselgrejer med mera. Kompletterat ytterligare på Ikea samt investerat i en rejäl mixer. Vi tvistade inte om många grejer jag och Johan men vår "Magic bullet" ville vi faktiskt båda ha. Minns inte vad jag fick istället men jag fick köpa en ny i alla fall. Kikade uppgivet på den oändliga raden och högg förste bäste expedit.
"-Blender är detsamma som mixer va?"
"-Eh, ja."
"-Jag behöver en sådan."
"-Vad ska du göra med den?"
"-Köra frusna bär och sånt."
"-Ok, då behöver du en sådan här."
Bäste expediten knatar iväg längs hyllkilometrarna där apparaterna lägligt nog är placerade efter stigande pris.
"-Den klarar alltså frusna bär? Ok, då tar jag den!"
Och oj vad mumsig glass det blev!
Imorgon blir det fokus att greja här hemma.
Underbara säng!
En helg med Ikea skulle man kunna säga. Fem Billy-bokhyllor, byrå, soffa, säng, hurtsar och jag har träningsvärk i händer och underarmar! Att ha burit ett gäng flyttlådor bidrar troligtvis också. Mängden emballage är osannolik - helt galet! Är väldigt glad att jag har Volvon som sväljer rätt bra med fällda baksäten.
Långa dagar men med det trevliga resultatet att se mitt hem ta form. Dessutom fått hjälp av Christer med det tekniska. Som att koppla upp Internet, välja tv och tillhörande utrustning. En del tycker sådant är roligt, att jämföra modeller, fabrikat, pris och så vidare. Sistnämnda till exempel är en sådan vilket är tur för mig för jag tycker det är outsägligt tråkigt. Min nivå är att kliva in i en butik, peka på nån tv som inte kostar en halv världsdel och fråga expediten:
"-Är den bra? Ok, då tar jag den!"
Får man hjälp av en IT- och tillika ljud- och bildnörd är man synnerligen tacksam. Nu återstår bara att lära sig hur allt fungerar. Apple-TV? Undertecknad känner sig inte trettionio år gammal utan snarare etthundratrettionio!
Flytten av katter och akvarium gick iaf bra tack ock lov. Eller ja, Bror körde serenad tills han sket i sin transportbur. Därefter blev det lite lugnare medan Linda andades genom munnen resten av vägen.
Första natten igår låg de alla tryckta intill mig och nu är de också allihopa här i sängen. Känns väldigt bra att ha dom här nu då det kändes hemskt att se dom förvirrat tassa omkring i det så gott som tomma huset.
Trots trött kropp var det skönt att släppa allt flyttstök för en stund och teama med Elin på min Frölundaklass. Kändes som en evighet sedan jag körde, när det i själva verket var en vecka. Det har hänt så mycket senaste dagarna att det känns längre.
Men nu går mina ögon i kors!
Eget!
Inget papper som saknades för banken, kors i taket. Fick mina nycklar och drog direkt till mitt nya hem. Firade med sushi och konstaterade att flyttstädningsfirman gjort ett taffligt jobb. Inte torkat av skärbräda, inte torkat linneskåp och andra ytor som var täckta av damm. Orkade inte klaga utan ville bara sätta igång.
Kunde hämta lastbilen tidigare - mellan enligt pappret men stor för mig. Riktigt kul att köra faktiskt.
Hittade matbordet och stolar i Bäckebol efter visst telefonerande av butiken i Kållered. Under tiden skickar Johan bilder på Ronjas glassbjudning på sin sista dagisdag.
Ikealeveransen fyllde upp större delen av vardagsrummet. Var det inte bara en soffa och en säng?Fick sedan ovärderlig hjälp av Christer att fylla lastbilen med de stora grejerna.
Ägnat sista timmarna åt att montera matbord och stolar, packa upp allt som kunnat packas upp, burit ned i förråden (det ena luktar skumt), och bäddat i Lilltjejens säng där jag nu ligger. Måste fixa dammsugare imorgon!
Hoppas kunna hämta resten i huset under förmiddagen imorgon så jag har allt på plats och kan fokusera på att komplettera och fixa iordning. Behöver bokhyllor, tv-bänk och hallmöbler. Måste förbereda för akvariet och gråkatterna samt fylla upp kyl och skafferi. Tja, mycket återstår helt enkelt men är rätt nöjd med denna dag.
