Växlade några ord med en kollega i instruktörsrummet. Jag kan ju passa på och till exempel vikariera extra mycket när jag inte har Lilltjejen och vi kom in på att jag nog inte är den enda som känner att jag nu har lite av det bästa av två världar. Det är bara inte tillåtet, "politiskt korrekt", tabu att prata om det - att trivas utan sina barn. Har man valt att bli förälder är man liksom skyldig att vara det 24/7 med hundra procentigt engagemang. En del kan och vill det. En del inte. Och en hel skala däremellan. Nu blev omständigheterna att jag inte är mamma 24/7 och varför skulle det vara fult eller fel att erkänna en lättnad i det?

Introverte Linus Jonkman skrev i sin bok att familjelivet med sin obefintliga ensamtid blev en sådan utmaning att han övervägde skilsmässa. Jag hade ju goda möjligheter att få min ensamtid med träning och spabesök, och även om jag inte är lika långt ut på skalan som han kände jag ändå igen mig så väl när jag läste det.

Vi är alla olika. Omständigheterna gjorde att jag nu faktiskt upplever en känsla av två världar som passar mig väldigt bra. Mamma Linda och bara Linda. Och nu ska bara Linda ut i solen!