Jag önskar mig snö, jag önskar mig vinter,

isiga vägar och fötter som slinter.

 

Snöflingor stora så mjuka och tysta,

lägger sitt täcke, landskapet redo att vyssja.

 

Jag ser genom fönstret allt det blöta och grå,

bara regn och kyla kan kusten förmå.

 

Snart januari hela passerat,

ännu en månad herr frost har kasserat.

 

Jag önskar mig snö, jag önskar mig vinter!

 

En dag av tyngda grenar och spade i hand,

vitt och vackert över hela mitt land!

 

 

Jag drömmer ofta konstiga drömmar, sådana där som får en att undra vad som egentligen försiggår i ens hjärna. Ibland drömmer jag att jag gråter ögonen ur mig, störtgråter på det där hulkande sättet men tack och lov utan snor som brukar vara fallet i vaket tillstånd.

Dagens skrivpuff:
      "Lägg ner för fan!" Tindras hela kropp var spänd som en fiolsträng med fingrarna krampade kring de sträva kanterna. Hur i helvete hade hon kunnat gå med på detta? Skratt och roade tillrop ljöd över den förrädiskt lugna vattenytan, detta svarta mörker som hotade att uppsluka henne med de svallvågor kanotens kraftiga gungningar skapade.

       Liam vände sig om med ett brett flin och så vårdslösa rörelser att den lätta kanoten krängde till igen. Hans rufsiga mörkblonda hår hon så länge suktat efter att dra fingrarna igenom var aldrig i världen värt denna insats för livet. Hon blängde tillbaka, alla tankar på stolthet och fördelaktigheter sedan länge försvunna överbord, förbannade nästan sig själv lika mycket som idioten där framme för att hon gått med på denna utflykt. Det verkade ju så perfekt, rent av romantiskt att glida i en kanot fram i det vackra vädret, bara över sjön till badplatsen. Åtskilliga scenarion hade hunnit spelas upp från lekfullt vattenbus till mysigt soltorkande intill varandra, alla avslutande med en första kyss vilkens blotta tanke fått det att pirra i hela Tindras sextonåriga kropp. Men ingen kyss, inga spännande lekar bara för att idioten skulle kantra kanothelvetet och dränka henne istället!

       Med spänd nacke vågade hon sig på att snegla åt sidan där Rishma och tillika bästa väninnan satt med furupaddeln i fast grepp och paddlade som hon aldrig gjort annat. Förtjusningen var uppenbar och stoltheten äcklig att beskåda där hon satt i sin kräkgröna kanot bakom månadens pojkvän. Ännu en krängning fick rädslan att suga till i magen och ännu en harang avfyrades mot ryggtavlan framför henne, igen åtföljt av roat skratt. Om hon överlevde det här skulle han få se på romantik på stranden, med en hink sand och plastspade nedkörd i halsen! 

Det monotona och taktfasta ljudet var trösterikt, en bekräftelse på hur hon bokstavligt talat lyckades ta ett steg i taget. Med brännande luftrör och sina egna flåsande andetag i huvudet hade hon nu slutat att förundras hur tankarna på ge upp eller kämpa på ändå förmådde konkurrera med den häftiga andämtningen, en oändlig dispyt som påbörjats redan innan första kilometern. Varje gång, alltid samma sak, men hon hade aldrig gett efter och tagit den lätta och frestande vägen. Den inre kampen brukade till slut bli ett konstant bakgrundsgnabb där hennes lösning var att mentalt köra ner hakan och bara tugga vidare, föreställa sig den envisa åsnans öron växa fram ur håret och tjurigt streta vidare, försöka låta mantran som ”No pain – no gain” och ”Det finns inga genvägar” överrösta dispyten och bara göra det. Denna gång, och nästa, och nästa. En kamp i taget, en kilometer i taget. 

 

Med mjölksyra som eld i vaderna flämtade hon över krönet mot den första efterlängtade nedförsbacken. Benen kändes som gummi och munnen vidöppen för mer syre, mindre koldioxid, mer ork, mindre utmattning! Nu fick tyngdkraften ta över, bara fokusera på att lyfta fötterna och hinna placera dem framför den andra. Fortare och fortare nedför, för snabbt på gummiben och otränade lårmuskler. Hur kunde backen blivit så brant? Hon orkar inte, hinner inte, vill men de lyder bara inte, men de måste ju hinna annars blir det ju…! Den barkbeströdda stigen stormar emot henne och andhämtningen är så häftig att endast ett förskräckt bräk kommer ur strupen när hon dundrar ned i marken. Rullar hon ett varv, två? Armar och ben spretar okontrollerat och den fuktiga kylan från underlaget tränger igenom de tunna fingervantarna där hon försöker ta emot sig. Sekunden senare ligger hon stilla med om möjligt ännu högre andetag, väsande från toppen av lungorna och stirrar upp mot den gråmulna morgonhimlen. Snabbt och klumpigt kommer hon upp på fötter och står på darrande ben medan hon borstar barkbitar, barr och löv från sina kläder med fumliga händer. Hon är hel förutom möjligtvis rejält tilltufsad stolthet. Ett frustande fnitter blandas med andetagen i den tysta skogen och blicken flackar snabbt upp och ned längs spåret. Inget vittne, tack och lov!

Inte många dagar kvar nu men ännu ingen lösning i sikte. Allt måste se så bra ut som möjligt, perfekt! Inbjudande, välkomnande men samtidigt opersonligt och avskalat till nästintill minimalistisk absurditet. De främmande människorna ska ges möjlighet att kicka igång sin fantasi och inspiration och då kan inga stora distraktioner uppta synfältet. Men det gör den onekligen, hur älskad den än är står den likväl där som en bokstavlig elefant i rummet. En gigant i sitt gebit, redo att omfamna dig närhelst du behöver. Så använd, så skön. Och så stor. Vad ska jag göra av dig på söndag min underbara fåtölj?

 

Det här var inte roligt, inte roligt någonstans. Kroppen värkte och lederna smärtade oavsett vilken ställning hon intog. Ögonen sved och öronen var fyllda av ett svagt men distinkt sus. När hon rörde sig igen fylldes hennes näsa av gammal svett och unkna sängkläder. Med en grimas av vämjelse och oförmögen att ens uppbringa ett ynkligt stönande använde hon vad som kändes sina sista krafter till att rulla över på sidan och tömma vattenglaset som Calle omtänksamt ständigt fyllde på. Det kändes som en seger. Med slappa fingrar tog hon de febernedsättande tabletterna han placerat intill och tvingade igenom sin brännande hals. Inte roligt över huvudtaget.

Wiliam drog av sig jackan med otåliga rörelser och slängde den hjälpligt över kökets enda stol som han passerade på de tre steg det tog från den lilla tamburen till ettans lilla allrum. Mörkret härskade på andra sidan det stora panoramafönstret, studentlyans enda behållning där på nionde våningen och man några timmar tidigare kunnat beundra skymningssolen över stadens myller. Han tände taklampan och fönstrens mörka glas fylldes av hans sparsamt möblerade hem och en gänglig spegelbild med mörkt brunt hår över urtvättad t-shirt och slitna jeans. 

Den lilla soffan som också agerade säng när han orkade bädda ut den, knakade upprört när han kastade sig ned och fiskade upp mobilen ur bakfickan. Sin vana trogen öppnade han sina sociala medier och scrollade igenom senaste timmens händelser. Irritationen steg än mer då han möttes av annonserna. "Black Friday" ropades ut överallt och människornas konsumtion skulle slå nya höjder. Denna materialism och jakt på prylar gjorde Wiliam vansinnig. "Köp, köp, köp" var folkets mantran och konsumtionen deras religion. Han vägrade gå med på det, våga vägra var hans mantra när kommersen passade på att maximera sin profit vid dagar som dessa. "Black Friday", "Alla hjärtans dag", "Fars dag och "Mors dag", "Halloween" och julhysteri. Var kom denna galna köplust ifrån? Denna jakt på "fynd" och svaghet inför kommersiella köpedagar? Nej, han stod över dessa svaga sinnen och i hans ögon masshysteri i pengaspenderande, för att inte tala om det enorma slöseriet på jordens redan begränsade resurser som detta bidrog till! Våga vägra, att det kan vara så svårt?

 

Calle går gatan fram med blicken rika rak som ryggen är böjd. Åren har tagit ut sin rätt på lekamen och hälsa men den blågrå blicken fångar upp allt omkring honom på det lilla förortstorget. Det är förmiddag och luften som ännu är sval och mättad av nattens fukt väntar på att solens strålar ska sträcka sig in sin försommarvärme mellan betongbyggnaderna. Han kommer fram till sitt mål, parkbänken med sina nötta brädor, flagande fernissa och slår sig ned, noga med att släta ut rocken under sig. Så ofta som hälsa och väder tillåter är detta hans plats, för en stund eller några timmar. Strategiskt placerade är de två bänkarna med en papperskorg emellan och spirande syrenbuskar bakom i full förberedelse att om några veckor kunna sprida sin väldoft och Calle perfekt utsikt över ortens centrum och samlingsplats. Det skamfilade kommunhuset i sin trötta betongklädnad tronar stoiskt invid det moderna köpcentrets blanka glasfasad där enstaka tidiga individer passerar genom de stora snurrdörrarna. En kvinna med illröd halsduk med ett truligt barn i hand, en man med kavaj, axelväska i läder och brådskande steg. På väg till tandläkaren med den lilla? Och paketet med den missigenkännliga formen av blombukett i mannens hand kunde betyda en glömd födelse-eller bröllopsdag?

Till höger i det rektangulära torget där Calle sitter mitt i dess södra långsida ligger livsmedelsbutiken där tiggaren precis slår sig ned på sin medhavda provisoriska sittdyna gjord av en gammal filt i en plastpåse från nämnda butik. Det gråsprängda håret kikar fram under den brunmönstrade scarfen och när hon höjer blicken och får syn på honom lyser hon upp i ett igenkännande leende som för ett ögonblick lyser upp de trötta ögonen. Han nickar lite kort tillbaka, försöker att inte besvara leendet då det vore opassande. Kvinnan tar inte illa upp av hans sedvanliga frostiga gensvar, att väcka anstöt är hon van vid men hoppas att en dag kanske kan nå fram till den buttre mannen med den ensamma blicken. Tillsammans sitter de där på var sitt håll och ser människorna passera. 

Det förstulna fnittret och prasslet omkring henne. Konstigt vad mycket ens övriga sinnen skärptes när man berövades ett annat. Den regnfuktiga halsduken som utestängde alla synintryck kliade vid tinningen men när hon lyfte en hand för att åtgärda det kom ett skarpt ”Rör dig inte!” och hon frös i rörelsen, såg till att känna sina händers sidor tätt ihop i den kupade form de beordrats att hålla. Det kröp av olust i henne men fann inte modet att säga något. Det hade ju varit så mycket roligare att vara där på andra sidan halsduken, där med de andra. Men nu var det hennes tur och hade det inte varit hennes idé detta? Hur illa kunde det egentligen bli? Febrilt försökte hon komma på vad hon kunde vänta sig men hjärnan var förunderligt blank, låst i att försöka lyssna sig till vad de planerade. Skulle det göra ont? Skulle det vara något äckligt? Klart det skulle replikerade tanken med en plötslig självinsikt kring minuterna innan som nu kändes förunderligt långt bort.
        ”Okej, är du beredd? Viskade en förställd röst teatraliskt, ackompanjerad av kvävda fnissande och Tuva fick göra allt för att inte dra till sig händerna och slita av sig den äckliga halsduken. När hon kände den första beröringen lyckades hon knappt hålla tillbaka ett skrik av förskräckelse, men registrerade snabbt en förvånansvärt mjuk tyngd i sina spända händer. Den gjorde definitivt inte ont, var inte slemmig eller obehaglig. Bara, konstig samtidigt som märkligt välbekant och lättnaden sköljde genom henne när hon insåg vad det var och fingrarna slöt sig om föremålet, försiktigt medan hon till de omgärdandes besvikelse log. Detta hade hon hållit många gånger i sina händer, i början försiktigt ditplacerade av sina föräldrar tills hon själv funnit modet bland de alla som kom fram på våren.
       ”En padda!”

 

Slutar vi någonsin att söka? Försöka finna det där som ständigt verkar saknas? Det kan vara något litet och banalt, som egentligen inte kostar vare sig tid eller energi, bara något som skulle kännas bra att ha.

Det kan också vara något som upptar hela ens tillvaro, förtär och uppslukar allting annat. Får oss att glömma det som kanske är viktigare, att ta vara på nuet och det vi faktiskt har. Undrar hur många som inser där, långt senare hur deras ständiga sökande medförde en förlorad historia. Eller kanske än värre, faktiskt fann det de sökte efter men förlorade för mycket på vägen, där kostnaden blev högre än faktiska priset. Så många. Så onödigt. 

Det lockar och drar

om nu inte skenet bedrar.

Om man istället drar

kanske chansen förfar.

Dagens skrivpuff:

        "Nananananaaa-na" Skrattar hon och visar upp sin stora glugg där framtänderna en gång satt, nu magiskt förvandlade till tiokronor av den mystiska tandfen. 

        "Jag vann ige-en, jag vann och du förlorade" Sjunger hon och gör de karaktärisktiska viftande fingrarna vid öronen. Jag försöker att inte himla med ögonen och säger ett glatt grattis och tackar för god match, så som jag försöker pränta in att en god förlorare uppträder. Nu behöver man tydligen bara tillse en god vinnare också.

         "Tack" Skiner hon, min selektivt väluppfostrade unge. "Igen!" Hon börjar redan ställa tilllbaka spelbrickor och kort till ett nytt parti. Jag sneglar på den stora klockan på väggen. Hon ser min blick men innan hon hinner protestera går jag med på en omgång till varpå hon lyser upp igen.

          "Man vad har jag sagt om att vara hånfull Olivia?" Säger jag medan jag blandar korten. Det av fadern ärvda vitblonda håret faller fram när hon slokar lite av mina ord. "Vill man spela med någon som säger och gör så där? Tycker du det är roligt när dina kompisar gör så?" Korten smäller mellan mina händer medan jag ser medvetet milt på henne där på andra sidan furubordet. Visst måste man få glädjas åt att vinna men tråkföräldrarnas eviga kamp att lära sina barn balans och empati får aldrig ta paus. Min ögonsten mitt emot mumlar något med den ton som jag vid detta laget vet har blivit signum när morsan upplevs tjatig. Bara att vänja sig - för oss båda. Våra blickar möts och leendet bryter fram när jag utbrister. "Nu kör vi!"

 

Det sade aldrig klick,

men han hade en blick.

Långt ifrån hennes sort,

men kunde ändå inte titta bort.

Vad var det egentligen som hände?

Som gjorde att hon till slut ändå kände.

Trots att han vände och gick,

hennes hjärta ändå han fick.

Så var det dags igen. Nyårsafton. Vad det inte midsommar nyss? Dessa speciella dagar, dessa högtider där ens sociala fallskärm knappast kan bli mera påtaglig. Sociala medier svämmar över av festligt dukade bord, stora leenden och skålande glas. Liksom en stämpel för godkänt ska den där bilden publiceras. Jag är någon, jag tillhör något, ett sammanhang, en krets. Jag ser och jag blir sedd. Jag är inte ensam. Varför är det så viktigt?

Det är liksom inte okej.

Nyårsafton, det hör ju liksom till.

Människor, vänner, mysig middag eller fest. Det ska ju liksom - vara så. 

Liksom...?

Vad är det viktiga egentligen? Faktiskt? För mig, för dig? Det som betyder något, spelar roll, verkar. 

Vad är det?

Strålkastarnas mångfärgade kalejdoskop är det enda ljuset i lokalen och i de spår de skär genom mörkret glider den konstgjorda dimman i tunna sjok. Kropparna bildar en unison oformig massa som pulserande rör sig till det rytmiska dunkandet. Volymen är hög, stämningen högre. Svettblanka ansikten passerar ljusens strålar, slutna ögon, glittrande ögon, munnar öppna i leenden och av ansträngning. Basen ur högtalarna liksom dimman fyller ut varje kubikcentimeter i utrymmet vilkets utformning är oväsentligt, uppfyller likt en enorm kraft som bara kan komma till utlopp i den dans som är din egen och ingen annans. Att våga ge sig hän, att våga släppa taget och gå helt upp i musiken. Underbart!

 

Dagens skrivpuff:
Vad vet vi egentligen om en människa? Hur denne faktiskt är? Hur allt för lätt dömer vi inte hunden efter håren?Rubrikerna skriker med feta bokstäver om mord, missbruk och tragedier i familjeidyller där grannar står med bekymrade rynkor i pannan och citeras hur de aldrig trodde något så fruktansvärt om förövaren. "Han var alltid så trevlig och älskade sina barn." Som att det skulle säga något om vad som döljer sig på insidan. Något om hur personen visar sig vara. Innanför moderiktiga skjortor och dyra rakvatten, bakom välputsade fasader och trendiga gardiner.

Hur är det med våra präglade fördomar och föreställningar? Han med de av tatueringar täckta kraftiga armarna ur en skinnväst på en tung motorcykel med stort skägg och bister uppsyn som visar sig arbeta som socialsekreterare och volontärarbetar på ett djurcenter? Hemmafrun som visar sig ha mästerskapsmedaljer i brottning och säljer sina använda trosor på Internet under "Nastygirl202"? Så lätt att gå i stereotypsfällan, sätta föreställningar och etiketter. Men hur är det under detta? Bakom yrkesval, social ställning och hobbies? Det där som släpps fram av alkohol eller aktiveras vid kriser? Det mörka, det ljusa, det som inte går att förutspå. Den som man trodde var stark visar sig vara svag, den man inte räknade med kliver fram när ingen annan vågar. Så lätt att döma, så lätt att tro. 

Vad finns det för de bekymrade grannarna att säga - egentligen? 

Det finns så många "kanske", det finns så många "tänk om". Scenarion, omständigheter, okända faktorer, mänskliga faktorer och faktorer som inte går att påverka. Vad är rätt och vad är fel, finns det ens något sådant? Ständiga val, stora och små, enkla som svåra. Tänka nära eller tänka långt? Ovissheten förpassar en till passivitetens kvicksand. Tankarna maler, fladdrar och lämnar ingen ro, finner inget fäste någonstans. Det finns ingen facit, det finns ingen guide. Bara alla dessa "kanske" och "tänk om". 

Tänk om man kunde bestämma sig någon gång!

Musiken strömmade ur den lilla högtalaren på fönsterbrädan, ackompanjerade skratten och skriken från rummet intill. Mellan persiennerna sken solen i sann juni-anda och Helena kunde inte låta bli att le loch röra sig till musiken medan hon skar. Irriterat knep hon ihop ögonen om tårarna och försökte öka takten med kniven utan att skära fingrarna av sig. Med raska rörelser svepte hon ned den hyfsat hackade löken i stekpannan som genast gav ifrån sig ett tillfredsställande fräsande. Lite socker från ströaren i glas och så träsleven för att röra om. En mörk hårslinga som letat sig loss från hårbandet ströks bakom örat medan kastrull fylldes med vatten och köttfärsen plockades fram ur kylen. 

Spellistan tog slut och fräsandet från stekpannan blev det enda ljudet i det lilla köket. Var det inte lite för tyst? Helena tog de få stegen mot dotterns rum och stannade utanför dörren. De uppsluppna ljuden hade ersatts av prat.

    "Jag sätter Stephanie där tillsammans med Plutten och, och eh, Sabina." Dotterns lilla röst var koncentrerad och eftertänksam. Kompisens mörkare röst tog över.

    "Men om vi sätter Gonzo där och Natalie sedan så är det doms område och vi har här!" Helena log och gick tillbaka till spisen. Oftast var tystnadena ingenting att oroa sig för men det skadade inte att vara på den säkra sidan.