Det monotona och taktfasta ljudet var trösterikt, en bekräftelse på hur hon bokstavligt talat lyckades ta ett steg i taget. Med brännande luftrör och sina egna flåsande andetag i huvudet hade hon nu slutat att förundras hur tankarna på ge upp eller kämpa på ändå förmådde konkurrera med den häftiga andämtningen, en oändlig dispyt som påbörjats redan innan första kilometern. Varje gång, alltid samma sak, men hon hade aldrig gett efter och tagit den lätta och frestande vägen. Den inre kampen brukade till slut bli ett konstant bakgrundsgnabb där hennes lösning var att mentalt köra ner hakan och bara tugga vidare, föreställa sig den envisa åsnans öron växa fram ur håret och tjurigt streta vidare, försöka låta mantran som ”No pain – no gain” och ”Det finns inga genvägar” överrösta dispyten och bara göra det. Denna gång, och nästa, och nästa. En kamp i taget, en kilometer i taget. 

Med mjölksyra som eld i vaderna flämtade hon över krönet mot den första efterlängtade nedförsbacken. Benen kändes som gummi och munnen vidöppen för mer syre, mindre koldioxid, mer ork, mindre utmattning! Nu fick tyngdkraften ta över, bara fokusera på att lyfta fötterna och hinna placera dem framför den andra. Fortare och fortare nedför, för snabbt på gummiben och otränade lårmuskler. Hur kunde backen blivit så brant? Hon orkar inte, hinner inte, vill men de lyder bara inte, men de måste ju hinna annars blir det ju…! Den barkbeströdda stigen stormar emot henne och andhämtningen är så häftig att endast ett förskräckt bräk kommer ur strupen när hon dundrar ned i marken. Rullar hon ett varv, två? Armar och ben spretar okontrollerat och den fuktiga kylan från underlaget tränger igenom de tunna fingervantarna där hon försöker ta emot sig. Sekunden senare ligger hon stilla med om möjligt ännu högre andetag, väsande från toppen av lungorna och stirrar upp mot den gråmulna morgonhimlen. Snabbt och klumpigt kommer hon upp på fötter och står på darrande ben medan hon borstar barkbitar, barr och löv från sina kläder med fumliga händer. Hon är hel förutom möjligtvis rejält tilltufsad stolthet. Ett frustande fnitter blandas med andetagen i den tysta skogen och blicken flackar snabbt upp och ned längs spåret. Inget vittne, tack och lov!