Var precis på väg ut genom dörren för att övningsköra i den soliga kvällen då Lilltjejen ringde. Hennes benskydd låg kvar här och hon hade träning på Förbovallen om trettio minuter men skulle låna av någon annan. Det var kanske lite oplanerat stort steg men vad sjutton, vi körde hela vägen till Balltorp och tillbaka, Norrleden, över Älvsborgsbron och hela vägen till våra nyligen lämnade hemtrakter! Det läskigaste var faktiskt vinden som ryckte och slet i mig, inte cykeln utan mig och hjälmen. Annars är jag faktiskt lite stolt, det var ju inte många veckor sedan jag inte ens grenslat en moped!

 

Fördröjde sömntåget då jag slocknade i soffan och vaknade av att C förberedde middagen. Därefter blev det ut och övningsköra både landsväg och motorväg, Säve och Norrleden till parkeringen där jag övade på höghastighetsbanan. Googlade fram den och fick till något hyfsat med konerna jag hade som inte var tillräcklig. Fick faktiskt till den i erforderliga femtio knyck i varje fall till stoppsträckan men vändningarna behöver uppenbarligen nötas mera.

När vi är ute på vägarna kommer jag på mig själv att bita ihop tänderna så det värker och får påminna mig om att slappna av och andas, använda blicken och våga ta plats, det vill säga inte bli stressad och vika undan när det kommer ikapp bilar bakom, jag är också ett fordon och börjar jag hålla mig på högerkanten kan jag missuppfattas som moped med de risker det innebär i hastighetsuppfattning hos medtrafikanterna.

Men spända käkar och undergivenhet jämtemot stora stygga fyrhjulingar till trots så känns det bättre och bättre, tryggare allt eftersom jag får in koordination med reglagen och det således blir mer naturligt och mindre stressmoment.

Veckans körlektion blev tyvärr inställd vilket på ett sätt var skönt då temperaturen gått ned men framför allt för att det regnade den dagen. Att köra i regn verkar döläskigt.

 

 

Jag kunde inte hålla mig, vi åkte till en avskild och avstängd yta där jag för första gången ever fick gränsla och testa en mototcykel, Christers i detta fall. Och det var så jäkla svårt! Dessutom som jag misstänkte så var det superläskigt! Svetten forsade och kopplingshanden värkte av mitt krampaktiga grepp medan hjärnan havererade i försöken att koordinera händer och fötter för koppling, gas och bromsar, fick så många motorstopp att jag drog slut på batteriet...

 

Modstulet och stukad knuffade jag igång cykeln och så åkte vi hem. De flesta säger att det är läskigt i början och att det är som bilkörningens manuella växellåda, att lära sig balansen mellan gas och broms. Beklagade mig för Robert som jag inte kunde se bakom Messengers chatfönster men troligtvis flinade när han skickade en bild på en Trike istället, en trehjuling med automatlåda. 
Christers cykel är en rekommenderad för nybörjade men något större motor, 900cc och således tyngre, min är 650cc och väger under tvåhundra. Kommer också montera så kallade puckar på den som skyddar inte om utan när, som försäljaren sade, lägger omkull den, förhoppningsvis lägger och inte välter omkull i fart. Lyckades lägga Christers men stod still så ingen skada skedd men likväl läskigt.

Nu känner jag mig fortfarande modstulen men redo att bokstavligen sätta mig i sadeln igen, men skulle kännas bättre med min egna cykel, eller körskolans. Första lektionen nästa vecka kommer bli väldigt intressant. 

 

 

Tanken var att vi istället skulle börja med Christers cykel men missade att köpa övningskörningsväst i butiken och nu hade alla hunnit stänga. Så jag antar att jag får ge mig till tåls till efter påskhelgen...