Slutligen, jag klarade tentan! Med ynka sex poäng över gränsen för godkänt måste läraren ha varit generös vid rättningen. Såå skönt, helt galet! 

Imorgon är det måndag igen och tredagarskursen i projektledning drar igång. Ska bli intensivt men förhoppningsvis intressant och lärorikt. 

 

Missade förresten att lägga in oktobers böcker som blev enbart deckare.

Bra gick däremot inte releasen i Sisjön. Min teamkompis fick ju ingen barnvakt och när jag kommer till klubben får jag höra att stereon inte fungerar! Stressen slår i taket innan de fortsätter med att det för tillfället fanns en portabel dunderhögtalare som de ställde in till passet innan mig. Men headset då? Köra Combat och dessutom ny koreografi utan att kunna göra sig hörd? Jag har gjort det förr och visst går det men det är skräp eftersom man ändå behöver dra ned volymen för att försöka förmedla det viktigaste. De är osäkra på om headsetet också fallerat eftersom Zumbainstruktören innan mig av någon anledning aldrig använder det. 

Salen är full och jag försöker koppla mobilen till högtalaren samtidigt som vi försöker testa om headsetet fungerar. Nope. Skit.

Då kommer instruktören in från andra salen och uppfattar problemet och säger att passet efteråt är inställt så vi kan ju köra där! Vilken lycka! Alla in dit istället och nu skulle vi ha börjat för fem minuter sedan och min stressade hjärna har fått blackout. Jag kom ihåg första kombon men sedan var det blankt tills jag kom ihåg nästa moment, och minnet kom inte tillbaka till andra sidan som det annars brukar göra - så det blev improvisation som deltagarna snällt följde med i!

Pre-cues var extra dåliga och tekniken dassig då min fokus låg på att bara komma ihåg koreografin. Illa! Tack och lov hade jag när jag förstod risken att inte ha headset bytt två tempolåtar för att man i femman måste kunna ge tydliga instruktioner och åttan för att jag helt sonika var för osäker på koreografin.

Nåja, deltagarna verkade nöjda och svettiga i alla fall och det är huvudsaken.

Till torsdag blir det bättring!

Jomenalltså, när benen väl är igång går det ju riktigt bra! Hoppade in och vikarierade i den nyöppnade anläggningen i Kallebäck, bastun doftade furu och allt var skinande blankt. Tejpade knäet ordentligt och liksom med träningsvärken så försvinner all, okej nästan all smärta - tills man är klar och adrenalinet sjunker undan. Rätt knäppt att man styltar in i gymmet, kör gärnet till synes utan större problem och styltar ut därifrån!

En av naglarna är på väg att skifta till blått och det är inte heller särskilt skönt.

Sommarsulorna är på och oj vad tyst och lätt det rullar! Fulltecknad dag och fick frågan om jag kunde facilitera en workshop i en annan del av organisationen. Som tur var insåg jag mitt eget bästa och fick den tänkta dagen - imorgon flyttad till nästa vecka!

Kanske jag vågar öva lite kinesiska med dom… någon dag.

Det var nästan fullt idag och ventilationen har inte kapacitet för ett välfyllt högintensivt pass, något som diskuterats ett bra tag med medlemmar och klubbchefen. Alternativen är endast att dra ned maxantalet eller byta tid för att kunna köra i stora salen, men då blir det först kvart i sju vilket är för sent.

När vi varvade ned snöade det utanför fönstren! 

Nu går ögonen i kors, gonatt!

Jag har också känt mig rätt låg senaste dagarna, tidig pms är min amatörmässiga gissning då det nästan bara är då jag får den där känslan av svårmod. Negativa tankar och stundvis gråtmild, känslor jag annars brukar ha lätt att styra undan men håller sig kvar och nöter när jag är så här. Då är träningen en lisa och lättnad så som den alltid varit för mig. 

En annan pms-effekt jag noterat är det ökade sötsuget. Var hysteriskt sugen på dammsugare under föregående veckans sista dagar, våndades men var samtidigt tacksam över att kontoret jag nu sitter i inte har något café, någon kiosk eller ens godisautomat. Innan fredagslunch med Ola kunde jag inte stå emot längre - som tur var då Hemmakväll plockat bort minidammsugarna ur sortimentet. Jag tömde nästan lådan de hade kvar ute på lagret! De är perfekta i sin lilla storlek, precis lagom…med två, hehe!

Blev lite virkning och omvirkning av mitt nästa projekt där slutresultatet kommer bli spännande att se - om jag lyckas.

En detalj jag noterade var att den kvinnliga amazonliknande karaktären som alltid finns med i denna typ av spel, för första gången jag någonsin sett - saknade gigantiska och framhävda bröst. Jag kan inte påstå att jag är någon uns av feminist men tyckte ändå att detta avsteg från fantasygenrens stereotypiska framställning av kvinnliga krigare var - trevlig. Knappt ett uns överflödig hud i dräkten men likväl kunde man (o)roa sig över detaljer och vissa designers synnerligen opraktiska utformningar, så som hennes hjälm till exempel. Nåväl, det är ju ändå fantasy, där visuella effekter går före realistiska praktikaliteter.

Lilltjejen har förhoppningsvis somnat där uppe nu, en ny Ronja-vecka ska ta vid.

Vi utgick från Önnered eller vad det nu hette där de bor och så följde jag bara med i den runda hon planerat som gick till största delen längs vattnet. Fick se massa fina platser, panikskita vid en gångtunnel och fler fina platser. Vi sprang igenom Askimsbadet - första gången jag var där, och ut på dess pir innan vi lämnade vattnet för att följa Säröleden tillbaka. Då hade femton kilometer passerat, så lätt att jag häpnade. Jag hade till och med småpratat hela vägen och inte promenerat mer än två-tre gånger, och bäst av allt inte känt av knät mer än ett diskret surr. Kanske min tejpning bidrog som jag gjorde så tajt att jag fick göra om den för att kunna räta ut benet…

Det regnade lätt när vi startade och stundvis rejält men temperaturen var så bra att det bara kändes svalkande behagligt, trots kippande skor. När vi kom ut längs Säröleden mötte vi väldigt många löpare och vi hejade och peppade varandra, uppenbara medlöpare i den virtuella utmaningen som vi var. Det var häftigt!

När vi passerade World of golf började det kännas riktigt jobbigt och med det tappade jag tekniken i löpstegen. Med tyngre och mer bakre isättning kom knäet ganska omgående och till de sista dryga två kilometrarna fick det bli det där ryckiga framåtskridandet. Då tyckte också större delen av kroppen att det fick vara nog. Men är så förvånad och stolt över mig själv att det gick så otroligt mycket bättre än förväntat och att det aldrig gått så bra, eller ens blivit av över huvudtaget om jag inte gjort det med Eva, vilken hjälte!

Tillbaka till start väntade Patrik med Kexchoklad, vatten och bananer innan jag efter en stunds småprat stolpade till bilen för hemfärd.

Jag hade kunnat hinna skjutsa Lilltjejen till sin match men kroppen var väldigt tacksam över att Johan gjorde det. Kunde duscha i lugn och ro och fylla upp mig med ännu mer vätska.

Det blev glass för de halta och lytta och noll ambition till middagsmaten. Lilltjejen hade ont i sin fot och jag, tja överallt. På vägen till bilen:

Ronja: -Jag har ont i foten!

Jag: -Jag har ont i hela kroppen!

R: -Det är mest synd om mig!

J: -Varför det då!?

R: -För jag är minst och därför mest värd!

Amen.

Innan vi blev Ynk 1 och Ynk2 denna lördag hade vi en trevlig fredagskväll med bio, första sedan pre-restriktioner, målning av trappa samt virkning och glassätning i tv-soffan.

Imorgon är det dags att köra igång combatveckan och jag är böjd att hålla med Eva om att det blir nästa stora utmaning, att köra Combat dagen efter Varvet! Av ren solidaritet ska hon vara med, har jag inte de bästa stammisarna så säg?

Fåtöljhäng medan Legostaden invaderas av pälsbeklätt monster. Lilltjejen är tillbaka och på torsdag tar vi sommarlov på riktigt tillsammans! 

Midsommarhelgen går mot sitt slut och lagom till dess kikar nu solen fram. Annars höll sig regnet faktiskt borta - kors i taket.

Snabbt hem för lite utvalda midsommarfavoriter innan de tolv hålen på Torrekullas golfbana. Fördelen med att ha nästan hela banan för sig själv är att man kan ta sig tid att leta bollar! Den bortslagna bollen känns inte lika sur när man hittar fyra andra.

När de tolv var klara med varierat resultat men plus på bollfronten fick jag ett infall och åkte vidare till Sisjöns bana. Har bara kört den en gång men som jag mindes var den svår med sina långa och smala hål. Var rätt mycket folk där också trots den sena kvällen. 

Det kan vara lätt att känna sig misslyckad när man firar högtider på egen hand. Eller räknas midsommar som en högtid? I vilket fall en dag som liksom jul och nyår kännetecknas av sammankomst och glatt umgänge. Jag är ju som jag är och har inte ont utav det utan snarare kan det vara vår kultur och vårt samhälles förväntningar som pekar ut och utanförgör oss som gör ont. Det där som man borde kunna strunta i men ändå inte kan vara oberörd inför - är du ensam på en högtid är du fel och utanför. 

Jag tycker det är väldigt roligt med lekar och tävlingar som ofta förekommer på ett ganska vanligt midsommarfirande, men resten är ju vad största tiden ägnas åt och därför snabbt dränerar och tröttar ut mig. Det är liksom inte värt det. 

Därför kunde jag pigg och rask åka till Majorna för mitt pass på midsommardagen där det som förväntat var färre deltagare men ändock mer än hälften av de tillåtna platserna.

Eftersom jag vill passa på att golfa så mycket som möjligt innan veckorna med Lilltjejen drog jag direkt efter till Torrekulla. Det gick skitbra! Jäklar vilka slag jag fick till och alla de där fågeltermerna som birdie, eagle och så vidare som jag inte orkat bry mig att lära eftersom jag bara vill spela. Det gick så bra att jag när banans tolv hål var slut fortsatte från början vilket man gör för att köra arton. Då var jag inte längre ensam utan fick haka på en tre-boll. Då gick det totalt värdelöst - såklart. Fick inte till en enda bra träff med drivern och slog bort x antal bollar. Så jäkla störigt.

Mattias har målat färdigt alla figurer och så jäkla snygga, en otrolig skillnad med alla detaljer och nyanser. Nu var spelet således redo för spel och vi testade under för- och eftermiddagen. Jag blev dock otroligt trött, höll på att somna, frös och slut i kroppen så stupade i säng så fort vi var klara. Däckade tills det var dags att dra till Frölunda för mitt sista pass innan semestern. Kroppen kändes ok men hjärnan hittade stundtals inte fokus och hade svårt att hitta orden, sade fel, sade grejer som "blrrrp" och missade en koreografi i "You’re shining", en låt jag nog kört flest av alla under alla år! 

Att instruera Combat är nog bland det roligaste jag kan göra men det kanske inte är så dumt med lite semester, även från den ett tag.

Tror faktiskt det var Lilltjejens första riktiga förkylning. Den där som börjar med halsont, går över till massproduktion av snor för att avsluta med hosta. Igår skönjades en rejäl förbättring då den vanliga energiska Ronja tittade fram så efter jobbet idag hämtades hon till Johan. 

Hon ville och fick följa med till Sisjön för mitt stream-pass som kändes ovanligt segt i kroppen men ändock skönt efter hela dagen framför skärmen. Körde en till-bilen-levererad middag hos Max efteråt.

Kändes bättre i kroppen vid passet i Lindholmen idag, varmt i salen så extra svettigt. Frölunda imorgon men dagen ledig vilket blir väldigt skönt!

Söndag igen och sjätte combatpasset på sju dagar, phu! Kanske i flesta laget då jag nu också vill ut i skogen, hm. 

Magnolians gigantiska blommor är på gång och vår planterade sallad har redan börjat kika fram. Är så nöjd med min lilla uteplats!

Lilltjejen tränar fotboll så morsan passade på att nöta asfalt. De håller på i nittio minuter så hade ingen brådska, gick ut med målet att köra lugnt med tanke på hur ovan jag är vid både asfalt och jogg över huvudtaget. Kroppen kändes jättebra, hamnade snabbt i den där känslan av att kunna fortsätta hur länge som helst. Men efter en dryg halvtimme tyckte höger knä att det fick vara slut på det roliga. Det blev ett patetiskt framryckande där  jag pressade mig haltande fram tills jag fick ge mig för knivarna som kördes in snett upp under knäskålen. Linkade några steg till det värsta släppte och jag kunde pressa en bit till och så höll jag på. Så jäkla störigt när resten av kroppen kändes så lätt och villig att bara fortsätta!

Smärtan är värst när jag lyfter benet, det vill säga när jag inte belastar det, är inte det konstigt?

Nåväl, efteråt åkte vi ut till Lindome för lite kattmys! Vi kattvaktar de små systrarna Skorpan och Smulan medan Johan och Elena befinner sig i huvudstaden. Jag gosar och Lilltjejen ger mat och tömmer låda.

Body Combat är så populärt i Frölunda att vi har två klasser på söndagar som båda fylls upp. Idag blev körde jag båda dessa då jag vikarierade det första, åkte hem och åt och däckade i sängen där jag sov som en död tills det var dags att åka till det andra. Var riktigt orolig för orken då kroppen värkte liksom huvudet. Drog i mig en Resorb och Ipren strax innan jag gick ut genom dörren. Ack, jag minns en tid då jag körde dubbla pass utan problem!

Full klass med laddade deltagare och magin hände när musiken kom igång - kroppen kändes som vanligt, stark och full av energi, underbart! När jag reste mig efter min selfie ovan var det dock mera åttioårig tant över mina rörelser...

Lång och het dusch innan jag klev ut i den mörka och snöfrånvarande Göteborgskvällen för att åka och hämta min Lilltjej. Följdaktligen blir det ingen Combat på en vecka nu men välbehövlig alternativ träning tack vare de två pass jag nu ska köra med mina team. Tabata på tisdag och lågintensivt rörelsefokus på torsdag. 

Fick tjocka gosiga garn av Lilltjejen när jag fyllde år så har nu bytt virknålen till rundsticka för en halvimproviserad duff-grej till henne.

Hade ett ärende till Mölndals centrum och fann årets gran riktigt fin med lysande pumlor!

Nya koreografin börjar sitta hyfsat men uppvärmningen är banne mig svårast, den är så lång och oinspirerande. Gott gäng i Billdal och grym energi i Frölunda timmarna senare som kickade igång min trötta kropp. Patricks och Evas lille Hugo fick det spännande uppdraget att tända alla fyra ljus. 

Lilltjejen fick boken Ronja Rövardotter i julklapp som hon önskat sig. Hon har inte velat lyssna på ljudboken då den blev för läskig med vildvittrorna men nu har nyfikenheten tagit överhanden då hon hela uppväxten alltid fått höra Rövardotter som ett brev på posten vid presentation av hennes namn. Jag hade för mig att jag köpte den då hon föddes men hittar den ingenstans. Ikväll började jag läsa den för henne och det är lite extra mysigt att den ju handlar om en Ronja, den Ronja som jag och Johan faktiskt tänkte på när vi funderade på namn till den lilla tjej som växte i min mage.

Nu väntar jag på att min stora lilla tjej ska somna så att Egon kan krypa fram genom sin dörr och svara på sitt väntande brev. Jag hoppas bara att jag inte somnar först!

Japp, föll för frestelsen och köpte en blomma - kanske för det faktum att den bara behöver överleva fram till jul. Det blir en utmaning jag vet, och Plutts skeptiska min passade ju ganska väl...

Nytt virkprojekt framför nya koreografin som jag insett måste sitta nästa vecka. Fattar inte riktigt vart jag hinner senare tog vägen!

Min gamla mix blev det i alla fall i Sisjö421:s lilla sal, sprillans nytt som öppnade i lördags. Tanken var att jag och Carina skulle köra där tisdagar men från och med nästa vecka ska salen användas för att livestreama klasser, så vi hann en klass idag och sedan tre månaders uppehåll. Man kan ju tycka att det var synnerligen onödigt att köra över huvudtaget idag men vi fick detta besked igår.

I vilket fall blev det bara tre böcker i november månad, ganska bra ändå med tanke på hur mycket annat det varit och nu ser ut att hålla i sig ett tag framöver.

Nej, fokus tillbaka på korren nu!

Testade nytt spel, Windward men slutförde inte då jag helt sonika inte orkade. Det gick i vilket fall hyfsat snabbt att komma igång men hann aldrig bilda mig en ordentlig och rättvis uppfattning. Får bli ett nytt försök en annan dag.

Blir ett försök att transportera mig till sängen här också...

Oktoberböckerna som mycket väl bara kunnat bli Jojo Moyes fina skildring och en rörig historisk sammanfattning av länders maktkamper. 

Upptäckten av Ann Rosmans böcker som utspelar sig kring Marstrand väckte nyfikenhet och fångade mig direkt. Är nu på femte boken parallellt med "Livet med Bob" som jag fick till födelsedagen. Efter alla ljudböcker senaste månaderna är det vilfullt med riktig bok emellanåt.

Medan de skrattade över tacomiddag avnjöt vi koreansk-nånting-fusion på Namu. Jennie Wallden från Sveriges mästerkock öppnade restaurang efter sin seger och eftersom både jag och Christer följer serien (kallar man det så?), passade detta tillfälle perfekt för att testa. Nu när Millenniets bästa mästerkock pågår fick vi också upp ögonen för Sandra Mastios pizzeria i Malmö att testa nästa gång.

Jag kan inte påstå att jag nu har förstått vad koreansk mat är då den som sagt var en fusion och därmed upplevdes som en "vanlig" gourmet-restaurang. Avsmakningsmenyns höjdpunkter var i vilket fall helt klart ankan och efterrätten.

Väl hemma och dottern avlämnad hos sin far var det söndagscombat. Vårt planerade Halloweenevent ställdes ju inte oväntat in med de nya restriktionerna och hade faktiskt väntat mig än fler begränsningar i gruppträningen. Ja, många pass har tagits bort helt där man rör sig omkring i salen eller kör tillsammans till exempel två och två och vi anpassar låtvalen till att inte ha shuffles och jump kicks framåt. Markeringar i golvet ska vi hålla oss till. Att det sedan ofta är kö och trångt in och ut ur salarna vete tusan hur vi kan hantera. Jag tänker att öppna salen längre tid innan så de kan gå rätt in till sin plats och inte behöva samlas utanför. Problemet blir till exempel i Majorna som har en smal korridor utanför och en ny klass ska in efteråt.

I vilket fall var det nog tur för mig att det bara blev en ordinarie timme för jag var helt slut. Att bara byta ut en låt kan göra väldigt mycket, i detta fall mycket mer axlar och cardio. En barnvecka utan träning och mat på Max både på vägen till och från Skåne är kanske heller inte bästa uppladdningen.

Idag bekräftar träningsvärken i axlarna det hela, ajaj!

Virkningen går sakta men säkert nu runt hela filten till det som ska bli en dubbel kant - man virkar helt sonika in alla ändar med två kanter från vardera sida. Pilligt men förväntat då Tiinna förvarnat i både mönster, FB forum och YouTube tutorials. Mini verkar i alla fall gilla den nästintill färdiga slutprodukten.

Trevligt att mötas av present när man kommer hem efter en hård dags arbete, se vad fet och fin den är!

Trött som en gnu och ont i magen kände jag inte alls för att ge mig ut i måndagskvällen men Forest femmes kör ju bara måndagar där jag därmed endast kan varannan. Jag vet ju också att det alltid känns så himla bra efteråt och så också denna gång. Magknipet återkom dock med råge, från att ha hållit sig i skymundan under tiden, är inte det underligt?

Blev väldigt ojämnt tempo med bitvis helt obanad terräng genom buskar och snår till spikbranta backar främst uppåt. Kul ändå och endast smärre känningar i knäet.

Det blev en utflykt till Stora Amundön med Lilltjejen och en kompis i det fina lördagsvädret. Kyligt men vackert så extra mysigt att sjunka ned i sängen under min växande filt och virka medan barnen lekte på övervåningen.

Allhelgonahelgen närmar sig och jag har mycket som sker just då som måste förberedas och planeras för att förlöpa smidigt. Nu väntar två dagars facilitering av kurs och då det var ett tag sedan och jag dessutom ska hålla moment jag ännu inte gjort känner jag mig nervös. Skönt att då kunna sitta hemifrån i lugn och ro.

Satte mig i bilen denna morgon och tyckte livet var pest. Kände mig gammal, kände mig ful, mitt hem sög och ville aldrig sätta min fot på jobbet igen. 

Så insåg jag att jag klivit in från den fyragradiga utsidan till en varm och föruppvärmd bil. Vilken lyx! Och under mina händer kände jag rattvärmen snabbt komma igång. Det blev en bra dag.

Lilltjejen har fått lyxvarianten av burk till sin fruktsallad medan morsan fortfarande kör de söndermicrade plastvarianterna med bottnar mönstrade av knivars framfart. Den lille är söt!

Hösten var i sitt esse då jag återvände till Lindomes skolskog under Lilltjejens gymnastik. Den är inte stor men kunde snirkel-snorkla mig runt till en lagom runda. Alltid extra skönt att komma ut när man initialt inte alls känt för det. 

 

Min avkomma ska på kalas så när inga aktiviteter står på schemat får vi passa på och fixa presenterna. Fick ett infall och beslöt att testa KFC igen. De har ju etablerat sig här på västkusten nu, i Åby av alla platser och efter det första och hittills enda besöket i Stockholm tänkte jag att de kanske blivit bättre. Wrap till mig och nåt mål till henne med friterade filéer och "kycklingpopcorn"(?). Såg mig omkring och konstaterade åttio procent ensamma föräldrar med ett eller två barn, skönt att inte vara den enda latmasken.

När jag till slut lyckats bryta mig in till majskolven kunde jag konstatera att den fortfarande var det enda som var riktigt god - en halv kokt majskolv. Ronja ville inte äta upp filéerna som hade samma procentsats panering som andelen latmaskföräldrar. Jag som ogärna ville slänga klarade inte heller att truga i mig mer än knappt en. Det var samma format på min file i wrappen men då hade man i varje fall lite sallad att spä ut paneringen med.

Jordgubbsmilkshaken kunde hon inte heller avsluta då hon, ett barn tyckte den var för söt!

Näe, det blev en väldigt dyr majskolvsstump.

Till hennes fotbollsträning hinner skymningen nu falla och jag som tröttnat på asfalt tog bilen till Sisjön utrustad med pannlampa.

Skymningen blev snabbt kompakt mörker och visst hade det kunnat vara riktigt läskigt om jag tillåtit det. Dessutom testade jag en ny runda, att vika söderut och lämna slingan runt Sisjön för en andra sjö, Oxsjön att runda och springa tillbaka. Det var förvånansvärt mycket folk ute, främst cyklister vilkas strålkastare gav mysiga och betryggande ljuspunkter här och var genom mörkret. Höll på att hoppa ur skorna då en plötsligt kom ikapp mig bakifrån.

Det blev som sagt en bra dag.

Del två av filten är klar och jag har nu en vecka att hinna klart del tre om jag vill fortsätta hänga med i Tinnas tempo för mönstersläpp. Det är fredag och inga planer så planerar att hinna en liten bit i varje fall.

Jag invigde min nya kompis genom att ta med den på middag med mina pojkar. Friterad ost på Gyllene Prag, galet gott som fick föregås av en riktigt bra råbiff. Ola erbjöds samma roll som jag i en annan del av organisationen men slapp intervju och klantade inte bort sig som jag gjorde så han är nu chef till Mikael. Tänk vad vi utvecklats sedan vi påbörjade våra middagar ihop! 

Nya releasen sitter bra nu och kroppen var med i full Frölundasal igår. Vi har kvar det lägre maxantalet på våra pass och de är galet bokade nuförtiden på alla anläggningar och gymmen är lika välfyllda som innan pandemin.  Lappar och avspärrningar som satts på varannan konditionsmaskin för att tillse avstånd slits bort av folk som är uppenbart trötta på alla restriktioner. Vad är gymmens ansvar egentligen? Ska personal gå runt och jaga och tillrättavisa eller ligger det på var och envar som väljer att besöka stället? Ska gymmen införa vakter vid dörren för en ut-en in eller kanske bokningsystem för de som ska gymma? 

Birgit, min underbara 76-combatant berättade igår att hon kanske inte kommer till min nästa torsdagsklass - eftersom hon ska göra en tatuering! Vid 64 år lade hon sig under nålen för första gången och nu är det dags igen, hennes andra hund ska förevigas på hennes andra skuldra. Jag önskar att jag blir en lika cool tant som hon!