Lilltjejen tränar fotboll så morsan passade på att nöta asfalt. De håller på i nittio minuter så hade ingen brådska, gick ut med målet att köra lugnt med tanke på hur ovan jag är vid både asfalt och jogg över huvudtaget. Kroppen kändes jättebra, hamnade snabbt i den där känslan av att kunna fortsätta hur länge som helst. Men efter en dryg halvtimme tyckte höger knä att det fick vara slut på det roliga. Det blev ett patetiskt framryckande där  jag pressade mig haltande fram tills jag fick ge mig för knivarna som kördes in snett upp under knäskålen. Linkade några steg till det värsta släppte och jag kunde pressa en bit till och så höll jag på. Så jäkla störigt när resten av kroppen kändes så lätt och villig att bara fortsätta!

Smärtan är värst när jag lyfter benet, det vill säga när jag inte belastar det, är inte det konstigt?

Nåväl, efteråt åkte vi ut till Lindome för lite kattmys! Vi kattvaktar de små systrarna Skorpan och Smulan medan Johan och Elena befinner sig i huvudstaden. Jag gosar och Lilltjejen ger mat och tömmer låda.