Vad är det för konstig kultur som godtar en annonserad start klockan 19.00 men artisten i fråga kliver inte upp på scenen förrän två timmar senare? Vad är det för stil? Detta är så självklart att publiken inte heller bryr sig om att komma i tid - förutom jag och Christer då som visserligen fick superba platser. 

Jag hade minst en cd-skiva med Anastacia då när hon var som mest populär och visst har hon en fantastisk röst som jag tycker att ljudteknikerna kunnat skruva upp ytterligare för att bära fram ännu bättre. På grund av pandemin hade konserten fått flyttas fram till detta datum och den var helt ok, mycket men bra mellansnack men lite underligt att hon körde en Guns´n Roses cover när hon har så mycket bra eget material. Det var lite trångt på scenen för henne, dansarna och bandet, något hon också påpekade och jag undrade om detta verkligen var den största "lilla" scenen vi hade i Göteborg innan Scandinavium och Ullevi. Det är ju ett ganska rejält stort steg från Trägårn till Scandinavium. Lisebergshallen kom C fram till men antar att den har fullt upp med "Mamma Mia! The party".

Nåväl, innan halv elva var det över och vi åkte hem och löste av farfar som hade skjutsat hem Lilltjejen och hållit henne sällskap tills vi kom.

Jag skjutsar henne till sin tvärflöjt i eftermiddag, fotbollsklädd och redo för upphämtning av Johan efter orkestern. Jitex har föräldramöte medan jag har mitt pass i Sisjön, så det blir ett-i-ett för henne med tvärflöjt, orkester och fotbollsträning. Sedan blir det en kort pappavecka för henne innan vi plockar upp henne för färden norrut. Hon får ju två veckor där uppe då Johan och bonus ansluter helgen efter. Jag hoppas hennes knä fixar det...

 

 

Min ersättare ska ju kliva in från och med idag så jag kan ta en mer tillbakalutad roll i alla möten. Det känns lite konstigt men samtidigt skönt. Spänningen inför det nya teamet jag ska ta hand om börjar kännas mer och mer påtaglig men har inte aktivt påbörjat något där förrän jag har släppt mina befintliga två och därmed har plats i kalendern.

 

Visst blev det en snällare variant utan citrongräs, mynta, chili och de fruktansvärda korianderna och hon gillade det. Halleluja! Nästa grej hon är nyfiken på är vietnamesiska vårrullar och "steamed buns" - hemmagjorda eftersom det ser så mysigt ut att göra, inspirerad av den Oscars-vinnande kortfilmen "Bao". De där runda knytena, inte de som ser ut som små tacos. Det krävs nog en del övning men jag är på, även på dumplings eftersom det är så jämrans gott! 

Blir spännande om vi kan få till försök till denna pyssliga smaklighet men får nog vara beredda att påminna oss om devisen att övning ger färdighet!

Tänkt lite på mitt inlägg häromdagen gällande frånvaron av tillräckligt mycket känslomässiga  incitament för mig att skriva om. Det lät kanske som om det vore stiltje i min hjärna men det rör sig såklart en hel del, bara inte tillräckligt för att skapa behov av att skriva ned det. Ekonomin är ständigt där liksom det vacklande självförtroendet på jobbet och hjärnspöken kring Christer. Fram och tillbaka, upp och ned, mycket och litet, långtgående och flyktigt tillsammans med de triviala vardagsbestyren. 

Lyssnade ju på Anders Hansens "Depphjärnam: Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?" med stor behållning och lyssnar nu på den för ungdomar "Depphjärnan för unga". Ska man tro på hans teorier ska tillvaron aldrig kännas riktigt bra eller tillfredsställande- för det är vi inte gjorda för. Traumatiska upplevelser tillåter hjärnan oss inte att glömma, för den vill se till att vi inte utsätter oss för det igen. Oro och ångest är dess strategi för att se till att vi håller oss vid liv, inte nödvändigtvis välmående utan vid liv. Lite deprimerande men ganska logiskt ur den animaliska synvinkel vi så lätt glömmer att vi borde ha, kläder, nobelpris och komplicerad infrastruktur till trots.

En del är mer känslomässiga än andra, alla hanterar sina känslor olika men vi har dom och de har ett syfte. De passar bara inte alltid så bra in i det samhälle och de förväntningar vi har idag på det lyckliga och framgångsrika livet.

Jag undrar vad Lilltjejen skulle tycka om boken, den är ju riktad till hennes ålder. Jag kan tycka att Anders kunnat använda enklare ord och meningsbyggnad många gånger, det är inte så svårt att säga till exempel anledning istället för incitament. Det är så lätt för de unga att tappa fokus och för svårt språk är ett effektivt sätt att öka den risken. Menmen, de huvudsakliga budskapen kommer nog fram ändå så länge man nu lyssnar eller läser vidare.

Johan ska på konferens imorgon till på tisdag så Lilltjejen blir kvar hos mig tills dess. Jag och C hade en konsert inbokad sedan länge så  hon kommer att hämtas av farmor och farfar efter skolan där vi hämtar henne efteråt. 

På lördag åker vi till Sälen, ska bli så skönt att komma bort ett tag!

Det fula bygget Karlatornet tornar upp sig från Lindholmen, detta problemfyllda och skrytbygge till fallossymbol som förfular Göteborgs stadsprofi har sannolikt renderat några fjällstugor och köksrenoveringar för ett antal kommunpolitiker. Nordens högsta byggnad och vaddå då? Usch!

Men det var ett välsignat skönt pass att köra och på ett sätt lyckosamt då jag nu hann informera att jag inte kommer att köra mitt pass nästa lördag. 

Väl hemma igen fick jag konstatera också Råger som förlorad. Råger junior utan äpple står nu i köket och funderar på om han ska bubbla sig eller inte.

Lite lunch och sedan ärenden innan vi åkte ut till C för film och lite flipper. Lilltjejen har nu sett de tre första Star Wars-filmerna, de som egentligen är fyra till sex om jag fattat det rätt. Jag slumrade till och vaknade med rejäl huvudvärk men lät ändå flipperspelens skarpa ljud komplettera den en stund innan vi åkte hem. Tacomiddag följt av Sinbad i soffan medan C jobbar där nere. Nu spelar Ronja Knack på PS4:an medan jag och hundis degar vidare bredvid. Det känns som klockan är mycket mer än det knappa nio den tydligen de facto är. Trött jag är, som Yoda skulle ha sagt. Sova jag vill.

Nä Åd skämm Mn så tt fllt vattnglas flyg t öv skvbd ch tangntbd bl dt så hä nä övsta bkstavsadn slta fnga :´(

 

Jag har alltid dragit extra varje månad till ränte- och amorteringskontot så jag lyckats bygga upp en liten buffert just för de månader som nu kommer att bli ett faktum, men den är just det - liten och frågan är om den kommer att räcka tills räntan eventuellt går ned igen då det lär dröja.

 

Nåja, nu är det helg och jag har skjutsat Lilltjejen och Elvira till Emmy för övernattninskalas. Tjejerna målade naglarna medan jag kämpade med plattången då de tydligen ville ha lockat hår. Eller ja, vågor var väl det jag lyckades åstadkomma på den knappa tiden, hårstyling är verkligen inte min starka gren! Jag uppmuntrar att de ska lära sig hantera plattången på varandra och den dagen Lilltjejen blir nyfiken på smink ser jag fram emot att köpa lite startgrejer för henne att experimentera med. Men om hon frågar mig om hjälp kommer denna morsa hjälplöst till korta! Då känns det bra att hon har kompisar som redan nu börjat och kan lära henne, men än så länge är hon sin mammas dotter!

Jag märker att jag har svårt att hitta uppslag att skriva om, vilket jag antagligen ska se som positivt eftersom mitt skrivande brukar vara känslomässigt bundet. Ju mindre som rör sig i mitt huvud desto trökigare inlägg verkar det bli och även om jag definitivt tycker att jag haft tillräckligt med känslomässiga draman saknar jag ändå själva skrivandet. Då hade jag tankar och känslor som bara vräktes ut genom händerna, som ville och behövde komma ut. Men nu finns inget som ligger nära till hands eller tillräckligt nära mitt hjärta eller var skrivandet nu sitter för att bli något konstruktivt. Jag saknar skrivpuffarna som kunde ge mig en liten knuff men den bloggen har lagts ned och inspirationen därifrån avstannat. Det borde ju finnas någon liknande blogg eller tjänst som tillhandahåller liknande? Bara ett ord kan vara tillräckligt för att trigga igång min hjärna, men av någon anledning kan det inte komma ifrån mig själv.

 

C ska på after work med sina uppdragsgivare ikväll och jag tankade halv tank i bilen igår för att lämna utrymme till Emmys present inför fredagens övernattningskalas som jag och Lilltjejen tänkte försöka fixa idag. På fredag är det lön, phuu!

 

Det är strax under nollgradigt med den där isande kylan i luften, knät känns knappt och tempot är knappt över rask promenad - men jag är ute och det är skönt!

När jag kommer tillbaka ser jag tjejerna aktiva med boll och blir igen bara så lycklig över att bo där jag bor där hon har vännerna, skolan, skog och plan för sin älskade fotboll så nära. 

Skönt med en oplanerad söndag som började med att köksfläkten inte fungerade. Service bokades till onsdag som man till kvällen trodde sig kunna avboka då den fungerade igen - för att inte göra det till denna morgon. Uppenbarligen något glapp då den minuten senare lade av igen, så får nog ta hit den där teknikern ändå...

 

Ägnade nästan tre timmar åt att få däng i Ark Nova innan vi åkte och veckohandlade. Slötittade på någon futuristisk koreansk film tills det var dags att åka till passet i Frölunda. Jag kände inte alls för det, ville helst stanna hemma och av någon anledning tycka synd om mig själv. Jag kände mig rätt och slätt nedslagen och rent ut sagt deppig.

Men nya årets träningsambitioner håller ännu i sig och det blev över trettio deltagare vilket kändes lagom för salen. Bokningsmässigt ska det få plats för fyrtiotvå! Den välfyllda salen och musiken fick igång mig som vanligt och jag påmindes hur otroligt viktig träningen är för mig och mitt mående. 

Hämtade Lilltjejen som alltid passar på att sova hos mig när C är hemma med sin stortjej. Hon sover som en visp så har fått både armar och armbågar inkörda här och där men påminner mig själv att det swishar till och så vill honom inte sova med sin mamma längre.

 

Testade att tejpa hennes knä inför skolans idrottslektion idag och hon har övningar att göra från fysioterapeuten. Hon tycker inte alls om att missa fotbollen eller gymnastiken vilket förhoppningsvis motiverar henne till att göra dom, men jag undrar lite kring hur det kommer att gå med skidåkningen. Den är vibrerande men inte lika stötig men vi får helt sonika se. Det blir ju två veckor för henne eftersom Johan och bonusfamiljen åker upp veckan efter vår, då sportlovet träder i kraft.

 

Nåväl, jag får ju presentera Råger och Sura-Pelle! Coronapandemin blev en boost för surdegarna så vi är lite sena på bollen. Christers KitchenAid är inneboende hos mig där jag personligen anser att den både passar mycket bättre och dessutom faktiskt kommer till använding som mer än dammsamlare och brevpress. Jag blir sugen på att baka när jag ser den! Så därav har jag nu rört om och gullat lite med Råger och Sura-Pelle denna morgon. Christers är gjord på vanligt mjöl och jag testar med rågmjöl, (Råg)er, hahahahahaha! Ehm.

Jag körde också i lite rivet äpple som jag noterade att en del självutnämnda experter inkluderade. Så nu får vi se huruvida våra olika telningar artar sig och faktiskt resulterar i något ätbart på slutet. Jag är faktiskt inte särskilt förtjust i surdegsbröd med sin galet sega skorpa där man tror tänderna ska följa med, men det är ju något häftigt tillfredsställande med att tillverka sitt egna bröd, segt eller ej. 

Fortsättning följer.

Två rådjurs vita rumpor spatserade iväg med dess ägares förebrående mörka ögon på oss när vi klev in i Christers mammas trädgård, mitt i Örgryte och uppenbarligen vana vid människor där inne i tätbebyggelsen. Första gången jag träffade hans mamma var när jag lätt upprörd i jakt på omedelbara svar efter Rosas plötsliga uppdykande i mitt liv sökte upp honom där. Jag var ett under av iskall självbehärskning och gav blanka katten i vad hans mamma kunde tänka eller tycka. Jag riktigt kände min kyliga älskvärdhet mot henne medan mina blickar bokstavligt talat sköt blixtar mot honom. Hon visste vad som försiggick och var nog lätt förvirrad stackarn men höll god ton hon också de korta ögonblick hon då fick med mig.

Denna gång kom vi tillsammans med en budapeststubbe då hon fyllt år och C ville uppvakta med present. Åttio år fyllda, eller var det åttioett? Före detta veterinär och kristallklar. Under den korta fikastunden fick jag en liten inblick i den hårda jargong C berättat om som präglat hans sätt vilket var både intressant, lite sorgligt men också en form av bekräftelse.

Hans lillasyster bor också där efter sin skilsmässa och hemflyttning från Thailand, så fick träffa också henne och hennes väninna en snabbis innan de skulle iväg på brunch. Väninnan var gift med hennes tvillingbror, så ja, alla tre syskon har skiljt sig inom relativt kort tidsperiod, så jag antar att jag är i gott sällskap.

Systern är också insatt i hela vår sorgliga historia och jag fick intryck av att hon tyckte lite synd om mig, i kombination med lätt förakt. Eller så projicerar jag kanske bara vad jag själv förmodligen hade känt inför den bedragna som likväl tagit den hopplösa idioten men likväl älskade brodern tillbaka.

Nåväl, eftersom jag bara ätit en lätt frukost samt kört ett grymt pass i Majorna, goffade jag två bitar gräddstinn marängrulle innan vi åkte hem, fick Frasse i släptåg och spelade Ark Nova medan de tjocka spjällen vi preppat kördes i ugnen. Jag tyckte inte de blev bra då jag trodde det var kamben jag fyndat där efter jul och stoppat i frysen. Alldeles för mycket fett och misstänksamma konsistenser,  medan C nästan bara hade benen kvar på tallriken efteråt. Ådi har ett skrovmål att vänta när han kommer på måndag.

Jag åkte på däng såklart i Ark Nova, både idag och igår. Men operan "La boheme" var väldigt bra och raka motsatsen till "Hoffmanns äventyr". Vi pratade lite om hur och vad vi uppskattar med kulturella framträdanden där han älskar känslan och upplevelsen av en ensemble som agerar, som framför något så personligt som det bara kan bli från en aktör på scen till en åskådare i publiken. Min uppskattning inkluderar också att svepas med av klassiska musikorkestrar, överväldigas av alla toner och få ståpäls över hela kroppen. I denna opera var det sekunder där stråkarna fick utrymme och jag kände direkt hur de grep tag i mig. Det är så häftigt, så mäktigt!

C somnade till Netflix "Wednesday" medan jag som fastnat såklart måste se färdigt… de två sista avsnitten. Nu börjar jag känna mig nedvarvad och dåsig så dags att göra honom sällskap.

Rattade ut till Björlanda igår morse då jag har bättre uppsättning för min laptop och därmed kamera inför kursen. Tyckte jag var ute i god tid men trafiken slingrade sig långsamt över bron och västerut. 

Första dagen är mest intensiv och efteråt gick luften ur mig fullständigt, att hålla mitt pass kändes segt både psykiskt som fysiskt, trots att jag ju inte gjort annat än häckat framför skärmen hela dagen.

 

Jag är hungrig så jag nästan är vimmelkantig. De kilon jag tappade under min kris med C har hämtats ikapp med råge och jag måste nu försöka hålla igen för att jag helt sonika inte har råd att gå upp mera. En fattigmansdiet orsakad av kombinationen dyrare livsmedel och ovilja eller snarare oförmåga att shoppa kläder, haha! 

 

Men nu är det dags att packa ihop och åka hemåt, till min egna borg och mina katter! Dagarna här var ett undantag, vi är nittionio procent av tiden hos mig så tycker lite synd om C då jag själv är så hemmakär. Men han säger sig vara ok med det så då så! Sakta börjar det sjunka in, att vi är två så som två ska vara men så länge vi har våra respektive boenden har jag min trygghet vilket också är det som på något sätt håller oss isär. Det är mitt hem, mitt egna och det känns främmande och svårt att ens föreställa sig att ge upp det. Vågar jag verkligen sätta mig i en delad boendesituation igen?

Jag, den ständiga "kan själv", "vill själv" och "inte beroende av någon"?

 

Mörkret har lagt sig kompakt på andra sidan fönstren och mitt lilla arbetsrum reflekteras däri. Avslutar arbetsdagen och hoppas jag är förberedd för morgondagens kurs som jag ska hålla. Om en stund är det styrelsemöte och timmarna framför skärmen fortsätter, men jag kom mig ut på en längre promenad i varje fall där mitt infall att ge mig ut i skogs resulterade i snärjiga nakna björnbärssnår och vattensjuka viltstigar över Torrekullas höjd. Extra skönt med tanke på hur seg jag varit idag. Jag brukar inte ha särskilt svårt att vakna till på morgnarna men idag var jag helt väck. 

 

Ola vill boka in vår traditionella bowlingträff och trots att vi bara är tre är det först i slutet av februari vi alla kan. Det är främst jag som ställer till det då jag bara är tillgänglig två vardagar under mina icke-Ronjaveckor. Det är inte lång tid tills vi åker till Tandådalen och därefter är det sportlov. Tiden flyger så snart är vi där på Star bowling med mätta magar och ömma handleder.

 

Första seminariet i kinesiska kursen gick bra och inlämningsuppgiften är redan inskickad. Lite fusk är det nog att jag redan gått en nybörjarkurs men känner att jag behöver en liknande nivå istället för fortsättning för att förankra grunderna. Här är fokus på talad kinesiska vilket väl egentligen är det som jag skulle ha mest nytta av i arbetet. Det vore ju så himla häftigt att lära sig behärska språket men inser att det är tid och tålamod som krävs. Nåja, jag känner ingen brådska.

 

Företagsbilen jag har är en så kallad "co-development". Det innebär att den kan ha någon form av testutrustning installerad eller på annat sätt är del av en bilpark som ligger i produktutvecklarnas intresse att kunna följa upp. Det innebär att man till exempel som jag denna dag fick åka in till verkstan för att låta bilen få en ny mjukvara installerad. Detta är andra gången under de nu dryga två år jag haft denna bil så för några hundralappar lägre leasingkostnad är det inte särskilt betungande åtaganden. Fick en nygräddad bulle dessutom!

Passade på att åka in till kontoret när jag ändå var där ute, flera veckor sedan sist och inser att det kommer att bli mycket mer när jag tar mig an det nya teamet som sitter i PVÖ. Bensin och trängselavgift alltså...

 

Egentligen har mitt leasingavtal gått ut och en ny bil tagits ut innan årsskiftet men komponentbristen i världen har fördröjt all tillverkning så alla bilar vi nu produceras ska först och främst ut till de "riktiga" kunderna. Jag trivs skitbra med min lilla röding och ser har ingen anledning till att byta förrän jag är tvungen.

 

Kom igår ut på en första joggingrunda på vad som känns som evigheter. Det blev varken långt eller länge men knät kändes helt ok men ordentlig träningsvärk i benen istället. Lilltjejen var till fysioterapeuten i eftermiddags och fick rapporterat att det var knäskålssenan, troligt så kallat "hopparknä" eller "schlatterknä". Så allt hopp och spring är förbjudet nu men lättare träning utan stötar att rekommendera. Happ.

Mörkret härskar på utsidan och regn hörs träffa fönsterblecken. C drog till gymmet redan vid fyra för att undvika rusningen, nu efter nyår efter det som vanligt extra hysteriskt vilket märkts på mina pass också där jag har kö till kvällens i Sisjön. Salen är förvisso också liten så fick minska ned maxantalet när vi märkte att det blev för trångt.

Känner mig lite ofokuserad märker jag, tack för idag!

 

En skulle sova över så det blev mycket spel på två till tre och fyra personer under hela helgen. Kändes nästan konstigt att ha en hel helg utan några som helst planer, det händer inte ofta!

Något medialt forum ställde en fråga kring den märkligaste kulturkrock någon erfarit i ett annat land. Någon beskrev ett minne från Sverige där denne lekte som barn hemma hos en kompis och när det blev middagsdags fick hen vänta på kompisens rum medan denne åt. 

Kommentarsfältet gick bananas om snåla svenskar och ett ohyfs utan dess like. Jag minns detta själv från när jag var barn och där och då var det inget konstigt. Bakgrunden var fattig-Sverige där man helt enkelt inte hade råd att bjuda barnens vänner utan maten man lagade var den som skulle räcka till familjen.

Jag tycker som sagt det är jättemysigt när Lilltjejen tar med kompisar hem och de härjar i köket medan jag sitter och jobbar. Ronja frågar om de kan ta något och ser till att de städar undan ordentligt efter sig. Men på sistone har ett smolk i bägaren dykt upp i samband med min ekonomiska situation tillsammans med det faktum att Lilltjejen aldrig bjuds tillbaka.

Hon följer så gott som aldrig med någon annan hem och framför allt inte för att sova över. Kanske är det för att hon säger sig, liksom jag trivas så bra hemma men också för att hennes kompisar också gör det? De har hela övervåningen, jag skämmer bort dom med snacks och saft till kvällsmyset och våffelfrukost med Nutella och vispad grädde - för jag tycker det är mysigt!

Ronja kommenterade när jag stressade för att skjutsa dom till trampolinparken att det alltid var jag som skjutsade och hämtade varhelst de skulle någonstans, aldrig någon annan förälder, och så är det ju.

Jag har ett flexibelt arbete och kan jobba jättemycket hemifrån. Jag har bara ett barn att lägga min tid på. Jag har lyxen att varannan vecka kunna "vila" från ansvar, logistikpussel, läxförhör och tillagade måltider. Men ibland får jag intryck av att de andra föräldrarna utnyttjar det. De har två barn ja, men är också två vuxna. Borde de inte efter alla år av fika, middagar, övernattningar, Lisebergs-, äventyrsbads-, trampolinparks- och så vidare-skjutsningar och besök känna själva att det borde vara deras tur? Utflykterna betalar de förstås och extra för mat, men ofta har jag lagt ut när det inte räckt. Jag har dock märkt att vissa föräldrar är måna att betala för sig medan vissa inte ens frågar.

Jag kanske har bäddat för det själv, jag tycker ju som sagt mycket om det och vill och kommer inte att börja säga nej bara av princip. Men kanske var det allt detta som fick mig att faktiskt göra det för första gången igår.

Vi promenerar allihopa till Godisbjörnen för att Christer vill ha lördagsgodis. Ronja har redan i vårt aldrig sinande godisskåp men vill såklart också ha nytt och jag frågar Lilltjejen om hon har med sitt betalkort. Hon har glömt det och jag frågar om hon inte ska vända om och hämta det - annars blir det ju inget.

Kanske skulle jag ha markerat detta tydligare men ju närmare vi kommer desto mer störd blir jag på hur självklart kompisen förväntar sig godis som jag ska betala. Det är som när man hört hennes kompisar viska till Ronja "Kan du inte fråga din mamma om vi kan få glass?" Eller till och med frågar mig rätt ut om det. Visst, de är barn men överreagerar jag som anser att det är ouppfostrat? "Kan vi få efterrätt?" Va-a!?

Jag hoppas innerligt att Ronja aldrig vare sig frågar något sådant eller bjuder in sig själv på middag och övernattningar hos sina kompisar! 

Nu hamnade Ronja i en jobbig situation när hon förstod att jag inte tänkte bjuda utan gjorde klart att man fick be föräldrarna swisha. Självklart ville hon inte ensam få eller låna pengar och köpa om inte den andra fick och nej, det är inga stora pengar! Jag fick bara just där och då nog och gick in ställde mig i principhörnet - och det sög fett!

Jag tycker inte om att känna mig som en snåltant som känner sug i magen över att en hel liter fruktyoghurt eller kräm som skulle ha räckt till en veckas frukost plötsligt ätits upp av andra än min familj. Eller päronen som var tänkta till Lilltjejens skoldagar försvann redan på tisdagen. Man kan ju bara tacka stjärnorna för att det inte är en pojke man fick vilkens tonårshormoner verkar kräva kilovis av näring. Två-tre killkompisar skulle tvingat mig återgå till barndomens tillämpningar att var och en äter hos sig!

Usch, jag låter och känner mig som en riktigt snål och egoistisk surkärring. Men när svångremmen dras åt blir alla de små extra utgifterna värda så mycket mera. C kunde ha en vän till dottern boende hos dom i flera dagar, ibland upp till en vecka(!), aldrig det omvända och utan ett ljud om ersättning. Föräldern hade det kanske tufft ekonomiskt och C hade råd och säkert ändå sagt nej om denne velat betala - men som den andre föräldern hade man väl känt en skyldighet att ändå fråga i varje fall? Mitt samvete hade aldrig klarat det.

Nog med gnäll nu.

Lilltjejens rum håller på att förvandlas från barn- till flickrum. Hon röjer, sorterar och rensar och jag lägger ut det som går på FBs alla lokala säljforum. Har inte hjärta att slänga och alla bäckar små. Får skänka om inget intresse finns, för av förklarliga snabbväxande skäl flödar forumen av urvuxna kläder och leksaker vilkas intresse snabbt har svalnat.

Den smala Billy bokhylla vi köpte (hittade ingen på Marketplace) ville hon försöka montera själv medan jag körde mitt söndagspass. Hon har ännu ont i knät och stod över sin fotboll. 

Hon klarade det galant, förutom att pricka alla spikar från baksidan och in i den stabiliserande mitthyllan samt över- och underdel. Det är ingen idé att förebrå henne, det gjorde hon själv tillräckligt mycket utan fick bara beröm för att hon lyckades helt på egen hand montera sin bokhylla.

 

Om man ska introducera opera för en pinfärsk tolvåring kanske "Hoffmanns äventyr" är i starkaste laget. Eller så är den perfekt med avseende på det faktum att den uppfyllde kriterierna beträffande svårigheten att förstå vad det hela handlade om. Lång var den dessutom, med början klockan sju  klev vi sedan inte ut genom de stora glasdörrarna förrän vid elva och de två pauserna var behövliga.
Lilltjejen blev förståeligt nog trött, till och med C var nära att nicka till och undertecknad överraskade sig själv med att hålla sig förvånande vaken alla tre akter. Men även om Ronja tyckte den var lite lång så uppskattade hon det hela och mycket som jag tittade minst lika mycket ned i orkesterdiket och betraktade musikernas skicklighet.

Det var onekligen en skum uppsättning och ytterligare annorlunda då det visade sig att tre av huvudaktörerna var sjuka. Herr Hoffmann porträtterades som ung, medelålders och gammal av tre olika sångare och de två förstnämnda kunde agera men inte sjunga, så kvällen innan hade de flugit in en ersättare från Umeås Norrlandsopera där de precis avslutat sina föreställningar av en annorlunda uppsättning. Han fick sjunga båda rollerna från sidan av orkesterdiket och gjorde det med bravur! De ordinarie röstlösa sångarna gjorde ganska värdelösa försök att mima och visst gick en dimension förlorad när duetter och liknande framfördes men rösterna kom från olika håll.

 

Hon som spelade Olympia och alla hennes alter egon var också krasslig men skulle försöka och höll ut under de två första akterna. Oj vad hon måste ha kämpat för jäklar vilken röst! Till sista akten fick också där en nedflugen back-up hoppa in från andra sidan av orkesterdiket. Tycker det var imponerande genomfört med så kort varsel från de båda.

 

Det var en smått förvirrande men ändå trevlig paus från stressen jag känner på jobbet. Nu är alla möten klara för dagen, nio stycken landade jag på innan klockan slog fyra och min hjärna är lika full som to-do listan är lång. Hela veckan har jag varit mer förvirrad än vanligt, körde refinement för att upptäcka att det var ett daily, daily där det skulle vara refinement, blandar ihop teamen och är på väg att skicka inbjudningar till folk för ett team som egentligen gäller ett annat, glömmer bort vilket teams möte jag håller på att facilitera, lade den skurna lunchavokadon i asken istället för de förberedda skålarna och glömmer grejer som jag sagt eller gjort minuter tidigare. Jag var nog inte riktigt beredd på den rivstart som denna vecka medförde då alla kom tillbaka.

Min efterträdare är väldigt engagerad och på med massor av frågor kring om jag testat ditten och datten, har någon plan för det där eller vad jag gjort beträffande det här - vilket är jättebra men jag känner mig ganska värdelös över allt jag inte åstadkommit under min tid med teamen. Han kommer nog att kunna utföra underverk med dom när jag lämnat och jag känner självförtroendet vackla när jag ska ta mig an det nya.

Samtidigt ligger oron över den kommande räntesmockan som en ruvande klump i magen. Jag pratar emellenåt en del med en kollega som berättat att hen är i liknande situation och också beskrev sin oro som ett konstant magont. Det är tydligen där oron bor, i magen.

 

Lilltjejen kom hem med tre kompisar och jag har telefontid imorgon med Fysioterapeuterna gällande hennes knä. Ingen terminsstart med gymnastiken för henne idag.

 

Att prata pengar anses av många vara tabu, konstigt egentligen när det är så stor del av vår tillvaro, från enskild individ till samhälle och värld som kretsar kring dom. De två sistnämnda är ok vid fikabord och middagstillställning medan det första kan vara lika minerat som psykiskt mående.

Varför är det så? 

 

Min saknad efter snö känns rent fysiskt liksom min oro för min ekonomi där jag under dagen uppdaterade min budget. Avgifter från a-kassa till försäkringar har gått upp, plockar bort fondsparandet på tvåhundra i månaden och avaktiverar Världsnaturfonden och Fågelcentralens månatliga bidrag på femtio kronor vardera. Jag räknar bostadslånen på sexprocentig ränta vilket inte är omöjlig om man ska tro spekulanterna, samt fortsatt arbete hemifrån så jag inte behöver vare sig tanka bilen lika ofta eller betala trängselavgift. 

Jag avrundar uppåt i många poster och landar på under hundralappen kvar när alla kända och uppskattade utgifter har dragits. Det är en budget i nivå med de som de beskäftiga programledarna i Lyxfällan tar fram åt sina telningar. Noll utrymme för ens en utelunch, än mindre ett besök på Max med Lilltjejen. 

 

Det är lika paradoxalt som vädret i norr och söder att jag går på teater, äter ute och bor på spa - samtidigt som jag med ont i magen skjutsar Lilltjejen med kompis till trampolinparken med sitt inträde på tvåhundrafemtio spänn.

Men allt utom det sistnämnda - besöket på Vann, föreställningar på Stora teatern, Operan imorgon och luncher ute har jag endast Christer att tacka för. Han uppskattar och vill göra sådana saker och som de flesta andra dela det med någon man tycker om. Så jag accepterar och uppskattar.

Vi turas om att handla mat, han tankar min bil ibland, betalar mina massagetider som är en historia för sig jag bara får mer ångest av att tänka på. Samtidigt är jag inte berättigad att befatta mig med ordet ångest, verklig sådan som jag aldrig erfarit. Oro och vånda kanske passar bättre för det likväl lyxproblem jag har.

Vi pratar om att hyra ut mitt hem, för skulle jag sälja nu skulle jag gå med förlust. Att ta bort företagsbilen kunde tydligen innebära att man inte får leasa igen på väldigt, väldigt lång tid men likväl något att måsta överväga. Fast kapitalet att köpa ens en liten gammal skruttbil har jag inte - för att inte tala om de oförutsedda och ofta kostsamma åtgärder en gammal bil kan behöva. 

 

Jag vill inte vara beroende av C, inte av någon! Han vill hjälpa mera, säger att vi ju är två och blir sårad av att jag inte förmår ta emot när jag tycker att jag redan gör det så mycket. När man är två bidrar båda anser jag och blundar för det faktum att jag hellre ger för mycket till någon annan än tar emot och således troligen agerat som C om jag kunnat. Jag är helt sonika så förbenat stolt och stoltheten kan bli ens fall som det heter. 

 

Nåväl, det är som det är och även om det ser ut att gå fort så är vi likväl inte på sex procent ännu och jag är evigt tacksam för det mångåriga elavtal jag tecknade innan Putin idiotförklarade sig för halva världen. Så jag anpassar min budget för att förhoppningsvis kunna bygga på min buffert något fram tills vi tickat upp och förbi de där procenten. 

Under tiden jobbar jag nu parallellt med Erlend, min efterträdare som ska ta över mina två team GPI och FaOS. Nu är det officiellt att jag lämnar dom för det tredje, VCATS samt ett nytt i samma ART som kallas Smartfact. Känns konstigt men samtidigt spännande liksom den nya kursen i kinesiska jag började kika på idag.

 

Lilltjejen kunde vara med på fotbollsträningen denna kväll då orkestern kör igång först nästa vecka. Hon har börjat få ont i ena knäet och det gillar jag inte!

 

 

 

En bra vecka är slut och imorgon är det dags att jobba igen. Lilltjejen tycker om att passa på att sova hos mig när C är hos sig, vilket inte är så ofta nuförtiden. Jag undrar om han ska tröttna, när han ska tröttna och han hävdar tålmodigt hur han bestämt sig och hur rätt och bra det känns. Sedan kontrar han och undrar när jag ska tröttna eftersom jag ju är den introverta med det utpräglade behovet av egentid. Jag antar att det är ett bra tecken att    C ger mig energi där andra dränerar mig på den. 

När Lilltjejen var återbördad till sin pappa på fredagen ägnade vi minst tre timmar åt en ny omgång Ark Nova, men lyckades slutföra den och med ytte-pytte marginal så vann jag, för att C missade en liten men väsentlig detalj i sluttampen. Det kommer han inte att göra igen.

Knäet är mycket bättre, tillbaka till att bara kännas utan nämnvärd smärta och likaså axeln är där men inget störmoment. Till och med huvudvärken har gett med sig för att endast gästspela emellanåt, inte värre än att en Ipren kan åtgärda vid behov.

Hundis ligger intill Ronja under täcket där han av någon anledning och trolig dålig tillgång på syre ändå föredrar att ligga. Hon har vridit lite på dygnet och rör sig således rastlöst trots att klockan snart är halv tolv. 

Ambitionen var en tidigare kväll för att förbereda sig inför skolstarten på tisdag men det går uppenbarligen sådär. Själv kör jag inte ha några problem när ögonen nu går i kors!

Väl hemma avtackade sig Lilltjejen en omgång brädspel för att förkovra sig med sina presenter. Jag åkte på däng som vanligt i Carcassonne trots Plutts sympatier.

Under natten och förmiddagen blåste det upp till rejäl snöstorm men nära nollstrecket blev det bara tungt och blött. 

När Lilltjejen skjutsats till Johan där övernattningskalas väntade körde vi Ark Nova. Vi kom in i spelet rätt bra men höll på i timmar!  Knappt hade vi kommit halvvägs när vi gav upp för att fixa middag innan nästa form av spel - Classic och Super Classic turnering på Möbelgatan här i Mölndal.

Här är vi nu och det går som väntat för mig och jag inser att flipper är som golf, en boll/kula är det skitkul och det går enligt mina mediokra mått helt ok för att i andra gå fullkomligt åt skogen, och det är så förbenat irriterande att man funderar på att aldrig spela mera!

De gamla classic och super classic rinner hela tiden för mig, ibland får jag inte ens röra kulan och jag blir så arg att jag knappt vet vart jag ska ta vägen! Men till skillnad från C och de många andra manfolken här i lokalen så varken gormar, svär eller sliter jag i spelen. Kanske borde jag göra något sådant också för det är riktigt jobbigt att inte veta vad man ska göra av den orimliga vreden som dessa spel kan ge upphov till. Det ska vara roligt att spela men just nu är det banne mig inte det och det går inte heller bra för C i hans ögon så vi båda går omkring här och surar!

Skulle fixa några bakelser till Lilltjejens uppvaktning och tydligen ville hundis följa med mig hellre än stanna kvar i Björlanda med C. Det ser inte så bekvämt ut att ha kroppen i mitt knä och huvudet på bordsskivan men för honom funkar det uppenbarligen. 

Vad är det med hundar och deras nos som gör den så oemotståndlig? Den där stora mörka, fuktiga eller torra men varma nosen som gör att man bara vill sätta sin egen nästipp däremot. Han börjar bli lite långhårig nu och enligt mitt tycke då som sötast.

 

Lyckades ju spräcka skärmen när jag gjorde min vurpa häromveckan. Skärmskyddet tog det värsta och de tunna kvarvarande sprickorna kan jag leva med. Själva skalet har dock gjort skäl för sin uppgift, helt trasigt och oformigt fick jag byta det också. Hundralappar lika roliga att spendera som att deklarera.

 

Katniss Everdeen i "Hunger games" har en virkad eller stickad skapelse som inspirerat kreativa hantverkare att skapa liknande mönster. Svårt att se på denna bild men det är en sluten öppning för vänster arm och helt öppet ungefär som en poncho över höger där endast kragen håller ihop den. Jag hittade ett mönster som verkade hanterbart och eftersom garnet är så grovt gick det på få timmar att få ihop. Dock hade de inte fler nystan i affären så fick dryga ut med ett annat av helt annan tjocklek och färg men lade det dubbelt och tyckte det funkade riktigt bra ändå. Kragen skulle ha några varv till men tja, utan garn är det svårt. Ger precis lagom värme så blir nog en grå nästa gång jag har råd att köpa nystan. Dock betalade jag liftkorten och skidhyran igår och fick ta ytterligare från mitt sinande sparkapital så den grå får vänta ett tag.

Roligt dock med sådana relativt enkla projekt som ger snabb utdelning men garninköp går under lyxkonsumtion dessa dagar.

 

Lyssnar på kinesisk radio emellanåt, förstår inte ett jota men vill få en känsla för språkets satsmelodi och uttal. Kursen både jag och Christer registrerat oss till denna termin är fokuserad på muntlig språkfärdighet och jag kan bara hoppas att man kommer att få använda sig av pinyin.

 

Själv minns jag ett par släta grå stövlar i lågstadiet som alla, inklusive jag själv ville ha och faktiskt fick. I mellanstadiet var det en jacka med pälskrage en klasskompis hade som min mamma fattade tycke för och också köpte. Då fick jag kommentarer att jag var en härmapa. 

Nåväl, tiden då en annan bestämde vad man skulle ha på sig passerade och man fann till slut sin egen stil via storblommiga tights, rynksockor och skogshuggar-fleeceskjortor. 

 

Med en tårtbit i magen för mycket lades mjuk mandelkubbe till när jag kom ut till Björlanda. Körde några omgångar "The mind" och lyckades ta oss hela vägen upp till nivå elva, näst sista! Otroligt banalt men snillrikt kortspel.

 

 

Galet mätt efter frukostfrosseri! Tog två mjölkchokladmousse… trots att man fortfarande var mätt efter gårdagens middag.

En julklapp från C var ett besök på Vann spa som vi anlände till igår. Svettades, andades och lyckades till slut ta mig hela vägen ned under det vinterbruna fjordvattnet! Ett finskättat par i bastun berättade om ett vinterbad i minus trettiotvå grader så antar att detta var som att hoppa i medelhavet för dom.

Första gången jag satte kniven i en pärlhöna och den var överraskande mjäll och god. Vi satt i drygt tre timmar och rullade därifrån direkt i säng. Burp!

Lite snöpligt var det att Pia däckades av feber och vårt planerade nyårsfirande fick bli på tu man hand. Då var det tacksamt att man inte hunnit lägga massa tid på planering och förberedelser. 

Årets sista dag var mulen med regn i luften och ganska blåsig men det hindrade oss inte från att genomföra Christers förslag - liten utflykt till Sisjön. Vi skulle banne mig grilla pinnbröd, och trots det hurviga vädret så blir det aldrig fel med en öppen eld, varm nyponsoppa och smör som smälter över det gräddade brödet som smaksatts med oregano, basilika och parmesanost!