Om man ska introducera opera för en pinfärsk tolvåring kanske "Hoffmanns äventyr" är i starkaste laget. Eller så är den perfekt med avseende på det faktum att den uppfyllde kriterierna beträffande svårigheten att förstå vad det hela handlade om. Lång var den dessutom, med början klockan sju  klev vi sedan inte ut genom de stora glasdörrarna förrän vid elva och de två pauserna var behövliga.
Lilltjejen blev förståeligt nog trött, till och med C var nära att nicka till och undertecknad överraskade sig själv med att hålla sig förvånande vaken alla tre akter. Men även om Ronja tyckte den var lite lång så uppskattade hon det hela och mycket som jag tittade minst lika mycket ned i orkesterdiket och betraktade musikernas skicklighet.

Det var onekligen en skum uppsättning och ytterligare annorlunda då det visade sig att tre av huvudaktörerna var sjuka. Herr Hoffmann porträtterades som ung, medelålders och gammal av tre olika sångare och de två förstnämnda kunde agera men inte sjunga, så kvällen innan hade de flugit in en ersättare från Umeås Norrlandsopera där de precis avslutat sina föreställningar av en annorlunda uppsättning. Han fick sjunga båda rollerna från sidan av orkesterdiket och gjorde det med bravur! De ordinarie röstlösa sångarna gjorde ganska värdelösa försök att mima och visst gick en dimension förlorad när duetter och liknande framfördes men rösterna kom från olika håll.

 

Hon som spelade Olympia och alla hennes alter egon var också krasslig men skulle försöka och höll ut under de två första akterna. Oj vad hon måste ha kämpat för jäklar vilken röst! Till sista akten fick också där en nedflugen back-up hoppa in från andra sidan av orkesterdiket. Tycker det var imponerande genomfört med så kort varsel från de båda.

 

Det var en smått förvirrande men ändå trevlig paus från stressen jag känner på jobbet. Nu är alla möten klara för dagen, nio stycken landade jag på innan klockan slog fyra och min hjärna är lika full som to-do listan är lång. Hela veckan har jag varit mer förvirrad än vanligt, körde refinement för att upptäcka att det var ett daily, daily där det skulle vara refinement, blandar ihop teamen och är på väg att skicka inbjudningar till folk för ett team som egentligen gäller ett annat, glömmer bort vilket teams möte jag håller på att facilitera, lade den skurna lunchavokadon i asken istället för de förberedda skålarna och glömmer grejer som jag sagt eller gjort minuter tidigare. Jag var nog inte riktigt beredd på den rivstart som denna vecka medförde då alla kom tillbaka.

Min efterträdare är väldigt engagerad och på med massor av frågor kring om jag testat ditten och datten, har någon plan för det där eller vad jag gjort beträffande det här - vilket är jättebra men jag känner mig ganska värdelös över allt jag inte åstadkommit under min tid med teamen. Han kommer nog att kunna utföra underverk med dom när jag lämnat och jag känner självförtroendet vackla när jag ska ta mig an det nya.

Samtidigt ligger oron över den kommande räntesmockan som en ruvande klump i magen. Jag pratar emellenåt en del med en kollega som berättat att hen är i liknande situation och också beskrev sin oro som ett konstant magont. Det är tydligen där oron bor, i magen.

 

Lilltjejen kom hem med tre kompisar och jag har telefontid imorgon med Fysioterapeuterna gällande hennes knä. Ingen terminsstart med gymnastiken för henne idag.