En skulle sova över så det blev mycket spel på två till tre och fyra personer under hela helgen. Kändes nästan konstigt att ha en hel helg utan några som helst planer, det händer inte ofta!

Något medialt forum ställde en fråga kring den märkligaste kulturkrock någon erfarit i ett annat land. Någon beskrev ett minne från Sverige där denne lekte som barn hemma hos en kompis och när det blev middagsdags fick hen vänta på kompisens rum medan denne åt. 

Kommentarsfältet gick bananas om snåla svenskar och ett ohyfs utan dess like. Jag minns detta själv från när jag var barn och där och då var det inget konstigt. Bakgrunden var fattig-Sverige där man helt enkelt inte hade råd att bjuda barnens vänner utan maten man lagade var den som skulle räcka till familjen.

Jag tycker som sagt det är jättemysigt när Lilltjejen tar med kompisar hem och de härjar i köket medan jag sitter och jobbar. Ronja frågar om de kan ta något och ser till att de städar undan ordentligt efter sig. Men på sistone har ett smolk i bägaren dykt upp i samband med min ekonomiska situation tillsammans med det faktum att Lilltjejen aldrig bjuds tillbaka.

Hon följer så gott som aldrig med någon annan hem och framför allt inte för att sova över. Kanske är det för att hon säger sig, liksom jag trivas så bra hemma men också för att hennes kompisar också gör det? De har hela övervåningen, jag skämmer bort dom med snacks och saft till kvällsmyset och våffelfrukost med Nutella och vispad grädde - för jag tycker det är mysigt!

Ronja kommenterade när jag stressade för att skjutsa dom till trampolinparken att det alltid var jag som skjutsade och hämtade varhelst de skulle någonstans, aldrig någon annan förälder, och så är det ju.

Jag har ett flexibelt arbete och kan jobba jättemycket hemifrån. Jag har bara ett barn att lägga min tid på. Jag har lyxen att varannan vecka kunna "vila" från ansvar, logistikpussel, läxförhör och tillagade måltider. Men ibland får jag intryck av att de andra föräldrarna utnyttjar det. De har två barn ja, men är också två vuxna. Borde de inte efter alla år av fika, middagar, övernattningar, Lisebergs-, äventyrsbads-, trampolinparks- och så vidare-skjutsningar och besök känna själva att det borde vara deras tur? Utflykterna betalar de förstås och extra för mat, men ofta har jag lagt ut när det inte räckt. Jag har dock märkt att vissa föräldrar är måna att betala för sig medan vissa inte ens frågar.

Jag kanske har bäddat för det själv, jag tycker ju som sagt mycket om det och vill och kommer inte att börja säga nej bara av princip. Men kanske var det allt detta som fick mig att faktiskt göra det för första gången igår.

Vi promenerar allihopa till Godisbjörnen för att Christer vill ha lördagsgodis. Ronja har redan i vårt aldrig sinande godisskåp men vill såklart också ha nytt och jag frågar Lilltjejen om hon har med sitt betalkort. Hon har glömt det och jag frågar om hon inte ska vända om och hämta det - annars blir det ju inget.

Kanske skulle jag ha markerat detta tydligare men ju närmare vi kommer desto mer störd blir jag på hur självklart kompisen förväntar sig godis som jag ska betala. Det är som när man hört hennes kompisar viska till Ronja "Kan du inte fråga din mamma om vi kan få glass?" Eller till och med frågar mig rätt ut om det. Visst, de är barn men överreagerar jag som anser att det är ouppfostrat? "Kan vi få efterrätt?" Va-a!?

Jag hoppas innerligt att Ronja aldrig vare sig frågar något sådant eller bjuder in sig själv på middag och övernattningar hos sina kompisar! 

Nu hamnade Ronja i en jobbig situation när hon förstod att jag inte tänkte bjuda utan gjorde klart att man fick be föräldrarna swisha. Självklart ville hon inte ensam få eller låna pengar och köpa om inte den andra fick och nej, det är inga stora pengar! Jag fick bara just där och då nog och gick in ställde mig i principhörnet - och det sög fett!

Jag tycker inte om att känna mig som en snåltant som känner sug i magen över att en hel liter fruktyoghurt eller kräm som skulle ha räckt till en veckas frukost plötsligt ätits upp av andra än min familj. Eller päronen som var tänkta till Lilltjejens skoldagar försvann redan på tisdagen. Man kan ju bara tacka stjärnorna för att det inte är en pojke man fick vilkens tonårshormoner verkar kräva kilovis av näring. Två-tre killkompisar skulle tvingat mig återgå till barndomens tillämpningar att var och en äter hos sig!

Usch, jag låter och känner mig som en riktigt snål och egoistisk surkärring. Men när svångremmen dras åt blir alla de små extra utgifterna värda så mycket mera. C kunde ha en vän till dottern boende hos dom i flera dagar, ibland upp till en vecka(!), aldrig det omvända och utan ett ljud om ersättning. Föräldern hade det kanske tufft ekonomiskt och C hade råd och säkert ändå sagt nej om denne velat betala - men som den andre föräldern hade man väl känt en skyldighet att ändå fråga i varje fall? Mitt samvete hade aldrig klarat det.

Nog med gnäll nu.

Lilltjejens rum håller på att förvandlas från barn- till flickrum. Hon röjer, sorterar och rensar och jag lägger ut det som går på FBs alla lokala säljforum. Har inte hjärta att slänga och alla bäckar små. Får skänka om inget intresse finns, för av förklarliga snabbväxande skäl flödar forumen av urvuxna kläder och leksaker vilkas intresse snabbt har svalnat.

Den smala Billy bokhylla vi köpte (hittade ingen på Marketplace) ville hon försöka montera själv medan jag körde mitt söndagspass. Hon har ännu ont i knät och stod över sin fotboll. 

Hon klarade det galant, förutom att pricka alla spikar från baksidan och in i den stabiliserande mitthyllan samt över- och underdel. Det är ingen idé att förebrå henne, det gjorde hon själv tillräckligt mycket utan fick bara beröm för att hon lyckades helt på egen hand montera sin bokhylla.