Att prata pengar anses av många vara tabu, konstigt egentligen när det är så stor del av vår tillvaro, från enskild individ till samhälle och värld som kretsar kring dom. De två sistnämnda är ok vid fikabord och middagstillställning medan det första kan vara lika minerat som psykiskt mående.

Varför är det så? 

 

Min saknad efter snö känns rent fysiskt liksom min oro för min ekonomi där jag under dagen uppdaterade min budget. Avgifter från a-kassa till försäkringar har gått upp, plockar bort fondsparandet på tvåhundra i månaden och avaktiverar Världsnaturfonden och Fågelcentralens månatliga bidrag på femtio kronor vardera. Jag räknar bostadslånen på sexprocentig ränta vilket inte är omöjlig om man ska tro spekulanterna, samt fortsatt arbete hemifrån så jag inte behöver vare sig tanka bilen lika ofta eller betala trängselavgift. 

Jag avrundar uppåt i många poster och landar på under hundralappen kvar när alla kända och uppskattade utgifter har dragits. Det är en budget i nivå med de som de beskäftiga programledarna i Lyxfällan tar fram åt sina telningar. Noll utrymme för ens en utelunch, än mindre ett besök på Max med Lilltjejen. 

 

Det är lika paradoxalt som vädret i norr och söder att jag går på teater, äter ute och bor på spa - samtidigt som jag med ont i magen skjutsar Lilltjejen med kompis till trampolinparken med sitt inträde på tvåhundrafemtio spänn.

Men allt utom det sistnämnda - besöket på Vann, föreställningar på Stora teatern, Operan imorgon och luncher ute har jag endast Christer att tacka för. Han uppskattar och vill göra sådana saker och som de flesta andra dela det med någon man tycker om. Så jag accepterar och uppskattar.

Vi turas om att handla mat, han tankar min bil ibland, betalar mina massagetider som är en historia för sig jag bara får mer ångest av att tänka på. Samtidigt är jag inte berättigad att befatta mig med ordet ångest, verklig sådan som jag aldrig erfarit. Oro och vånda kanske passar bättre för det likväl lyxproblem jag har.

Vi pratar om att hyra ut mitt hem, för skulle jag sälja nu skulle jag gå med förlust. Att ta bort företagsbilen kunde tydligen innebära att man inte får leasa igen på väldigt, väldigt lång tid men likväl något att måsta överväga. Fast kapitalet att köpa ens en liten gammal skruttbil har jag inte - för att inte tala om de oförutsedda och ofta kostsamma åtgärder en gammal bil kan behöva. 

 

Jag vill inte vara beroende av C, inte av någon! Han vill hjälpa mera, säger att vi ju är två och blir sårad av att jag inte förmår ta emot när jag tycker att jag redan gör det så mycket. När man är två bidrar båda anser jag och blundar för det faktum att jag hellre ger för mycket till någon annan än tar emot och således troligen agerat som C om jag kunnat. Jag är helt sonika så förbenat stolt och stoltheten kan bli ens fall som det heter. 

 

Nåväl, det är som det är och även om det ser ut att gå fort så är vi likväl inte på sex procent ännu och jag är evigt tacksam för det mångåriga elavtal jag tecknade innan Putin idiotförklarade sig för halva världen. Så jag anpassar min budget för att förhoppningsvis kunna bygga på min buffert något fram tills vi tickat upp och förbi de där procenten. 

Under tiden jobbar jag nu parallellt med Erlend, min efterträdare som ska ta över mina två team GPI och FaOS. Nu är det officiellt att jag lämnar dom för det tredje, VCATS samt ett nytt i samma ART som kallas Smartfact. Känns konstigt men samtidigt spännande liksom den nya kursen i kinesiska jag började kika på idag.

 

Lilltjejen kunde vara med på fotbollsträningen denna kväll då orkestern kör igång först nästa vecka. Hon har börjat få ont i ena knäet och det gillar jag inte!