Fredagsmörker
Rattade ut till Björlanda igår morse då jag har bättre uppsättning för min laptop och därmed kamera inför kursen. Tyckte jag var ute i god tid men trafiken slingrade sig långsamt över bron och västerut.
Första dagen är mest intensiv och efteråt gick luften ur mig fullständigt, att hålla mitt pass kändes segt både psykiskt som fysiskt, trots att jag ju inte gjort annat än häckat framför skärmen hela dagen.
Jag brukar ju komma igång när musiken startar men det tog ett tag denna gång och var lite sådär störigt halvfokuserad hela vägen igenom men hoppas deltagarna inget märkte. Ibland när jag pratar med människor kan jag nästan känna hur frånvarande jag är, trots att jag försöker. Nästan som en utomkroppslig upplevelse ser jag mig stå där le och konversera med en tydlig och förtvivlad känsla av att min frånvaro riktigt lyser ur mina ögon.
Nu är kurs och arbetsdag klar för denna vecka och mörkret har lägrat sig igen på utsidan. Det är fredag och vi har en lugn helg att se fram emot. C har bokat ännu en opera, ibland känns det som han bokar urskiljningslöst utan att betänka måttlighet eller tidpunkt, men föreställningarna går ju som de går och biljetter släppt innan ens egna planeringar hunnit därhän. Jag kan himla med ögonen över dålig planering och framförhållning men är samtidigt glad för hans intresse och vilja att besöka dessa olika kulturella evenemang, från vanlig bio till suspekta enmansshower och teatrar som jag också ges möjlighet att ta del av.
Ett excelark hjälper oss nu att förhoppningsvis få lite ordning bland kulturevenemang, Ronjaveckor, träningspass, styrelsemöten, hans Kvadrat-evenemang och allt däremellan. Var lite hysteriskt där ett tag men våren ser lugnare ut - vad jag vet just nu i varje fall. Ibland kommer han på i sista minuten en bokad föreställning, eller till och med missar att han de facto hade biljetter till något, ett slöseri utan dess like som vad jag vet som tur var inte skett så ofta!
Jag är hungrig så jag nästan är vimmelkantig. De kilon jag tappade under min kris med C har hämtats ikapp med råge och jag måste nu försöka hålla igen för att jag helt sonika inte har råd att gå upp mera. En fattigmansdiet orsakad av kombinationen dyrare livsmedel och ovilja eller snarare oförmåga att shoppa kläder, haha!
Men nu är det dags att packa ihop och åka hemåt, till min egna borg och mina katter! Dagarna här var ett undantag, vi är nittionio procent av tiden hos mig så tycker lite synd om C då jag själv är så hemmakär. Men han säger sig vara ok med det så då så! Sakta börjar det sjunka in, att vi är två så som två ska vara men så länge vi har våra respektive boenden har jag min trygghet vilket också är det som på något sätt håller oss isär. Det är mitt hem, mitt egna och det känns främmande och svårt att ens föreställa sig att ge upp det. Vågar jag verkligen sätta mig i en delad boendesituation igen?
Jag, den ständiga "kan själv", "vill själv" och "inte beroende av någon"?
Kommentarer
Trackback