Lämnade hundis hos sin matte efteråt där han skulle fira nyår innan vi åkte hem, duschade av oss röklukten och testade "La vina" igen. Körde lite annorlunda approach men jag vann igen, mycket underligt! Återställde ordningen med en omgång "Carcassonne", packade ihop lite pinaler och åkte ut till Björlanda där vi började titta på en överraskande dålig film med en titel som borde gett oss en hint om dess uselhet, "Exploding sun". C somnade till medan jag som oavsett kvalitet eller skräck har en förmåga att vilja fortsätta se. Nästan tre(!) timmar var eländet så fick pausa när det var dags att åka mot stan och Göteborgs Postens fyrverkeri. 

Likt en desillusionerad skock vilsekomna själar vallfärdade göteborgarna mot det utlovade evenemanget, som en hoppets fyr i pandemins kölvatten och inflationens mörker. En lite ambivalent känsla mellan upplevelsens glädje kontra självförakt kring det ekonomiska lättsinnet. 

Men det var Göteborgs Postens pengar så slog undan PK djävulen från axeln och lät mig njuta av de tio minuterna av gemensamhet och glädje. Det kändes som vi alla behövde det.

Hungriga åkte vi hemåt och lagade mat, varav ett positivt matminne från min barndom - krustader med svampstuvning! Mamma gjorde sådana när det vankades finmiddag och jag älskade dom, förutom persiljan hon nödvändigtvis skulle strö på. Då var det konserverade champinjoner som gällde och vi pratade om det senare - fanns det ens färska champinjoner att köpa då? Galet gott var det i varje fall, till och med godare än jag mindes och utan persilja.

Tycker det är så mysigt att laga mat ihop, där han oftast är den som lagar och jag grejar runtomkring, oftast efter hans direktiv. Jag kan gilla att laga mat, men helst slippa stå för idéerna och själva utförandet utan snarare preparerandet och iordningställandet. Ungefär som jag föredrar att vara den som förbereder en tillställning men avskyr att vara värdinna. 

I vilket fall blev det Oxfilépasta à la C med rött som jag i vanlig ordning inte fick ned mer än några munsmuttar utav. 

Testade det nya kortbaserade spelet "Marvel Champions" där man ska samarbeta mot en utsedd skurk och det var ok även om jag föredrar de mer illustrativa brädspelen.

Vi var ju tvungna att fortsätta se filmen som på sitt skruvade sätt blev underhållande just för att den var så dålig men fick pausa igen när det var dags för tolvslaget. 

Från Cs terrass hade man fin överblick över den nedre områdets fyrverkerier. I fjärran såg vi centrum explodera över trädtopparna och jag fick i mig några klunkar bubbel innan vi återvände in i värmen för att avsluta filmen.

Mitt avslutade år blev lika oförutsägbart som filmens slut var förutsägbart och det är väl så man egentligen på ett sätt vill att det ska vara, kanske dock på ett lite mindre känslosamt sätt än detta nu blev. Inga förväntningar, bara en smula hopp.