Vi utgick från Önnered eller vad det nu hette där de bor och så följde jag bara med i den runda hon planerat som gick till största delen längs vattnet. Fick se massa fina platser, panikskita vid en gångtunnel och fler fina platser. Vi sprang igenom Askimsbadet - första gången jag var där, och ut på dess pir innan vi lämnade vattnet för att följa Säröleden tillbaka. Då hade femton kilometer passerat, så lätt att jag häpnade. Jag hade till och med småpratat hela vägen och inte promenerat mer än två-tre gånger, och bäst av allt inte känt av knät mer än ett diskret surr. Kanske min tejpning bidrog som jag gjorde så tajt att jag fick göra om den för att kunna räta ut benet…

Det regnade lätt när vi startade och stundvis rejält men temperaturen var så bra att det bara kändes svalkande behagligt, trots kippande skor. När vi kom ut längs Säröleden mötte vi väldigt många löpare och vi hejade och peppade varandra, uppenbara medlöpare i den virtuella utmaningen som vi var. Det var häftigt!

När vi passerade World of golf började det kännas riktigt jobbigt och med det tappade jag tekniken i löpstegen. Med tyngre och mer bakre isättning kom knäet ganska omgående och till de sista dryga två kilometrarna fick det bli det där ryckiga framåtskridandet. Då tyckte också större delen av kroppen att det fick vara nog. Men är så förvånad och stolt över mig själv att det gick så otroligt mycket bättre än förväntat och att det aldrig gått så bra, eller ens blivit av över huvudtaget om jag inte gjort det med Eva, vilken hjälte!

Tillbaka till start väntade Patrik med Kexchoklad, vatten och bananer innan jag efter en stunds småprat stolpade till bilen för hemfärd.

Jag hade kunnat hinna skjutsa Lilltjejen till sin match men kroppen var väldigt tacksam över att Johan gjorde det. Kunde duscha i lugn och ro och fylla upp mig med ännu mer vätska.

Det blev glass för de halta och lytta och noll ambition till middagsmaten. Lilltjejen hade ont i sin fot och jag, tja överallt. På vägen till bilen:

Ronja: -Jag har ont i foten!

Jag: -Jag har ont i hela kroppen!

R: -Det är mest synd om mig!

J: -Varför det då!?

R: -För jag är minst och därför mest värd!

Amen.

Innan vi blev Ynk 1 och Ynk2 denna lördag hade vi en trevlig fredagskväll med bio, första sedan pre-restriktioner, målning av trappa samt virkning och glassätning i tv-soffan.

Imorgon är det dags att köra igång combatveckan och jag är böjd att hålla med Eva om att det blir nästa stora utmaning, att köra Combat dagen efter Varvet! Av ren solidaritet ska hon vara med, har jag inte de bästa stammisarna så säg?