Det förstulna fnittret och prasslet omkring henne. Konstigt vad mycket ens övriga sinnen skärptes när man berövades ett annat. Den regnfuktiga halsduken som utestängde alla synintryck kliade vid tinningen men när hon lyfte en hand för att åtgärda det kom ett skarpt ”Rör dig inte!” och hon frös i rörelsen, såg till att känna sina händers sidor tätt ihop i den kupade form de beordrats att hålla. Det kröp av olust i henne men fann inte modet att säga något. Det hade ju varit så mycket roligare att vara där på andra sidan halsduken, där med de andra. Men nu var det hennes tur och hade det inte varit hennes idé detta? Hur illa kunde det egentligen bli? Febrilt försökte hon komma på vad hon kunde vänta sig men hjärnan var förunderligt blank, låst i att försöka lyssna sig till vad de planerade. Skulle det göra ont? Skulle det vara något äckligt? Klart det skulle replikerade tanken med en plötslig självinsikt kring minuterna innan som nu kändes förunderligt långt bort.
        ”Okej, är du beredd? Viskade en förställd röst teatraliskt, ackompanjerad av kvävda fnissande och Tuva fick göra allt för att inte dra till sig händerna och slita av sig den äckliga halsduken. När hon kände den första beröringen lyckades hon knappt hålla tillbaka ett skrik av förskräckelse, men registrerade snabbt en förvånansvärt mjuk tyngd i sina spända händer. Den gjorde definitivt inte ont, var inte slemmig eller obehaglig. Bara, konstig samtidigt som märkligt välbekant och lättnaden sköljde genom henne när hon insåg vad det var och fingrarna slöt sig om föremålet, försiktigt medan hon till de omgärdandes besvikelse log. Detta hade hon hållit många gånger i sina händer, i början försiktigt ditplacerade av sina föräldrar tills hon själv funnit modet bland de alla som kom fram på våren.
       ”En padda!”