Minnas

Dagens skrivpuff:
Hur kunde tystnaden verka som ett dån? Stillheten ett hån i det rofyllda rummet. Den dämpade belysningen tycktes absorberas av de ljusgrå gardinerna som täckte fönstren, tilläts släppa igenom morgonljusets strålar som ett behagligt dis. Inga lät blicken svepa upp i det vitmålade taket ned till de intetsägande tavlorna och metallkrokarna på väggen där dotterns morgonrock hängde ensam i färgglatt majestät mot den blekblå väggen. Undvek mekaniken och elektroniken vid sängens kortsida. Hon var inte redo, hade inte haft en chans att bli redo. Herregud, kunde någon någonsin bli redo?
Smärtan var brännande skarp och trycket värkande svart, konstant sedan den dagen. Mekaniskt strök hennes hand över lakanets ränder, slätade ut rynkor som inte fanns för att igen glida över dotterns lilla arm där den vilade så stilla, ännu så varm men ändå så livlös. Aldrig mera känna dom lindade kring hennes hals, den varma andedräkten mot kinden, höra skrattet, se ögonen som tindrade av liv och okynne. Hon skulle alltid minnas vilket kändes som ett straff, en förbannelse hon inget hellre ville än undslippa. Samtidigt ville hon aldrig någonsin glömma. Minnas. Alltid. 
Med en kropp som kändes bortdomnad, tung som bly och leder stelnade i evig smärta böjde sig Inga fram och kysste den mjuka kinden. 
     "Sov gott, vi ses i Nangijala."


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0