Jag är ute i naturen, bland lågt växande träd och buskar. Glesa, nästan spirande med massa människor sysselsatta med någonting. Plötsligt kommer Anna-Karin upp framför mig. Hon bara ler, fullkomligen strålar och vi kramar varandra länge och hårt. Mina tårar fullkomligen forsar, jag förstår inte men där är hon framför mig, livs levande och utan ett spår av den cancernedbrutna varelse hon varit. Hon ser förvisso smal ut men på ett sunt sätt med de bara benen brunbrända och seniga av uppenbar träning. Hela hon vibrerar av styrka och liv och jag kan knappt ta mina tårdränkta ögon ifrån henne. Hon är strålande vacker och berättar hur hon lyckats återhämta sig och slita sig loss från sjukdomens klor, att hon varit hemma hela tiden och beklagar att vi fått genomlida hennes begravning men utgången så länge varit oviss.

Jag förstår ingenting alls, jag är bara överväldigad och lycklig att Anna-Karin står där framför mig och jag ser att det är något mer hon knappt kan avhålla sig från att ytterligare dela med sig av. Hon är gravid, väntar ett syskon till Markus och jag gråter ännu mer, hur är det möjligt? Vi håller om varandra hårt igen.

Mina drömmar hoppar till en snötyngd skog och jag kravlar omkring likt en grävling under snön för att inte upptäckas av de som uppenbarligen jagar mig. Ficklampors sken sveper över snön och skär genom de glesa tallgrenarna som utgör obefintligt skydd mot mina rörelsers påverkan i det vita. Jag dyker ned igen, ålar vidare så snabbt jag kan.

Ännu ett hopp och jag befinner mig på en stor båt helt byggd av längsgående smala brädor. Jag har något som liknar en mindre luxuös lägenhet i allt trä och känner mig tillfreds.

När jag vaknar är tinningarna fulla av intorkade tårar. Konstiga drömmar, känslofyllda drömmar. Som tur var inte så ofta.