Klickar mig tillbaka ett år i tiden och läser att det är ganska precis den tiden sedan jag gick in i min nya fas i livet. Första juli stod jag där med sushin för mig själv i det tomma köket. Sedan följde en månad med intensivt bärande, monterande och körande. Stängde dörren för sista gången till huset i Olofstorp och öppnade en ny i Balltorp. Lämnade det kända och på ett sätt trygga för något ovisst som var både skrämmande och spännande.

Månader innan dess fick jag beskedet att Anna-Karins cancer kommit tillbaka och man insåg någonstans att det var kört. När man befinner sig nära en sådan livskris är det ofrånkomligt att man ser över sin egen livssituation. Känslorna, vissheten som gnagt och tryckts undan kom obönhörligen upp i ett skärande ljus. Förtroendet fanns inte. Respekten saknades. Hur skulle jag reagera om han svek igen? Det obarmhärtiga svaret var att jag inte skulle bry mig – och vad skulle det säga om min egen självrespekt? Jag försökte föreställa mig oss två år fram i tiden, fem år och allt tog emot. Det gjorde ont av vad som kan likna ångest, och rädslan för att vara ensamstående vek undan för rädslan att bli bitter i ett äktenskap, kvarhållet av endast praktiska och kända orsaker. Det oöverstigliga hindret som bara det praktiska innebar var just ett hinder att ta sig över. Det gick inte att gå runt eller ignorera. Det var bara att ta tag i det, och när beslutet väl var fattat blev det ju så mycket enklare. Hus, sommarstuga, bilar, grejer var just materiella saker. Vad var mera värt – egentligen?

Hur många befinner sig egentligen kvar i sina äktenskap av rent praktiska orsaker? Att veta vad man har men inte vad man får. Att inte våga eller orka ta tag i det där hindret är förståerligt, framför allt när det är barn med i bilden. Samtidigt är det väl också ganska svårt att förstå varför man stannar kvar i något som inte ger något annat än just den praktiska tryggheten. Består inte livet av mer än så?

Anna-Karins dödsdom blev min vändpunkt, när jag insåg att jag inte kunde blunda längre – för min egen skull. Det hade nog skett ändå till slut, men nu blev det förr än senare. 

Nästa vecka är det begravning. Jag har beställt blommor och kort. Jag lade sista bidraget till vår insamling som då uppnådde jämna femtusen kronor till Svenska Djurambulansen. Letade lite dikter eller verser men kändes fel att återanvända något färdigt. Fick bli en egen.

"Orden är fattiga, känns futtiga och små,
men känslorna större än någon förmå.

Livet är skoningslöst och svårt att förstå,
varför den mest goda av oss ska slå.

Generositet, värme och omtanke är bara något av det man känner
bland alla oss som inte bara var kollegor utan också vänner.

För människa eller djur var din tanke alltid där,
nu saknas du av oss alla här.

Kollegorna på Volvo Cars och fd Guide”