Nio månader senare
Inte ens ett år men känns redan så fjärran. Den där natten jag fattade beslutet och tog mod till mig att uttala de avgörande orden. Då man insåg att det aldrig kunde bli något "bra" tillfälle, att man inte längre varken kunde eller ville skjuta upp det längre. Att åren med trycket i bröstet och hålet i magen inte skulle försvinna. Hur den enda som kunde göra något åt min situation faktiskt bara var jag själv.
Ska jag försöka beskriva känslorna så var en av dom rädsla. Som att stå vid en avgrund och ta ett kliv rakt ut, osäker på om fallskärmen ska lösa ut eller inte. En annan var overklighet. Händer det här mig? Uttalar jag verkligen de här orden? Som att betrakta sig själv utifrån, höra någon annans röst medan ens dunkande hjärta tillser en tung medvetenhet om varje del, varje lem av min kropp. Sedan minns jag också en form av lättnad. All ångest, allt grubblande, att nu fick det vara nog.
Aldrig sedan den natten har jag ångrat mig. Tankar kring osäkerhet och rädsla om framtiden, vilket kanske inte är så konstigt när man lämnar något man vet för något okänt. Men aldrig ånger. Det ser jag som ett tecken på att det var rätt beslut.
Visst har det varit jobbigt många gånger, men allt det praktiska har fallit på plats så otroligt smidigt vilket underlättat enormt. Att vi hittade boenden så snabbt ändå, inom gångavstånd och tillträde nästan samtidigt. Huset såldes och överlämnades så vi hade gott om tid att flytta ut.
Det är ofrånkomligt att jag känner en viss skuld. Även om vi är två var initiativet mitt. Det påverkade när man pratade, vid beslut, när vi fördelade grejer och så vidare. Man trippade på tå, undvek onödiga konflikter och fick påminna sig att det bara var prylar, saker som kan ersättas.
Ser på bilden ovan och det känns så långt borta. Ett annat liv, vilket det ju faktiskt var på ett sätt. Nu har jag ett annat som jag inte alls hade tänkt mig men som det till slut ändå blev. Jag ser på bilden ovan och saknar huset enormt. Kanske inte precis dess läge med alla sina backar, men huset i sig. Men så är det ju också egentligen bara ett hus. Kanske är också stynget av smärta av vad huset också representerade? Den tillvaro vi ändå hade där ett tag och vad det kunde ha blivit. En dag kanske jag har ett nytt - om jag vill. Kanske också ett sommarhus. Jag ser i sociala flöden bilder och inlägg på familjära idyller från verandor i solnedgång och middagar med tända ljus. Det gör lite ont, det känns lite orättvist. Men jag om någon vet att det sällan finns någon genuin idyll. Vi kan bara försöka sträva efter den på de sätt och utifrån de förutsättningar vi har. Fokusera mindre på vad alla andra tycks ha och mer på vad man själv faktiskt värdesätter.
Så jag tänder mina ljus, slår av tv och mediaspelare och kurar ihop mig i fåtöljen med min bok eller laptop. Där mår jag bra, det är det jag behöver. Visst skulle det kunna finnas mera, saker jag vill och nu också kan göra. Men just nu väljer jag mina ljus och min fåtölj - och det känns bra. Och kan bara än en gång efter alla kurvor och gupp jag hittills erfarit i livet konstatera - att det löser sig.
Kommentarer
Trackback
