Vi gick ned till tjärnen och fick förklara att alla grod(padd)yngel redan hunnit bli grodor (paddor). Sedan ville hon hälsa på och se sig omkring i huset men de var inte hemma vilket kanske var lika bra. Hon blev lite besviken att finna huset ommålat men framför allt ledsen när saknaden slog till. Mammahjärtat brast av hennes tårar men försökte bara låta henne förstå att det var ok att sakna och vara ledsen, att jag saknade också. 

Blev lite mera prat om känslor på vägen hem, hon tycker mycket om att se "Insidan ut" nu med de olika känslorna representerade. Lämpligt nog handlar ju filmen också om flytt och saknad av hemmet. Tårarna rann stundvis men så säger hon till slut att det känns som att "Glädje och Vemod trycker på knappen tillsammans, lite ledsen men också glad". 

Vem står också ofta vid kontrollbordet? "Avsky" kom vi fram till och skrattade gott, med tanke på hennes skepsis att äta och prova smaka nya saker. Just broccoli (som i filmen) fick hon ny chans att testa just idag, föga framgångsrikt medan Alva tuggade med munnen full.

När jag häromdagen bläddrade mig tillbaka i bloggen och mina tömningar läste jag om mitt "projekt" att säga "jag älskar dig" till min mamma. Senare också min önskan och förhoppning att jag och min Lilltjej ska få en helt annan relation än den jag hade. Att den blir trygg, självklar och otvungen. Skrev att jag skulle påminna mig själv att säga "jag älskar dig" till henne, krama henne, vilket jag gör och belöningen är alla spontana kramar och pussar och orden tillbaka när jag minst anar. Min fina Lilltjej.

Igår kom den på besök igen, den stora rädslan för allt ont som kan hända henne. Nyhetsflödena är fullmatade om övergrepp, våldtäkter och utnyttjande. Bara tanken på att hon skulle råka ut för något sådant får en nästan att önska hon blivit en pojke istället. Visst har de sina risker också men tror ingen halshugger mig om jag hävdar att flickorna är mer utsatta. Sådana tankar tvingar jag mig att skjuta undan för de är outhärdliga och meningslösa. Undrar om föräldrar till pojkar går med en rädsla att just deras barn blir en som våldtar eller utnyttjar? För i dagens samhälle är jag beredd att tro nästan vad som helst om vem som helst.

Och nej, jag tror inte min Lilltjej kommer att växa upp och förbli en oskyldig ängel. Tyvärr är allt för många föräldrar naiva i din blinda tro på sina barns ofelbarhet. Jag kan bara hoppas jag och Johan får henne att förstå vad som är rätt och fel och styrka att våga följa detta när grupptryck eller förväntningar säger annorlunda. Så är väl alla föräldrars önskan.

När Evelina och Ronja sprang runt på Liseberg igår föreställde jag mig henne om tio år, springandes där på egen hand med sina kompisar, Evelina kanske? Eller som en dejt med en nyförälskelse (läskiga tanke!) Och några år senare kanske som sommarjobbare, ansvarstagande och villig att stå på egna ben. Min älskade Lilltjej, min fantastiska underbara Lilltjej, vilken bitvis skrämmande men framför allt oerhört spännande framtid vi ska ha tillsammans!