Alltså, önskade jag hade filmat! På långt håll får de syn på varandra och springer in i varandras armar och bara kramas, jättelänge. Så himla gulligt! Det blev många timmars lek och middag innan vi checkade in på Scabdic för en god natts sömn. Fullkomligen älskar att bo på hotell!

Blev frukostfrosseri och lite avslappning innan vi styrde hemåt igen i lagom tid för att hinna till bowlingkalas för en annan Meja följt av ett skönt pass med luftfajting. Högg en för mig ny deltagare till selfiesen, som sade sig köra denna release för andra gången men visade sig ha stenkoll på koreografin och till och med körde pre-cues. Frågade honom efteråt och han hävdade att han kollat låtarna på YouTube, haha! Grymt i vilket fall.

Det har ju gått drygt ett och ett halvt år nu sedan vi flyttade och Lilltjeen har ju som sagt hanterat det bra. Ibland blir hon ledsen och frågar varför vi skilde oss, ibland att hon saknar huset och Olofstorp. Det gör ont att höra men försöker bara låta henne förstå att det är ok att sakna, att vi också kan sakna ibland och att föräldrar ibland kommer fram till att flytta isär. Hon har ju flera i klassen med separerade föräldrar så nämner dem ibland för att hon ska veta att hon inte är ensam. Kanske är det ännu svårare för henne att förstå då hon ju inte märkte något, vi inte bråkade eller på något sätt fick henne att känna en dålig atmosfär. Vi bara - var, och många kan nog acceptera och finna en form av ro i det. Jag gjorde ju det, i några år. Körde resonemanget "för Ronjas skull", "för att vara ensamstående är värre", och tänk på alla arrangerade äktenskap som ändock kom att fungera? Ja, kanske knäppt att resonera så, men att vara ensamstående skrämde ofantligt - tills tillvaron kändes så tom att det till slut kändes lockande. Då insåg jag att mina motiveringar och försök att hålla kvar idyllen inte höll längre. 

Går jag tillbaka till Lilltjejen är en annan jobbig sak hennes längtan efter ett småsyskon. Hon har aldrig bett eller tiggt om något så enträget som en bebis. Och hon ber mig att jag ska gifta mig med pappa igen så hon kan få en - bara en gång till! Det är riktigt jobbigt för jag vet ju att hon skulle bli en fantastisk storasyster. Ja, jag försökte med argumentet att man behövde en pappa och en mamma för att förklara varför det inte gick - efter jag försökt med argumenten att jag är för gammal och att bebisar inte förblir små och söta samt kräver mycket arbete... Följdaktligen blev det också frågor kring hur bebisen hamnar i magen och jag fick svettas lite i armhålorna. Vet inte om mitt fantastiskt pedagogiska budskap gick fram, för hur lätt är det att förstå - egentligen? Hur ett barn, en ny varelse kan växa fram i en mamma! Inte för inte det kallas ett av livets under.

Nej, fy rackarn vad seg fånen blev av senaste uppdateringen. Går knappt att skriva så nu ger jag upp.