En stressig men ändå bra dag på arbetsfronten. Fick åka via Majorna imorse då jag glömde paddan i salen igår. Typiskt mig.
Ronja är lite ledsen när hon hämtas sist från dagis. Verkar inte som några föräldrar där jobbar till fem, eller så hänger de ännu ihop och kan pussla så som vi gjorde innan. Jag har ju bättre möjligheter till flex så försöker hämta lite tidigare vilket känns väldigt bra.
Detta dagis känns sämre. Med sina nedgångna lokaler, tråkiga gård och utslitna personal. Att ursäkta uteblivna utflykter med barnen för att det är jobbigt att fylla i riskplanen! Två lekcyklar på två avdelningar och inte ens en gunga. Det är väl sådär det ser ut på de flesta håll. Det var lyxigt i Olofstorp med ett sprillans nytt dagis.
Hon kommer ju jättebra överens med de två jämnåriga tjejerna i gruppen men nästan dagligen berättar hon att en pojke boxas och knuffas. Idag i magen så hon tappat andan. Hennes personal var inte kvar när jag hämtade men undrar om de skulle ha sagt något. Pratade om det vid inskolningssamtalet och de var medvetna om denne pojke. Ibland leker de jättebra ihop men oron finns att hon till slut blir rädd och vill undvika honom. Man säger ju att hon ska gå undan, be honom sluta, säga att det inte är ok. Och om han ändå fortsätter sägs till fröken. Men om han trots det fortsätter? Dag efter dag, vecka efter vecka? Ska hon bara acceptera det? Vika ned sig? Det vill man ju inte!

Fick också första känsloyttringen kring separationen idag. I bilen innan vi skulle gå in och handla blir hon jätteledsen och berättar storgråtande att hon saknar huset, inte vill bo så litet, att det är jobbigt att "cykla fram och tillbaka" och "packa väskan hela tiden". Att vi inte "bor alla" längre och saknar Johan. Mammahjärtat brister men inser att det får och måste få komma ut. Lyfter henne från passagerarsidan över till min famn och låter henne gråta. Det finns ju ingen tröst att ge, bara försöka få henne att förstå att det är ok att sakna, känna och vara ledsen.
Mitt samvete skär nästan sönder mig, det är mitt fel allting! Och jag känner mig så ensam. Vill berätta för Johan att vår Lilltjej är ledsen, att reaktionen kommit men vad skulle det hjälpa? Lägga smärtan på honom med, höra anklagelserna uttalas högt? Räcker med mina egna.

Efter en stund lugnade hon ner sig och vi kunde gå in. Lite dämpad men på allt bättre humör under kvällens gång.
Har under våra veckor påmint mig själv att säga till henne att jag älskar henne. Och blir så glad när hon spontant säger det till mig. Det ska inte vara något som ska kännas konstigt eller fel att säga till mig så som jag kände för min mamma. Vad det än gäller ska hon våga säga precis vad som helst till mig. Hur får man henne att förstå och verkligen känna det? Jag vet inte, men med mina egna erfarenheter vet jag i varje fall hur jag INTE ska göra...