Vid rätt sinnesstämning kan de vara ganska mysiga att lyssna till de där sommarpratarna i P1. Av någon anledning brukar avsjölandet av årets pratare tilldelas rubrik på mediers frontsidor men av de som hittills haft sin tid i etern är dte faktiskt få namn jag känner igen. Inte så konstigt kanske för en i så många fall världsfrånvänd person som jag. Namnet Bianca Ingrosso har dock varit svårt att undvika med det flitiga promotande av familjens reality show i ens FB-flöde. Jag har dock aldrig tittat på det då det närmaste "reality" show jag numera kommer är Sveriges mästerkock och Hela Sverige bakar. I fallet Wahlgrens dotter hade jag väl de fördomar jag nog delar med många andra i frågan om de personlighetstyper som dominerar och konkurrerar i de sociala medierna, dvs rätt stora och säkert många gånger felaktiga då de är riktade till en medvetet och kommersiellt vald roll för att upprätthålla det som i detta fall hon själv kallar "Varumärket Bianca Ingrosso".

I vilket fall var hennes och någon ytterligare namn jag kände igen i SR-appens lista och valde att testa där inför morgonpromenaden igår. Anledningen var en kommentar i något flöde jag sett som någon fällt om hennes sommarprat som fick mig att förstå att hon pratat om sina föräldrars skilsmässa.

 

Jag fortsatte att lyssna i bilen på vägen till jobbet och när jag svängt av motorvägen för sista biten till Gamlestaden hör jag hennes sista ord i ämnet, hennes uppmaning och bön till föräldrar att inte blanda in barnen. Det har föregåtts av ingående skildringar kring bråken, ställningstaganden och sorgen över att föräldrarnas fokus låg på deras inbördes krig där barnen användes som bundsförvanter. Jag vet inte varför jag plötsligt finner mig sittande där bakom ratten på E20 med tårarna rinnande. För mig och Johan har det alltid varit självklart att inte blanda in Ronja, att aldrig använda henne som vapen så som mina, Biancas och så många andra föräldrar gjorde. Jag och Johan bråkade förvisso inte före separationen och vår sorg och frustration hölls inom rimliga proportioner och aldrig någonsin så vår Lilltjej skulle höra något ont ord från den ena om den andra. Jag vill inte säga att jag är tacksam för att Johan delade min uppfattning, då det för mig är sådan självklarhet att lämna barnen utanför. Ändå kände jag en sådan tacksamhet där igen eftersom jag vet att det finns så många föräldrar där ute som inte gör det, som ser sin egna stolthet och bitterhet större och mera värd än de barn de ska skydda och värna. Att vilja såra och undergräva deras trygghet genom att smutskasta den andra mest viktiga personen i deras liv är så otroligt själviskt och elakt. Mammas malande hur pappa knullade runt, slog och söp skapade ingen sympati hos mig för henne. Tvärtom var det mot henne min tysta motvilja växte fram, sprungen av den besvikelse hon själv gav upphov till genom sitt egna drickande, oförmåga att låta mig vara ifred och släppa sitt ältande.