Mellandagsfyndade mina första Ecco-skor, riktigt sköna och lagom för detta mittemellanväder som nu råder på utsidan. 

 

Jag är en sådan som försöker låta bli att gräva ned mig i det förflutna, i varje fall på ett sådan sätt att det påverkar mig negativt. Det är ju tämligen meningslöst. Däremot går mina tankar obönhörligt tillbaka då och då med frågor kring hur och varför. Man kan ju inte göra så mycket åt det som hänt, men man kan ta lärdom om inställningen är där. Nu tycker jag dock att jag har vridit och vänt på allting såpass att inget mer går att reflektera över, men likväl glider tankarna tillbaka ibland. Mamma och pappa och hur min uppväxt präglat mig, de val jag gjort inom arbete och socialt och inte minst mitt havererade äktenskap. Det är ofrånkomligt att tänka att jag skulle ha gått redan den gången i början, den första otroheten. Om någon gör en sådan sak när man ska föreställa nykär och precis flyttat ihop, säger inte det en del? Men omständigheterna gjorde att jag valde att fortsätta. Och åkte på ännu en smäll när det där och då kändes som jag verkligen var fastlåst med barn, hus och äktenskap. Aldrig har jag känt mig så blåst, så lurad och urbota korkad. Ibland undrar jag vad som hänt om den andra tjejens väninna inte berättat för mig, eller jag inte kommit på honom några år senare. Hade det varit bättre att vara lyckligt ovetande? 

 

Jag initierade skilsmässan och har för det erlagts skulden. Han agerade fel, men hade jag kunnat hantera det annorlunda? Agerade inte jag också fel som inte tryckte ihärdigare på åtgärder? Bearbetat det på något annat sätt så vi kunde fortsätta? Ingen av oss var bra på att prata. Inte ens med professionell hjälp nådde vi fram utan teg och sopade under mattan. Eller snarare var det väl jag som kanske gjorde det. Det var ju jag som förlorat förtroendet och respekten, för mig själv och honom. Vad skulle jag ha gjort, behövt av mig själv och honom för att återuppbygga den? Jag fann mig acceptera avsaknaden av svar och gick vidare. Har aldrig ångrat eller ifrågasatt mitt val och till fullo har jag förstått klyshan att ingen annan än jag själv ansvarar för min egen lycka. Jag kunde inte uppnå den där jag var, ambitionerna till trots. Eller som man också kanske kan säga: Gilla läget och gå vidare.

Snart går vi in i år 2018. Min Lilltjej fyller sju år, sju! Och jag är så glad att hon har fått syskon i Elenas jämngamla pojkar, syskon som jag inte kunde ge henne. Lilltjejen går ju ihop med de flesta och dessa grabbar är inget undantag vilket känns så bra, liksom deras mamma som verkar ha tagit henne till sig på bästa sätt. Känns tryggt och skönt även om egomammahjärtat får sina sting ibland. Jag och Johan har må hända inte funnit en förtroerlig relation men vi har aldrig låtit vår smärta gå ut över Ronja. Tror helt klart det bidragit mycket till att hon hanterat detta så bra och fortfarande är en trygg och glad tjej. Naturligtvis saknar hon ibland, och uttalar önskan att vi ska flytta ihop igen. Om det sedan är bara för att hon vill ha en bebis är inte helt klart!