Hemma var det tomt på möbler så blev en havregrynsmiddag på stående fot och ligger nu i bäddsoffan. Verkar som Johan fick med sig det mesta men lär fortsätta imorgon med det sista. Försöker få tag i min bankman, eller kvinna som det är. Hon missade flera pappersdetaljer inför Johans tillträde inte bara vid ett tillfälle, så hade han inte dubbelkollat hade det blivit strul - vilket det ändå blev, förvisso i mildare form när han skrev idag. Men ändå! När han frågade för min räkning hade hon missat för mig med så nu måste jag få tag på henne innan torsdag. Kan ju tycka att hon efter Johans konstaterande, två mail och ett samtal till kontoret borde höra av sig, men icke! Blir att byta bankperson när detta är klart.

Apropå Lilltjejen och separationen har det, än så länge gått jättebra. Kanske för att vi inte gjort någon stor grej utav det. Kanske för att föräldrarna till bästa kompisen på dagis också separerat. Eller också något så enkelt som ett avsnitt av "Fixa rummet" där flickan bodde "en vecka hos mamma och en vecka hos pappa". Alternativt helt sonika en kombination av allt. Hon var med på våra lägenhetsvisningar, berättat på dagis om det nya hon ska börja på med "nya kompisar och fröknar". Vid utvecklingssamtalet framgick hur förväntansfull hon var och har ofta frågat oss när vi ska flytta. Jag nämner för att "påminna" att vi flyttar till vårt nya hem och hon och pappa till sitt nya. Att hon får ett rum hos pappa och ett hos mig och bor en vecka i varje.

Medan vi packat har hon fått egna lådor som hon fyllt med sina grejer. Hennes har vi ännu inte delat upp förutom möblerna som jag får, bara sagt att hon får en del hos respektive.

Kände igenom nya koreografin inför imorgon. Har nog aldrig varit så dåligt förberedd inför en release, men den satt förvånansvärt bra ändå. Teamar med Robert som meddelade att han också legat efter med pluggandet. Får se hur det går.

Hämtade reservdelen till diskmaskinen på vägen hem. Så urbota idiotiskt med ett emballage som tar fem gånger mer plats än nödvändigt. 

Blev en sväng till Ikea under dagen också. Säng är beställd och nu också soffa. Matbord hittades på Jysk så nu har jag det nödvändigaste klart. Den trettionde blir en spännande dag, då jag får nycklarna till mitt nya liv och möblerna levereras! Andra större inköp som återstår är bokhyllor, tv-möbel och elektronik, men bokhyllorna blir vanliga Billys från Ikea och resten känns inte lika brådis förutom komplettering av köksutrustning. Blir skönt med semestervecka efter tillträdet så jag kan fokusera på att få iordning det mest väsentliga innan Lilltjejen kommer till mig. Hoppas på att få till hennes rum så hon blir riktigt glad när hon ser det!

Att sedan tillbringa dagen med att langa kartonger och dumpa grejer mjukade upp en del - för att komma tillbaka än värre till kvällens pass. Så. Ont.

Tack och lov erbjöd sig Elin (ung och vital) att teama, för min prestation kvalificerade sig till de sämre jag gjort.

Tre vändor med fullastad Volvo till återvinning och tipp. Med vinden äntligen tömd är det nu grejer överallt! Jag har femtioelva kartonger med hamla lärargrejer. Läroböcker, lektionsplaneringar, prov och tematiska uppgifter. Så mycket tid man lagt och en tanke att kanske, kanske en dag återvända gjorde att jag inte förmådde slänga allting. Kanske det är dags nu, lite drygt sju år sedan jag lämnade skolans värld med svansen mellan benen. Har man plats kan man spara. Har man inte plats har man inget val. Kanske inte så bra att jag har tillgång till två förråd i mitt nya boende.

De som inte förfestade inför Håkan Hellströms andra spelning gjorde mig sällskap i Frölunda. Några grymma som höll ställningarna!

Flyttkaoset breder ut sig. Bara att härda ut och försöka få ned så mycket som möjligt. Mycket återstår på vinden och förrådet har vi inte ens börjat med. Har samlat ihop för en fylld Volvo till tippen och mer lär det bli. Tack och lov hade jag sparat emballagen till min mat- och kaffeservis. Den där som mamma samlade ihop och jag använt en knappt handfull gånger. Har ännu en kaffeservis uppe på vinden. Det där med att samla porslin till sina barn är det väl ingen som gör längre eller? Känns vettigare att samla pengarna till ett körkort istället. Kommer inte att packa upp det i lägenheten. Frågan är vad man ska göra med det egentligen. Trots allt har jag inte hjärta att sälja - ännu. Lär inte vara värt mycket heller. Låta Lilltjejen ärva och skeppa runt mellan sina boenden och lagom till hennes barn-barns barn kanske det uppnått något värde. Eller duger som lerduvetavlor.

Solen skiner och det ser ut att bli ännu en exeptionellt varm dag. Jag passerar villaområden med prunkande trädgårdar och blir lite ledsen. Ledsen för att det är något jag valt att vända ryggen, något jag hade men nu inte längre har. Ändå var trädgård inget varken jag eller Johan orkade bry oss om. Antagligen handlar det mera om vad det representerade. Villa, trädgård, familjeidyll. Inrotade förväntningar och föreställningar man egentligen vet bara handlar om fasad men ändå någonstans strävar efter att uppnå. En del av mig längtar och ser fram emot det enkla. En lägenhet där jag bara behöver tänka på mig själv och till viss del min Lilltjej. Om jag inte vill eller tycker om att påta i en trädgård - varför i hela friden bo där sådant krävs?

Ändå ser jag framför mig trädgårdarna där grillen sprider lockade väldofter, terasser med avslappnande vilstolar och barn som springer ut och in med sina kompisar. Och så jag i en liten lägenhet, instängd i den ensamhet jag själv försatt mig i, föredrar men i vissa stunder också förbannar.

 

Jag pendlar mellan lycka och svårmod, förväntan och rädsla. Det kanske bara är att förvänta.

 

Då vi nu kunnat putta soffan på plats igen kunde vi organisera våra flyttlådor lite bättre, packade fler, delade upp mer och dumpade grejer hos återvinningen. Inte många helger kvar nu och hela vinden måste ned och gås igenom! Också förrådet återstår...

Jag är rätt nöjd med min insats att få bort mycket grejer via Blocket och FB-gruppen. Babyskydd, barnvagn, barngrind, babymonitor och bokhyllor. Börjar bli tomt på väggar och hyllor allt eftersom det åker ned i lådor.

Strul på jobbet som medfört att flera team, inklusive "mitt" fått jobba hela helgen - och vi har inte ens hittat orsaken. Vi var rädda att detta skulle hända, och så skedde också - dock i annan form. Ringt in till de möten jag kunnat men kan ju inte bidra med något - vilket heller kanske inte är meningen. Men behöver hänga med i vad som händer, vill och försöker vara med mera denna gång till skillnad från förra långtgående incidenten då jag hamnade under isen.

Störigt med huvudvärk under eftermiddagen. Trodde jag skulle kunna träna bort den - har ju funkat förr, heh. Lilltjejen slocknade på vägen och jag var inte långt därifrån. När tvättmaskinen är klar blir det bums i säng för denna tröttmössa. Lär bli en intressant vecka.

Idag fick hon följa med hem till Sonya så jag och Johan kunde gå igenom bankgrejer så som lånen och kontona i lugn och ro. Skönt! Imorgon ska jag till banken och öppna nytt lönekonto. Då det från början var Johans konton behöver jag öppna nya och flytta mina grejer dit. Autogiron, löneutbetalningar. Apple-ID, Swish, P-app, ja allt man inte alltid tänker på. 

Tills StV är sålt hamnar jag på hundraprocentig belåning på lägenheten så blir att dryfta det med imorgon.

Packat några fler lådor, målat lite med Lilltjejen och frossat i blodpudding.

Hämtade nummerlappen under eftermiddagen och det är visst neongult som gäller för Volvianerna i år.

 

Ryssland bidrag gick på repeat hela vägen till jobbet idag. Ukraina som vann var också bra men denna passade bättre till min sinnesstämning. Behövde något som inte var för glättigt eller heller sentimentalt känslosamt. Tog mig en bra bit på Norrleden innan jag insåg att det var tiden på månaden och min extra nedstämdhet blev lite lättare att förstå. Små saker blir stora, jag tar åt mig där jag i vanliga fall skulle skaka av mig eller bibehålla distansen. Det tar energi, att ständigt vara på sin vakt. Att varje ord kan missuppfattas, varje handling misstolkas till ens nackdel. Jag är i ständigt underläge, initiativtagare som jag är till detta. Vi må ha varit två men det var jag som gav upp och det är en skuld jag kanske orättvist tillskriver mig men i mörka stunder inte kommer ifrån.

Kör på Norrleden och är glad för min destination som tvingar mig till annat fokus, frustrerad över att destinationen inte ger lika mycket glädje som den en gång gjorde. För jag är ännu långt ifrån på banan, långt ifrån att kunna, behärska, bidra så som mina ambitioner önskar. Får påminna mig också där att inte vara så orättvis mot mig själv. Det tar på krafterna att acceptera att man inte är där man vill vara, att man inte förmår tillmötesgå alla omkring sig. Man vill styra bilen åt ett annat håll, frustrerad och ledsen över en situation man känner sig oförmögen att påverka. En framtid man valt och sett fram emot känns plötsligt väldigt ensam och utsatt. Jag ifrågasätter mig själv, inte i fråga om mitt val utan huruvida jag kommer att klara det. Sedan inser jag tiden på månaden och tankarna blir lite lättare att hantera. Det är en dipp, inget värre än så, något att rida ut. Under tiden har jag Sergey Lazarev som stöttar mig.

 

Hittade högen med kvitton från Indien. En intressant aspekt var vakterna vid nästan varenda butik som tog hand om ens shoppingpåsar när man gick in. Sedan var det att kvittera ut när man var klar och hade man köpt något skulle kvittot visas upp och stämplas. Nitiska butiksbiträden också som jag har så svårt för. Till slut lärde man sig koppla bort att ha en skugga tre steg bakom hela tiden vart man än gick i affären. 

Till skillnad från svenska köpcentrum är de indiska mer barnvänliga. Det fanns rena aktivitetsområden med spelhallar och "äventyr" att gå in och uppleva.

Och så gick man ut och såg barn sova på trottoaren...

Känns tjockt i halsen så hoppas eventuella förkylningar svettades bort idag. Heh. Väldigt mycket folk idag vilket var otippat med tanke på dagens fina väder. Riktigt kul men också intressant hur så välfylld sal kan vara så mycket tystare än när jag kör med sex pers i Partille. Likväl många positiva kommentarer efteråt från både nya och veteraner.

Vi gick igenom det mesta av bohaget i fredags utan några besvär eller oenigheter. Också väldigt, väldigt skönt. Mycket återstår förstås men känns just nu som det faller på plats. Att man har boendet klart och huset sålt är förstås en stor aspekt.

 

Antar dock att det funkar som det mesta annat - förlossning till exempel som man där mellan krystvärkar och lustgasande hävdade att man aldrig skulle skaffa fler barn. Likväl funderade man på syskon till slut.

Ett lite lustigt äldre par som köper. Jag tyckte mannen liknade farbrorn i filmen"Up" men Johan höll inte med. Två veckor har de på sig att häva köpet. Håller tummarna att så inte sker!

Under Lilltjejens simskola försöker jag simma bort det, längd efter längd tills badleksaker och skrikande ungar tar för mycket plats. Först när jag är ensam kommer det med full kraft, i Gulingen på väg ut till Hjuvik. Som ett glödande järnband pressar ihop mitt bröst. Tårarna kommer och går, jag för en ojämn kamp de nästan femtio minuter det tar från Olofstorp och ut till kusten. När jag parkerar ger jag upp, ger efter och gråter. Det är dags att fullfölja försäljningen av båten och att besöka ön är en konkret påminnelse om det jag förlorat. Förlusten av stugan symboliserar på något sätt förlusten av mitt äktenskap. Av den familj och tillvaro jag trodde det skulle bli, som det kunde ha blivit. En symbol för mitt misslyckande. Straffet var att förälska mig i denna ö, vinna en plats på den och sedan förlora den. Köparna hämtar mig i sin lånade båt. Den frid jag alltid känt när jag lämnar fastlandet och landar på ön infinner sig också nu, trots vetskapen att det inte längre är en plats jag kan kalla min. Vi fullföljer affären och jag får tid att packa de få personliga tillhörigheter vi lämnade i stugan i höstas. Får hjälp av grannarna mitt emot att sätta på vattnet och avloppet så jag kan spola bort det som en av spekulanterna lämnat i toaletten under förmiddagens visning. Grannarna är det par vi hunnit bekanta oss med mest under den handfull gånger vi hunnit vara ute. Hustrun verkar uppriktigt ledsen att vi säljer. Finns det ingen möjlighet att behålla? För Ronjas skull om inte annat? Och jag börjar nästan gråta igen. Jag vill ju inget hellre!

 

Nästa gång jag är här ute lär vara vid fullföljandet av stugans försäljning. Att gå runt med de nya ägarna, se deras förväntningar och drömmar som var mina egna kommer att bli fruktansvärt jobbigt.

 

Får skjuts tillbaka till fastlandet, stuvar in mina fyllda påsar i bagaget, sätter mig bakom ratten och försöker bibehålla mitt samlade yttre. Sätter på mig min behärskade mask som inte låter sig påverkas av någon eller något. Men vad hjälper ett stelnat yttre när sorgen och smärtan är inombords? Jag gråter igen. 

Kanske en dag har jag en stuga där igen. Kanske.

 

Jätteskönt med pass sedan med mina goa deltagare i Partille.

Andra visningen av vårt hus idag i form av kvällsvisning, så Johan tog med Lilltjejen till Landet och hängde. Nu blir det intressant att se om det är några avspekulanterna som känner sig köpsugna. Hoppas det går bra!

Ännu en strålande dag och Lilltjejen uttryckte riktig vårglädje genom att springa som en tok över gräsmattan.

Mäklaren för StV ringde och uppdaterade om dagens visning. Hela nio sällskap hade varit med ut och många positiva. Hur kan man inte bli förälskad i platsen?

Kände nästan för att gråta medan hon berättade hur bra det gått, hur alla bara stått och myst i solen på verandan och överöst positiva omdömen. Visdt är det bra ur vår säljarsynpunkt, men jag vill ju egentligen inte detta. Det är min dröm som någon annan nu tar över! Det gör så jäkla ont, vill verkligen inte men har ju inget val. F-n också.

Låtit Sonos spela färdigt spellistan och tystnaden fylla huset. Nåväl, Barnkanalen strömmar från Lilltjejens rum en liten stund till. 

Tidsfördriv var dagens mål efter genomförd simskola. En visning av en trea i Partille med lite väl hög månadsavgift (drygt sjutusen). Riktigt fin faktiskt i mysigt litet område med innergård för Lilltjejen att bara springa ut till. Dock blir det nog för saftigt med avgiften, och priset lär väl som de andra också ticka iväg.

Åkte vidare till Allum där Johan anslöt efter som innebandy och sista fix av huset inför visningen. Blev shoppat två par jeans till honom samt skor. Jag hittade också ett par riktigt trevliga skor. Gympastuk såklart. Svarta, med tanke på att de ska funka på jobbet.

 

Mycket tid kunde spenderas genom att dra ut till Torslanda och tvätta bilen. Det var det fler som gjorde så ännu mer tid gick åt att köa. Strålande vacker vårdag så väl hemma snörde jag på mig löparskorna och stack ut. Första löppasset på evigheter - oändligt skönt! Kändes riktigt bra i kroppen men uppehållet kändes i benen mot slutet, och framför allt nu efteråt. 

I veckan lade jag fram "Ansökan för äktenskapsskillnad" för påskrift av Johan. Kändes väldigt konstigt och rätt jobbigt. Trots att vi håller på för fullt med att ta isär vår gemensamma tillvaro kändes det så definitivt, slutgiltigt. I och med Lilltjejen är det alltid sex månaders "betänketid" innan man därefter får skicka nya personbevis och fullfölja. Undrar hur det kommer att kännas då. Tror jag, liksom nu kommer att känna en form av sorg. Lite av den sort liknande kring mina föräldrar. Sorg för hur det hade kunnat vara men inte blev. Men också skuld för det misslyckande jag tillskriver mig och hur det drabbar Lilltjejen. 

Jag trodde att vår familj skulle hålla för evigt. Till och med en cyniker som jag trodde faktiskt på det. Fast ingen går väl in i ett äktenskap, skaffar barn, hus och hela faderullan med en inställning att det inte ska vara?

Jag ville att det skulle vara. Försökte, resonerade, kompromissade, fördömde och rasade. Men med tiden insåg jag att viljan inte längre fanns kvar, bara ursäkter för att motivera ett upprätthållande.

Med A-K:s besked kom ofrånkomligen de existentiella frågorna till sin spets. Skulle jag finnas där - oavsett? Vill jag att han ska finnas där - oavsett?

Svaren blev nej och vad finns det då kvar? Ursäkterna tog slut, föll igenom på sin otillräcklighet. 

Ett långsamt farväl.