Morgonlass


Marcus och Martinus i högtalarna på vägen till dagis i fullastad bil. Första lasset går direkt efter jag fått nycklarna. Därefter blir det fullt upp. Känns spännande!

Middag på stående fot


Nya koreografin sitter rätt bra nu. Min 40:e release, det vill säga tio år sedan jag började instruera! Det är rätt coolt faktiskt. 
Hemma var det tomt på möbler så blev en havregrynsmiddag på stående fot och ligger nu i bäddsoffan. Verkar som Johan fick med sig det mesta men lär fortsätta imorgon med det sista. Försöker få tag i min bankman, eller kvinna som det är. Hon missade flera pappersdetaljer inför Johans tillträde inte bara vid ett tillfälle, så hade han inte dubbelkollat hade det blivit strul - vilket det ändå blev, förvisso i mildare form när han skrev idag. Men ändå! När han frågade för min räkning hade hon missat för mig med så nu måste jag få tag på henne innan torsdag. Kan ju tycka att hon efter Johans konstaterande, två mail och ett samtal till kontoret borde höra av sig, men icke! Blir att byta bankperson när detta är klart.

Sömnlös

Jahopp, brukar alltid somna utan problem, så också denna kväll. Men så väcks jag av ledsen Lilltjej som haft mardröm. Johan hann dock ta hand om henne men jag kunde inte somna om. Så nu ligger jag här och stirrar ut i mörkret inte det minsta trött. Suck.
Johan har semester nu fyra veckor framåt. Imorgon, eller ja, idag då klockan passerat midnatt, går hans flyttlass så vi delade upp det sista idag. Sänglinnen, handdukar, köksutrustning, DS-spel och så vidare. Visserligen återstår förrådet men där är det väldigt lite som jag tar vara på. På torsdag är det ju min tur så fram tills dess blir det lite primitivt boende då han flyttar matbord och soffa imorgon. Jag jobbar till torsdag, sedan tar jag en veckas semester för min flytt. Jobbar sedan två veckor för att sedan ta över Lilltjejen fyra veckor.
Apropå Lilltjejen och separationen har det, än så länge gått jättebra. Kanske för att vi inte gjort någon stor grej utav det. Kanske för att föräldrarna till bästa kompisen på dagis också separerat. Eller också något så enkelt som ett avsnitt av "Fixa rummet" där flickan bodde "en vecka hos mamma och en vecka hos pappa". Alternativt helt sonika en kombination av allt. Hon var med på våra lägenhetsvisningar, berättat på dagis om det nya hon ska börja på med "nya kompisar och fröknar". Vid utvecklingssamtalet framgick hur förväntansfull hon var och har ofta frågat oss när vi ska flytta. Jag nämner för att "påminna" att vi flyttar till vårt nya hem och hon och pappa till sitt nya. Att hon får ett rum hos pappa och ett hos mig och bor en vecka i varje.
Medan vi packat har hon fått egna lådor som hon fyllt med sina grejer. Hennes har vi ännu inte delat upp förutom möblerna som jag får, bara sagt att hon får en del hos respektive.
Vi får väl se hur det går när vi väl är på plats, men tycker vi förberett henne så mycket, det vill säga så anspråkslöst vi kan.

Nu ska jag göra ett nytt försök med combatfilmen. Det brukar ju vara ett effektivt sömnmedel...

Tillbaka


Det är mycket ben inblandade i nästa release styrkelåt. Var lite orolig för orken efter veckans feber- och halselände men väl igång var energin som den brukar - på max! Otroligt skönt!
Kände igenom nya koreografin inför imorgon. Har nog aldrig varit så dåligt förberedd inför en release, men den satt förvånansvärt bra ändå. Teamar med Robert som meddelade att han också legat efter med pluggandet. Får se hur det går.
Johan har varit på egna äventyr fredag, lördag så jag och tjejen shoppade och gjorde lite ärenden innan jag tog itu med kartongerna från vinden. Blev en tur längs minnenas alle, väldigt roligt och stundtals lite sentimentalt. Dumpade tusentals kronor i gammal kurslitteratur och log åt mina sparade lärarkalendrar. Hittade en ovärderlig skatt i form av full låda med mina dagböcker och sparade brev. Min handstil har verkligen förändrats till det sämre, och jisses vilka kärleksbrev jag fick av en av mina tidiga pojkvänner! Så glad att jag sparat såpass - tänk vad roligt jag ska ha när jag en dag plockar fram för att läsa ordentligt. Sneglade i dagböckerna och minnena rusade tillbaka. Underbart roligt och en påminnelse hur viktigt det är för mig att fortsätta skriva - om så i den modernare bloggvarianten.

Hämtade reservdelen till diskmaskinen på vägen hem. Så urbota idiotiskt med ett emballage som tar fem gånger mer plats än nödvändigt. 
Blev en sväng till Ikea under dagen också. Säng är beställd och nu också soffa. Matbord hittades på Jysk så nu har jag det nödvändigaste klart. Den trettionde blir en spännande dag, då jag får nycklarna till mitt nya liv och möblerna levereras! Andra större inköp som återstår är bokhyllor, tv-möbel och elektronik, men bokhyllorna blir vanliga Billys från Ikea och resten känns inte lika brådis förutom komplettering av köksutrustning. Blir skönt med semestervecka efter tillträdet så jag kan fokusera på att få iordning det mest väsentliga innan Lilltjejen kommer till mig. Hoppas på att få till hennes rum så hon blir riktigt glad när hon ser det!

Aj


Efter Göteborgsvarvets dryga två timmar var det träningsvärk i benen dagen efter. Klok som jag var lät jag vikarie ta efterföljande dags pass. Att lufsa runt i Göteborg med möjlighet att faktiskt gå när man vill är inte riktigt ett alternativ när man instruerar. Då borde man kunnat räkna ut att tre timmar combat skulle resultera i träningsvärk - i hela kroppen! 
Att sedan tillbringa dagen med att langa kartonger och dumpa grejer mjukade upp en del - för att komma tillbaka än värre till kvällens pass. Så. Ont.
Tack och lov erbjöd sig Elin (ung och vital) att teama, för min prestation kvalificerade sig till de sämre jag gjort.

Tre vändor med fullastad Volvo till återvinning och tipp. Med vinden äntligen tömd är det nu grejer överallt! Jag har femtioelva kartonger med hamla lärargrejer. Läroböcker, lektionsplaneringar, prov och tematiska uppgifter. Så mycket tid man lagt och en tanke att kanske, kanske en dag återvända gjorde att jag inte förmådde slänga allting. Kanske det är dags nu, lite drygt sju år sedan jag lämnade skolans värld med svansen mellan benen. Har man plats kan man spara. Har man inte plats har man inget val. Kanske inte så bra att jag har tillgång till två förråd i mitt nya boende.

Fåtöljen


Andra tvättmaskinen för dagen ackompanjeras av de instängda flygfänas hopplösa kamp mot våra fönster. Ännu en kopiöst varm dag med strålande sol. Hann packa några lådor och påbörja tömning av vinden i tiden mellan StV och min combat. Dumpade lite grejer hos Alelyckans återvinning på vägen. 
De som inte förfestade inför Håkan Hellströms andra spelning gjorde mig sällskap i Frölunda. Några grymma som höll ställningarna!

Flyttkaoset breder ut sig. Bara att härda ut och försöka få ned så mycket som möjligt. Mycket återstår på vinden och förrådet har vi inte ens börjat med. Har samlat ihop för en fylld Volvo till tippen och mer lär det bli. Tack och lov hade jag sparat emballagen till min mat- och kaffeservis. Den där som mamma samlade ihop och jag använt en knappt handfull gånger. Har ännu en kaffeservis uppe på vinden. Det där med att samla porslin till sina barn är det väl ingen som gör längre eller? Känns vettigare att samla pengarna till ett körkort istället. Kommer inte att packa upp det i lägenheten. Frågan är vad man ska göra med det egentligen. Trots allt har jag inte hjärta att sälja - ännu. Lär inte vara värt mycket heller. Låta Lilltjejen ärva och skeppa runt mellan sina boenden och lagom till hennes barn-barns barn kanske det uppnått något värde. Eller duger som lerduvetavlor.
Sju kartonger med porslin! Visst är emballagen skrymmande men ändå! Plus en kaffeservis till som sagt. Handmålat tål inte diskmaskin så bra va? Men egentligen - vad spelar det för roll? Ligga oanvänt i ett förråd eller faktiskt användas? Ganska fånigt, och gammeldags att ha "finporslin" när man tänker efter. Kaffeseten får dock ligga kvar. Med tanke på att jag inte dricker kaffe känns det synnerligen dumt att fylla skåpen med pyttiga små koppar. Igen - ingen dricker väl för övrigt ur sådana längre. Varsågod Lilltjejen, slit dom med hälsan!


Flukuerar

Nästan en sådan dag igen, och kan inte skylla på pms.
Solen skiner och det ser ut att bli ännu en exeptionellt varm dag. Jag passerar villaområden med prunkande trädgårdar och blir lite ledsen. Ledsen för att det är något jag valt att vända ryggen, något jag hade men nu inte längre har. Ändå var trädgård inget varken jag eller Johan orkade bry oss om. Antagligen handlar det mera om vad det representerade. Villa, trädgård, familjeidyll. Inrotade förväntningar och föreställningar man egentligen vet bara handlar om fasad men ändå någonstans strävar efter att uppnå. En del av mig längtar och ser fram emot det enkla. En lägenhet där jag bara behöver tänka på mig själv och till viss del min Lilltjej. Om jag inte vill eller tycker om att påta i en trädgård - varför i hela friden bo där sådant krävs?
Ändå ser jag framför mig trädgårdarna där grillen sprider lockade väldofter, terasser med avslappnande vilstolar och barn som springer ut och in med sina kompisar. Och så jag i en liten lägenhet, instängd i den ensamhet jag själv försatt mig i, föredrar men i vissa stunder också förbannar.
 
Jag pendlar mellan lycka och svårmod, förväntan och rädsla. Det kanske bara är att förvänta.
 

Trötter


Johan var på kalas hos Andy igår så det har varit jag och tjejen sedan igår kväll. Just avslutat dagen med att göra chokladbollar och nu nattas det med Johan. Innan han drog igår var vi rätt produktiva på flyttförberedelsefronten. Extra effektiva då Ida och hennes pojkvän tog med Lilltjejen på utflykt till Slottskogen. 
Då vi nu kunnat putta soffan på plats igen kunde vi organisera våra flyttlådor lite bättre, packade fler, delade upp mer och dumpade grejer hos återvinningen. Inte många helger kvar nu och hela vinden måste ned och gås igenom! Också förrådet återstår...
Jag är rätt nöjd med min insats att få bort mycket grejer via Blocket och FB-gruppen. Babyskydd, barnvagn, barngrind, babymonitor och bokhyllor. Börjar bli tomt på väggar och hyllor allt eftersom det åker ned i lådor.

Strul på jobbet som medfört att flera team, inklusive "mitt" fått jobba hela helgen - och vi har inte ens hittat orsaken. Vi var rädda att detta skulle hända, och så skedde också - dock i annan form. Ringt in till de möten jag kunnat men kan ju inte bidra med något - vilket heller kanske inte är meningen. Men behöver hänga med i vad som händer, vill och försöker vara med mera denna gång till skillnad från förra långtgående incidenten då jag hamnade under isen.

Störigt med huvudvärk under eftermiddagen. Trodde jag skulle kunna träna bort den - har ju funkat förr, heh. Lilltjejen slocknade på vägen och jag var inte långt därifrån. När tvättmaskinen är klar blir det bums i säng för denna tröttmössa. Lär bli en intressant vecka.

Lite kort


Tycker det är rätt mysigt när Lilltjejen tar med kompisar hem. Kanske för att morsan inte behöver underhålla utan fixa middag i lugn och ro. Igår var det första gången hon tog hem en pojke, lite extra kul! Tydligen brukar de pussas också! 
Idag fick hon följa med hem till Sonya så jag och Johan kunde gå igenom bankgrejer så som lånen och kontona i lugn och ro. Skönt! Imorgon ska jag till banken och öppna nytt lönekonto. Då det från början var Johans konton behöver jag öppna nya och flytta mina grejer dit. Autogiron, löneutbetalningar. Apple-ID, Swish, P-app, ja allt man inte alltid tänker på. 
Tills StV är sålt hamnar jag på hundraprocentig belåning på lägenheten så blir att dryfta det med imorgon.


Några till


Utsikten från fåtöljen är lite annorlunda när flyttkaoset brer ut sig. Dessutom har soffan flyttats för att blotta de resta golvplattorna.
Packat några fler lådor, målat lite med Lilltjejen och frossat i blodpudding.

Hämtade nummerlappen under eftermiddagen och det är visst neongult som gäller för Volvianerna i år.


En sådan dag...

 
Ryssland bidrag gick på repeat hela vägen till jobbet idag. Ukraina som vann var också bra men denna passade bättre till min sinnesstämning. Behövde något som inte var för glättigt eller heller sentimentalt känslosamt. Tog mig en bra bit på Norrleden innan jag insåg att det var tiden på månaden och min extra nedstämdhet blev lite lättare att förstå. Små saker blir stora, jag tar åt mig där jag i vanliga fall skulle skaka av mig eller bibehålla distansen. Det tar energi, att ständigt vara på sin vakt. Att varje ord kan missuppfattas, varje handling misstolkas till ens nackdel. Jag är i ständigt underläge, initiativtagare som jag är till detta. Vi må ha varit två men det var jag som gav upp och det är en skuld jag kanske orättvist tillskriver mig men i mörka stunder inte kommer ifrån.
Kör på Norrleden och är glad för min destination som tvingar mig till annat fokus, frustrerad över att destinationen inte ger lika mycket glädje som den en gång gjorde. För jag är ännu långt ifrån på banan, långt ifrån att kunna, behärska, bidra så som mina ambitioner önskar. Får påminna mig också där att inte vara så orättvis mot mig själv. Det tar på krafterna att acceptera att man inte är där man vill vara, att man inte förmår tillmötesgå alla omkring sig. Man vill styra bilen åt ett annat håll, frustrerad och ledsen över en situation man känner sig oförmögen att påverka. En framtid man valt och sett fram emot känns plötsligt väldigt ensam och utsatt. Jag ifrågasätter mig själv, inte i fråga om mitt val utan huruvida jag kommer att klara det. Sedan inser jag tiden på månaden och tankarna blir lite lättare att hantera. Det är en dipp, inget värre än så, något att rida ut. Under tiden har jag Sergey Lazarev som stöttar mig.
 

Maj


Det blev mycket lek med kompisar för Lilltjejen denna vecka. Man kan ju inte annat än tycka det är rätt roligt när dagiskompisarna frågar om hon får följa med hem och leka. I fredags var det både Fabian och Alva som ville leka. Fabian och Lilltjejen brukar tydligen pussas titt som tätt...jojo. Och vanlig hederlig tafatt har ersatts av "pussjage"! Själv fick man sin första puss i mellanstadiet.

Hittade högen med kvitton från Indien. En intressant aspekt var vakterna vid nästan varenda butik som tog hand om ens shoppingpåsar när man gick in. Sedan var det att kvittera ut när man var klar och hade man köpt något skulle kvittot visas upp och stämplas. Nitiska butiksbiträden också som jag har så svårt för. Till slut lärde man sig koppla bort att ha en skugga tre steg bakom hela tiden vart man än gick i affären. 
Till skillnad från svenska köpcentrum är de indiska mer barnvänliga. Det fanns rena aktivitetsområden med spelhallar och "äventyr" att gå in och uppleva.
Och så gick man ut och såg barn sova på trottoaren...

Känns tjockt i halsen så hoppas eventuella förkylningar svettades bort idag. Heh. Väldigt mycket folk idag vilket var otippat med tanke på dagens fina väder. Riktigt kul men också intressant hur så välfylld sal kan vara så mycket tystare än när jag kör med sex pers i Partille. Likväl många positiva kommentarer efteråt från både nya och veteraner.

Johan har börjat packa så smått. Köparnas tidsfrist eller vad man nu kallar det gick ut i torsdags så nu är huset definitivt sålt. Skönt! De får tillträde elfte juli. Johan får tillgång till sin  lägenhet 27:e juni och jag förste juli till min. Otroligt vältajmat! 
Vi gick igenom det mesta av bohaget i fredags utan några besvär eller oenigheter. Också väldigt, väldigt skönt. Mycket återstår förstås men känns just nu som det faller på plats. Att man har boendet klart och huset sålt är förstås en stor aspekt.


Mumbai och trea

Från den fyrtiogradiga värmen till typiskt vårväder i Sverige. När jag lämnade Landvetter sken solen. Sedan kom det snö, och sedan regn. Och så sol och till kvällen mera snö. Helknasigt. Hann nog inte längre än till Partille så kändes det som man aldrig varit borta. Knäppt.
Tänkte försöka börja få ned veckan nu innan det är dags för Ronjas dansskola. Får ta det bit för bit.
 
På söndagskvällen hängde vi med Capgeminis graduates till "The Yellow Chili". Indisk mat är ju (ö)känd för att vara stark, något jag redan innan avfärd bävat lite för. Jag tycker ju det är gott, men tål knappt någon styrka alls förrän jag sitter där och flämtar och lämnar bordet hungrig. Så bara namnet på stället gjorde mig lite orolig. Jag har efter en vecka inte riktigt lyckats klura ut hur ett typiskt restaurangbesök i Indien går till. Man beställer i alla fall, men när grejerna kommer och i vilken ordning vet man aldrig. Dryck kan komma halvvägs in i måltiden, och rätter matas hela tiden. På vissa fyller de på tills man slutat äta, och den indiska mentaliteten där gästerna likställs med "gudar" medförde att det alltid var överflöd av mat. Det var hemskt hur otroligt mycket mat vi lämnade efter oss efter varje måltid! Dryckerna var ju också ett mysterium. Beställde något som såg lovande ut med citron som beskrevs som "cooling". Fick in något som de övriga beskrev som avloppsvatten. Och det smakade därefter också - vilket de övriga också bekräftade. Den var varm, salt och innehöll masalakryddor. Ingen citron någonstans utan bara fruktansvärt obehagligt, gick inte att dricka över huvudtaget. En rackarns tur att jag lärt mig dricka vatten annars hade väl mina tänder ramlat ut vid det här laget av all läsk jag fått dricka istället.
Rätterna var allt från starka till superstarka, så jag och killen mitt emot sitter och flåsar och svettas ikapp.
Då vi var sådant stort sällskap som beställde så generöst ansågs vi tydligen vara sådana "special guests" att de vill fota oss. Passade på att langa fram min mobil också. 
 
Volvo Cars är ju faktiskt ett rätt litet företag. Bara en sådan sak som att Capgemini med sin 80 000 anställda är fyra gånger fler än oss. Och när jag ändå är inne på siffror och perspektiv så är antalet invånare i staden Mumbai över 20 miljoner. I en stad. Sug på den. Vi åkte bil från en del av staden till den andra med bitvis motorväg där vi kunde hålla rätt bra hastighet. Över två timmar körde vi och då var vi fortfarande inom samma stad. 
Till hotellet, kontoren och köpcentren var det säkerhetskontroller på samma sätt som flygplatserna. Väskor scannades och kroppar likaså. Kvinnorna hade egna bås med kvinnlig vakt. Tydligen en kvarleva efter terrorattackerna under 2008.
Mitt resesällskap var av den extroverta sorten, så när den introverta var helt färdig efter dagens slut åkte de upp till 36:an och pratade mera jobb och icke-jobb ytterligare några timmar. Jag hängde med en kväll i början men tackade snabbt för mig. Jag orkade helt enkelt inte. Och när jag ändå inte tillförde något utan bara satt med allt mer hängande ögonlock fann jag det meningslöst att fortsätta försöka.
 
På många restauranger fick man en liten skål varmt vatten med lime eller citronskiva för att tvätta händerna, eller snarare fingertopparna då det var inte mer som fick plats. Oftast efteråt men ibland också före. Många indier äter med händerna så det är ju rätt trevligt att man får blaska av sig lite efteråt. Man kände sig bara rätt fånig där man satt och duttade med fingrarna i den lilla metallskålen.
I närheten av kontorsområdet låg ett köpcentrum där vi käkade lunch. Cap hade bilar som körde oss överallt, men när det var så nära passade jag på att promenera tillbaka med Partha. Det blir ju en helt annan sak att uppleva gatorna till fots än från en luftkonditionerad bil.
Passerade ett sorts vattendrag - som var så igensatt med sopor att man knappt kunde se vattnet. Avfallet låg som is - ett lager ovanpå så vattnet rann fram där under för att titta fram här och var. 
Shanghai är ju i samma storleksordning befolkningsmässigt men upplevde inte alls att det var lika smutsigt. Visst är det helt annat klimat där värmen och torkan väl gör att det blir dammigare och skitigare rent generellt Mumbai, men i varje fall de delar jag passerade i Kina hade inte avfallet liggande på detta sätt. Dock är det kanske just det som är skillnaden. I Mumbai är just blandningen rätt påfallande. Lyxiga byggnader och hotellkomplex ligger intill kåkstäder. Hypermoderna glasfasader vägg i vägg med rostiga plåtbitar ihopsatta till provisoriska hem. Man passerar en grind (med vakter) från den trånga och smutsiga gatan och kommer in till gröna gräsmattor och tjusiga fontäner. En andra gång vi promenerade var från kontoret och till tidigare nämnda köpcentrum. På trottoaren ligger en mamma och sover med en bebis på några månder intill. Här och där låg människor och sov längs vägarna medan trafiken dånade förbi och människor passerade. Just åsynen av dessa oskyldiga barn var oerhört jobbigt att se. Flickor i Lilltjejens ålder kryssade mellan bilarna och försökte sälja diverse saker.
 
Dagarna rullade på med fulltecknade agendor med tidsramar som ständigt fallerade. Workshops, information och demonstration. Nya människor och ämnen jag hade svårt att hänga med i. När man fick gå emellan byggnaderna för att besöka andra leveranser på plats (Nordea, BMW, Daimler, Royal Mail, IKEA) var man tacksam så man fick värma sig lite! Tur att man tipsades om sjal eller liknande då konferensrummen var otroligt kalla.
Lunch på "Banana leef", en vegetarisk restaurang. Väldigt många indier är vegetarianer så på "blandade" restauranger och serveringar var det alltid väldigt tydligt vilket som var vad - när man väl fattat vad den röda respektive gröna pricken betydde! Det gick rätt snabbt för mig att förstå att den gröna innebar vegetariskt och inte "icke-starkt"!
 
Till kvällen blev det middag på "Global Grill", där de helt sonika placerade byttor med glödande kol i borden. Sedan matade de på med grillspett av olika slag samt andra rätter vid sidan av. Under dagarna där borta lärde jag mig uppskatta räkor. Rackarns vilka goda exempel jag fick smaka på! Att jag missade hotellets efterrättsbuffé var rätt ok då restaurangens var ypperlig likaså.
Till onsdagen var både Anette och Mats dåliga. Inte på det "okontrollerat-ur-båda-ändar"-sättet, men ändå såpass att den planerade timmeslånga färden till Capgeminis andra kontor inte kändes särskilt lockande - vilket man kunde förstå. Jag är så otroligt glad att jag klarade mig! Visst kunde man känna sig lite halvskum ibland men det var nog snarare på grund av att ständigt äta stark mat än ogästvänliga bakterier.
Vi skulle alltså till de nya kontor som Cap uppfört i en annan del av staden. Flytten hade påbörjats till viss del, men alla byggander var ännu inte klara. Imponerande byggen!
På vägen ut passerade vi någon form av löpartävling som gick längs med motorvägen. Det såg helkonstigt ut.
Nere till höger är den byggnad vi står nedanför i den föregående bildens nedre högra hörn. Där står vi på den bortre kortsidan. Den andra är som synes inte färdigbyggd ännu. Liksom i Kina var byggnadsställningarna av bambu. Nere till vänster står vi utanför deras konferenscentrum. Lyxigt, modernt och snyggt. Vid varje möte fanns alltid en försynt indier som försåg oss med kaffe iklädd tjusig uniform och vita handskar. 
Vid dagens slut hade de anordnat trädplantering! Utanför konferenscentret hade små träd planterats av olika representanter och företag. Jag och Christian fick alltså plantera ett för Volvo Cars. Kul!
Dagen avslutades med lite shopping och mat på ett köpcentrum som var Asiens största när det byggdes - när det nu var. Hann igenom en bråkdel på knappt två timmar innan vi vid nio tyckte att det nog var dags för middag.
 
En av matsalarna där vi käkade, tappade tydligen stinget och tog bara två av efterrättsalternativen vd någon av de kvällar vi hann upp till 36:an. Jag har inte helkoll på ordningen i mobilalbumet. För torsdagen var det inte i alla fall, för då var det teamparty! Som tack förinsatserna under våra långvariga incidenter i februari och mars bjöds SuMa och Release Service grupper på middag på ett ställe högt placerat på en terass. Hade det varit ljust hade utsikten varit intressant att se.
När indierna går ut fick vi lära oss att det är lite annorlunda. Först och främst är musiken galet hög. Sedan är de väldans förtjusta i att dansa - och ta selfies, eller snarare groupies. När de dansat ett tag - då äter dom. Och sedan dansar de vidare. Nu var det ju arbetsdag dagen efter så många tog det rätt lugnt, men många dricker heller inte alkohol. De dansar ändå. Och tack vare att musiken var så bra - den hade kunnat komma från min Spotifylista, så dansade jag med - i timmar! Trodde jag skulle svettas ihjäl men så himla roligt! Jag fick möjlighet att knyta många fler band än jag någonsin kunnat i en schemalagd timme i ett mötesrum. Indierna är mycket också på det sättet att just personliga relationer ger det där extra för att göra ett bra jobb ännu bättre. Nere till vänster är jag med Jay som ska ersätta Ashutosh som min Capkontakt i Sverige. Jättego kille.
Vi stannade kvar bland de längsta, representativt av oss, så hoppade löparbandet på morgonen för ett härligt dopp och lite sol innan frukost. Ingen kan tro att man varit i Indien en vecka för man är lika vinterblek som när man åkte. Suck. Men det var ju ingen semestertripp precis och jag har varit businessaktig så det förslår under den gångna veckan. Så kontorsaktigt och, kan man säga tråkigt? Det var ju det där med "personal shopper", eller kanske snarare stylist som jag behöver.
Sista dagen insåg man hur veckan (som vanligt) flygit förbi. Som vanligt frågade personalen om jag ville ha pancakes. Eh, ja tack!
På agendan stod "Indian cultural session" och guidad rundtur i Mumbai. Sessionen var jättebra! Väldigt intressant att få en insikt i deras kultur, bakgrund och våra skillnader.
Displayen till höger är klockren! Uppifrån och ned:
West vs East"
Lifestyle: Independent vs Dependent
Attitude towards punctuality
Problem solving approach
Size of individuals ego
Perception how we see each other
How to stand in line
Complexity of self expression
The evlolution of transport the last three decades
The volume of sound in a restaurant"
 
Man kände igen så mycket av det ovan samt det berättade från tiden man arbetat med indier. Bara en sådan sak hur svårt de har att säga nej - vad det än gäller. Det har ställt till det många gånger när man har efterfrågat eller förklarat saker. "Förstår du?" Besvaras alltid med "Ja", trots att de i själva verket inte har en aning...
Efter vår session fick teamen en liknande fast tvärtom - en insyn i hur vi västerlänningar är. Hade varit grymt roligt att få vara med och lyssna där!
Rundturen blev tidsödande av trafikmässiga skäl. Men vi hann de mer eller mindre obligatiska stoppen. Som tvätteriet där femtusen människor jobbar med att tvätta allt från privatpersoners kläder till hotellakan. Allt i en liten stenkista med upphöjd sten i mitten de daskar tygen mot.
Ghandis hus var ett annat stopp, och på vägen dit fick jag en skymt av en Volvo XC60 eller äldre XC90! Med tanke på att det säljs några hundra per år i Indien var det en ren lyckträff. Hann dock inte fota så misstänker att mina kollegor misstror mina bedyranden.
"Port of India" samt närliggande "Taj Mahal Palace & Tower Hotel", lyxhotellet som var ett av terrormålen där 2008. Syns dåligt med en bebis mitt i gången och storasyster(?) utanför en allmän toalett medan mamman antagligen är där inne. På vägen ut till sevärdheterna var hon där i varje fall.
Nere till höger är Mumbais tågstation, en kopia av den i London om jag inte minns fel. En miljon pendlare passerar där varje dag.
Hittade förresten en t-shirt jag inte kunde låta bli att köpa! Sista kvällen åt vi på en av hotellets restauranger. Japanskt(?) och otroligt gott! Extra gott med något annat än indiskt dessutom. Fick någon timmes sömn innan klockan blev 03 och det var dags att åka till flygplatsen.
Innan jag åkte hade jag ju inga andra förväntningar än att få träffa teamen. nu i efterhand inser man aktiviteter man velat göra för att få ut ännu mer av besöket. De kommersiella bitarna hade jag kunnat hoppa för att göra mer med just teamen. Se hur de arbetar, diskutera förbättringsmöjligheter från både deras och min Volvo-sida, förväntningar och svårigheter. Tror inte det kan bli aktuellt med fler besök dock, inte för mig i varje fall. Jag hade ju inte något att bidra med och är i min roll heller ingen som "räknas" med. Att jag dessutom är så pass ny och därmed än mindre att bidra med denna gång gjorde att det ibland kändes som mina medresenärer var besvikna på mig. Att de väntade på att jag skulle göra mig hörd, komma med mina åsikter, förväntningar och tankar om så vid kvällsdiskussionerna oss fyra emellan eller workshoppar med Caprepresentanter närvarande. Många gånger kom Christian med allt detta istället, tidigare AM som han varit och kan systemen utan och innan. Detta samt att jag inte orkade hänga med dom på kvällarna gjorde att de förmodligen ansåg min biljett bortkastad. Jag fattar inte hur de orkade sitta till elva, tolv och ibland ännu längre efter en sådan dag - och jag hade ju som sagt dessutom varit relativt passiv. Jag var - helt - slut när vi kom tillbaka till hotellet och somnade alltid som en klubbad säl.
Men de är ju extroverta, munnarna går i ett och att just interagera med andra fyller på deras energi medan min bara går åt. Det blir väldigt jobbigt när man känner att man inte hinner komma ifrån tillräckligt och fylla på igen. Därför fick det bli lite tidigare uppstigning för några simtag i poolen när kroppen var för trött att springa på bandet. Det gjorde ganska mycket ändå, den där lilla morgonstunden innan det var dags att träffa de andra igen till frukosten.
 
Extra dränerande var ovissheten med mitt boende. Johan köpte en tvåa i Balltorp, Mölndal. Då riktade jag in mig på en trea i närheten. Den har balkong men eftersom det är ett suteränghus ligger sovrummen på markplan vilket möjliggör en kattingång. Entresidan är visserligen också på marknivå men det är gemensam ingång för de fyra lägenheterna, som ett trapphus.
Vid visningen tyckte jag den kändes helt ok- och prismässigt som den kunde klara sig under mitt tak. Nu måste jag bara hitta någonstans att bo och trea med uteplats i Mölndal för den finansiella gräns jag hade verkade rätt körd. Och när jag förstod hur nära Johans den verkligen var så ville jag verkligen ha den. Den andra visningen var på lördagen då jag åkte, vilket innebar att budgivning troligtvis skulle ske medan jag var borta. Johan fick en fullmakt för att kunna skriva avtal för min räkning vilket var jättesnällt men kändes ändå jobbigt att vara beroende av honom. Budgivningen kunde jag i varje fall vara med på då det är så himla smidigt med sms, men det var känslomässigt jobbigt under de två dagarna den pågick. Svårt att hålla fokus på det som sades och presenterades.
Till slut mailade mäklaren - det var klart, den var min! Blev jublande lättad. Verifierade med banken via mail och då ringde hon med bryderier kring att StV ännu inte var såld. Stressen kom tredubbelt tillbaka när hon bad att få återkomma när hon fått "räkna lite mera". Jag hamnar ju med dubbla boenden så länge StV inte är såld med det övergångslån som krävs tills dess och min kapitalinsats faktiskt kommer loss. 
Hann tänka tusen "tänk om" och "hur" innan hon ringde igen och gav grönt ljus - om än med mindre marginaler och förbehåll att priset på stugan kanske behöver sänkas för att få den såld. Vi har bara en intressent kvar som inte är villig att ge det vi begär. Vi har gått ner något men inte tillräckligt, så ytterligare visningar kan bli aktuellt. Detta är lite smolk i glädjebägaren - men nu har jag i varje fall eget boende fixat! Lilltjejen får eget rum och katterna kan gå ut när jag fixat en form av avsats vid fönstren.
När vi skrev kontrakten för huset den där torsdagen innan jag åkte följde ju Lilltjejen med och sysselsatte sig med att rita på deras anteckningskort. När jag skulle åka gav hon mig denna att titta på "ifall jag skulle sakna henne". Mammas underbara tjej!
 

Definitivt

Så var huset sålt. Vi fick lite mer än det vi begärde vilket känns skönt. Ännu ett steg mot och en konkret påminnelse om vårt avslut. Där och då, medan jag satte mina initialer på sida efter sida kände jag att jag aldrig ville gifta mig igen, aldrig dela någon egendom med någon och riskera att gå igenom detta ännu en gång. 
Antar dock att det funkar som det mesta annat - förlossning till exempel som man där mellan krystvärkar och lustgasande hävdade att man aldrig skulle skaffa fler barn. Likväl funderade man på syskon till slut.

Ett lite lustigt äldre par som köper. Jag tyckte mannen liknade farbrorn i filmen"Up" men Johan höll inte med. Två veckor har de på sig att häva köpet. Håller tummarna att så inte sker!

StV

Under Lilltjejens simskola försöker jag simma bort det, längd efter längd tills badleksaker och skrikande ungar tar för mycket plats. Först när jag är ensam kommer det med full kraft, i Gulingen på väg ut till Hjuvik. Som ett glödande järnband pressar ihop mitt bröst. Tårarna kommer och går, jag för en ojämn kamp de nästan femtio minuter det tar från Olofstorp och ut till kusten. När jag parkerar ger jag upp, ger efter och gråter. Det är dags att fullfölja försäljningen av båten och att besöka ön är en konkret påminnelse om det jag förlorat. Förlusten av stugan symboliserar på något sätt förlusten av mitt äktenskap. Av den familj och tillvaro jag trodde det skulle bli, som det kunde ha blivit. En symbol för mitt misslyckande. Straffet var att förälska mig i denna ö, vinna en plats på den och sedan förlora den. Köparna hämtar mig i sin lånade båt. Den frid jag alltid känt när jag lämnar fastlandet och landar på ön infinner sig också nu, trots vetskapen att det inte längre är en plats jag kan kalla min. Vi fullföljer affären och jag får tid att packa de få personliga tillhörigheter vi lämnade i stugan i höstas. Får hjälp av grannarna mitt emot att sätta på vattnet och avloppet så jag kan spola bort det som en av spekulanterna lämnat i toaletten under förmiddagens visning. Grannarna är det par vi hunnit bekanta oss med mest under den handfull gånger vi hunnit vara ute. Hustrun verkar uppriktigt ledsen att vi säljer. Finns det ingen möjlighet att behålla? För Ronjas skull om inte annat? Och jag börjar nästan gråta igen. Jag vill ju inget hellre!
 
Nästa gång jag är här ute lär vara vid fullföljandet av stugans försäljning. Att gå runt med de nya ägarna, se deras förväntningar och drömmar som var mina egna kommer att bli fruktansvärt jobbigt.
 
Får skjuts tillbaka till fastlandet, stuvar in mina fyllda påsar i bagaget, sätter mig bakom ratten och försöker bibehålla mitt samlade yttre. Sätter på mig min behärskade mask som inte låter sig påverkas av någon eller något. Men vad hjälper ett stelnat yttre när sorgen och smärtan är inombords? Jag gråter igen. 
Kanske en dag har jag en stuga där igen. Kanske.
 

Hemma i fåtöljen igen

De har vaknat! Jag hann nog platta till ett antal innan jag insåg att det faktiskt var paddor och inte löv! Vad ska de upp på vägen och göra? Finns väl betydligt mer romantiska och för att inte tala om mindre riskabla platser att locka på tjejer och fortplanta sig på!
Jag fick mig en tung löprunda i blåsten medan Nina och barnen var på Mulle Meck. Målet var milen i Ursvikens spar men en äng dränkt av vatten som spåret korsade fick korta ned sträckan - som tur var. Lite drygt åtta blev det till Järvastaden och lekplatsen. Gott ändå att komma ut. Nästan så jag tyckte jag gjort mig förtjänt av min första sufflé! Nutella och syndigt god. Ja, jag åt faktiskt två. Burp! De första gick inte upp lika mycket som receptets foton medan det andra försöket visserligen gick upp men inte heller såg ut som referensen. Men de var som sagt farligt goda!

Lilltjejen är (igen) verkligen världens snällaste och lättaste unge (undantag äta mat). Sex timmar i bilen med bara kort matstopp är inga problem. Hon kollade inte ens särskilt mycket på paddan utan pysslade med lite annat som fanns till hands och lyssnade på musik med mig. Jag flyttade fram stolen så hon kunde sitta med mig och se bättre av det vi passerade. Mamsen försökte få henne lika imponerad av den vackra vägen längs Vättern, men flygplanen utanför Linköping är visst fortfarande det enda som gör intryck. 
 
Efter helgen och de många timmarna i bilen var det riktigt skönt att köra sitt pass i Partille. Det hade ju plockats bort med tanke på helgdagen men deltagarna bad så vackert, och jag ville ju köra själv så hon lade in den igen. Så vi var ett gott litet gäng som vanligt plus att nyutbildade Robert dök upp. Jag var inte sen att fråga om han ville teama med mig och så blev det. Alltid roligt!
 
Fått lite uppdateringar från mäklarna under helgen. Hade ju ännu en visning av huset för ett par från S-holm vilkas föräldrar varit på vanliga visningen. Dock ansåg de att det låg för långt från skolan nere i samhället, vilket är bara två kilometer, men två kilometer hysteriska långa och branta backar. Generellt är det lite väl avsides för många så tror nu bara vi har två eventuella intressenter kvar. Ett par som var väldigt intresserade har dock en hake. Ganska rejäl sådan. De hade lovat sin son att inte flytta från befintliga huset förrän han lämnat gymnasiet - vilket är om ett år! Blir intressant att se hur mäklaren förhandlar där om erforderlig kompensation - om vi nu ens kan tänka oss att acceptera det. Hur funkar det rent praktiskt? Lånelöftesmässigt? Eventuellt bo-ihop-drygt-ett-år-mässigt? Men vi får väl se om det ens blir ett aktuellt scenario att diskutera.
 
StV har möjligtvis fyra intressenter men buden vi fått ligger under utgångspris, och vi är båda överens att inte sälja för mindre. Båten har jag nu sålt separat då vi får loss mer pengar på det sättet än att låta den ingå i stugan. Mäklaren är jättebra och hanterar all kommunikation med intressenterna kring vårt ändrade beslut. Trots allt är buden så pass under vad vi begär och det som verkligen är intressant för dom är ju själva stugan.
 
Imorgon är det vardag igen och jag ser med viss tillförsikt fram emot arbetsdagen. Får ju inviga mina nya skor om inte annat!
 

Från sängen


Måndag vilket betyder lämning på dagis. Därefter full rulle. Jobbgrejer ramlade in med snabbt ad-hoc möte, ringa verkstad, mäklare, båtplatsägare HR och spekulanter. Mera möten, besöka verkstad, ringa en annan verkstad och beta av mail. 
Jätteskönt med pass sedan med mina goa deltagare i Partille.

Andra visningen av vårt hus idag i form av kvällsvisning, så Johan tog med Lilltjejen till Landet och hängde. Nu blir det intressant att se om det är några avspekulanterna som känner sig köpsugna. Hoppas det går bra!

(Det var inte jag...!)


Söndag från sängen


Det stod en godisskål i instruktörsrummet... Behövde typ ladda upp innan passet. Och efteråt. Ehm.
Ännu en strålande dag och Lilltjejen uttryckte riktig vårglädje genom att springa som en tok över gräsmattan.

Mäklaren för StV ringde och uppdaterade om dagens visning. Hela nio sällskap hade varit med ut och många positiva. Hur kan man inte bli förälskad i platsen?
Kände nästan för att gråta medan hon berättade hur bra det gått, hur alla bara stått och myst i solen på verandan och överöst positiva omdömen. Visdt är det bra ur vår säljarsynpunkt, men jag vill ju egentligen inte detta. Det är min dröm som någon annan nu tar över! Det gör så jäkla ont, vill verkligen inte men har ju inget val. F-n också.


Tystnad

Låtit Sonos spela färdigt spellistan och tystnaden fylla huset. Nåväl, Barnkanalen strömmar från Lilltjejens rum en liten stund till. 
Tidsfördriv var dagens mål efter genomförd simskola. En visning av en trea i Partille med lite väl hög månadsavgift (drygt sjutusen). Riktigt fin faktiskt i mysigt litet område med innergård för Lilltjejen att bara springa ut till. Dock blir det nog för saftigt med avgiften, och priset lär väl som de andra också ticka iväg.
Åkte vidare till Allum där Johan anslöt efter som innebandy och sista fix av huset inför visningen. Blev shoppat två par jeans till honom samt skor. Jag hittade också ett par riktigt trevliga skor. Gympastuk såklart. Svarta, med tanke på att de ska funka på jobbet.
 
Mycket tid kunde spenderas genom att dra ut till Torslanda och tvätta bilen. Det var det fler som gjorde så ännu mer tid gick åt att köa. Strålande vacker vårdag så väl hemma snörde jag på mig löparskorna och stack ut. Första löppasset på evigheter - oändligt skönt! Kändes riktigt bra i kroppen men uppehållet kändes i benen mot slutet, och framför allt nu efteråt. 
 
Johan är ute på galej med jobbet så vi tjejer har bland annat ägnat kvällen åt att göra chockladaliens. Mumsigt!
 
Sex sällskap var tydligen på husvisningen och mäklaren var nöjd. På måndag är nästa visning och sedan får vi se hur det går. Imorgon är det visning av StV och vädret verkar bjuda på bästa förutsättningarna. Det känns riktigt jobbigt att jag inte kommer att få tillbringa någon sommar där ute. Riktigt, riktigt jobbigt.
 

Vaken

Somnar man tidigt vaknar man därefter. Börjar ljusna på andra sidan fönstren. Bror ligger på mitt bröst och stångas mot mina händer, lycklig över att nyss ha blivit insläppt. Blir lite knepigare att skriva men är rätt mysigt.

I veckan lade jag fram "Ansökan för äktenskapsskillnad" för påskrift av Johan. Kändes väldigt konstigt och rätt jobbigt. Trots att vi håller på för fullt med att ta isär vår gemensamma tillvaro kändes det så definitivt, slutgiltigt. I och med Lilltjejen är det alltid sex månaders "betänketid" innan man därefter får skicka nya personbevis och fullfölja. Undrar hur det kommer att kännas då. Tror jag, liksom nu kommer att känna en form av sorg. Lite av den sort liknande kring mina föräldrar. Sorg för hur det hade kunnat vara men inte blev. Men också skuld för det misslyckande jag tillskriver mig och hur det drabbar Lilltjejen. 
Jag trodde att vår familj skulle hålla för evigt. Till och med en cyniker som jag trodde faktiskt på det. Fast ingen går väl in i ett äktenskap, skaffar barn, hus och hela faderullan med en inställning att det inte ska vara?
Jag ville att det skulle vara. Försökte, resonerade, kompromissade, fördömde och rasade. Men med tiden insåg jag att viljan inte längre fanns kvar, bara ursäkter för att motivera ett upprätthållande.
Med A-K:s besked kom ofrånkomligen de existentiella frågorna till sin spets. Skulle jag finnas där - oavsett? Vill jag att han ska finnas där - oavsett?
Svaren blev nej och vad finns det då kvar? Ursäkterna tog slut, föll igenom på sin otillräcklighet. 
Ett långsamt farväl.



Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0