Solen skiner och det ser ut att bli ännu en exeptionellt varm dag. Jag passerar villaområden med prunkande trädgårdar och blir lite ledsen. Ledsen för att det är något jag valt att vända ryggen, något jag hade men nu inte längre har. Ändå var trädgård inget varken jag eller Johan orkade bry oss om. Antagligen handlar det mera om vad det representerade. Villa, trädgård, familjeidyll. Inrotade förväntningar och föreställningar man egentligen vet bara handlar om fasad men ändå någonstans strävar efter att uppnå. En del av mig längtar och ser fram emot det enkla. En lägenhet där jag bara behöver tänka på mig själv och till viss del min Lilltjej. Om jag inte vill eller tycker om att påta i en trädgård - varför i hela friden bo där sådant krävs?

Ändå ser jag framför mig trädgårdarna där grillen sprider lockade väldofter, terasser med avslappnande vilstolar och barn som springer ut och in med sina kompisar. Och så jag i en liten lägenhet, instängd i den ensamhet jag själv försatt mig i, föredrar men i vissa stunder också förbannar.

 

Jag pendlar mellan lycka och svårmod, förväntan och rädsla. Det kanske bara är att förvänta.