I veckan lade jag fram "Ansökan för äktenskapsskillnad" för påskrift av Johan. Kändes väldigt konstigt och rätt jobbigt. Trots att vi håller på för fullt med att ta isär vår gemensamma tillvaro kändes det så definitivt, slutgiltigt. I och med Lilltjejen är det alltid sex månaders "betänketid" innan man därefter får skicka nya personbevis och fullfölja. Undrar hur det kommer att kännas då. Tror jag, liksom nu kommer att känna en form av sorg. Lite av den sort liknande kring mina föräldrar. Sorg för hur det hade kunnat vara men inte blev. Men också skuld för det misslyckande jag tillskriver mig och hur det drabbar Lilltjejen. 

Jag trodde att vår familj skulle hålla för evigt. Till och med en cyniker som jag trodde faktiskt på det. Fast ingen går väl in i ett äktenskap, skaffar barn, hus och hela faderullan med en inställning att det inte ska vara?

Jag ville att det skulle vara. Försökte, resonerade, kompromissade, fördömde och rasade. Men med tiden insåg jag att viljan inte längre fanns kvar, bara ursäkter för att motivera ett upprätthållande.

Med A-K:s besked kom ofrånkomligen de existentiella frågorna till sin spets. Skulle jag finnas där - oavsett? Vill jag att han ska finnas där - oavsett?

Svaren blev nej och vad finns det då kvar? Ursäkterna tog slut, föll igenom på sin otillräcklighet. 

Ett långsamt farväl.