Ägnat hela kvällen åt att röja och städa inför första visningen imorgon. Jag och Lilltjejen kör simskola följt av en lägenhetsvisning i Partille. Husvisningen är på eftermiddagen så får sysselsätta oss med något mera under den tiden.

Pendlar mellan hopp och uppgivenhet på ny-boendefronten. Priserna är galna och trycket högt. Och hur vet man att man köper rätt när man väl lyckas klara budgivningen på något? Veckan efter kanske något bättre släpps? Lyxproblem. Jag har ju så mycket bättre förutsättningar än många andra som varken har kontantinsats eller oförskämt bra lön. Men den dagen jag har mitt nya boende löst kommer jag dra en gigantisk suck av lättnad.

På jobbfronten känns det något bättre. Batterierna har fyllts på lite och med det en form av förtröstan. Bollat och fått mycket stöd av Christer. Skönt med en utomstående som inte har med min grupp eller mitt uppdrag att göra men ändå tillhör och förstår IT hos oss. Lite lustigt att vi kommer så väl överens när jag initialt uppfattade honom som både dryg och hård. Liksom med Dennis var det värt att öppna hamsterbollen lite, släppa in och upptäcka en himla fin personlighet! Denna tid hade varit bra mycket tuffare utan honom. Ensam är inte alltid stark vilket jag brukar hävda...

Den obrydda känslan på jobbet består. Noll engagemang och gör verkligen bara det jag kan i min egen takt. 

Hämtade mitt nya pass i strålande vårsol. Femton plusgrader och många vintertrötta ansikten var vända mot ljuset, inklusive undertecknad.

Kollade en bostadsrätt i Partille i söndags. Månadsavgift på över åttatusen och budgivningen har passerat 2,2 miljoner. Det är helt galet. Det gör mig också deppig, svårigheten att hitta ett boende som möjliggör att katterna kan gå ut. Jag förmår inte, kan inte föreställa mig scenariot att avyttra dom! Lilla Grå skulle kanske kunna finna sig i att vara innekatt men inte Gråbröderna. För Johan gäller Mölndal men jag har nu vidgat sökområdet. Det är för få och för dyra boenden som släpps och trycket är galet. Mäklarna behöver inte ens återkoppla på intresseanmälningar. Det är säljarnas marknad. Hoppas bara att det också går igenom på vårt hus med sitt avskilda läge som avskräcker många.

Börjar bli trött på att vara trött. Less på min brist på engagemang och vilja på jobbet. Jag som alltid älskat och sett fram emot arbetsdagarna. Nedslående är vad det är. Och störigt. 

Alla foton är klara och annonsen komplett hos Fastighetsbyrån. Passar på att dokumentera i dess tillfixade ståt - att se tillbaka på en dag, liksom allt annat i denna blogg.

Kan inte säga annat än att det är ett underbart hus vi lämnar. De första bilderna ligger nu hos mäklaren som "På gång". Idag sker den mer ingående fotograferingen inomhus.

Stylisten kom ju med lite tyckanden och likaså fotografen. Lustigt bara att detaljer som stylisten lade fram ville fotografen ta bort.

Söndagen har bestått av röj och röj, Funky Kidz, röj, mera röj, combat i Frölunda och så ännu mera röj.

Blommor på bordet har bara hänt när vi fått av andra vid speciella tillfällen. 

Till och med blommor i sovrummet. Våra negligerade stackars rester till växter här och från köket ligger nu under några centimeter blötsnö på andra sidan vägen. Katternas båda klösträn är demonterade. Kanske därför dom alla tre invarderade vår säng.

Imorgon är det tillbaka till jobbet. Jag brukar se fram emot måndagar, men för denna känns det ambivalent. Jag måste göra något annorlunda, annars lär det bara bli en repris på förra veckan.

Lite mera grejs denna dag, med betoning på lite på grund av alla våra aktiviteter. Simskola, storhandling, husvisning, avyttring av bärstol, GAIS-match och Combat-kvartal.

Johan konstaterar att jag är (faktiskt) mycket mer virrig än vanligt. Kommer inte ihåg nyss sagda saker och antalet gånger jag glömt bort vilken dag jag befinner mig i är på gränsen till anmärkningsvärt. Känner själv att hjärnan inte är riktigt med. Jupp, jag har blivit trög på riktigt.

Gulligt var i varje fall Lilltjejens legobygge där Eugene gentlemannamässigt bär Rapunsel till veterinären...

Apropå skit så var den ena av de två lägenheterna jag kollade igår just - skit. Den första var helt ok men var mer inställd på den andra, som alltså visade sig vara långt ifrån förväntningarna. Bara en sådan sak som att den var inrökt, fy sjutton!

Kanske lägger ett bud på den första men den lär sticka iväg över min gräns. Får se helt enkelt.

Känner mig på ett sätt märkligt avtrubbad på jobbet nu. Förra veckan var det bara stress och hysteri. Denna har börjat i ett nästan oroväckande lugn. Springer mellan mötena men om det är uppgivenhet eller helt sonika - lugn, det vet jag inte. Incidenterna är ännu ett mysterium, tillbakarullning ett möjligt faktum trots den stora risk och insats en sådan kräver. Nedslående.

Imorgon är det än fler möten så då kanske stressen kommer tillbaka. Ska till Indien i april förresten. En vecka för att besöka Capgemini i Mumbai. Har ju ingen aning hur förutsättningarna är här hemma då, kan ju vara mitt uppe i flyttstök! Men Johans föräldrar är än en gång så underbara att de hjälper till att göra det möjligt. Kommer att vara fyrtiogradig värme där borta då. Ungefär som där jag nu sitter då...!

Både mäklare och bankman frågade om vi önskade juristhjälp. Ingen av oss ser något behov av det och jag hoppas verkligen att så kommer att förbli. Fick intrycket att de båda väntade de svaren, vana vid att de flesta initialt avser att komma överens för att när det sedan kommer till kritan hamna i konflikt. 

I fredags var vi bjudna på middag hos Christer med familj och av alla spännande saker de hade i sitt hem, inklusive världens goaste lilla tax, var det en gammal bok om racerbilar som Lilltjejen av någon anledning fastnade för. Okej, vovven i första hand, men blev så skrattlysten av att finna henne med näsan i denna bok!

 

Negativt var  att det tog otroligt lång tid att få in maten. Och ljudvolymen var värre än en skolmatsal. 

Löpträningen har strukit på foten denna vecka på grund av exceptionellt mycket strul på jobbet. Incidenterna har avlöst varandra efter förra söndagens release. Tommy fick ta lead på taskforcen som sattes upp - jag hinner helt sonika inte. En dag eller två kanske man kan låta det vanliga operationella stryka på foten, men när de drar ut över en vecka. "Fördelen" med P1 incidenter är att de går före de flesta möten man har inbokade - så mötesmässigt blir det riktigt lugnt, men det straffar sig - såklart i efterhand.

I vilket fall fick jag till en halvtimme på bandet innan de två dagarnas frosseri och kom ut i nästan-vår-solen igår. Otroligt skönt! 

 

Visningar vid lunchtid idag så Johan får ta Lilltjejen till dansskolan. Han var på ännu en middag igår och sover ännu. Börjar bli rejält hungrig och Lilltjejen har kommit upp sedan jag började skriva. Det lutar väl åt våfflor - som det av någon anledning blivit mer eller mindre varje lördag och söndag då hon får bestämma. Inte för att jag klagar, våfflor är ju sällan fel!

 

Min blogg är min ventil. Jag är på mitt åttonde år av ordbajsande, anförtroenden, med- och motgångar, glädje och sorg. Många skulle anse att jag är för öppen, att jag skriver om saker som borde vara privata, hållas inom hemmets väggar. Varför är människor så måna om att upprätthålla en idyllisk fasad, när vi ändå vet att ingen är perfekt? Jag har sällan några problem att öppna mig men tar ogärna initiativet. Har dock inga större behov av att prata av mig eller vräka ut vad som än ockuperar mina tankar. En kombination av min introverta sida och präglade förmåga att lägga locket på kanske. Av hänsyn till att släktingar och familj läser denna blogg har jag dock av förståeliga skäl hållit dessa mångåriga tankar och känslor för mig själv. Mycket annat också naturligtvis. Någon måtta får det vara. 

Johan liksom många andra vänder sig till vänner och nära anhöriga medan jag finner en form av tröst i vetskapen att någon finns där på andra sidan skärmen och läser. Vanligtvis pickar jag på fånen men när jag skriver på datorn hamnar det i mitt FB flöde. Mitt senaste inlägg följdes av så mycket omtanke från både nära och långt ifrån. Väldigt oväntat, så en massa tack till alla er, ni som följer mig. Ni är mitt sällskap, mina vänner, både kända och okända - på ett måhända bakvänt virtuellt sätt, ett sätt jag valt och föredrar. Jag är ensam, men inte ensam tack vare er!

 

Så många tankar och så ofta inga alls. Från en surrealistisk känsla av att vara världsfrånvänd till skärande klarsyn på den krassa verkligheten - och tillbaka igen. Det där beslutet, de där orden som upprepats så många gånger i mitt huvud men ändå så totalt främmande när de uttalades. Det som var det största hindret att klara av har följts av det andra som man nästan bävat för lika mycket - det praktiska. Ett oöverskådligt slagfält av nederlagets praktikaliteter. Var börjar man? Hur gör man? Var är steg-guiden?!  

Att köpa StV var dumt. Underbart men dumt. En del skaffar barn i sina försök att rädda en relation. Jag, för det var jag - drev på att köpa en sommarstuga. Något positivt vi båda skulle ha att se fram emot att nyttja tillsammans. Ett försök från min sida att komma förbi det som inte längre fanns.

Så många tankar och känslor. Av skuld, misslyckande, besvikelse, rädsla, lättnad, uppgivenhet, frustration, förväntan och sorg. När människor omkring en ställs inför kriser är det oundvikligt att man själv rannsakar sin tillvaro. Ska jag förbli i den avstängda vardag jag befunnit mig i senaste åren eller göra något åt det? Ingen annan än jag själv kan påverka och till slut fick jag helt sonika acceptera, fatta det definitiva beslutet och kliva ned i det känslomässiga havet.

Johan vänder sig till sina föräldrar men jag har ju ingen. Vid vår relations slutskede återupplever jag dess början. Jag har ingenstans att ta vägen. 

Johans föräldrar var en av de största rädslorna. Att göra dom besvikna gör ont bortom bristningsgränsen. Men mina rädslor infrias inte utan underbara varma textmeddelanden förmedlas och jag gråter så Lilltjejen inte ska se. Johan hanterar det fantastiskt bra och jag vågar mig på att hoppas att det blir bra för oss alla till slut. En relation där vi från båda sidor har ett fokus: Vår Lilltjej. 

 

Men var börjar man? Ett hus, en sommarstuga, timeshare i Portugal, delad ekonomi, Lilltjejen, Lilltjejen och alla grejer. Nytt eget boende, min ekonomi, Lilltjejen och alla grejer! Det skär i hjärtat att måsta sälja StV. Det är till och med jobbigt att sälja Gulingen. Gå igenom förrådet. Gå igenom vinden. Gå igenom allt! Så mycket grejer, vart kommer allt ifrån?

En bit i taget. Mäklare kommer hit imorgon för huset. Mäklare kontaktad för StV. Firmabil för Johan beställd, Gulingen nyservad och i princip redo för försäljning. Banken nästa vecka och lägenhetsvisning bokad. Bollen är i rullning. Under hela denna känslomässiga och praktiska turbulens rullar vardagen på. Jobbet, instruerandet, simskola och dansskola. Dagislämning och dagishämtning, veckoinköp och tvättkorgar att tömma.

Jobbet är otroligt tufft. Vissa dagar vill jag bara kasta in handduken, ge upp och skita i allt och gömma mig under en sten, medan andra, som idag är otroligt givande och roliga. Jag är tacksam för den fokus det kräver. För den trygghet det representerar. 

Det är varken meningsfullt eller produktivt att gräva ned sig i det faktum vi nu hanterar. Att tänka för mycket är enkelt och kan lätt bli destruktivt. Det är tufft ibland, det får vara tufft ibland, men försöker fokusera på de konstruktiva tankarna istället och framför allt agera därefter. Jag har tänkt tillräckligt.

 

Jag vet inte hur det kommer att bli. Jag vet inte hur det hade kunnat bli. Jag vet bara hur det har varit, och hur jag inte vill att det ska bli. Och jag är rädd. Rädd för att det val jag gjort kommer att göra mig bitter. Rädd för att det val jag gjorde kommer att göra mig bitter. Ändå känns det rätt. Men också så fel. Så mycket hade kunnat göras annorlunda men fullkomligt meningslöst att tänka på.

Just nu, just här känns det i varje fall bra. Det känns rätt. Oavsett kommer det att lösa sig, det gör det alltid på ett eller annat sätt.

Fruktansvärt otajmat egentligen bara. Men egentligen är det väl aldrig något tillfälle som är rätt. Bara mindre fel. Man kan ju tycka att jag har tillräckligt med jobbet. Bara en sådan sak, som egentligen - faktiskt, är ganska banal. Faktiskt. Det är så lätt att glömma det.

Nu är jag på Vann, mitt spa, mina dagar för mig själv. Jag äter gott, promenerar i regnet och bara är. Och jag älskar det.

Jag vet inte hur det kommer att bli. Men jag vet att det kommer att ordna sig.

 

 

 

Och hur säger man till nån att hjärtat längtar ut

Jag kan inte ljuga för dig, du känner mig alltför väl
Om du ser mig i ögonen så säger dom
att vi kan bara vara dom vi är
så ge mig inga skäl, för vad vi än kallar det
så är det bara ett långsamt farväl

Här är din drottning utan krona
Likgiltig och trött
En sorglig figur, som du aldrig riktigt mött
Och när jag ser mig över axeln på åren som bara gick
Ser jag allt som gick förlorat men också allting som vi fick
Och vad säger man till nån som vill börja om igen
Då det redan är försent, då man redan är på väg

Jag kan inte ljuga för dig, du känner mig alltför väl
Om du ser mig i ögonen så säger dom
att vi kan bara vara dom vi är
så ge mig inga skäl, för vad vi än kallar det
så är det bara ett långsamt farväl

Jag tvår mina händer i kärlekens namn
Du kan vinna allt, du förlorar ibland
Men vägen som vi färdas på, den leder,
den leder ingenstans

Jag kan inte ljuga för dig, du känner mig alltför väl
Om du ser mig i ögonen
För vi kan bara vara dom vi är
så ge mig inga skäl, för vad vi än kallar det
så är det bara ett långsamt farväl

För vi kan bara vara dom vi är
så ge mig inga skäl, för vad vi än kallar det
så är det bara ett långsamt farväl

Dagens skrivpuff:
"Saknar du mig inget? Jag saknar dig jättemycket!" Ett sms från maken och Linda gråter för första gången ordentligt sedan han avslöjades. Hon trodde att hon känt färdigt, att hon fått ur sig den värsta ilskan, besvikelsen och vreden under de första dagarna efter nyårshelgen. Att hon bringat en form av ordning bland känslorna.
Hon trycker det sträva hushållspappret mot ansiktet, tacksam för att dottern fortfarande sover och tvingar sig att sluta, att kontrollera känslorna. Men det är svårt att hålla tillbaka denna gången, så hon gråter tyst och låter regnet mot takfönstren ackompanjera hennes sorg. För det är sorg hon känner, en överraskande stor och skärande sorg. Hon vet inte om hon saknar honom, men hon vet att hon saknar det de hade tillsammans, det hon trodde de hade tillsammans. Det som han så effektivt förstört.

Hon känner sig ful, dum, ratad, förnedrad, utnyttjad och så denna besvikelse. Maken har frågat och Linda har svarat. Linda har frågat och maken har svarat. Det hon har förmått, det han har förmått. Hon trodde hon hade fått ur sig allt, fått honom att förstå men inser att det inte räcker. Hon har inte känt klart ännu.

Han vill komma nära, skämta, skratta och utbyta vardagsprat med henne, men Linda är låst och det känns bara fel. Den känns fel att bjuda in honom, öppna upp sig igen och släppa in honom innanför muren hon byggt upp av sårade känslor och besvikelse. Det känns fel vid blotta tanken.
Efter en liten stund är trycket lättat så pass att tårarna kan hejdas. Hon snyter sig, undviker sin blick i spegeln och försöker samla sig. Då ringer det på dörren så det blir snabbt att ordna anletsdragen och klistra på ett leende. Hon är bra på det.

Dagens skrivpuff:
Den ligger så nära till hands, den frestar och drar. Hon är ju i sin fulla rätt eller hur? Hon vill såra honom så som han sårat henne. Vill att han också ska känna den där skärande brinnande smärtan, känna sig värdelös och ifrågasätta hela sin tillvaro.
Linda är nästan förundrad över den fysiska smärtan och hur samtidigt frånkopplad hon stundvis är sin kropp. Det är konstigt det där, hur hela henns inre kan kännas fullkomligt ihålig och tom för att i nästa stund vara sprängfylld av ett stort svart tryck, så stort och ihärdigt att hon knappt vet vad hon ska göra av det. Hur kan det vara sådan storm på insidan samtidigt som hennes yttre är hugget i sten? Hon riktigt känner det själv, hur hennes ansikte är dött i en stelnad mask där det enda tecknet på liv är när spänningen i käkarna smärtar så hon får påminna sig att slappna av. Och andas.

Hon säger ingenting till honom. Det i sig skulle kunna ses som en form av hämnd, the silence treatment. Kanske är det så han uppfattar det och hon gör inget för att ta honom ur den villfarelsen. Sanningen är att hon inte har något att säga, hon har inte ens förmågan att skrika ut sin vrede, sin smärta och besvikelse. För det är ju bara tomt. Inte ens det sprängande trycket gör att något kommer ur hennes mun. Trycket är för stort, som ett svart hål i rymden där allting imploderat och inte ens ljuset slipper ut. Lika bra då hon ändå inte har något att säga, för vad finns det att säga?

Men den frestar och drar. 

Dagens skrivpuff:
Det rådde en avslappnad stämning kring bordet, trots de stimmande småbarnen som påkallade uppmärksamhet för diverse saker. Det är dagen före nyårsafton och Linda med sin lilla familj har kommit till huvudstaden för att fira tillsammans med sin syster och hennes familj. Det blir ju inte så ofta man träffas och glatt överraskad noterar Linda hur väl den knappt årsgamla dottern leker med sina kusiner. Medan de övriga vuxna runt bordet är fördjupade i det spel hon själv lyckats bli utslagen i, tar hon sin makes mobil för att fördriva tiden. En misslyckad patiens, ett litet blogginlägg, en koll på Facebook och så mailen. Mailsidan tar henne till ett redan öppnat konto vilket inte är ovanligt. Är det inte makens Facebook så är det mailen han glömt att logga ut ifrån, men något i de inkommande mailens ämnen och avsändare får henne att reagera. Automatisk klickar hon på den ena och en ny sida öppnar sig som gör henne alldeles kall. Det är en sida där man söker och träffar andra. Maken har bilder i sin presentation, bilder hon känner igen från en gemensam resa de gjorde för många år sedan. Han utger sig för att vara singel, inte har några barn.

Kanske maken bokstavligt talat ser hur färgen försvinner från hennes ansikte, kanske minns han att han varit inloggad. För första gången av alla gånger hon lånat hans mobil frågar han vad hon gör. Hon säger inget, vänder bara på telefonen så den stora displayen visar webbsidan. Han tar den och trycker lite. Lägger sedan ner den utan ett ord. Spelet fortsätter, middag äts och barn nattas och Linda bara väntar till tillfället då de är ensamma för att kunna fråga, få svar.

Till slut kan de bryta upp och de går ner för att borsta tänderna. Maken vänder sig om, öppnar armarna och hon kliver in i hans famn, möter sin blick i badrumsspegeln över hans axel. Han säger att det är en gammal sida sedan tiden innan de träffades. Att han för längesedan på en kompisträff loggade in för att kolla lite för skojs skull. Mot hans axel frågar hon om det är något mera, om det verkligen bara var den gången. Han bekräftar, ber om ursäkt och att de nu ska glömma det hela. Linda låter sig nöja, vill bara att han ska veta att det gjorde ont och han ber om förlåtelse igen.
De borstar och kryper ner i sin tillfälliga bädd på vardagsrumsgolvet. Något känns inte riktigt bra, hon är inte nöjd och ber om att få se denna sidan igen. En ordväxling följer där han ber henne att vänta, att ta det senare, inte här, inte nu. Det var ju bara något tillfälligt när de hade det lite sämre i förhållandet. Misstankarna bara förstärks och till slut loggar han motvilligt in. Hon klickar runt, läser, ser på bilder. Det är hundratals kontakter från både när och fjärran. Det är flörtigt, det är inbjudande och sexuella anspelningar lika mycket som till synes oskyldiga konversationer. Historiken sträcker sig ett år tillbaka i tiden, tiden när hon var gravid, strax efter dottern kommit till världen. Hon märker hur kroppen börjar darra okontrollerat. Hon skakar utan möjlighet att kunna låta bli. Till slut lämnar hon tillbaka mobilen, lägger sig ner och ställer den enda frågan: Varför?
Svaret hon får är bekräftelse. Det är så banalt, så ynkligt. Så klassiskt. 

Hon lyckas ta sig igenom nyårsafton, märker hur hon stänger av sig själv så som hon gjort så många gånger tidigare, för många år sedan. Maken är trött, ligger kvar och sover medan hon försöker agera normalt, följer med på promenad och hjälper till med förberedelserna av den festliga middagen. Linda går ner, säger till honom att åtmindstone hjälpa till att hålla fasaden. Han breder ut armarna, ber om en kram som han inte får. Hon erinrar sig att hon faktiskt bara sett historik ett år tillbaka i tiden och frågar om det pågått under hela deras förhållande och får ett jakande svar. En stor tomhet breder ut sig inom henne. Hon känner hur hon fryser till is, hur hon bokstavligt talat sätter lås och bom på sitt hjärta och lägger locket på.
Han kommer upp men spelar dåligt, sitter tyst och tar inga intiativ att hjälpa till eller inleda samtal. "Som att han tycker synd om sig själv", fnyser Linda inombords. De skålar till tolvslaget, ser på fyrverkerier och utbyter inte ett ord eller ens en blick med varandra. Hon står där med glaset i handen och undrar hur det nya året kommer att bli, hur hon ska göra för att fortsätta. Vad hon ska göra.

De åker hem och morgonen efter åker han till London på konferensresa i tre dagar medan hon återgår till sitt jobb. Dottern tas om hand av farföräldrarna som överenskommet sedan länge. Redan under förmiddagen där den första jobbdagen känner hon att hon vill veta mer. Hon vill veta allt och försöker logga in med uppgifterna hon såg den där ödesdigra kvällen. Det går inte, får veta att han stängt ned sina konton, inklusive mailen. Linda blir rasande, fullkomligt vansinnig över att nu aldrig kunna få några klara svar, öppen för att dra vilka slutsatser som helst. Hon berättar för sina kollegor, hon berättar för hans bästa vän och hon berättar för hans föräldrar. Vill få föräldrarna att förstå hur det är. Vill inte ha spekulationer, oklarheter och frågetecken mellan dom då de betyder för mycket och respekteras ännu mer.
Hon har inte gråtit särskilt sedan den där kvällen. Men när hon hör gråten i den kvinnans röst som kommit att bli närmaste hennes egen mor kan hon inte hålla masken längre. Hon vill ju inte göra dom ledsna och skuldkänslorna växer lavinartat. Likaså tankarna på dottern skjuter hon ifrån sig. Inser att hon börjar skärma av också henne vilket gör förtvivlan och känslan av skuld än djupare.

Linda känner sig så dum, så lurad och så den där skammen som hon försöker slå ifrån sig utan framgång. Skammen inför de där som tvivlade när hon gav honom en andra chans, inför den andra tjejen som den gången ändå klarade sig undan med sårade känslor och svikna löften. Hon skäms och hon känner sig lurad. Inte bara på sitt äktenskap, på det hon trodde att de hade, utan även på sitt barn. Tryggheten hon behövde, garantin för att inte bli sviken har ryckts undan under hennes fötter och kvar står hon inför det hon fruktade allra mest: Att bli ensam med ett barn.

Hon vill inte bli bitter.
Hon vill inte bli bitter.
Hon vill inte bli bitter.
Hon vill inte bli bitter!

Vad ska jag göra för att fortsätta?