Så många tankar och så ofta inga alls. Från en surrealistisk känsla av att vara världsfrånvänd till skärande klarsyn på den krassa verkligheten - och tillbaka igen. Det där beslutet, de där orden som upprepats så många gånger i mitt huvud men ändå så totalt främmande när de uttalades. Det som var det största hindret att klara av har följts av det andra som man nästan bävat för lika mycket - det praktiska. Ett oöverskådligt slagfält av nederlagets praktikaliteter. Var börjar man? Hur gör man? Var är steg-guiden?!  

Att köpa StV var dumt. Underbart men dumt. En del skaffar barn i sina försök att rädda en relation. Jag, för det var jag - drev på att köpa en sommarstuga. Något positivt vi båda skulle ha att se fram emot att nyttja tillsammans. Ett försök från min sida att komma förbi det som inte längre fanns.

Så många tankar och känslor. Av skuld, misslyckande, besvikelse, rädsla, lättnad, uppgivenhet, frustration, förväntan och sorg. När människor omkring en ställs inför kriser är det oundvikligt att man själv rannsakar sin tillvaro. Ska jag förbli i den avstängda vardag jag befunnit mig i senaste åren eller göra något åt det? Ingen annan än jag själv kan påverka och till slut fick jag helt sonika acceptera, fatta det definitiva beslutet och kliva ned i det känslomässiga havet.

Johan vänder sig till sina föräldrar men jag har ju ingen. Vid vår relations slutskede återupplever jag dess början. Jag har ingenstans att ta vägen. 

Johans föräldrar var en av de största rädslorna. Att göra dom besvikna gör ont bortom bristningsgränsen. Men mina rädslor infrias inte utan underbara varma textmeddelanden förmedlas och jag gråter så Lilltjejen inte ska se. Johan hanterar det fantastiskt bra och jag vågar mig på att hoppas att det blir bra för oss alla till slut. En relation där vi från båda sidor har ett fokus: Vår Lilltjej. 

 

Men var börjar man? Ett hus, en sommarstuga, timeshare i Portugal, delad ekonomi, Lilltjejen, Lilltjejen och alla grejer. Nytt eget boende, min ekonomi, Lilltjejen och alla grejer! Det skär i hjärtat att måsta sälja StV. Det är till och med jobbigt att sälja Gulingen. Gå igenom förrådet. Gå igenom vinden. Gå igenom allt! Så mycket grejer, vart kommer allt ifrån?

En bit i taget. Mäklare kommer hit imorgon för huset. Mäklare kontaktad för StV. Firmabil för Johan beställd, Gulingen nyservad och i princip redo för försäljning. Banken nästa vecka och lägenhetsvisning bokad. Bollen är i rullning. Under hela denna känslomässiga och praktiska turbulens rullar vardagen på. Jobbet, instruerandet, simskola och dansskola. Dagislämning och dagishämtning, veckoinköp och tvättkorgar att tömma.

Jobbet är otroligt tufft. Vissa dagar vill jag bara kasta in handduken, ge upp och skita i allt och gömma mig under en sten, medan andra, som idag är otroligt givande och roliga. Jag är tacksam för den fokus det kräver. För den trygghet det representerar. 

Det är varken meningsfullt eller produktivt att gräva ned sig i det faktum vi nu hanterar. Att tänka för mycket är enkelt och kan lätt bli destruktivt. Det är tufft ibland, det får vara tufft ibland, men försöker fokusera på de konstruktiva tankarna istället och framför allt agera därefter. Jag har tänkt tillräckligt.