Dagens skrivpuff:
"Saknar du mig inget? Jag saknar dig jättemycket!" Ett sms från maken och Linda gråter för första gången ordentligt sedan han avslöjades. Hon trodde att hon känt färdigt, att hon fått ur sig den värsta ilskan, besvikelsen och vreden under de första dagarna efter nyårshelgen. Att hon bringat en form av ordning bland känslorna.
Hon trycker det sträva hushållspappret mot ansiktet, tacksam för att dottern fortfarande sover och tvingar sig att sluta, att kontrollera känslorna. Men det är svårt att hålla tillbaka denna gången, så hon gråter tyst och låter regnet mot takfönstren ackompanjera hennes sorg. För det är sorg hon känner, en överraskande stor och skärande sorg. Hon vet inte om hon saknar honom, men hon vet att hon saknar det de hade tillsammans, det hon trodde de hade tillsammans. Det som han så effektivt förstört.

Hon känner sig ful, dum, ratad, förnedrad, utnyttjad och så denna besvikelse. Maken har frågat och Linda har svarat. Linda har frågat och maken har svarat. Det hon har förmått, det han har förmått. Hon trodde hon hade fått ur sig allt, fått honom att förstå men inser att det inte räcker. Hon har inte känt klart ännu.

Han vill komma nära, skämta, skratta och utbyta vardagsprat med henne, men Linda är låst och det känns bara fel. Den känns fel att bjuda in honom, öppna upp sig igen och släppa in honom innanför muren hon byggt upp av sårade känslor och besvikelse. Det känns fel vid blotta tanken.
Efter en liten stund är trycket lättat så pass att tårarna kan hejdas. Hon snyter sig, undviker sin blick i spegeln och försöker samla sig. Då ringer det på dörren så det blir snabbt att ordna anletsdragen och klistra på ett leende. Hon är bra på det.