Dagens skrivpuff:
Det rådde en avslappnad stämning kring bordet, trots de stimmande småbarnen som påkallade uppmärksamhet för diverse saker. Det är dagen före nyårsafton och Linda med sin lilla familj har kommit till huvudstaden för att fira tillsammans med sin syster och hennes familj. Det blir ju inte så ofta man träffas och glatt överraskad noterar Linda hur väl den knappt årsgamla dottern leker med sina kusiner. Medan de övriga vuxna runt bordet är fördjupade i det spel hon själv lyckats bli utslagen i, tar hon sin makes mobil för att fördriva tiden. En misslyckad patiens, ett litet blogginlägg, en koll på Facebook och så mailen. Mailsidan tar henne till ett redan öppnat konto vilket inte är ovanligt. Är det inte makens Facebook så är det mailen han glömt att logga ut ifrån, men något i de inkommande mailens ämnen och avsändare får henne att reagera. Automatisk klickar hon på den ena och en ny sida öppnar sig som gör henne alldeles kall. Det är en sida där man söker och träffar andra. Maken har bilder i sin presentation, bilder hon känner igen från en gemensam resa de gjorde för många år sedan. Han utger sig för att vara singel, inte har några barn.

Kanske maken bokstavligt talat ser hur färgen försvinner från hennes ansikte, kanske minns han att han varit inloggad. För första gången av alla gånger hon lånat hans mobil frågar han vad hon gör. Hon säger inget, vänder bara på telefonen så den stora displayen visar webbsidan. Han tar den och trycker lite. Lägger sedan ner den utan ett ord. Spelet fortsätter, middag äts och barn nattas och Linda bara väntar till tillfället då de är ensamma för att kunna fråga, få svar.

Till slut kan de bryta upp och de går ner för att borsta tänderna. Maken vänder sig om, öppnar armarna och hon kliver in i hans famn, möter sin blick i badrumsspegeln över hans axel. Han säger att det är en gammal sida sedan tiden innan de träffades. Att han för längesedan på en kompisträff loggade in för att kolla lite för skojs skull. Mot hans axel frågar hon om det är något mera, om det verkligen bara var den gången. Han bekräftar, ber om ursäkt och att de nu ska glömma det hela. Linda låter sig nöja, vill bara att han ska veta att det gjorde ont och han ber om förlåtelse igen.
De borstar och kryper ner i sin tillfälliga bädd på vardagsrumsgolvet. Något känns inte riktigt bra, hon är inte nöjd och ber om att få se denna sidan igen. En ordväxling följer där han ber henne att vänta, att ta det senare, inte här, inte nu. Det var ju bara något tillfälligt när de hade det lite sämre i förhållandet. Misstankarna bara förstärks och till slut loggar han motvilligt in. Hon klickar runt, läser, ser på bilder. Det är hundratals kontakter från både när och fjärran. Det är flörtigt, det är inbjudande och sexuella anspelningar lika mycket som till synes oskyldiga konversationer. Historiken sträcker sig ett år tillbaka i tiden, tiden när hon var gravid, strax efter dottern kommit till världen. Hon märker hur kroppen börjar darra okontrollerat. Hon skakar utan möjlighet att kunna låta bli. Till slut lämnar hon tillbaka mobilen, lägger sig ner och ställer den enda frågan: Varför?
Svaret hon får är bekräftelse. Det är så banalt, så ynkligt. Så klassiskt. 

Hon lyckas ta sig igenom nyårsafton, märker hur hon stänger av sig själv så som hon gjort så många gånger tidigare, för många år sedan. Maken är trött, ligger kvar och sover medan hon försöker agera normalt, följer med på promenad och hjälper till med förberedelserna av den festliga middagen. Linda går ner, säger till honom att åtmindstone hjälpa till att hålla fasaden. Han breder ut armarna, ber om en kram som han inte får. Hon erinrar sig att hon faktiskt bara sett historik ett år tillbaka i tiden och frågar om det pågått under hela deras förhållande och får ett jakande svar. En stor tomhet breder ut sig inom henne. Hon känner hur hon fryser till is, hur hon bokstavligt talat sätter lås och bom på sitt hjärta och lägger locket på.
Han kommer upp men spelar dåligt, sitter tyst och tar inga intiativ att hjälpa till eller inleda samtal. "Som att han tycker synd om sig själv", fnyser Linda inombords. De skålar till tolvslaget, ser på fyrverkerier och utbyter inte ett ord eller ens en blick med varandra. Hon står där med glaset i handen och undrar hur det nya året kommer att bli, hur hon ska göra för att fortsätta. Vad hon ska göra.

De åker hem och morgonen efter åker han till London på konferensresa i tre dagar medan hon återgår till sitt jobb. Dottern tas om hand av farföräldrarna som överenskommet sedan länge. Redan under förmiddagen där den första jobbdagen känner hon att hon vill veta mer. Hon vill veta allt och försöker logga in med uppgifterna hon såg den där ödesdigra kvällen. Det går inte, får veta att han stängt ned sina konton, inklusive mailen. Linda blir rasande, fullkomligt vansinnig över att nu aldrig kunna få några klara svar, öppen för att dra vilka slutsatser som helst. Hon berättar för sina kollegor, hon berättar för hans bästa vän och hon berättar för hans föräldrar. Vill få föräldrarna att förstå hur det är. Vill inte ha spekulationer, oklarheter och frågetecken mellan dom då de betyder för mycket och respekteras ännu mer.
Hon har inte gråtit särskilt sedan den där kvällen. Men när hon hör gråten i den kvinnans röst som kommit att bli närmaste hennes egen mor kan hon inte hålla masken längre. Hon vill ju inte göra dom ledsna och skuldkänslorna växer lavinartat. Likaså tankarna på dottern skjuter hon ifrån sig. Inser att hon börjar skärma av också henne vilket gör förtvivlan och känslan av skuld än djupare.

Linda känner sig så dum, så lurad och så den där skammen som hon försöker slå ifrån sig utan framgång. Skammen inför de där som tvivlade när hon gav honom en andra chans, inför den andra tjejen som den gången ändå klarade sig undan med sårade känslor och svikna löften. Hon skäms och hon känner sig lurad. Inte bara på sitt äktenskap, på det hon trodde att de hade, utan även på sitt barn. Tryggheten hon behövde, garantin för att inte bli sviken har ryckts undan under hennes fötter och kvar står hon inför det hon fruktade allra mest: Att bli ensam med ett barn.

Hon vill inte bli bitter.
Hon vill inte bli bitter.
Hon vill inte bli bitter.
Hon vill inte bli bitter!

Vad ska jag göra för att fortsätta?